om en utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet inför 1990-talet

Motion 1987/88:A733 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:A733

av Lars Werner m. fl. (vpk)

om en utredning om demokratiska rättigheter i
arbetslivet inför 1990-talet

Vänsterpartiet kommunisterna lägger i denna motion förslag om utvärdering
av arbetsrättslagstiftningen främst MBL och förstärkning av de
löneanställdas och fackföreningarnas inflytande genom ökade rättigheter.

Hamn- och gruvstrejkerna 196970 markerade ett kraftfullt uppsving i
arbetsplatskampen. Klassamarbetet, Saltsjöbadsandan samt 1928 års klasslagar
började ifrågasättas på allvar. Åren 197176 präglades av löften och
beslut om arbetsrättslagar, som skulle vara stöd i kamp för förnyelse av
arbetslivets villkor.

MBL var kronan på verket och utlovades__vara den största reformen sedan
allmänna rösträttens införande. Visst finns det inslag som gett de löneanställda
och facken en starkare ställning. Men de nya arbetsrättslagarna
särskilt MBL utgår från att befrämja samarbete i nya former mellan
kapital och arbete.

Facken har fått utvidgad förhandlings-och informationsrätt men är samtidigt
bundna av hårdare fredsplikt under avtalsperiod. Samtidigt binder
nya samarbetsavtal upp lokala fack allt hårdare i företags- och myndigheters
arbetsorganisation och beslutsprocess.

1970-talets första del präglades starkt av debatt om arbetslivets villkor
och krav på ökade rättigheter för de lönearbetande. Tiden därefter har
främst präglats av debatt om åtgärder mot arbetslöshet och om fördelningspolitiken.

Det är olyckligt att debatten om arbetslivet trängts undan i en tid då
arbetslivet är utsatt för snabbare omställning än någonsin genom tekniska
och organisatoriska rationaliseringar på kapitalets villkor.

Arbetar- och fackföreningsrörelsen har kommit på defensiven när det
gäller arbetsrättsfrågor och utvecklingen i arbetslivet medan storkapitalet
och dess främsta intresseorganisation, SAF, hela tiden utvecklar sin strategi
för att binda upp de lokala facken.

Varför sveks alla förväntningar hos de löneanställda om makt och förnyelse
av arbetslivets villkor? Det är en central fråga för hela arbetarrörelsen
att besvara.

Många har trott och fortsätter att tro att kapitalismen kan tämjas genom
samarbetslagar och samarbetsavtal. Men all erfarenhet inte minst av
arbetsrättslagarna och nya samarbetsavtal visar att det inte går.

Kamp för makt åt de löneanställda och deras fackliga organisationer

måste i stället utgå från att det finns en grundläggande motsättning mellan Mot. 1987/88

kapital och arbete och utifrån medvetenhet om att kapital och myndigheter A733

alltid söker att neutralisera och binda upp fackföreningarna.

Den avgörande makten i företagen och samhället utgår från äganderätten
till produktionsmedlen. Men genom självständig kamp kan fackföreningarna
påverka bl. a. arbetslivets villkor.

Fackföreningarna måste vara självständiga gentemot stat, kapital och
politiska partier och utveckla en strategi för självständig kamp för demokratiska
rättigheter i arbetslivet, facklig investeringskontroll och kontroll
över teknikens användning och utveckling, bra fysisk arbetsmiljö utan arbetshets
och utslagning och inte minst för en rättvisare fördelningspolitik.

Fackföreningsrörelsen måste bredda och fördjupa arbetet med egna lokala,
regionala och centrala investeringsprogram och ta kamp för dem mot
storkapitalet och dess intresseorganisationer.

Erfarenheterna från 1970-talets bredare arbetsplatskamp visar klart att
det är stridbara lokala fack, som arbetar med egna alternativ och program
och hållit rena partsförhållanden, som lyckats bäst i såväl privat som
offentlig sektor.

Vpk är kritiskt till begreppet medbestämmande. Det suddar ut den
grundläggande motsättningen i arbetslivet och samhället. Kapitalister och
lönarbetande har skilda klassintressen och kan inte bestämma gemensamt.

Däremot kan facket genom självständig kamp för egna alternativ tvinga
fram eftergifter av arbetsköparna och påverka deras beslut.

Vpk har sedan början av 1970 i utförliga motioner analyserat Svenska
arbetsgivareföreningens strategi och maktmodell, när det gäller arbetsorganisation.
Denna analys är väldokumenterad och känd i tidigare riksdagstryck
och ligger till grund för förslagen i denna och andra motioner som
gäller arbetslivet.

Vpk har upprepade gånger föreslagit riksdagen besluta om konkreta demokratiska
rättigheter i arbetslivet och pekat på att en rättighetslag bör
läggas till grund för ett rättighetsavtal som bör ersätta de menlösa s. k.
medbestämmandeavtalen.

Inom fackföreningsrörelsens toppar och företrädare för SAP och borgerliga
partier har länge hävdats att man först måste se vad de s. k. medbestämmandeavtalen
kan ge de anställda innan man ser över och ändrar MBL.

Nu har SAP:s kongress uttalat sig för en utvärdering och översyn av hela
1970-talets arbetsrättslagstiftning. Vpk välkomnar detta och understryker
att en snabb utvärdering och ändring av M BL är särskilt viktig för att stärka
de löneanställdas inflytande.

Skapa en rättighetslag, som kan ligga till grund för ett rättighetsavtal.

Vpk föreslår att följande förstärkta eller nya rättigheter förs in i medbestämmandelagen
MBL:

1. Utvidgad förhandlingsrätt och informationsrätt i alla
frågor utan undantag att gälla även på koncernnivå

Förhandlingsrätten måste omfatta alla frågor som den fackliga organisationen
vill ta upp till förhandlingar, alla undantagsregler i lagen måste slopas.

Informationsrätten skall kunna utnyttjas utan att fackliga representanter Mot. 1987/88

blir belagda med sekretess av företag och myndighet, därför måste lagtex- A733

ten ändras där informationsrätten beskärs av sekretessreglerna.

2. Obegränsad strejkrätt bort med strejkskadestånd och
avskedande vid strejk

Skall förhandlingsverksamheten för en fackförening vara meningsfull
krävs att fackföreningen inte hindras att vidta stridsåtgärd, när den anser
det befogat.

Strejken är arbetarnas och fackföreningens främsta motvikt mot arbetsköparnas
makt och ägande till produktionsmedlen. I lagen bör därför inskrivas
att lokal och central facklig organisation har rätt till stridsåtgärder.

1928 års klasslagar med strejkförbud satte en kraftig hämsko på den fackliga
kampen. Under 1970-talet har strejkförbudet skärpts ytterligare.

För första gången i svensk lagstiftning har dessutom införts anvisningar
om att deltagande i strejk kan utgöra saklig grund för avskedanden. Sådana
anvisningar finns i lagen om anställningsskydd som antogs 1973 och i medbestämmandelagen
(MBL) som beslutades 1976.

Strejkrätten är en av de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.
En kämpande fackföreningsrörelse och arbetarrörelse kan aldrig
godkänna inskränkningar i strejkrätten eller att strejkande skall kunna avskedas.

Orsakerna till strejkerna Finns i huvudsak hos oresonliga arbetsköpare.

Rättmätiga krav från de arbetande motarbetas och gör situationen ohållbar,
vilket utmynnar i strejk. Oresonliga arbetsköpare kan provocera fram
en konflikt och sedan med stöd av lagen avskeda de strejkande.

Lagen och anvisningarna i lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen
måste förändras. Vänsterpartiet kommunisterna kräver att deltagande
i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande.

Fackliga förtroendevalda känner det som en tung börda att behöva gå
emot sina egna medlemmar, när dessa tvingas ta till strejkvapnet för att ge
uttryck för berättigade krav.

Lagen måste ge möjligheter för fackligt förtroendevalda att kunna solidarisera
sig med medlemmarna, när dessa tvingas till konflikt.

3. Förbud mot lockout

Däremot bör lagstiftningen beröva arbetsköparna möjligheter att tillgripa
lockout. Maktförhållandet mellan kapital och arbete är i grunden oförändrat.
De senaste årens erfarenheter har givit otaliga exempel därpå: företagsnedläggelser,
avskedanden, rationaliseringar, permitteringar etc.

I kraft av sitt ägande till produktionsmedlen har kapitalägarna en nästan
total överlägsenhet i frågor av avgörande betydelse för löntagare, regioner
och hela samhällsekonomin. Allt tal om jämställda parter med motsvarande
konfliktverktyg strejk eller lockout som balanserar varandra, är
felaktigt och grundar sig på en borgerligt influerad samhällsanalys.

4. Förstärkt förhandlingsrätt Vetorätt

Krav på facklig vetorätt avvisas ofta med att facken bara skulle säga nej till
allt nytt. Det är ett felaktigt synsätt. De löneanställda är inte mot förändringar
men de kräver möjligheter att påverka dem. Facklig vetorätt innebär
främst en förstärkning av förhandlingsrätten.

Med den utveckling som sker i arbetslivet är facklig vetorätt viktig främst
på följande områden:

Vid företagsnedläggningar och industriinvesteringar
Vid utlandsinvesteringar och företagsfusioner
Vid entreprenader och konsultverksamhet
Vid rationaliseringar och ny teknik

Ny teknik berör mer eller mindre arbetsvillkoren för de löneanställda. Det
finns ett bestämt samband mellan teknik och arbetsorganisation.

Ny teknik och arbetsorganisation ska få införas bara med fackets godkännande.

5. Mer tid för fackligt arbete

Facket informeras och får förhandla om det mesta enligt MBL. Men facket
saknar tid för att hinna utarbeta egna alternativ och har oftast ingen experthjälp.
Det kan inte ens samla medlemmarna till fackmöte på betald
arbetstid för att behandla kraven före förhandlingarna och än mindre arbeta
med egna program och utredningar.

Men när sedan förhandlingarna förs på arbetsköparens villkor, har facket
varken strejkrätt eller vetorätt för att kunna understryka sina krav. Kapitalets
makt är orubbad. Dess företrädare leder och fördelar arbetet på ett
nytt sätt.

De flesta s. k. medbestämmandeavtal ger rätt till 5 timmars fackföreningsmöten
per år. Det är oftast informationsmöten. Fackföreningsmöten
där man diskuterar egna alternativ samt förhandlings- och kampkrav på
betald arbetstid förekommer inte.

Arbetsköparna är totalt överlägsna när det gäller tillgång till expertis och
utarbetande av sina alternativ på betald arbetstid. Lagstiftarna måste ge de
lokala fackföreningarna ett bestämt antal timmar per medlem och år att
användas till fackligt arbete. Forskare som anlitas av central eller lokal
facklig organisation ska enligt lag ha fritt tillträde till arbetsplatsen.

6. Rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna

Rätt till politisk verksamhet tillhör de grundlagsfästa demokratiska fri- och
rättigheterna. Men i arbetslivet begränsas eller förnekas denna rätt i kraft av
äganderätt och myndighetsbeslut.

Arbetsköparna bedriver varje dag politisk verksamhet på arbetsplatserna
genom att påverka de anställda med sina värderingar. Denna rätt skall
också de anställda och deras fackliga organisationer ha. Alla fackliga frågor
är i grunden politiska frågor även när de förs fram av partipolitiskt
obundna organisationer.

Mot. 1987/88
A733

7. Rätt till internationella solidaritetsmanifestationer Mot. 1987/88

A733

Kampen mot de transnationella bolagen och stöd för sociala och nationella
befrielserörelser spelar en växande roll i den fackligt-politiska kampen i
alla länder.

Internationella solidaritetsaktioner skall kunna genomföras utan hänsyn
till lagstiftningen i andra länder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift
att framlägga förslag till demokratiska rättigheter i arbetslivet
inför 1990-talet.

Stockholm i januari 1988
Lars Wemer (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Karl-Erik Persson (vpk)

Alexander Chrisopoulos (vpk)

6