om högskolan Mot.

Motion 1987/88:Ub565 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ub565

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

om högskolan Mot.

1987/88

Ub565

1 Inledning

1.1 Betydelsen av forskning och utbildning

Forskning och utbildning ger människor hopp om en bättre morgondag.

Forskning och utbildning är två av de allra viktigaste verktygen för att lösa de
problem mänskligheten står inför. Forskning och utbildning är investeringar
som är lönande, både i ekonomiska termer och i ett bredare perspektiv.

Det är lätt att finna exempel som illustrerar vår grundsyn på forskning och
utbildning. Hela världen följer den medicinska vetenskapens kapplöpning
med tiden för att hitta ett botemedel mot aids. Mindre uppmärksammade,
men lika viktiga, är många forskares tålmodiga arbete för att kartlägga och
avvärja de globala miljöhoten. Att komma till rätta med undernäring och
ohälsa i u-länderna kräver forskning, men också satsning på grundutbildning
av de många människorna. Världens långsiktiga energiförsörjning kräver
forskning. Både i vårt eget land och internationellt behöver vi på många
områden mera kunskaper för att kunna länka utvecklingen i banor som i
högre grad tar hänsyn till jordklotets begränsade resurser och hela det
ekologiska systemet, samtidigt som resurser skapas för fortsatt välståndsbyggande.

Ett exempel av helt annat slag, som illustrerar samma grundsyn, kan
hämtas från vår svenska verklighet. Den svenska industrins förmåga att
under 1980-talet framgångsrikt utnyttja en internationell högkonjunktur och
ett förbättrat kostnadsläge förklaras sannolikt i stor utsträckning av stora
forsknings- och utvecklingssatsningar av staten och näringslivet - var för sig
eller i samverkan. Därmed har levnadsstandarden i vårt land kunnat höjas
och sysselsättningen hållas uppe.

Sverige måste alltså satsa stora resurser på forskning och utbildning för att
vi skall behålla vår ställning som avancerat industri- och tjänsteland. Att
klara den ambitionen är inte lätt. Andra länder gör nämligen också stora
ansträngningar och takten i den vetenskapliga forskningen blir allt högre.

1987 års nobelpris i fysik kan tas som illustration till dynamiken i dagens
internationella forskarsamhälle. Genombrottet i forskningen som supraledare
kan få avgörande betydelse för energilagring, transportteknik och mycket
annat. Det är också ett exempel på hur plötsliga framsteg inom ett

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Ub565

forskningsområde ställer krav på nya ekonomiska satsningar för att vi i vårt
land skall kunna ta aktiv del i det fortsatta framåtskridandet.

1.2 Problem i högskolan

Mot den bakgrund vi skisserat inledningsvis finns anledning att känna oro
inför det aktuella läget för den svenska högskolan. Den uppvisar 1988 en
mycket splittrad bild i kvalitetshänseende. Vissa områden, t. ex. det medicinska,
håller i internationell jämförelse en hög klass, medan andra har
kritiserats för bristande kvalitet, t. ex. delar av den s. k. AES-sektorn och
vissa lärarutbildningar. Någar av problemen har funnits under lång tid, andra
har ökat och blivit akuta under senare år.

Kvalitetsproblem som uppmärksammats är bl. a. den låga examinationsfrekvensen,
doktorandernas långa studietider, kvalitetsbrister i doktorsavhandlingar
samt lokal- och utrustningsproblem. Professor och s-riksdagsman
Bo Södersten har nyligen sagt ”De senaste femton åren har inneburit en
förfalloperiod för våra universitet”. Vi anser inte att Bo Söderstens omdöme
är allmängiltigt för hela högskolan med det understryker vikten av kvalitetssatsningar.
Kvaliteten kräver inte alltid större resurser. Vad som däremot är
absolut nödvändigt är en kvalitetsmedvetenhet.

Den socialdemokratiska regeringen har under de dryga fem åren sedan
regimskiftet 1982 inte förmått lösa de stora problem som finns i den svenska
högskolan. Det är visserligen sant att dessa problem delvis sammanhänger
med den i bred enighet beslutade högskolereformen 1977, men socialdemokraterna
har ett särskilt ansvar för att man inte i tid tagit itu med det som
visade sig vara reformens avigsidor och att man inte åtgärdat ett antal andra
brister, t. ex. det otillräckliga studiefinansieringssystemet.

De största problemen är enligt folkpartiets uppfattning

- Kvaliteten i grundutbildningen.

- Bristerna i studiemedelssystemet.

- Svårigheterna att rekrytera och behålla goda lärarkrafter.

- Utrustningskrisen.

- Den omfattande byråkratin inom högskolan och den därmed sammanhängande
bristen på lokal autonomi.

1.3 Två balansfrågor

Sverige har aldrig satsat så mycket på forskning och utveckling som nu.
Under en följd av år har både staten och företagen ökat sina satsningar i reala
termer. Detta är mycket positivt.

I ett längre perspektiv finns emellertid två balansproblem, som vi tidigare
uppmärksammat.

Det första gäller balansen forskning-grundutbildning. Även om man inte
kan säga att forskningssatsningarna ”gått ut över” grundutbildningen är det
ett faktum att de största problemen i dag finns inom grundutbildningen. De
resursförstärkningar vi föreslår ligger därför i första hand på grundutbildningen.

Mot. 1987/88

Ub565

Det är på några års sikt nödvändigt att upprätthålla en viss balans mellan
forskningssatsningarna och det som satsas på grundutbildningen. Kvaliteten i
forskningen blir obönhörligen lidande om kvaliteten i grundutbildningen
sjunker.

Det andra balansproblemet finns inom det område som ibland med en
sammanfattande benämning kallas ”forskning”. I vissa sammanhang använder
man det längre uttrycket ”forskning och utveckling”, som anger att en del
av insatserna inte handlar om forskning i mera inskränkt och traditionell
mening. Det handlar naturligtvis om en skala där gränsen mellan det ena och
det andra är flytande och där den ena ytterligheten utgörs av det som kallas
grundforskning och den andra av produktutveckling mycket nära marknaden.

Även i detta avseende är det viktigt med balans. Att utnyttja gårdagens
framgångar inom grundforskningen genom alltmera förfinad produktutveckling
utan att måna om nya framsteg inom grundforskningen är att såga av den
gren man sitter på.

Det finns tydliga tecken som tyder på att det under de mycket fina svenska
FoU-siffrorna döljer sig en förskjutning från grundforskning mot produktutveckling.
Vi vill kraftigt varna för en fortsatt sådan utveckling. Utan att
fördjupa sig i denna frågeställning här vill vi bara dra slutsatsen att detta
balansproblem understryker två krav som folkpartiet tidigare framfört,
nämligen dels en plan för att överföra vissa forskningsmedel från den s. k.
sektorsforskningen till den reguljära, universitetsbaserade forskningen, dels
en översyn av konsekvenserna av den kraftigt ökade uppdragsverksamheten
inom högskolan.

1.4 Liberala framgångar och bakslag 1987

1987 innebar alltså inte det genombrott för en ny högskolepolitik som vi
uttryckte förhoppningar om i vår partimotion för ett år sedan. Utbildningsdepartementet
präglas av en påfallande senfärdighet på detta område. Studiestödsreformen
är försenad, tillträdesreformen är försenad, decentraliseringsarbetets
fortsättning är försenad.

På en punkt innebar 1987 emellertid ett intressant genombrott. Det var
riksdagsbeslutet att avskaffa regionstyrelserna. Det kravet har i många år
varit en viktig del av folkpartiets politik för att minska byråkratin inom
högskolan och öka högskolornas autonomi.

Utbildningsutskottets behandling av budgetförslaget innebar också ett
välbehövligt kvalitetstillskott. Genom motionskrav från bl. a. folkpartiet
tvingades regeringspartiet till en uppgörelse, som formellt slöts med vpk,
men som i praktiken innebar att ett antal krav från icke-socialistiskt håll
tillgodosågs, t. ex. en större satsning på forskarstudiefinansiering.

1987 innebar också att ett forskningspolitiskt program för de närmaste tre
åren kunde antas i bred politisk enighet. Programmet är ambitiöst, men det
är viktigt att vi inte slår oss till ro med det. Forskninsfrågorna kräver oavlåtlig
uppmärksamhet på den politiska nivån. Ett exempel är den skrivelse som
Naturvetenskapliga forskningsrådet nyligen sänt till regeringen angående

Mot. 1987/88

Ub565

1 * Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Ub565

ytterligare resurser till supraledarforskningen. Vi förutsätter att den ges en
välvillig behandling.

Vi tror att den förändring av högskolestyrelsernas sammansättning som
beslöts 1987 är olycklig. Vi avstår emellertid från yrkanden på den punkten i
detta sammanhang och förlitar oss dels på att regeringen skall förvalta
uppdraget att utse majoriteten i högskolestyrelserna med omdöme, dels på
den av riksdagen beställda utvärderingen av det nya systemet. Från våra
principiella utgångspunkter är det naturligare att högskolestyrelsernas
majoritet består av verksamhetsföreträdare och externa representanter som
högskolan själv utsett. Men det finns nu skäl att avvakta hur det av s och vpk
genomdrivna systemet kommer att fungera.

2 Kvalitetsprogram för högskolan (anslagsfrågor)

2.1 Sammanställning av anslagsyrkanden

Mot den bakgrund vi inledningsvis beskrivit övergår vi nu till att behandla
vissa nödvändiga anslagsförstärkningar inom högskolan.

Vi yrkar i denna motion en anslagsförstärkning med 50 milj. kr. utöver vad
regeringen har föreslagit. Dessa skall fördelas enligt följande:

Kvalitetsförstärkning av grundutbildningen inom sektorn för tekniska
yrken: 4 milj. kr.

Kvalitetsförstärkning av grundutbildningen inom sektorn för administrativa,
ekonomiska och sociala yrken: 6 milj. kr.

Särskilda resurser för fortbildning av lärare inom den tekniska utbildningen
på mellannivå: 2 milj. kr.

Särskilda insatser för pedagogiskt utvecklingsarbete inom högskolan: 4
milj. kr.

Riktad kvalitetsförstärkning till läkarlinjen i Umeå: 1 milj. kr.

Åtgärder för att underlätta internationell forskningssamverkan samt
internationalisering av grundutbildningen: 5 milj. kr.

Sveriges anslutning till ERASMUS: 4 milj. kr.

Förstärkning av de vetenskapliga biblioteken: 6 milj. kr.

Ökat anslag till verksamheten vid fora för kvinnliga forskare: 1 milj. kr.
Inköp av utrustning: 10 milj. kr.

Ytterligare resurser för s.k. marknadslönetillägg: 7 milj. kr.

2.2 Utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala
yrken

Folkpartiet har under en följd av år påtalat de otillräckliga resurserna på
AES-sektorn och de brister i kvaliteten som har uppstått genom detta.
Denna situation kommer på sikt att förbättras genom att riksdagen har
beslutat att minska intagningen till ekonom- och juristutbildningarna. Vi
bedömer emellertid läget så bekymmersamt att det därutöver behövs ett
omedelbart resurstillskott. Detta bör fördelas så att 2 milj. kr. anslås till
förstärkning av basresurserna på ekonomlinjen i Uppsala, Stockholm och
Göteborg, 2 milj. kr. till ekonomlinjens fördjupningsdel, 1 milj. kr. till

Mot. 1987/88

Ub565

juristlinjen i Uppsala, Stockholm och Lund samt 1 milj. kr. till psykologlinjen.
Förstärkningen på den sistnämnda linjen är motiverad av att behovet av
individuell handledning inom vissa moment är större på denna linje än på
andra linjer inom AES-sektorn.

2.3 Utbildning för tekniska yrken

De ytterligare resurser som har tillförts civilingenjörsutbildningarna under
senare år är inte tillräckliga. Alltjämt vittnar företrädare för de tekniska
högskolorna om stora brister i grundutbildningen. Det är fortfarande vanligt
att laborationer och dataövningar måste genomföras nattetid av hänsyn till
att utrustningen är så begränsad att den måste utnyttjas dygnet runt. Det är
också vanligt att studerande på de första årskurserna undervisas av studerande
på de senare årskurserna.

Sverige har inte råd att behålla en dålig teknikerutbildning år efter år. Med
hänsyn till att de blivande ingenjörerna ofta skall vara verksamma i framtida
svensk spjutspetsteknologi kan de försummelser som nu framträder vid de
tekniska högskolorna visa sig ödesdigra i framtiden.

Folkpartiet föreslår därför att en kvalitetsförstärkning sker i fråga om
anslagen till de tekniska utbildningarna. UHÄ har i sina anslagsframställningar
yrkat att 2 milj. kr. skall tillföras civilingenjörsutbildningarna.
Regeringen har avstått från att göra denna angelägna förstärkning. Mot
bakgrund av de problem som dessa utbildningar i dag har, och som vi
kortfattat har beskrivit, anser vi inte heller att UHÄ:s förslag till påslag är
tillräckligt. Vi yrkar därför att anslaget till civilingenjörsutbildningarna skall
förstärkas med 4 milj. kr.

2.3.1 Mellaningenjörsutbildning

1 budgetpropositionen föreslår regeringen inrättande av en mellaningenjörsutbildning
på 29 orter. Vi ställer oss positiva till detta förslag.

Det är av största vikt, att den nya mellaningenjörsutbildningen blir av hög
kvalitet. Självklart måste vid införande av en sådan reform som denna, vissa
övergångsbestämmelser gälla. Det kan vara rimligt, att det sker en samordning
mellan den utbildning om 40 poäng som bygger på fyraårigt tekniskt
gymnasium och den utbildning som bygger på tre år i det tekniska gymnasiet.
Samtidigt har det under många år varit vanligt att elever går från årkurs 4 i
tekniskt gymnasium till teknisk högskola utan att eleven får tillgodoräkna sig
årskurs 4 inom högskolan. I propositionen sägs att ”de elever som nu
befinner sig i fjärde årskursen kommer att få hela sin utbildning tillgodoräknad
i högskolan”. Vi anser det angeläget att denna tillgodoräkning sker först
efter individuell prövning utförd av högskolans lärare på samma sätt som
tidigare elever i universitetscirklar kunde erhålla akademiska betyg efter
individuell tentamen.

För att ge lärarna vid de små och medelstora högskolorna bättre möjlighet
att höja sin kompetens i riktning mot doktorsexamen vill vi tillföra ytterligare

2 milj.kr. för kompetenshöjande åtgärder.

Mot. 1987/88

Ub565

Det kan naturligtvis diskuteras om det är möjligt att få tillräcklig kvalitet
på en utbildning som bedrivs på en ort med endast 30 studieplatser. Skulle
antalet sökande inte visa sig tillräckligt för att fylla ens dessa platser måste
man överväga att lägga ner utbildningen på den orten. Ett alternativ kan
också vara att endast ha intag vartannat år.

Satsningen på teknisk högskoleutbildning på nya orter sker samtidigt som
krav införs på naturvetenskaplig gymnasieutbildning för många lärarutbildningar.
Eftersom antalet gymnasieelever av rent demografiska skäl minskar
är risken uppenbar, att eleverna inte räcker till. UHÄ bör få i uppdrag, att
mycket noggrant följa elevtillströmningen och den nya utbildningens kvalitet.

2.4 Utbildning för vårdyrken

Trots att det sedan ett antal år råder arbetslöshet bland nyutexaminerade
tandläkare avstår regeringen från att föreslå att dimensioneringen till
tandläkarlinjen skall minska. Vi vidhåller vårt yrkande från tidigare år att
dimensioneringen bör minska med motsvarande 20 platser. Neddragningen
bör ske vid Karolinska Institutet. Den besparing som härigenom uppkommer
bör utnyttjas för att förstärka kvaliteten inom sektorn för vårdutbildningar.

2.5 Utrustning

Under flera år har det talats om en utrustningskris inom högskolan.
Företrädare för högskolan har år efter år hävdat att ytterligare medel för att
tillgodose utrustningsbehoven borde vara en av de mest prioriterade
åtgärderna i högskolan. Bristen på utrustning är av två slag; dels behövs ny
utrustning både inom ämnen, som sedan länge varit utrustningstunga och
inom ämnen såsom ekonomi och humaniora, som tidigare inte krävt särskilt
mycket utrustning, dels behöver gammal utrustning ersättas. I bägge fallen är
behoven mycket stora.

I samband med att riksdagen under förra riksmötet lade fast riktlinjerna
för den framtida forskningspolitiken skedde på riksdagens initiativ en rejäl
höjning av anslaget till utrustning och forskning.

Av stor betydelse har självfallet också varit den överenskommelse som
affärsbankerna har gjort med staten att under en treårsperiod avsätta totalt
600 milj. kr. till högskolorna och då i första hand till utrustning.

Det finns dock redan, efter att den första fördelningen av bankmedel nu
har ägt rum anledning ställa sig tveksam till vissa tendenser som har visat sig.
Eftersom det är varje bank som själv bestämmer hur medlen skall fördelas
har prioriteringar skett som skiljer sig från vad riksdagen gör vid fördelningen
av medel. Så har t. ex. en betydande andel av bankmedlen gått till
ekonomisk forskning och i förhållandvis begränsad utsträckning använts för
att avhjälpa bristerna inom teknik, medicin och humaniora. Vidare har
bankerna i många falll inte alls satsat på utrustning utan i stället inrättat extra
professur vilket inte löser utrustningskrisen utan tvärtom riskerar att
förvärva den eftersom varje ny tjänst kräver utrustning och leder till olika
kringkostnader. I de fall medlen har avsatts för utrustning har detta dessutom

Mot. 1987/88

Ub565

i allmänhet gällt utrustning för forskning och i ringa utsträckning för
grundutbildning trots att det ofta är där som de stora behoven finns.

Härtill kommer, att med hjälp av andra externa finansiärer ett antal extra
professurer har inrättats vid de små och medelstora högskolorna där sådana
tjänster enligt riksdagsbeslut inte bör förekomma. Konsekvenserna av att på
detta sätt tillsätta extra professurer vid olika högskolor är svåröverskådliga.
Vem skall ta ansvar för dessa tjänster efter tre år när avtalet mellan bankerna
och staten upphör? Hur skapar man en god forskarmiljö kring en extraprofessur
som inte har någon knytning till existerande forskarmiljöer?

Det är enligt vår uppfattning angeläget att regeringen skaffar sig en
heltäckande bild av hur bankmiljonerna och andra liknande tillskott har
använts för att dels få kunskap om vilka delar av högskolan som inte fått del
av medlen och där det därför kan komma att behövas kompletterande
insatser med offentliga medel samt dels skaffar sig en handlingsberedskap för
hur de olika långsiktiga åtaganden som nu har gjorts skall behandlas efter
treårsperiodens utgång.

Även om bankmiljonerna på många sätt har inneburit en värdefull
förstärkning finns det alltså fortfarande många brister vad gäller högskolans
utrustning. Även för kommande år måste anslaget därför höjas utöver vad
regeringen har föreslagit. Vi yrkar att ytterligare 10 milj. kr. avsätts för
inredning och utrustning.

2.6 Läkarutbildning i Umeå

Erfarenheterna visar att nyutexaminerade läkare har en stor benägenhet att
stanna i den region där de fullgjort sin grundutbildning. Ett sätt att minska
problemet med läkarbristen i delar av Norrland är därför att öka intaget till
läkarlinjen i Umeå. Vi föreslår att så sker genom att 20 utbildningsplatser
flyttas från Stockholm.

Samtidigt finns det emellertid rapporter om allvarliga problem vad gäller
den nuvarande utbildningen på läkarlinjen i Umeå. Så har t. ex. mellan 20
och 30 % av de studerande som under de senaste åren har antagits till linjen i
Umeå efter något eller några år bytt till annan studieort. Från studerandehåll
hävdas dessutom att vissa av kurserna misslyckas med att uppfylla utbildningsmålen.

Alldeles oavsett den framtida dimensioneringen måste resoluta åtgärder
vidtas för att höja utbildningens kvalitet och för att minska avhoppen på
läkarlinjen i Umeå. Vi förutsätter att sådana åtgärder kan komma att kräva
ökade resurser. Vi yrkar därför att 1 milj. kr. utöver vad regeringen har
föreslagit avsätts för kvalitetshöjande åtgärder på linjen.

2.7 De vetenskapliga biblioteken

Vid flera tillfällen har vi tagit upp de vetenskapliga bibliotekens situation. De
spelar en central roll i nästan all forskning, liksom i grundutbildningen.
Biblioteken har fått vidkännas kraftiga besparingar, som hotar deras
möjlighet att fylla sin uppgift. Kostnadsutvecklingen för inköp av litteratur
och tidskrifter har under en följd av år överstigit anslagsökningarna, vilket

Mot. 1987/88

Ub565

1 * * Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr Ub565

lett till att biblioteken inte längre kan anskaffa all den utländska vetenskapliga
litteratur som efterfrågas. Konsekvenserna av de urgröpta anslagen blir
särskilt förödande för de humanistiska och samhällsvetenskapliga samhällsområdena,
eftersom den vetenskapliga litteraturen och de vetenskapliga
tidskrifterna här alltjämt är det dominerande forskningsinstrumentet, jämförbart
med en teknisk utrustning som är en förutsättning för forskning på de
tekniska och naturvetenskapliga områdena. Resurserna till de vetenskapliga
biblioteken måste därför öka. Vi föreslår att ytterligare 6 milj. kr. anslås till
dessa bibliotek.

2.8 Internationalisering

2.8.1 Forskarkontakter m. m.

Bara tre länder i världen satsar en större andel av sin BNP på forskning än
Sverige. Vår litenhet innebär självfallet ändå att Sveriges resurser för
forskning och de resultat dessa frambringar endast utgör en liten bråkdel i
jämförelse med de samlade forskningsresurserna och forskningsresultaten i
andra länder. Samtidigt är det nödvändigt för vårt lands utveckling att vi kan
hämta in och tillgodogöra oss de nya kunskaper som forskningen utomlands
leder fram till. Detta kräver att vi själva bedriver forskning inom ett brett
spektrum av områden och att vi har god tillgång på forskningskompetent
personal både inom högskolan och industrin. Endast om vi själva har
tillräckliga kunskaper kan vi tillgodogöra oss de resultat som forskare i andra
länder frambringar.

Detta är emellertid inte en tillräcklig förutsättning för kunskapssamverkan
med andra länder. Vi måste också på några områden nå och bibehålla en
sådan nivå att forskningen ligger i första ledet ur en internationell synvinkel
och ger möjlighet till internationell forskningssamverkan.

Sverige bör vidga sin medverkan i internationell forskningssamverkan.
Detta är nödvändigt för att Sverige skall kunna behålla sin ställning bl. a.
inom sådana delar av grundforskningen där en fortsatt utveckling kräver så
dyrbar utrustning att ytterst få länder ensamma förmår bekosta den.
Forskningssamverkan är också nödvändig för att Sverige skall kunna
medverka med sina kunskaper och resurser vid lösning av problem av global
karaktär eller för att medverka i utvecklingen av tredje världen. Det kan
gälla områden som AIDS, energiförsörjning, växtförädling och tillvaratagande
av naturresurser.

Forskningssamverkan måste också bestå i ett utbyte av forskarstuderande
och forskare mellan svenska och utländska universitet. Få upplevelser torde
vara så berikande för svenska forskare som att under en kortare eller längre
period få arbeta aktivt i ett utländskt forskarlag.

Det finns åtskilliga vittnesmål om att resurserna i dag är för små för att det
skall vara praktiskt möjligt för svenska forskare att delta i det internationella
informationsutbytet. Detta är självfallet pinsamt i umgänget forskare
emellan men också farligt för svensk forsknings möjligheter att följa den
internationella forskningsutvecklingen.

Svenska universitet, högskolor och forskningsinstitutioner måste ha

Mot. 1987/88

Ub565

resurser för att bjuda in internationella forskare till gästföreläsningar m. m.
Det måste också finnas resurser att översätta kvalificerade svenska forskningsresultat
till utländska språk liksom det självfallet måste vara möjligt för
svenska forskningsbibliotek att prenumerera på utländska forskningstidskrifter.

I vår samvaro med andra länder, andra människor och andra kulturer
måste vi använda andra språk än svenska. Satsningen på språkundervisning
är därför en nödvändighet om vi skall kunna behålla vår konkurrenskraft och
kunna kommunicera med vår omvärld. Det är nödvändigt att våra studenter
såväl på grundnivå som i forskarutbildning lär sig läsa facklitteratur på
främmande språk. Det är djupt otillfredsställande att under senare år alltfler
grundkurser först strukit litteratur på engelska sedan sökt dispens från
behörighet i engelska. Generellt bör kraven på kunskaper i främmande språk
skärpas, inte mildras.

Våra tekniker och naturvetare publicerar oftast sina vetenskapliga rön i
engelskspråkiga tidskrifter och ofta äger diskussionen på forskarseminarierna
rum på engelska. Så borde även vara fallet då det gäller fördjupningskurserna
och t. ex. examensarbeten på civilingenjörslinjerna. Vi föreslår
försöksvis att det avslutande året på någon av civilingenjörslinjerna, t. ex.
industriell organisation, blir engelskspråkigt såväl då det gäller undervisning
som examination.

Ett led i internationaliseringsarbetet bör vidare vara att förbättra möjligheterna
att bedriva högre studier utomlands. I dag är möjligheterna att
erhålla studiemedel från Sverige för studier vid icke-nordiskt lärosäte små.
Det är främst när det gäller s. k. bristutbildning dvs. sådan utbildning som
inte ges i Sverige eller som inte har tillräckligt antal platser i förhållande till
uppskattat arbetsmarknadsbehov som studiemedel för studier i utomnordiska
länder kan erhållas. Studiemedelsutredningen har i sitt betänkande
Studiemedel föreslagit att möjligheterna att uppbära studiemedel för studier
utomlands skall öka. Det är utomordentligt viktigt att regeringen tillgodoser
detta förslag i den kommande propositionen.

För att blåsa nytt liv i internationaliseringsarbetet behövs det resurser
utöver vad regeringen är beredd att satsa. Fem milj. kr. bör redan nu avsättas
för att finansiera utbildningsprojekt med internationalisering av grundutbildningen
samt underlätta för svenska forskare att delta i internationella
forskningssymposier och för svenska universitet såsom värdar för utländska
forskare.

Personer med utländsk examen, utlänningar eller svenskar, måste få
denna bedömd på ett tillfredsställande sätt i Sverige. Sedan några år har det
inom UHÄ byggts upp en betydande kompetens för att göra sådana
bedömningar och det sker också ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte i dessa
frågor mellan Sverige och andra västeuropeiska länder. Utgångspunkten
skall vara att utländsk examen skall ses som en merit. Krav på att denna på
alla punkter skall överensstämma med motsvarande svenska examina bör
inte ställas.

Det har under senare år funnits en tendens att dra ner på den utländska
litteraturen i grundutbildningen. Det är mycket olyckligt. Vetenskapen är
och måste vara internationell till sin existens. Tendensen mot allt fler
dispenser från kravet på engelskspråkig litteratur bör brytas.

Mot. 1987/88

Ub565

2.8.2 EG:s forsknings- och utbildningsprogram

Den Europeiska Gemenskapen har under de senaste åren fattat beslut om
synnerligen stora satsningar på forskning och utveckling. I september 1987
beslutade kommissionen om ett 5-årigt ramprogram för FoU inom en
EG-budget om 47 miljarder kronor, vartill kommer lika stora ekonomiska
satsningar från de företag och institutioner som deltar i projektarbetet. Det
är mycket angeläget, att Sverige på olika sätt får möjlighet att delta i olika
FoU-program inom EG:s ram, men eftersom Sverige inte är medlem i EG,
blir finansieringen en annan än för EG-länder. Företag inom EG, som deltar
i EG:s forskningsprogram får normalt 50 % av projektkostnaderna betalda
av EG:s FoU-budget. Forskningsinstitutioner kan få kostnaderna fullt
betalda. Företag och forskningsinstitutioner i Sverige måste dock betala
100 % av sina kostnader.

Det är anmärkningsvärt, att industriministern, som är ansvarig t. ex. för
Sveriges deltagande i EUREKA-programmen i proposition 1987/88:66 inte
föreslår, att den svenska staten skall stå för 50 % av kostnaderna för de
svenska företag, som deltar i EUREKA-projektet. Enligt folkpartiet är det
en självklarhet, att Sverige i så stor utsträckning som möjligt skall delta i de
europeiska forskningsprogrammen, och att svenska företag och institutioner
skall kunna göra det på samma ekonomiska villkor som övriga europeiska
företag och institutioner.

Inom utbildningsområdet har EG fattat beslut om ett mycket stort
program, kallat ERASMUS - The European Community Action Schema for
the Mobility of University Students. Enbart under åren 1987-89 kommer EG
att satsa drygt 600 miljoner svenska kronor på detta utbytesprogram, som
innebär, att studenter från EG-länder med hjälp av stipendier har möjlighet
att studera ett år vid ett utländskt universitet och tillgodoräkna sig dessa
studier i sitt hemland. Målet är att på sikt harmonisera de olika ländernas
universitetsutbildningar och att minst var tionde student på detta sätt skall
kunna avlägga en examen genom studier i två länder. Vissa svenska
universitet och högskolor har idag avtal med andra europeiska universitet
och högskolor om möjligheter att förlägga ett års studier i ett främmande
land. Med det nya ERASMUS-programmet kan dessa avtal vara i fara, men
framför allt kommer studenter från EG-länder med hjälp av stipendier att på
andra ekonomiska villkor än de svenska studenterna kunna finansiera sina
studier. Avgifterna vid EG-universiteten kommer också att i vissa fall
differentieras för EG-studenter resp., icke EG-studenter. På sikt innebär
detta, att endast ett fåtal svenska studenter, om ens några, kommer att anse
sig ha råd med studier vid västeuropeiska universitet.

Sveriges deltagande i ERASMUS kan komma att kräva att vissa resurser
avsätts för avgifter och skilda kostnader. Det har uppgivits att dessa
kostnader i ett inledande skede kan komma att belöpa sig till ca 4 milj. kr.

Regeringen har inom ramen för EFTA-samarbetet sökt nå fram till en
gemensam linje med övriga EFTA-länder vad avser ERASMUS- och
COMETT-programmen. (Det senare uttytt: Community programme on
cooperation between unversities and enterprises regarding training in the
field of technology). Detta trots att sådana frågor knappast faller inom

Mot. 1987/88

Ub565

EFTA:s ram. Trots långdragna förhandlingar har hittills inte någon enighet
uppnåtts inom EFTA. Inom EG finns främst ifrån västtysk och fransk sida ett
stort intresse för samarbete med länder även utanför EG på detta område.

Den svenska regeringens bristande intresse för att genast sluta ett
hängavtal med EG, samt inrätta särskilda stipendier för svenska studenter,
som vill studera inom EG och möjliggöra för en svensk student att uppbära
studiemedel utomlands kommer att försvåra för de svenska studenterna att få
en internationellt gångbar examen. Dessutom innebär den nuvarande
situationen, att svenska studenter drivs mot studier i USA, snarare än i
Europa.

EG har också inrättat ett särskilt praktikantutbyte, där studenter under 6
månader får möjlighet att praktisera på ett europeiskt företag. En stor del av
de svenska teknologer, som praktiserat utomlands har gjort det i Tyskland,
England och Frankrike; samtliga länder medlemmar i EG. Eftersom EG
genom stipendier kommer att stå för en del av praktikanternas kostnader i
företag, kommer svenska teknologer, som inte kan få sådana stipendier, att
bli mycket dyrare för de europeiska företagen. Risken är överhängande att
svenska ungdomar kommer att få mycket svårt att få internationell praktik i
Västeuropa. Sverige har möjlighet att ansluta sig till COMETT tidigast 1989.
Åtgärder bör vidtas för att så också sker.

Under Nordiska Rådets session i Oslo i mars kommer NORDPLUS - ett
nordiskt program för att utbyta studenter och lärare - att behandlas.
Programmet gäller i ett första skede 600 stipendier för studier i annat nordiskt
land. Det är angeläget att regeringen gör större ansträngningar för att
förverkliga den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. En förutsättning
för detta är att universitetsutbildningarna i de nordiska länderna i högre grad
än idag har en liknande utformning och att examina blir reellt likvärdiga.

2.9 Pedagogiskt utvecklingsarbete

Det utmärkande för universitetslärare är att de alla måste både forska och
undervisa för att kunna ge en undervisning på vetenskaplig grund. Alla lärare
i högskolan måste därför få tid till egen forskning, vilket LÄTU-reformen
betonar. Alla lärare måste också få möjlighet att utveckla sin pedagogiska
skicklighet.

I dag saknar de allra flesta universitetslärare pedagogisk utbildning. Flera
universitet har startat pedagogiskt utvecklingsarbete för doktorander, som
skall börja undervisa på högskolan. Däremot saknas regelbunden pedagogisk
handledning av doktorander enligt den modell som t. ex. finns inom
Lärarhögskolan för såväl klasslärare som ämneslärare, vilket innebär, att en
pedagogikstuderande får kritik och beröm av en metodiklektor som lyssnar
på ett antal lektioner. Pedagogiken i högskoleutbildningen måste få ett större
utrymme både genom pedagogiskt utvecklingsarbete och genom att goda
pedagoger i högskolan uppmärksammas. För att det pedagogiska arbetet
inom högskolan skall kunna utvecklas och öka anser vi att det krävs särskilda
resurser. Vi yrkar därför att 4 milj. kr. avsätts för detta ändamål.

Mot. 1987/88

Ub565

2.10 Åtgärder för att behålla kvalificerade lärare

Under de senaste åren har många kvalificerade forskare lämnat universiteten
för att övergå till verksamhet inom det privata näringslivet. Detta har flera
orsaker. Forskningen inom delar av näringslivet har antagit alltmer universitetsliknande
former med ett större inslag av grundforskning och därmed
öppen publicering av resultat. Näringslivet har ställt större materiella
resurser till sina forskares förfogande, varför forskningsarbetet i näringslivet
många gånger mer lockat en universitetsforskare mer än universitetsforskningen,
vilket är mycket allvarligt. I detta sammanhang spelar naturligtvis
lönerna inte en oväsentlig roll.

Införandet av marknadslönetillägg inom högskolan har hjälpt upp situationen
och minskat lärarflykten från högskolan. Men en undersökning, utförd
av Civilingenjörsförbundet, visar, att en mycket stor del av de tekniska
högskolornas lärare hellre skulle arbeta inom det privata näringslivet. Det
finns därför fortsatt risk för att kvalificerade forskare lämnar universiteten
och forskningshögskolorna. För att behålla de mest kvalificerade universitetslärarna
är det nödvändigt med ytterligare medel till marknadslönetillägg.
Vi anslår 7 milj. kr. till detta ändamål.

2.11 Åtgärder för ökad jämställdhet

Regeringen har gång på gång uppmärksammat, att jämställdhetsarbetet går
långsamt inom inte minst högskolan, som visar upp den traditionella bilden
med kvinnor inom utbildningar för vård, utbildning och socialt arbete,
medan männen dominerar inom civilingenjörsutbildningen. Högskolan som
helhet har en majoritet av kvinnliga elever, mest beroende på att lärarutbildningarna
integrerats i högskolan. Men kvinnorna dominerar endast på
grundutbildningsnivå; ju högre upp man kommer i hierarkin desto större är
andelen män.

Regering och riksdag kan i många fall endast ange en färdriktning i
jämställdhetsarbetet. En viktig strävan i allt jämställdhetsarbete är att öka
antalet kvinnor i beslutande ställning. Till halvårsskiftet 1988 skall regeringen
utse ett stort antal allmänföreträdare i samtliga högskolestyrelser. Dessa
allmänföreträdare kommer att inneha majoriteten i högskolestyrelsen.
Regeringen bör enligt vår uppfattning ha en ambition att få sådan sammansättning
av styrelserna att ingetdera könet har mindre än 40 % av platserna.
Detta är särskilt viktigt för de tekniska högskolorna.

Sedan slutet av 1970-talet har det personliga kontaktnätet mellan kvinnliga
forskare i Sverige formaliserats genom Fora för kvinnliga forskare. Genom
dessa fora organiseras seminarier och konferenser i kvinnoforskning, ofta
med tvärvetenskaplig uppläggning. Dessa fora, som fungerar både som
nätverk mellan forskarna och som institutioner för kunskapsutveckling,
behöver aktivt stöd. Vi föreslår att anslaget till fora för kvinnliga forskare
ökar med en miljon kr.

Mot. 1987/88

Ub565

3 Några andra kvalitetsfrågor

Vi övergår nu till att behandla några frågor av stor betydelse för högskolans
kvalitet, där vi inte har krav på några anslagshöjningar. Däremot yrkas på en
besparing på byråkratin och en anslagsteknisk förändring ifråga om studiemedel.

3.1 Sj älvständigare högskolor och mindre byråkrati

Högskolan är till stora delar detaljstyrd genom riksdagsbeslut. Antalet
studerandeplatser bestäms i huvudsak på central nivå, vilket kraftigt
begränsar möjligheterna till lokal anpassning. Det faktum att det inte alltid är
självklart att medel får överföras från ett budgetår till ett annat skapar
osäkerhet i planeringen. Uppdelning av anslag på grundutbildning och
forskning, särskilda medel för lokaler och utrustning, specialdestinerade
medel för utvecklingsarbete innebär svårigheter för enskilda högskolor att ta
det lokala ansvaret för att de totala resurserna utnyttjas optimalt.

I huvudsak verkar alla berörda vara överens om att högskolan behöver
större autonomi och självständighet. En utveckling i den riktningen har
också inletts. Från 1990 kommer ett system med treåriga palnerings- och
budgetperioder att träda i kraft. Ett sådant system kommer att ge högskolorna
större möjligheter till flexibilitet.

Ett mycket viktigt steg på vägen mot ökad autonomi har tagits genom att
riksdagen nyligen har beslutat att avskaffa regionstyrelserna fr. o. m. den 1
juli 1988. Därmed kommer också medlen för lokala och individuella linjer
och fristående kurser fr. o. m. budgetåret 1988/89 att fördelas direkt till resp.
högskoleenhet inom ramen för anslagen för grundläggande högskoleutbildning.
Därmed kommer äntligen högskolorna själva att kunna disponera
dessa medel och man slipper omvägen över regionstyrelserna.

De här beskrivna åtgärderna är viktiga steg på vägen mot en ökad
målstyrning inom högskolan. Men mycket återstår att göra innan högskolan
har nått den autonomi som vi anser angelägen. I skilda uttalanden från
utbildningsministern tycks han dela denna uppfattning. Det är därför
anmärkningsvärt att regeringen förhalar åtgärder som skulle innebära att en
sådan process kan starta. Gång på gång har utbildningsministern ställt i utsikt
att han tänker återkomma till regeringen med förslag om förändring av
högskolans anslagssystem.

Förhoppningarna från de inom högskolan verksamma har därför varit
höga att regeringen i budgetpropositionen nu skulle presentera förslag till ett
fortsatt decentraliseringsarbete som skulle innebära att autonomin för
högskolan stärktes. I propositionen om regionstyrelsernas avskaffande
ställdes också i utsikt att sådana förslag nu skulle komma. Mot bakgrund av
detta anser vi att det är anmärkningsvärt att regeringen nu inte lägger fram
förslag som innebär större autonomi för högskolan utan avser att vänta med
detta till slutet av mars. Värdefull tid kommer därmed att gå förlorad.

Regeringens senfärdighet är desto mer förvånande mot bakgrund av
riksdagens entydiga uttalande i samband med behandlingen av propositionen
om regionstyrelsernas avskaffande: ”Regeringen bör därför i 1988 års

Mot. 1987/88

Ub565

budgetproposition komma med ett förslag till ett nytt anslagssystem med
denna inriktning”.

Enligt vår uppfattning bör en nyordning innebära bl. a. att högskolan själv
beviljades rätt att ompröva och tillsätta professurer. Vidare bör högskolan
tilldelas en total resursram och den lokala högskolestyrelsen åläggas att göra
fördelningen mellan grundutbildning och forskning, mellan tjänster, lokaler,
inredning och utrustning.

På sikt kan vi också tänka oss att pröva ett system där anslagen snarare
fördelas i förhållande till uppnådda resultat än i proportion till antalet
nybörjarplatser. Den styrning från riksdagen som behövs i ett sådant system
kan inskränka sig till att ange hur många studerande som minst skall utbildas
inom respektive ämne samt ange i vilka speciella ämnen som högskolan skall
ge undervisning.

Vi menar också att det nu är dags att bryta upp linjesystemet på ett radikalt
sätt. En rad linjer med mera ospecificerad yrkesinriktning som kulturvetarlinjen
och samhällsvetarlinjen har dragits med betydande svårigheter att
upprätthålla kvaliteten. I dessa och flera andra fall är det bättre att låta
studenterna själva kombinera ihop en utbildning som de tror på. I de fallen
bör självfallet linjenämnderna avskaffas och resurserna föras direkt till
institutionerna. Sannolikt kan detta komma att stärka en del institutioner
som på senare år fått mycket få studerande därför att deras kursutbud inte av
linjenämnderna ansetts passa för arbetsmarknadens krav. Ett avskaffande av
vissa linjenämnder skulle också minska byråkratin inom högskolan. Vi
föreslår att regeringen får i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med
förslag till omläggning av högskolans anslagssystem med den inriktning vi
angivit.

Att regionstyrelserna nu avskaffas kommer att medverka till att byråkratin
inom högskolan totalt sett minskar. Det är viktigt att fortsätta på denna väg.
Det återstår mycket att göra i syfte att effektivisera högskolans organisation.
De bästa förutsättningarna för detta skapas när högskolan har fått den
autonomi som vi har beskrivit tidigare. Men redan dessförinnan är det vår
övertygelse att mycket i detta avseende kan göras på lokal nivå genom att
t. ex. sammanföra skilda organ. Takten i sådan lokal avbyråkratisering kan
bestämmas av de berörda själva på resp. högskola.

Även på central nivå finns det enligt vår uppfattning anledning att påbörja
ett mer systematiskt arbete för att minska högskoleadministrationen. Vi
avser då i första hand UHÄ. Även för sådana rationaliseringsåtgärder skapas
det förutsättningar i ett system där högskolorna själva ges det avgörande
inflytandet över sin planering. Redan det att högskolan skall övergå till ett
system med treåriga planeringsperioder bör ses som ett första steg mot att
låta UHÄ få renodlas mot vad vi anser skall vara verkets framtida
huvuduppgift; att ansvar för utvärdering och uppföljning av utbildning och
forskning. Endast i samband med förberedelsearbetet inför de treåriga
planeringsperioderna bör UHÄ engagera sig i petitaarbetet. Som vi återkommer
till i det följande har UHÄ också ett stort ansvar för att ha det
nationella ansvaret för internationaliseringsarbetet.

Ytterligare en möjlighet att göra nedskärningar i den centrala högskoleadministrationen
finns genom att överföra en del av UHÄ:s uppgifter vad gäller

Mot. 1987/88

Ub565

den centrala antagningen till de enskilda högskolorna.

Denna fråga kommer att bli aktuell när den länge aviserade propositionen
om tillträdesreglerna till högskolan läggs. Det kommer i det sammanhanget
också finnas anledning att ta ställning till hur antagningsarbetet skall fördelas
mellan UHÄ och de lokala högskolorna. Enligt vår uppfattning bör inom
ramen för en mer omfattande autonomi högskolorna ges ett betydligt större
ansvar för antagningsarbetet. Detta skulle leda till att den centrala antagningsenheten
på UHÄ väsentligt skulle kunna minska och att kontakten
mellan den ansvariga högskolan och de sökande skulle underlättas.

I takt med att UHÄ:s nuvarande ansvar för utbildningsplanering, dimensionering
och antagning förs över till de enskilda högskolorna skapas
förutsättningar för att minska administrationen på central nivå. Det finns
enligt vår uppfattning anledning att nu precisera i vilken takt denna
minskning skall genomföras. Ett rimligt mål är att anslaget till UHÄ som idag
är upptaget till 102,5 milj. kr. inom en treårsperiod skall ha minskat med
25 %. Ett första steg bör redan nästa budgetår tas genom att anslaget
minskas med 10 milj. kr. i förhållande till vad regeringen har föreslagit.

3.2 De små och medelstora högskolorna

Det är uppenbart, att regionala högskolor har en stor roll att spela för att
utveckla både människor och näringsliv utanför de sju universitetsorterna.
Samtidigt är det också klart, att en högskola inte får vara alltför liten om den
skall kunna uppnå hög kvalitet. Kännetecknande för all högskoleutbildning
är att den står på vetenskaplig grund; att lärarna i en högskola dels har egen
forskarbakgrund och håller kontakt med forskningen. Detta måste gälla
också de små och medelstora högskolorna.

En av hörnstenarna i 1977 års högskolereform var decentraliseringen av
den högre utbildningen. På en rad orter där det tidigare bara förekommit
lärår- och vårdutbildningar etablerades självständiga högskolor. Det utbildningsutbud
som från början erbjöds på de nya högskolorna var ofta likartat
med vad som tidigare fanns på universiteten eller de tidigare filialerna. I ett
avseende begränsades de decentraliseringsambitioner som låg bakom spridningen
av den högre utbildningen. Endast vid universiteten skulle en fast
forskningsorganisation få finnas. Frågan om vad som skall ses som en sådan
forskningsorganisation är inte längre så lättbesvarad: lärartjänstreformen
har inneburit att den tidigare strikta uppdelningen mellan forsknings- och
undervisningstjänster försvunnit. Även lärare vid mindre och medelstora
högskolor har idag forskningsanslag i sina tjänster. Klart är dock att mycket
stora satsningar på fysiska resurser som laboratorier och forskningsbibliotek
eller förläggning av forskarutbildning vid mindre och medelstora högskolor
knappast kan sägas stå i överensstämmelse med grundtankarna bakom 1977
års högskolereform.

Den utveckling som regionalpolitiken tagit, och den inriktning som under
senare år har skett vid flera av de små och medelstora högskolorna har delvis
kommit att ändra förutsättningarna för den regionala utbildningen. I högre
grad än tidigare inriktar högskolorna nu sina ambitioner mot att tillgodose
regionala behov, antingen såsom de har formulerats av t. ex. näringslivet i

Mot. 1987/88

Ub565

regionen eller de som har uppfattats av högskolorna själva. Successivt har
därmed ett allt större ansvar lagts på högskolorna att fungera som regionala
utvecklingscentra. Detta framgår inte minst av de många önskemål som för
närvarande framförs om en omfattande decentralisering av kortare tekniska
utbildningar.

Högskoleutbildning ges också på en rad orter utanför högskoleorterna.
Även denna verksamhet bidrar till att öka rekyteringen och är positiv för de
orter och bygder som på detta sätt får ett bättre utbildningsutbud. Det kan
finnas anledning att ägna kvalitetsfrågorna i dessa kurser särskild uppmärksamhet.
Det geografiska avståndet till en högskola kan kompenseras på olika
sätt. Det kan handla om gästföreläsare, projektarbeten, databassökning etc.

I några fall har omfattningen av högskoleutbildning utanför högskolorna
blivit eller planeras bli så stor att frågan har uppkommit om det inte vore
lämpligt att inrätta nya högskolor. På riksdagens uppdrag har regeringen
tillsatt en särskild utredare - landshövding Claes Elmstedt - som utreder
frågan beträffande områdena Blekinge, Gotland, ”Fyrstad” (LysekilUddevalla-Trollhättan-Vänersborg)
och Södertörn. Vi ser gärna en ytterligare
utbyggnad av högskoleverksamheten i dessa områden. Om skäl talar för
att verksamheten i någon eller något av dessa fall organiseras som självständiga
högskolor bör det givetvis ske. Det kan påpekas att Blekinge och
Gotland är de enda län i Sverige som inte har statliga högskolor.

Den ökande regionalpolitiska betydelse som de små och medelstora
högskolorna har fått har också ökat förutsättningarna för att de etablerade
forskningsorganisationerna vid universiteten skall få bättre kanaler till
forskningsavnämarna, framför allt industrin. De regionala högskolorna
utgör en brygga mellan universiteten och de regioner som omger de små och
medelstora högskolorna. Härigenom kan de regionala högskolorna spela en
viktig roll i den teknik- och kunskapsspridning, som utgör en förutsättning
för att teknikintensiva företag skall kunna etablera sig utanför de tillväxtcentra
som utvecklats kring universitetsorterna. Den regionala högskolan
fungerar som ett kunskapscentrum, där företag och myndigheter får tillgång
till utredningsverksamhet, utbildning och forskningsresultat från universiteten.
Den roll som de regionala högskolorna på detta sätt spelar är
utomordentligt värdefull och bör på skilda sätt uppmuntras.

Också högskolornas FoU-verksamhet har till stor del vuxit med hjälp av
externa medel. Därmed har tillämpad forskning, utvecklingsarbete och
utredningsverksamhet fått en inriktning mot områden, där den regionala
högskolans lokala kontakter och nätverk utnyttjas. Det är viktigt att organ
för samverkan mellan den regionala högskolan och avnämarna utvecklas
vidare. I dag har en rad olika former för sådan kontakt och samverkan
tillkommit, och även framöver bör frihet i fråga om formerna för t. ex.
stiftelsers och teknikcentras utveckling råda. Utvecklingen av kontaktnät
och samverkansformer måste få ske på verksamhetens egna villkor. Mångfald
är av stort värde även inom detta område.

Riksdagens principbeslut innebär att fasta forskningsresurser inte skall
lokaliseras till de små och medelstora högskolorna. Enligt folkpartiets
mening bör detta principbeslut även gälla framöver. Bakgrunden till detta är
självfallet de begränsade resurser som Sverige har att satsa på forskning.

Mot. 1987/88

Ub565

Forskningsresurserna måste alltid avspegla en balans mellan de krav som
måste uppfyllas för att konkurrenskraftiga och attraktiva forskningsmiljöer
skall kunna bildas och de krav som har sin utgångspunkt i olika landsdelars
och orters anspråk på tillgång till forskningsresurser.

Anspråk på forskningsmiljö varierar naturligtvis beroende på ämnenas
karaktär. Vissa ämnen är beroende av stora investeringar i utrustning, och
forskningen sker i gruppform. Andra ämnen ställer inte sådana krav.
Genomgående för all forskning är dock det stora behovet av kontakt med
andra forskare. Denna är nödvändig för att en forskningsmiljö skall bli
tillräckligt självkritisk, produktiv och nyskapande för att forskning av hög
kvalitet kan bedrivas.

Flera av de små och medelstora högskolorna har i dag en form av
adjungerade professurer som innebär att professorer finns vid dessa högskolor,
men att de samtidigt har fakultetsanknytning vid något universitet eller
forskningshögskola. Därmed ges den mindre eller medelstora högskolan
tillgång till professorer, samtidigt som tjänsteinnehavaren har kontakt med
den miljö som präglar fakulteter vid universiteten. I den mån handledning av
doktorander och undervisning på forskarutbildningsnivå ingår i arbetet
utförs detta vid universiteten. Vi vill i detta sammanhang speciellt poängtera
värdet av att forskarutbildning med denna organisation sker koncentrerat.
En viktig del av forskarutbildningen är att ge den studerande insikt i
disciplinen i hela dess bredd - inte bara i de metodproblem och andra
avvägningar som är förknippade med det avhandlingsämne den enskilde valt.
Detta ställer stora krav på allsidighet i den akademiska miljön.

Systemet med professurer, där verksamheten på det sätt vi har beskrivit
ovan, är delad mellan universitet och övriga högskolor, är enligt vår mening
positivt. Det ökar och fördjupar kontakten mellan högskolor av olika
storlek, och kan fungera som en kanal för värdefullt utbyte dem emellan.
Enligt vår mening finns det nu anledning att vidareutveckla en sådan ordning
vad gäller de tre högskolor som tidigare var universitetsfilialer, dvs.
högskolorna i Växjö, Örebro och Karlstad. Medel bör därför kunna tillställas
de tre ovan nämnda högskolorna för att utöka systemet med denna form av
ajungerade professorer. Vilken fakultet och därmed högskola som blir
aktuell att samarbeta med bör högskolorna i Växjö, Örebro och Karlstad få
avgöra. På samma sätt som det bör ske en organisatorisk knytning till någon
av de existerande fakulteterna bör tillsättande av ev. professurer vid någon
av dessa högskolor ske i samråd med den berörda fakulteten och inom ramen
för ett ordinarie tillsättningsförfarande.

3.3 Samordning mellan statlig och kommunal högskola

Parallellt med att de små och medelstora högskolorna nu bygger ut sin
organisation genom att satsa allt större resurser på teknik finns ofta en
landstingskommunal vårdskola på samma ort. Mycket skulle stå att vinna
genom en integration mellan dessa båda högskolor, bägge i dag utan egen
forskningstradition. Administrativt är det ett resursslöseri att ibland på
samma ort, eller mycket närbelägna orter bygga upp två rektorsämbeten.

Mot. 1987/88

Ub565

Enligt vår uppfattning måste på sikt den landstingskommunal högskolan bli
statlig. Ett inledande steg borde tas genom att integrera de två högskoleformerna
i de regioner, där en formell struktur för högskoleutbildning ännu ej
byggts upp t. ex. i Blekinge och Fyrstad.

3.4 Dags för en tillträdesreform

Det nuvarande antagningssystemet infördes i samband med högskolereformen
1977. Redan från början visade sig systemet ha brister. Bl. a. kom yngre
sökande och kvinnor att drabbas orättvist. Efter initiativ från bl. a. folkpartiet
genomfördes under åren 1980-1982 ett flertal förändringar av urvalsreglerna.
Dessa förändringar innebar bl. a. att minst en tredjedel av platserna på
varje utbildning skulle tilldelas sökande med högst tre år gamla betyg från
gymnasieskolan, att föreningsmeriter inte längre tillgodoräknades och att
den maximala poängen för arbetslivserfarenhet sänktes.

Folkpartiet har därefter i motioner till riksdagen återkommit med förslag
till fortsatta förbättringar av tillträdesreglerna. En utgångspunkt för partiets
förslag har varit att underlätta för de ungdomar som lämnar gymnasiet att få
tillträde till högre utbildning. Folkpartiet har därför föreslagit att den s. k.
direktantagningskvoten skall höjas från dagens 33 % till 50 %.

Folkpartiet har också drivit kravet på införande av s. k. viktade betyg från
gymnasiet till högskolan för att därigenom bl. a. minska taktikläsandet.
Vidare har vi föreslagit att kraven på den allmänna behörigheten skall ändras
så att det för tillträde till de längre högskoleutbildningarna skall krävas tre års
gymnasiekompetens och att lägsta betyg från gymnasiet i vart och ett av de
karaktärsämnen som utgör särskilda behörighetskrav för den sökta utbildningen
skall vara minst betyget 3.

Som komplement till betygen som urvalsgrund har vi vidare förordat ett
system med antagningsprov. Slutligen har vi för att minska den omfattande
antagningsbyråkratin föreslagit att resp. universitet/högskola skall ges möjlighet
att tillämpa ett förenklat antagningsförfarande.

Flera av de förslag till ett förändrat och förbättrat antagningssystem som vi
här har presenterat återfinns också i tillträdesutredningens betänkande
Tillträde till högskolan (SOU 1985:57).

Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen ännu inte har presenterat
någon proposition med förslag till nya antagningsregler. En proposition var
ursprungligen aviserad till hösten 1986 men har fortfarande inte presenterats.
Detta har inneburit att en angelägen reform har blivit fördröjd och att ett
antal studerandekullar i onödan har varit tvungna att dras med de nuvarande
reglerna.

Kring flera av tillträdesutredningens förslag råder det bred enighet. Detta
gäller t. ex. förslagen att skärpa kraven, för behörighet och urval, ökad
användning av prov för urval, möjlighet att vikta betyg och att införa
kompletterande urvalsmetoder samt rättvisare regler för antagning till
enstaka kurser.

I vissa andra avseenden delar vi dock inte utredningens förslag. Detta
gäller t. ex. förslagen att tvåårig gymnasielinje även i fortsättningen skall ge

Mot. 1987/88

Ub565

allmän behörighet för högskolestudier samt att arbetslivserfarenhet alltjämt
skall få tillgodoräknas vid tillträde till högskolan. I enlighet med i tidigare
motioner framförda krav anser vi att det för tillträde till de längre
högskoleutbildningarna i allmänhet skall krävas treårig gymnasiekompetens.
Men det skall också finnas möjlighet att precisera skilda förkunskapskrav för
olika linjer. Det kan innebära att det till vissa utbildningar anses tillräckligt
med tvåårigt gymnasium medan det för andra linjer bör sättas krav på treårigt
gymnasium med minst betyget tre i viktiga ämnen.

Enligt vår mening är det vidare dags att avskaffa arbetslivserfarenheten
som merit vid antagning till högskolan. Motivet till att införa meritvärdering
av arbetslivserfarenhet var bl. a. att avhjälpa den sociala snedrekryteringen.
Erfarenheterna sedan antagningssystemet infördes 1977 har visat att den
sociala snedrekryteringen till högskolan snarare har ökat än minskat. Något
motiv att från denna utgångspunkt behålla arbetslivserfarenheterna som
merit torde alltså inte kvarstå. Utredningen anförde i stället två andra motiv
för att behålla arbetslivserfarenheten som merit, att stimulera ungdomar till
studieuppehåll mellan skola och högskola och att genom meritering av
arbetslivserfarenhet stimulera äldre sökande.

Huruvida ungdomar skall söka till högskolan direkt efter gymnasiet eller
göra ett uppehåll måste enligt vår mening vara ett val som ankommer på dem
själva. Med hänsyn till att pojkar kan tillgodoräkna sig värnpliktstjänstgöring
som arbetslivserfarenhet innebär detta de facto att sabbatsåret mellan
gymnasiet och högskolan bara kommer att gälla flickorna. Det avgörande för
den enskilde om han eller hon skall påbörja studier måste vara om
vederbörande har tillräckliga reella förkunskaper. Detta gäller såväl äldre
som yngre sökande. Äldre sökande som inte har formell gymnasiekompetens
är behöriga att söka till högskolan efter godkänt högskoleprov. Förutsättningarna
för att lyckas i detta prov kommer självfallet att öka för dem som
har för provet relevant arbetslivserfarenhet.

Ett skäl till att regeringen ännu inte presenterat någon proposition ang.
tillträdesreglerna är att den har gjort en koppling till frågan om förlängning
av de tvååriga gymnasieutbildningarna. Eftersom det nu aviseras att bägge
dessa frågor skall behandlas under året avstår vi från att yrka att några mer
omfattande ändringar sker i tillträdesreglerna.

Enligt tillträdesutredningen skulle dess förslag kunna genomföras tidigast
höstterminen 1990. Med hänsyn till de förseningar som nu har skett kommer
ikraftträdandet tidigast att kunna ske 1992 för att alla berörda skall få en
rimlig ”förvarningstid”.

Enligt vår uppfattning måste redan nu vissa förbättringar vidtas i tillträdesreglerna.
För att omedelbart underlätta för de sökande som lämnar
gymnasiet att få tillträde till högskolan bör direktantagningskvoten fr. o. m.
höstterminen 1987 höjas till 50 %.

3.5 Studiemedelsreform

Studiemedelskommittén presenterade hösten 1987 sitt betänkande, Studiemedel
(SOU 1987:39). Regeringen har aviserat att den inom kort ämnar
förelägga riksdagen en proposition med förslag till ett nytt studiemedelssys

Mot. 1987/88

Ub565

tern. Vi avstår därför från att framställa några yrkanden angående studiemedlen
i denna motion och återkommer istället med dessa i samband med
att vi behandlar den kommande propositionen. Vi vill emellertid i korthet
redogöra för våra principiella utgångspunkter vad gäller ett nytt studiemedelssystem.

Vi vill erinra om de viktigaste skälen till varför det nu råder politisk enighet
kring uppfattningen att:

* Akademikernas reallöner har sjunkit mer än andra gruppers. Därför har
återbetalningen av studielånen blivit en allt tyngre börda i familjeekonomin
för nyblivna akademiker. Studieskulderna har också blivit en allt
viktigare fråga i avtalsrörelserna.

* Den sociala snedrekryteringen till högskolan ökar igen. Många tror att det
finns ett samband med de stora studieskulderna. I hem utan studietradition
avråds ungdomar från att söka sig till högre utbildning, när denna
utbildning inte garanterat ger ett gott ekonomiskt utbyte. Den högre lön en
högskoleutbildning ger, motsvarar inte alltid uppoffringen under studietiden
och återbetalningen av studieskulden.

* Med sjunkande reallöner har även studenternas ekonomi blivit sämre.
Dagens studiemedelsbelopp, vilket utgör 145 % av basbeloppet, motsvarar
en lägre standard i dag än för tio år sedan, och eftersom marginalerna
var små redan från början är det inte onaturligt att studenterna tycker att
det är kärvt att få ekonomin att gå ihop.

Vår utgångspunkt är att ett framtida studiemedelssystem skall ge de
studerande möjlighet att bedriva heltidsstudier utan att behöva förlita sig på
andra inkomster. Samtidigt bör återbetalningsreglema vara sådana att de
sätts i relation till den inkomst som låntagaren har under förvärvstiden.

Konkret innebär detta att folkpartiets ledamot i studiemedels-kommittén
har föreslagit att totalbeloppet skall sättas till 17 % av basbeloppet och att
bidragsdelen skall uppgå till 50 % av basbeloppet. Därtill är kommittén enig
om att återbetalningen skall bestämmas till ett belopp motsvarande 4 % av
inkomsten.

Som ett led i den generella välfärdspolitiken skall systemets förmåner utgå
lika för alla. Den enda prövning som bör göras är att studiemedelstagarna
verkligen studerar. Däremot bör ingen prövning vid tilldelningen ske med
hänsyn till den studerandes inkomst, bostadsförhållanden eller familjesituation.

Studiemedelskommittén var i flera avseenden oenig. Gemensamt för den
kritik som riktades från kommittéminoriteten och som med skärpa har
framförts från remissinstanserna är att majoritetens förslag vad gäller
totalbelopp och bidragsdel är alldeles otillräckliga. Skulle regeringen välja
att följa de socialdemokratiska kommittéledamöternas förslag i den kommande
propositionen kommer denna av allt att döma att avvisas av
riksdagsmajoriteten.

Bred politisk enighet tycks dock nu föreligga om vårt förslag att ändra
budgeteringsprincipen för studiemedlen. En sådan förändring skulle innebära
att lånedelen inte längre betraktas som en statsutgift utan att i statens
budget endast tas in ett belopp som motsvarar den statliga subventionen. I

Mot. 1987/88

Ub565

folkpartiets modell för framtidens studiemedelssystem svarar bankväsendet
för att erforderliga lånemedel finns att tillgå. Vi har i annat sammanhang
utvecklat argumenten för detta. Utredningsmajoriteten har föreslagit en
annan modell, som emellertid också innebär att lånedelen läggs utanför
statsbudgeten.

Vi förutsätter att regeringen i sin aviserade proposition kommer att föreslå
en sådan omläggning. Vi yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att principerna bör ändras vilket innebär att ifrågavarande
anslagspost kan minskas med ca två miljarder kr.

3.6 Befordringstitlar

Det är viktigt att stimulera pedagogiskt skickliga lärare. Det är oftast en
tillfällighet vem som vid ett givet ansökningstillfälle fått en ordinarie
professur resp. en ordinarie lektorstjänst. Professorstiteln har dock - inte
minst i utlandet - en så mycket högre status. De senaste åren har
universiteten tagit tillfället i akt att få en extern kunskap genom utnämning av
adjungerade professorer. Kraven har självklart varit, att dessa uppfyllt
vetenskapliga kompetenskriterier för en professur. Eftersom många av våra
universitetslektorer också vetenskapligt är professorskompetenta känns det
orättvist att en extern lärare, som endast är på högskolan 20 % av arbetstiden
under 3-5 år kan få professorstitel, medan en synnerligen kompetent
universitetslektor, som ansvarar för många studenters grundutbildning
endast kan uppnå denna titel vid en reguljär professorstillsättning. Utomlands
är professorstiteln använd som en kvalitetstitel: här i Sverige är den
bunden till tjänsteinnehav. Detta medför svårigheter för universitetslektorer,
hur professorskompetenta de än är, att tjänstgöra utomlands och därmed
få nödvändiga nya impulser. Folkpartiet anser, att det är viktigt att införa
möjligheten att titelbefordra kvalificerade lektorer.

4 Forskningsfrågor

Riksdagen fattade vid förra riksmötet beslut om ett nytt treårigt forskningsprogram.
Även om det betänkande från utbildningsutskottet som låg till
grund för beslutet uppvisar ett mycket stort antal reservationer förtar det inte
helhetsintrycket att det råder relativt bred politisk enighet kring forskningspolitiken.
Detta är naturligtvis utomordentligt värdefullt med hänsyn till den
vikt som en högkvalitativ forskning har för vårt lands välstånd.

Men det förhållande att forskningspolitiken inte tillhör de stora politiska
stridsfrågorna innebär inte att det saknas problem inom forskningsområdet.

Det största problemet för svensk forskning är naturligtvis att* de totala
resurserna är otillräckliga och måste öka. Sverige bör ligga i den absoluta
världstoppen räknat per capita när det gäller att avsätta medel för forskning
och utveckling.

Mot. 1987/88

Ub565

4.1 Sektorsmedel till universitetsforskningen

Sorn vi inledningsvis berörde har det enligt vår uppfattning kommit att uppstå
en obalans mellan universitetsforskningen och den s. k. sektorsfinansierade
forskningen. Det är bra att forskning finansieras ur flera, från varandra
oberoende källor men enligt vår mening skulle mycket stå och vinna på att
medel som av statsmakterna nu avsätts för sektorsforskning i stället
kanaliserades till universiteten.

Vi har därför under många år krävt att en överföring från anslag för
sektorsforskning till högskolans forskning bör ske. Vi vill understryka att en
överföring av medel inte syftar till att den forskning som sektorsorganen idag
utför eller finansierar ska upphöra. Delar av denna forskning är av stort
värde. Vi tror att forskningen skulle få bättre förutsättningar inom ramen för
den ordinarie forskningsorganisationen där den kan naturligt inlemmas i det
stora nationella och internationella forskarsamhället.

Enligt vår mening bör därför ett belopp motsvarande 2 % per år av
anslagen till sektorsorganen överföras till fakultetsanslagen med början
fr. o. m. budgetåren 1988/89 och 1989/90. Riksdagen bör därför ge regeringen
i uppdrag att utforma ett program för hur en sådan överföring kan ske.

4.2 Finansiering av doktorandstudier

De ekonomiska villkoren för forskarna måste vidare förbättras. Utbildningsbidragen
måste på sikt avvecklas och doktoranderna måste istället få
doktorandtjänster. För att påskynda denna utveckling bör inga utbildningsbidrag
delas ut efter läsåret 1991/92. Vid den tidpunkten bör studiestödet för
tillkommande doktorander bestå enbart av doktorandtjänster. Denna omvandling
bör ske också om den inskränker på det totala antalet doktorander.
Det är dock bättre med ett något färre antal doktorander som har ett fullgott
studiestöd och som kan genomföra forskarutbildningen på ett effektivt sätt
än ett system med utbildningsbidrag där doktoranderna av ekonomiska och
andra skäl har svårt att helt och fullt ägna sig åt sin forskarutbildning.

4.3 Forskarhandledningen

Studenter, som går vidare till forskarutbildning, är inte alltid klara över
skillnaderna mellan forskarutbildning och grundutbildning dvs. skillnaden
mellan att forska - utveckla kunskap - och studier - dvs. inhämta kunskap,
reproducera kunskap. Det är inte självklart, att den som har lätt för att inför
tentamen slå in stora mängder fakta har förmåga att forska. Därför är det
särskilt viktigt, att den forskarstuderande har tillgång till god och konstruktiv
handledning just i forskningen, och att vederbörande relativt snart får klart
för sig, om han eller hon passar som forskare. Forskarstudier är många
gånger ett mellanting mellan förvärvsarbete och studier, där det självklart är
lättare för doktoranden om han/hon har en ekonomisk bas för sina studier.
Det viktiga i en doktorsexamen är dock själva avhandlingsarbetet, och att
detta har en god kvalitet. Kvalitetsmedvetandet måste därför prägla hela
institutionen, som ju utgör själva grunden för den enskilde doktoranden till

Mot. 1987/88

Ub565

skillnad från grundutbildningstiden, då en student passerar fler ämnen och
därmed flera institutioner. Borttagandet av graderade betyg på doktorsavhandlingar
har inneburit, att många examinatorer drar sig för att underkänna
en avhandling, samtidigt som det blir svårare att sätta upp kvalitetsregler för
en god avhandling. Därför föreslår vi från folkpartiets sida, att graderade
betyg införs på doktorsavhandlingar.

4.4 Doktorsexamen som meritkrav

För att säkerställa och öka rekryteringen av doktorander måste man sträva
efter att skapa garantier för att doktoranderna har en attraktiv arbetsmarknad
efter studiernas avslutande. I betydande utsträckning styrs forskarutbildningen
av möjligheterna till sysselsättning efter fullgjord utbildning.

Under 1970-talet upphävdes tidigare krav på vetenskaplig kompetens hos
innehavare av högre tjänster inom ett antal verk och myndigheter, t. ex.
forskningsbibliotek, de centrala arkiven och ett antal museer.

Insikten om de negativa effekterna av att ta bort alla behörighetskrav har
nu ökat. Det ät bättre att ha behörighetsvillkor och någon gång på särskilda
skäl ge dispens från dem. Eftersom kopplingen mellan forskarrekryteringen
och tillgången på arbeten är så uppenbar bör man genom att sätta upp
doktorsexamen som behörighetskrav för ett antal tjänster inom myndigheter
och institutioner medverka till att skapa fler arbetstillfällen för personer med
doktorsexamen. Regeringen bör mot denna bakgrund uppdra åt berörda
myndigheter att göra en inventering av vilka tjänster där doktorsexamen bör
vara ett behörighetsvillkor.

Vid riksmötet 1984/85 fattade riksdagen beslut om en ny lärarorganisation.
I den nya organisationen ingår tjänster som adjungerad professor. Enligt vår
uppfattning är det angeläget att gå vidare på den inslagna vägen. Den form
för samverkan som etablerats mellan högskolan och verksamheten utanför
denna bör utsträckas till att gälla högskolelektorer och forskarassistenter.
Det är viktigt att möjlighet ges att knyta en kompetent lärare/forskare
utanför högskolan permanent till högskoleverksamheten. De krav på
vetenskaplig kompetens samt verksamhet utanför högskolan i privat eller
offentlig tjänst som gäller adjungerad professor skall gälla även tjänster som
adjungerad högskolelektor och forskarassistent. Om en möjlighet öppnas till
den föreslagna adjungeringen, kan såväl forskningen som näringslivet och
den offentliga förvaltningen gynnas. Särskilt de mindre högskolorna kan på
detta sätt tillföras värdefull kompetens.

4.5 Omvårdnadsforskning

I fråga om omvårdnadsforskning, har det varit mycket svårt att få regeringen
att avsätta fasta forskningsresurser, trots att stor medvetenhet finns om att
vid sidan av den traditionella medicinska forskningen kommer omvårdnadsforskningen
att ha stor betydelse för vår förmåga att lösa alla problem
förknippade med demografiska förskjutningar och nya livsmönster, vilka
påverkar människors hälsa. Omvårdnad omfattar såväl fysiologiska som

Mot. 1987/88

Ub565

psykologiska och sociala aspekter. Omvårdnadsforskning inriktas på själva
vårdprocessen, på den situation och den miljö, där vården äger rum.
Studierna kan även avse relationer och samspel mellan människor i vården.
Till omvårdnadsforskning kan även räknas själva vårdorganisationen liksom
utbildning är därmed till sin karaktär tvärvetenskaplig.

I samband med att riksdagen behandlade den forskningspolitiska propositionen
under förra riksmötet framförde Folkpartiet uppfattningen att det var
anmärkningsvärt, att omvårdnadsforskningen inte fick några fasta tjänster,
endast uppmuntrande ord om vikten av att de medicinska och samhällsvetenskapliga
fakulteterna uppmärksammade omvårdnadsforskningen.

Inte heller i budgetpropositionen tilldelas omvårdnadsforskningen några
professurer. Detta är desto mer anmärkningsvärt mot bakgrund av att
regeringen tilldelar det nya forskningsfältet fysisk fostran och idrott fyra fasta
professurer under 1989. En sådan prioritering kan ses som ett utslag av
könsdiskriminering mot den av kvinnor länge burna omvårdnaden. Folkpartiet
anser att två professurer i omvårdnadsforskning skall inrättas. Det är
angeläget att dessa tjänsteinnehavare också kan rekryteras bland personer
som har en bakgrund från de medellånga vårdutbildningarna.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till var de av oss
föreslagna tjänsterna inom omvårdnadsforskning skall placeras.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen under anslaget D8, Utbildning för tekniska yrken
anslår 4 milj. kr. utöver vad regeringen har föreslagit,

2. att riksdagen under anslaget D9, Utbildning för administrativa,
ekonomiska och sociala yrken anslår 6 milj. kr. utöver vad regeringen
har föreslagit att fördelas i enlighet med vad vi anfört i motionen,

3. att riksdagen under anslaget D7, Vissa särskilda utgifter inom
högskolan m. m. anslår 2 milj. kr. utöver vad regeringen har föreslagit
att fördelas till särskilda fortbildningsinsatser inom mellaningenjörsutbildningen,

4. att riksdagen under ett nytt anslag benämnt D40, Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom högskolan anslår 4 milj. kr.,

5. att riksdagen under anslaget D10, Utbildning för vårdyrken
anslår 1 milj. kr. utöver vad regeringen har föreslagit för särskilda
kvalitetsinsatser vid läkarlinjen i Umeå,

6. att riksdagen under anslaget D7, Vissa särskilda utgifter inom
högskolan m. m. anslår 5 milj. kr. utöver vad regeringen har föreslagit
för att användas i arbetet med att internationalisera grundutbildningen
och att främja internationell forskningssamverkan,

7. att riksdagen under anslaget D7, Vissa särskilda utgifter inom
högskolan m. m. anslår 4 milj. kr. utöver vad regeringen har föreslagit
för att möjliggöra en svensk anslutning till EG:s s. k. ERASMUSprojekt,

8. att riksdagen under anslaget D28, Vissa särskilda forskningsändamål
anslår 5 milj. kr. utöver vad regeringen har föreslagit som
förstärkning av de vetenskapliga biblioteken,

Mot. 1987/88

Ub565

9. att riksdagen till Forum för kvinnoforskning för budgetåret
1988/89 anslår 1 milj. kr. utöver vad regeringen har föreslagit,

10. att riksdagen under anslaget 12, Inredning och utrustning av
lokaler vid högskoleenheterna m.m. anslår 10 milj. kr. utöver vad
regeringen har föreslagit,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående en utvärdering av de s. k. bankmiljonerna
och andra liknande bidrag från externa finansiärer,

12. att riksdagen under ett nytt anslag D41, Åtgärder för rekrytering
av lärare och forskare anslår 5 milj. kr. till att fördelas till
högskolorna som marknadslönetillägg,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuell prövning av högskolekompetens av
elever från gymnasiets T-linjer,

14. att riksdagen beslutar att med avslag på regeringens förslag
sänka planeringsramen för tandläkarlinjen genom en minskning med
20 platser på Karolinska Institutet,

15. att riksdagen beslutar att inom oförändrad planeringsram för
läkarlinjen överflytta 20 studieplatser från Karolinska Institutet till
Umeå universitet,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt anslagsoch
styrsystem för högskolan som lägger ett ökat ansvar på enskilda
högskolor i enlighet med vad i motionen anförts,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till omläggning av
högskolans anslagssystem som möjliggör ett avskaffande av vissa
linjenämnder i enlighet med vad i motionen anförts,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en plan för en
minskning av anslaget Dl, Universitets- och högskoleämbetet, med
25 % under en treårsperiod,

19. att riksdagen under anslaget Dl, Universitets- och högskoleämbetet,
anvisar 10 milj. kr. mindre än vad regeringen har föreslagit,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna, vad i
motionen anförts om forskning vid högskolorna i Växjö, Örebro och
Karlstad,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordning mellan statlig och kommunal
högskola,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
s. k. direktantagningskvoten skall höjas från 33 % till 50 %,

23. att riksdagen beslutar att inrätta två professurer i omvårdnadsforskning,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående möjligheten att titelbefordra kvalificerade
lektorer,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående omvandling av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster,

Mot. 1987/88

Ub565

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående graderade betyg på doktorsavhandlingar,

27. att riksdagen hos regeringen begär att berörda myndigheter får i
uppdrag att göra en inventering av tjänster där doktorsexamen bör
vara ett behörighetskrav,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en överföring av medel med 2 % för vardera
budgetåren 1988/89 och 1989/90 från anslagen för sektorsforskning till
högskolans fakultetsanslag,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående den könsmässiga sammansättningen av
högskolestyrelserna,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om budgeteringsprinciper för studiemedel.1]

Stockholm den 21 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan Erik Wikström (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Mot. 1987/88

Ub565

1 1987/88: Sf404