om införande av friköpsrätt till s. k. historiska arrenden

Motion 1987/88:L502 av Jörn Svensson (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :L502

av Jörn Svensson (vpk)

om införande av friköpsrätt till s. k. historiska
arrenden

Frågan om friköpsrätt för arrendatorer har under senare år gång på gång
aktualiserats - ute på fältet och i riksdagen. Frågan har ännu inte fått sin
lösning.

Orsaken är, att saken förhalats av såväl gods- och jordägarintressena som
statsmakterna.

Arrende- och friköpsfrågan har en speciell historisk bakgrund i Sverige.
Adel, kyrka och krona behöll i Sverige mycket av sin gamla position i
jordägandet långt fram i tiden. Skatteköpen modifierade detta i viss mån,
men det skedde genom en urvalsprocess ur vilken det ofrälse godsägandet
fick tillskott och där frälsebygdernas maktförhållanden aldrig rubbades.
Gods och andra storjordbruk gynnades på många håll av skiftesprocessens
former, eftersom dessa ofta gick ut över landbönder och andra ickesjälvägande.
Arrendatorsklassen fick i stället nya tillskott under 1800-talets
befolkningsökning. Ägandesystemet gjorde att jordhungern, trots nyodlingen,
inte kunde tillfredsställas utan tog sig uttryck i torpbildning.

Sverige genomgick aldrig någon jordreform av mer genomgripande slag,
som t. ex. fideikommissens reducering i Danmark, jordreformer i Baltikum
efter 1918 eller den finska torparfrigörelsen. Sverige är det land i Europa,
som historiskt mest påminner om junkrarnas gamla Preussen, då det gäller
dessa förhållanden. Jordhungern blev bl. a. av detta skäl en av de starkaste
drivkrafterna bakom den ovanligt stora emigrationen.

Problemet uppmärksammades av 1908 års emigrationsutredning. Det
ledde småningom till att ministären Edén-Branting 1919 införde en villkorad
friköpsrätt - ensittarlagen. Vad den första regeringen med socialdemokratiskt
deltagande införde, avskaffades 48 år senare av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen. Motivet var att man ville gynna bolag och
storjordbruk utifrån den syn som då dominerade jordbruks- och skogspolitiken.
Ensittarlagen utlöpte efter en tioårig övergångstid 1977.

Sedan dess har aktiva arrendatorer arbetat för en ny friköpsrätt, en rörelse
som varit särskilt markerad i godsbygderna med deras alltjämt kvardröjande
feodala traditioner och maktförhållanden. Friköpsfrågan är också väsentligen
en fråga för s. k. historiska arrenden.

Argumenten för friköpsrätten är mångfaldiga! Miljö- och livsmedelspolitiken
har tagit en delvis ny riktning, som är gynnsammare gentemot mindre
jordbruksenheter. Att behålla underlag och lokal livsmedelsproduktion i

olika bygder uppfattas i dag som ett intresse. Den sociala underlägsenhet och Mot. 1987/88

osäkerhet som följer av att bedriva jordbruk på 5-årsarrenden. L502

Försök från landets lagstiftare att förbättra arrendatorernas villkor har
väsentligen strandat på de stora jordägarnas lokala maktpositioner och
trakasserier samt på arrendenämndernas svaghet och benägenhet att vara
mjuka mot jordägarna.

Det kanske mest stötande har emellertid varit frågans behandling i riksdag
och regering. Arrendelagsutredningen gick, vägledd av jordägarintresset,
emot friköpstanken. Regeringen tog därefter inga initiativ. Sedan ett flertal
motioner i saken väckts i riksdagen, tillsatte regeringen ytterligare en
utredning - friköpsutredningen. Häri låg naturligtvis ett försök att förhala
hela frågan. Utredningens sammansättning var från början designerad för en
avvisande hållning, vilket såväl regeringen som alla andra i saken intresserade
förstod. En ledamot i utredningen, riksdagsman Owe Andréasson (s),
reserverade sig för friköpsrätt. På den punkten står frågan i dag - efter ett
årtiondes meningslösa byråkratiska slingerbultar.

Nu måste äntligen något göras! Sveriges godsarrendatorer har väntat i 100
år på att deras rättsställning skall genomgripande förändras och social
rättvisa skipas. De har anspråk på att få en rimlig trygghet i näring och
boende. En civiliserad statsmakt borde självklart ställa sig på deras sida och
inte på godsherrarnas. Principen skall vara: Jorden åt den som brukar den.

En friköpsrätt för historiska arrenden, avseende jord och tomt- resp.
bostadsfastighet bör nu införas.

Regeringen bör utifrån reservationen i friköpsutredningen och efter
samråd med de aktiva arrendatorsföreningarna i landet utarbeta ett lagförslag
som föreläggs riksdagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om friköpsrätt för
s. k. historiska arrenden.

Stockholm den 19 januari 1988
Jörn Svensson (vpk)

4