om kårobligatoriet

Motion 1987/88:Ub711 av Birgitta Rydle m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ub711

av Birgitta Rydle m. fl. (m)
om kårobligatoriet

Kårobligatoriets vara eller icke vara har diskuterats länge. Av flera
anledningar är denna fråga i dag mer aktuell än på länge. Några exempel är:
o 71 % av de röstande i Lunds studentkårs kårval sade i en medlemsomröstning
nej till kårobligatoriet,
o Alla stora studentkårer i landet samt Sveriges förenade studentkårer tar nu
principiellt avstånd från obligatoriet,
o Alla de betydande politiska studentorganisationerna är i dag motståndare
till obligatoriet,
o Avvecklingsplaner diskuteras på flera studentkårer,
o Akademiska föreningen i Lund har tagit ett principbeslut om att övergå till
frivilligt, individuellt medlemskap.

Kårobligatoriets ursprung ligger långt tillbaka i tiden när det allmännas
ansvar för studenternas välfärd var praktiskt taget obefintligt. Studenterna
slöt sig därför samman och ordnade bostäder, lånekassor, matserveringar,
boklådor m. m. I dag bedriver studentkårerna en omfattande verksamhet
inom de områden som tillhör studentens dagliga liv, dvs. allt från kompendieförmedling
och förebyggande hälsovård till bevakning av de beslut som
fattas i linjenämnder, fakultetsnämnder, högskolestyrelser m. m. Studentkårerna
har i sin tur samlats i en nationell organisation.

Verksamheten finansieras till stor del av de medlemsavgifter som de
studerande betalar till studentkårerna. Detta medlemskap är inte frivilligt.
Enligt § 4 Förordningen om studerandekårer, nationer och studentföreningar
för fakultet skall den som studerar vid en högskoleenhet vara medlem i
den studerandekår som finns vid enheten".

Så länge studentkårerna har bedrivit verksamhet som är nödvändig för
studenterna men som varken kommuner, landsting eller staten velat ta på sig
har kårobligatoriet varit försvarbart av praktiska skäl. Vissa förändringar har
skett de senaste åren, t. ex. står kommunerna i allt större utsträckning för
studentbostäderna, åtminstone på de nya högskoleorterna. Fortfarande
betalas dock drygt hälften av kostnaderna för studerandehälsovården av
kåravgifterna. Denna fråga och andra praktiska och juridiska frågor måste
lösas innan kårobligatoriet kan avskaffas.

I dag utser studentkårerna representanter i institutionsstyrelser, linjenämnder,
eventuella fakultets- och områdesstyrelser samt i högskole/
universitetsstyrelsen. Till detta kommer dels representation i ett antal inom

varje högskola centrala organ som skyddskommittéer, antagningsnämnd och
biblioteksstyrelse, dels av studentkårerna utsedda representanter i diverse ad
hoc-grupper för att exempelvis besvara någon bestämd remiss. Slutligen
nominerar Sveriges förenade studentkårer efter förslag från kårerna studentrepresentanter
i UHÄ, CSN och regionstyrelserna.

Det är svårt att se att obligatoriska studentkårer skulle vara ett nödvändigt
villkor för att detta system skulle kunna fungera. Redan i dag väljs
studentrepresentanterna på institutionsnivån - den nivå där studentinflytandet
är störst i representation och i resultat - direkt av institutionens
studenter. Därefter sker i praktiken indirekta val till linjenämnder och
fakultetsstyrelser.

Samma system skulle utan vidare kunna tillämpas även utan obligatorium.
På högre nivå, och om man vill vara extra noggrann även på mellannivåerna,
skulle man kunna utse en elektorsförsamling, antingen genom direkta val
eller fördelat mellan existerande frivilliga studentkårer efter överenskommelse
mellan dem eller efter medlemstal. På sådant sätt fördelas i dag
platserna vid högskolor med flera obligatoriska studentkårer.

I dag svarar studentkårerna för en viss service åt de valda representanterna
som till exempel sammanträdeslokaler, utbildningsombudsmän etc. När det
gäller sammanträdeslokalerna måste förmodligen högskolorna i högre grad
än i dag upplåta sådana, men det är i så fall endast en utvidgning av något som
redan i dag sker, speciellt vid de mindre högskolorna. Förmodligen måste
man också ge institutionerna ett större ansvar när det gäller anordnandet av
kursutvärderingar, besvarandet av resultaten och dylikt. Man får emellertid
inte glömma att det sannolikt kommer att finnas frivilliga studentkårer på de
allra flesta utbildningsorterna även efter obligatoriets avskaffande. Det kan
dessutom antas att frivilliga studentkårer på ett bättre sätt än dagens kan
engagera och entusiasmera till arbete med utbildningsbevakning och kvalitetsfrågor.

Studentkårernas verksamhet omfattar också studenthälsovård och motionsidrott.
Det är riktigt att studenterna har särskilda behov av anpassad
hälsovård, speciellt i vad gäller psykosomatiska och studierelaterade sjukdomar.
Det är emellertid en ganska egendomlig ståndpunkt att från detta sluta
att just studenterna, en tämligen köpsvag grupp, själva skall behöva stå för
kostnaderna. Det är i och för sig sant att de särskilda åtgärderna kostar
pengar, men mycket litet talar för att studenternas hälsovård är dyrare än
någon annan grupps. Tvärtom gäller det ju trots allt yngre och relativt friska
människor.

Det är inte heller så att det nuvarande statliga stödet till studenternas
hälsovård och motionsidrott förutsätter ett kårobligatorium. I dag tecknar
högskolorna kontrakt med de obligatoriska studentkårerna eller med
icke-obligatoriska kårortsorgan om fullgörande av viss verksamhet, och
dessa erhåller i gengäld statliga bidrag. Samma system skulle utan någon
större förändring kunna tillämpas i en situation med frivilliga studentkårer.

Nationerna i Uppsala och Lund fyller utan tvivel en väsentlig roll för
studenternas sociala liv och möjligheter till ett rimligt nöjesliv. Det är dock
oklart vilken betydelse obligatoriet i realiteten har. Man kan här notera att
det i Uppsala inte finns något reellt nationsobligatorium enär det existerar en

Mot. 1987/88

Ub711

9

nollavgiftsnation, Skånelandens. Den student som så önskar kan alltså avstå
från att vara med i en nation med verksamhet och avgift. Trots detta och trots
att nationerna i Uppsala har en tämligen hög avgiftsnivå är den övervägande
delen av studenterna medlemmar i en riktig nation. Det visar att
nationerna kan bedriva en sådan verksamhet att de frivilligt attraherar
medlemmar. Erfarenheterna från avskaffande av nationsobligatoriet i Finland
tyder också på detta, liksom att det existerar frivilliga nationer i
Linköping, Växjö och Göteborg.

Det är alltså svårt att finna verkligt hållbara argument för ett bibehållande
av obligatoriet, och därmed bör principen om föreningsfrihet fälla utslaget
och obligatoriet avskaffas. För att minska övergångsproblemen och göra
uppkomsten av frivilliga studentkårer smidig finns det skäl att låta omställningen
ske successivt.

Vi föreslår att kårobligatorieförordningen ändras så att det kan få finnas
fler kårer på varje högskoleenhet. Under en rimlig övergångstid skulle det
öppna möjligheter för frivilliga kårer att växa upp och de praktiska och
juridiska frågorna hinna lösas innan kårobligatoriet definitivt avskaffas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett avskaffande av
kårobligatoriet i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 26 januari 1988

Birgitta Rydle (m)

Göran Allmér (m)

Hans Dau (m)

Rune Rydén (m)

Lars Ahlmark (m)

Hans Nyhage (m)

Birger Hagård (m)

Anders G Högmark (m)
Ingela Gardner (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Elisabeth Fleetwood (m)

Mot. 1987/88

Ub711

10