om ledighet och ersättning för vård av anhörig

Motion 1987/88:Sf298 av Margareta Andrén m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Sf 298

av Margareta Andrén m. fl. (fp)

om ledighet och ersättning för vård av anhörig

Antalet äldre har ökat under 1980-talet, och de äldsta åldersgrupperna ökar
mest. Det är framför allt i dessa grupper de stora vård- och omsorgsbehoven
uppstår. Men olika undersökningar visar också glädjande nog att äldre är
friskare än förr. Dagens 70-75-åringar är t. ex. vitalare än motsvarande
grupp för bara fem år sedan. Även andra grupper med funktionshinder har
bättre förutsättningar att klara sig i egen bostad genom en utbyggd hemservice
och en tidigare insatt och väl fungerande rehabilitering.

Kommuner och landsting satsar stora resurser på att öka möjligheterna
för äldre, handikappade och långtidssjuka att bo kvar hemma. Det sker en
prioritering av bostadsanknutna vårdformer.

Denna förändring har flera orsaker. Den vårdstruktur som vi byggt upp
ger ofta vård på en alltför hög nivå. Det är också så att såväl äldre som människor
med handikapp har insett att de har rätt att ställa nya krav och hävda
sina rättigheter.

Omsorgslagen innebär också att det sker en utflyttning från institutioner
till eget boende. Allt detta ställer nya krav på omsorgen om äldre och handikappade.

På senare tid har de äldre fått ta emot enhetslösningar utan hänsyn till att
de inte är en homogen grupp med samma önskemål utan har olika tycke och
smak precis som övriga delar av befolkningen. Människor blir inte lika för
att de passerar ett visst åldersstreck. Bara för att man fyller 70 år blir ålder
inte den enda identiteten, lika litet som den är det för andra åldersgrupper.
Även en person över 70 identifierar sig givetvis fortfarande med sina intressen,
tidigare yrke, bakgrund etc.

Dessa olika önskemål måste tillåtas slå igenom vad gäller omsorgen om
äldre. Mindre enheter och decentralisering av verksamheten blir då nödvändiga
så att den kan ändras efter de äldres behov. Omsorgen måste vara flexibel
och bygga på valfrihet.

Trots att ökningen av de äldsta ställt landsting och kommuner inför stora
påfrestningar finns det belägg för att det är de anhöriga som hittills gjort de
stora insatserna.

Flera undersökningar visar att relationerna mellan generationerna är
bättre än man tidigare trott. Trots att det finns förbättringar att önska har de
äldre ändå täta och starka kontakter med sina barn och barnbarn. Detta kan
delvis bero på att de äldre befinner sig i ett, både ekonomiskt och personligt,
oberoende läge i förhållande till den yngre generationen.

I en undersökning gjord av Statistiska Centralbyrån omfattande 1200

personer ställde man bl. a. frågor om människors benägenhet att vårda sina
föräldrar i hemmet om de blev långvarigt sjuka. Det visade sig att tre fjärdedelar
var positiva till att göra detta. Möjligheterna att hjälpa till var som
störst på lör- och söndagar. Mer än hälften föredrog att själva vårda en sjuk
förälder framför att låta det allmänna göra det. Drygt var fjärde önskade att
vården delades med det allmänna.

Det visade sig alltså att en betydande del av de tillfrågade var positiva till
att själva vårda sina anhöriga. Dock måste man komma ihåg att möjligheterna
kanske inte alltid är lika stora som viljan. I många fall sätter avstånd
och ekonomiska konsekvenser upp gränser för vad som är möjligt.

En sådan begränsning är att det kan vara svårt att få ledigt - det gäller
kanske särskilt inom den privata sektorn. Vissa har t. o. m. tvingats sluta sina
arbeten för att kunna vårda anhörig. Det är inte alls ovanligt att någon av
föräldrarna till barn med mycket svåra handikapp tvingas avbryta sitt förvärvsarbete
- det gäller också när barnet är vuxet.

Folkpartiet har tidigare under flera år motionerat om lagstadgad rätt till
ledighet med ersättning för vård av anhörig. Vår utgångspunkt är att ATPgrundande
ersättning skall utgå vid ledighet enligt den allmänna försäkringen
med ersättningsbelopp motsvarande sjukpenningens storlek.

Förslaget innebär att det ges en reell möjlighet till anhörigvård i de fall
där det för båda parter framstår som den bästa lösningen. Vi vill understryka
att anhörigvården självklart skall vara frivillig. Både vårdaren och
vårdtagaren vet då att det finns andra alternativ om han eller hon skulle föredra
det. Det inger trygghet för vårdaren att inte känna sig tvingad och för
vårdtagaren att veta att han eller hon inte står i ett beroendeförhållande.

Genom rätt till ledighet och ersättning får anhörig en efterlängtad möjlighet
att kunna tillbringa någon eller några veckor med sina föräldrar, barn eller
makar då dessa som bäst behöver den anhöriges stöd. I de fall det handlar
om längre vårdtid bör den anhörige erbjudas möjlighet till anställning
motsvarande biträde inom sjukvården i övrigt.

Anhörigvården bör utformas så att den också tillgodoser föräldrar till
svårt handikappat barn över 16 år. Dessa föräldrar har i dag ingen rätt till ledighet
eller ersättning när deras vuxna barn har blivit akut sjuk. Detta trots
att man under perioder kan tvingas att vara borta från arbetet för att kunna
klara av vården.

Frågan om anhörigvård har försenats under flera år. Anhörigvårdskommittén
föreslog redan 1983 att man skall ha rätt till ledighet för vård av anhörig
under 30 dagar. Utredningen har dock inte lett till något förslag från
regeringen.

Det fanns dock en brist i kommitténs förslag: det skulle inte utgå någon
ersättning vid ledigheten. 1979 föreslog utredningen om vissa frågor beträffande
sjukvård i livets slutskede att ett system skulle införas som gav anhöriga
rätt till ledighet och ersättning från den allmänna sjukförsäkringen.
Men inte ens vid anhörigvård i livets slutskede föreslog anhörigvårdskommittén
att ersättning vid ledighet skulle utgå. Folkpartiets representant
i utredningen, Kerstin Hesselström, reserverade sig mot detta.

Mot bakgrund av att nästan samtliga remissinstanser hade tillstyrkt an

Mot. 1987/88

Sf298

12

hörigvårdskommitténs förslag om lagstadgad rätt till ledighet borde det ha
varit möjligt för regeringen att redan under föregående riksmöte förelägga
riksdagen ett lagförslag.

Frågan har alltså i flera år legat i regeringskansliet för beredning, men
utan att något har hänt. Därför är det synnerligen angeläget att den snarast
löses. Vi kan därför nu inte nöja oss med att avvakta att en äldrepolitisk
proposition eventuellt vid senare tidpunkt kommer att läggas fram och att
denna fråga då möjligen tas upp.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om laglig rätt till ledighet
för vård av anhörig eller annan närstående vid vård i livets
slutskede, vid sjukdom eller vid konvalescens i hemmet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att ATP-grundande ersättning
skall utgå enligt den allmänna försäkringen vid vård av anhörig
eller annan närstående med ersättningsbelopp motsvarande sjukpenningens
storlek.

Stockholm den 25 januari 1988

Margareta Andrén (fp)

Kenth Skårvik (fp) Barbro Sandberg (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Mot. 1987/88

Sf298

13