om reformering av arbetsskadeförsäkringen

Motion 1987/88:Sf245 av Nils Carlshamre m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Sf245

av Nils Carlshamre m. fl. (m)
om reformering av arbetsskadeförsäkringen

Några data om arbetsskadeförsäkringen

Sedan den 1 juli 1977 gäller lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) och lagen
om statligt personskadeskydd (LSP).

Arbetsskadeförsäkringen intar en särställning inom socialförsäkringen.
Om en skada/sjukdom bedöms vara orsakad av skadlig inverkan i arbetet
utgår 100-procentig ersättning efter de första 90 dagarnas s. k. samordningstid
med sjukförsäkringen. Dessutom utgår ersättning för sjukvårdskostnader
jämte resor och andra kostnader, som är förknippade med arbetsskadan.
Den allmänna försäkringens bedömning i arbetsskadefallen ligger även till
grund för AMF-försäkringen och andra privata försäkringar på området.

Erfarenheter av arbetsskadeförsäkringen

Den nya arbetsskadelagstiftningen har visat sig mycket administrativt
krånglig, svårhanterlig och kostnadskrävande och allt fler röster höjs för en
radikal förändring av försäkringen.

Riksförsäkringsverkets (RFV) generaldirektör uttalade i augusti 1987:
Utan kraftfulla åtgärder från statsmakterna är handläggningen av arbetsskadeförsäkringen
på väg mot den totala katastrofen.

RFV har äskat 330 nya tjänster enbart för att ärendebalanserna inte ska
öka ytterligare (!). Riksrevisionsverket (RRV), som granskat RFV:s äskande,
har funnit att det snarast var tilltaget i underkant. RRV ansåg att
regeringen har skäl att ompröva hela arbetsskadeförsäkringen då denna
utvecklats på ett sätt som inte kunnat förutses.

Talande fakta

Antal ärenden och balanser i arbetsskadeärenden:

1981 1982 1983 1984 1985 1986

Inkomna ärenden 41 400 42 900 45 600 54 400 64 600 79 000

Avgjorda ärenden 43 700 41 800 40 700 45 900 57 100 62 000

Därav bifall 24 000 24 200 25 500 29 000 38 600 50 000

Balans 31/12 18 000 19 200 24 000 32 500 40 000 50 400

Under år 1987 har balanserna fortsatt att öka och uppgick efter första Mot. 1987/88

halvåret till ca 58 000 ärenden. Detta inträffade trots att 15 milj. kr. Sf245

anvisades till försäkringskassorna under budgetåret 1986/87, samt 30 milj. kr.
som en engångsanvisning under innevarande budgetår, för att möta den
ökade ärendetillströmningen.

Arbetsskadefonden hade ca en miljard kronor i underskott vid slutet av år
1987. Därför har arbetsskadeavgiften höjts från 0,6 till 0,9 % fr. o. m. den 1
januari 1988. Enligt riksförsäkringsverket skulle dock arbetsskadeavgiften
behöva höjas till mellan 3 och 5 % under de närmaste åren, om inget radikalt
görs åt försäkringen.

Kostnaden för själva arbetsskadeförsäkringen var ca 3,6 miljarder 1987,
men beräknas öka till ca 15 miljarder 1990/91, beroende på att kostnaderna
för livräntor ökar genom att allt fler ärenden, 80-90 %, godkänns som
arbetsskada.

Ett vanligt argument för arbetsskadeförsäkringen har varit att utredningarna
har gett kunskaper för att förbättra arbetsmiljön. Detta argument har
nu mer eller mindre bortfallit. Utredningarnas värde vad gäller förbättringar
i arbetsmiljön ifrågasätts alltmer av såväl företagshälsovården som försäkringskassornas
personal. Enligt en utredning, som för närvarande bedrivs av
försäkringskassan i Kopparbergs län, tyder allt på att försäkringen inte spelar
någon som helst roll för arbetsmiljöförbättringar.

Grundläggande problem med försäkringen

Den ständigt ökande ärendetillströmningen

Fortlöpande ändring av praxis genom försäkringsöverdomstolens domar

En förskjutning från medicinska till försäkringspolitiska bedömningar

Mer pengar - mer personal löser inte problemen. Ärendebalanserna

växer.

Praxisförskjutningar-ändrade bedömningar

Den medicinska bedömningen i arbetsskadeärenden görs i två steg.

För det första skall avgöras, om en sjukdom/skada beror på skadlig
inverkan och för det andra om denna sjukdom eller skada uppkommit i
arbetet.

Särskilt svåra är bedömningarna av psykiska och psykosomatiska sjukdomar
och sådana sjukdomar, där grundsjukdomen kan hänföras till degenerativa
förändringar eller vilkas ursprung över huvud taget inte kan fastställas.

Dvs. om ambitionen över huvud taget är att göra en medicinsk bedömning!

I specialmotiveringen till LAF uttalades: Till de sjukdomar som kan
föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen kommer att höra reumatiska
sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska och
psykosomatiska sjukdomar. Det finns anledning att understryka att dessa
sjukdomar ofta är särskilt svårbedömda. Det kan helt naturligt inte accepteras
att sjukdomar, som drabbar de försäkrade oberoende av om de förvärvsarbetar
eller ej blir betraktade som arbetsskador. (Vår kursivering).

Ständiga praxisförskjutningar i besvärsinstanserna, särskilt i försäkrings- Mot. 1987/88

överdomstolen, har emellertid givit vid handen att tillämpningen inte längre Sf245

kan sägas överensstämma med lagstiftarens intentioner.

Sålunda skrev försäkringskassan i Örebro till RFV för drygt ett år sedan:
Praxisförskjutningarna i besvärsinstanserna har med tiden skapat en allt
större osäkerhet vid den tvåstegsprövning som föreskrivs i 2 kap. LAF.

Nuvarande tillämpning är att i stort sett varje arbetssituation bedöms som
skadlig inverkan. Beträffande sambandsbedömningen visar tillämpningen
att sådana förhållanden som att t. ex. vissa sjukdomsförlopp fortfarande är
höljda i dunkel beträffande uppkomstsätt och förlopp som vidare att en rad
förändringsprocesser i andra sammanhang ses som ett led i det normala
åldrandet inte leder till att betydligt starkare skäl kan tala emot orsakssamband.
Vårt sammantagna intryck av det aktuella rättsläget är att lagstiftarens
intention med arbetsskadeförsäkringen har förändrats genom praxisutvecklingen.
I sin nya tillämpning är arbetsskadelagen inte längre ett försäkringsskydd
enbart för de skadliga faktorer, som kan förekomma i en arbetsmiljö,
utan även för till synes normala fall med degenerativ förändring synes kunna
betraktas som varaktiga sjukdomstillstånd uppkomna genom arbetet. Arbetsskadeförsäkringen
tenderar att övergå till en allmän försäkring, som kan
träda i kraft när individen efter ett visst antal år i arbetslivet börjar få känning
av åldersbetingade förändringar.

Den nya arbetsskadebedömningen innebär med andra ord att lagstiftarens
intentioner med arbetsskadeförsäkringen frångåtts. De fackliga organisationerna,
främst LO, har påskyndat en ny ärendebedömning. LO var bl. a.
pådrivande när det gällde att avskaffa den medicinska sakkunskapen i de nya
socialförsäkringsnämnderna. De tidigare läkarrepresentanterna ersattes
med representanter för arbetsmarknadens parter.

Kassapersonalen har gett upp

Försäkringskassornas personal anser det föga meningsfyllt med ett utredningsarbete
i arbetsskadeärenden, när 80-90 % av ärendena godkänns
oavsett arbetsmiljö och oavsett om en fullgod utredning presenteras eller ej.

Vi har i praktiken kommit dithän att nära nog allt arbete betraktas som
skadligt. Detta kan inte vara rimligt! Kassorna har delvis tagit konsekvenserna
av praxisändringen och har reducerat utredningskraven väsentligt,
nedbringat antalet konsultationer med förtroendeläkare och andra läkare
samt förenklat bedömningen betydligt vad gäller orsakssamband i ärenden
rörande degenerativa skador, rygg- och ledbesvär.

Arbetsskadelagen har mer eller mindre blivit ett instrument för en
100-procentig sjukersättning över hela linjen. Enda villkoret är att man
anmäler sin sjukdom/skada som arbetsskada.

Rehabiliteringsarbetet i arbetsskadeärenden ligger praktiskt taget helt
nere i väntan på slutligt besked i arbetsskadefrågan. Ett sådant kan dröja 56
år, om besvären förs ända upp till försäkringsdomstolen.

10

Strutspolitik

Regeringen måste vara medveten om att arbetsskadeförsäkringen urartat
och ändå sker inget nytänkande i frågan. Under den senaste höstsessionen
begärde riksdagen en analys av orsakerna till den stora ärendeanhopningen
och enligt budgetpropositionen förbereds en sådan i regeringskansliet. Det
är allt.

En utredning avgav hösten 1985 ett förslag, som var en besvikelse för alla.
Utredningsförslaget innebar i korthet:

Ingen förlängd samordningstid. - Utredningen ville lägga ett förslag om en
samordningstid om 180 dagar men fick ej tillåtelse till detta av regeringen.

18 miljoner i resurstillskott årligen.

Datainformation från arbetsmiljöforskningen.

Företagshälsovården skulle ha en central roll vid arbetsskadeutredningar.

Specialisering av utredare och pensionsföredragande och viss vidgad
behörighet för tjänstemän att fatta beslut.

Intet av dessa förslag har haft någon avgörande betydelse för arbetsskadehandläggningen.
Antalet ärenden ökar, balanserna bara växer.

En ytterligare komplikation i sammanhanget är utan tvekan den decentralisering
av arbetsskadehandläggningen till lokalkontoren som nu pågår. Vid
försäkringskassornas centralkontor var utredarna specialiserade för sin
uppgift och hade erfarenhet av ett stort antal ärenden. Nu skall oerfarna
utredare ta över.

RFV har, som nämnts, begärt 330 nya tjänster för kommande budgetår.
Enligt propositionen 1987/88:100 säger föredragande statsrådet: RFV
har hemställt om betydande resursförstärkningar - ca 80 miljoner kronor till
försäkringskassorna för att klara den kraftiga ärendetillströmningen av
arbetsskadeärenden. RFV föreslår bl. a. att ytterligare resurser motsvarande

330 årsarbetskrafter tillförs försäkringskassorna .

Enligt min bedömning bör den engångsanvisning på 30 miljoner kronor
som beviljades för innevarande budgetår förnyas. Det innebär att persontillskottet
för innevarande budgetår med 220 årsarbetare behålls även nästkommande
budgetår. Vidare förordar jag att medel motsvarande ytterligare 100
nya årsarbetskrafter tilldelas försäkringskassorna för nästa budgetår. Jag
beräknar därmed sammanlagt 46 miljoner kronor för förstärkning av
handläggningen av arbetsskadeärenden för budgetåret 1988/89.

Det är med stor besvikelse - men knappast med förvåning - vi tar del av
regeringens förslag. En ansvarsfull politik borde innebära radikala åtgärder.

Vilka vägar att gå?

Följande alternativ har framförts i olika sammanhang:

En utökning av personalresurserna inom kassorna enligt RFV:s beräkningar
- vilket dock inte löser problemen. Ärendebalanserna fortsätter att
växa.

Mot. 1987/88
Sf245

11

En 100-procentig ersättningsnivå såväl inom sjuk- som arbetsskadeförsäk- Mot. 1987/88

ringen. I RFV:s yttrande över betänkandet Översyn av arbetsskadeför- Sf245

säkringen (SOU 1985:54) sägs bl. a. följande: Ett radikalt alternativ,

som borde undersökas, vore att bringa ersättningsnivån inom den allmänna
sjukförsäkringen i överensstämmelse med ersättningsnivån inom
arbetsskadeförsäkringen genom att höja nivån vid sjukdomsfall inom den
allmänna försäkringen till 100 %. Enligt gjorda beräkningar skulle den
totala årliga nettokostnaden för en sådan förändring bli 300-400 miljoner
kronor.

En ökning av samordningstiden från nuvarande 90 dagar till 180 dagar,
som enligt arbetsskadeutredningen skulle minska antalet arbetsskadeärenden
med ca 30 % och därmed förkorta väntetiderna samt minska
balanserna.

En total samordning mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
till sjukförsäkringens ersättningsnivå samt satsning av resurserna till
fall av långvarig eller livsvarig sjukdom eller skada, dvs. livräntefallen.

Angivande i lag vilka sjukdomar/skador som kan anses ersättningsberättigande.

En helt ny typ av ansvarighetsförsäkring tecknad i försäkringsbolag eller
hos RFV. En sådan bör föregås av en snabbutredning.

Som vi framhållit har den nuvarande arbetsskadeförsäkringen helt fjärmat
sig från lagstiftarens intentioner vad gäller ersättning vid arbetssjukdom/
skada. Den är ett svårhanterligt och alltför kostnadskrävande instrument för
att tillgodose de ofta marginella behoven utöver sjukförsäkringen. P. g. a.
försäkringsdomstolens ändrade praxis har försäkringen blivit ett tillskott
utöver sjukförsäkringen upp till 100 % för praktiskt taget var och en som
anmäler sin sjukdom/skada som arbetsskada.

Därtill kommer att de allmänna försäkringskassorna får bestå med
praktiskt taget allt utredningsarbete och all statistik för vissa försäkringsbolag,
t. ex. AMF.

Vi anser att försäkringskassan bör ha full kostnadstäckning för detta.

Såväl RFV som RRV anser att något radikalt måste göras åt arbetsskadeförsäkringen.

Vi delar den uppfattningen och anser att en snabbutredning snarast måste
tillsättas.

Vi ifrågasätter, om det inte är dags att tillgodose ev. behov av trygghet
utöver den allmänna sjukförsäkringen på annat sätt än genom en särskild
arbetsskadeförsäkring inom den allmänna försäkringens ram. Utgångspunkten
bör vara att den allmänna sjukförsäkringen - oavsett orsaken till skadan
eller sjukdomen - täcker alla vårdkostnader och, i princip, den för
sjukpenningförsäkringen giltiga andelen av inkomstbortfallet.

I årets avtalsrörelse har framkommit förslag om att arbetsgivaren kunde
stå för 100 % av inkomstbortfallet genom ett s. k. arbetsgivarinträde. På det
sättet skulle frågan om en särskild arbetsskadeersättning bortfalla.

Vi anser, att det bör utredas huruvida det finns ett särskilt behov av en
arbetsskadeförsäkring och huruvida detta kunde tillgodoses genom att
kombinera den allmänna sjukförsäkringen med en obligatorisk ansvarig

hetsförsäkring för arbetsgivare. En sådan försäkring borde kunna tecknas i Mot. 1987/88

vilket försäkringsbolag som helst - även hos RFV om det kan konkurrera. Sf245

Försäkringar bör kunna tecknas av varje företag för sig eller branschvis. Det

bör vara möjligt att i avtal mellan parterna reglera hur försäkringen i detalj

skall vara uppbyggd. En försäkring enligt denna modell skulle också kunna

omfatta i dag oförsäkrade grupper eller enskilda personer.

Den personal, som i dag handlägger arbetsskadeärenden vid försäkringskassorna,
kunde, om det ovan skisserade förslaget genomfördes, frigöras till
långt angelägnare uppgifter inom socialförsäkringen: rehabilitering av
långtidssjukskrivna och handikappade. Detta skulle väsentligt minska kostnaderna
för den allmänna försäkringen genom kortare sjukskrivningar och
minskat antal förtidspensioneringar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och
förslag syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen enligt den
i motionen skisserade modellen,

2. att riksdagen i avvaktan på en reformering av arbetsskadeförsäkringen
beslutar att samordningstiden mellan sjukförsäkringen och
arbetsskadeförsäkringen skall förlängas från 90 dagar till 180 dagar
fr. o. m. den 1 januari 1989 samt

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
försäkringskassan bör erhålla full kostnadstäckning för utredningsarbete
och administration av statistik m. m. från försäkringsbolag, som
anlitar kassans tjänster.

Stockholm den 14 januari 1988

Nils Carls hamre (m)

Göte Jonsson (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Lennart Blom (m)

Görel Bohlin (m)

Göran Ericsson (m)

Ingvar Eriksson (m)

Karin Falkmer (m)

Sten Andersson (m)
i Malmö

Siri Häggmark (m)
Gullan Lindblad (m)
Blenda Littmarck (m)
Jerry Martinger (m)

Ewy Möller (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)

13

gotab Stockholm 1988 14290