om säkerhetspolitik och nedrustning Mot.

Motion 1987/88:U401 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:U401

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

om säkerhetspolitik och nedrustning Mot.

1987/88
U401

1. Det internationella läget

Under 1987 har klimatet mellan supermakterna fortsatt att förbättras. Utan
en medveten strävan efter ömsesidig förståelse kan en varaktig avspänning
inte nås. Toppmötet i början av december 1987 i Washington mellan USA:s
president Ronald Reagan och den sovjetiske generalskreteraren Michail
Gorbatjov bör mot denna bakgrund hälsas med tillfredsställelse som en
viktig etapp mot förbättrade öst-väst-relationer. Det gäller också det vid
toppmötet undertecknade s. k. INF-avtalet (Intermediate range Nuclear
Force) om avskaffande av kärnvapenmissiler av kort och meddellång
räckvidd. Det gäller vidare de direktiv som de båda supermaktsledarna gav
om fortsatta ansträngningar att nå en överenskommelse om en minskning av
de strategiska kärnvapnen med 50 %. Denna utveckling av relationerna
mellan de båda supermakterna och av nedrustningsinsatserna är mycket
glädjande och skapar förväntningar om en fortsättning. Det är första gången
en uppgörelse kommer till stånd som verkligen handlar om nedrustning och
inte bara en begränsning av rustningarna. Det är dessutom fråga om ett
fullständigt avskaffande av ett helt vapenslag - de landbaserade kärnvapenmissilerna
med en räckvidd mellan 500 och 5 000 kilometers räckvidd - såväl
förbandsplacerade som de i lager.

INF-överenskommelsen är ett mycket betydelsefullt steg mot avspänning i
Europa men rör likväl en mycket begränsad del av den globala kärnvapenarsenalen.
Avtalet gäller inte heller medeldistansmissiler, vars påstådda
eventuella marschroute över Skandinavien skapat ett nytt vapenteknologiskt
hot mot möjligheterna att freda vårt luftrum från gränskränkningar.

En mycket viktig del av INF-avtalet omfattar ett kontroll- och övervakningssystem,
som hittills aldrig varit möjligt att uppnå. Sovjet har övergivit
sitt principiella motstånd mot inspektion på eget territorium. Denna
förändring skapar väsentligt bättre förutsättningar för fortsatta förhandlingar
om avtal rörande rustningskontroll och nedrustning.

På västsidan har bortskaffandet av medeldistansmissilerna i Europa
ansetts kunna skapa osäkerhet om styrkeförhållandena i Europa. NATO
anser sig tvingad till upprustning på det konventionella planet för att utjämna
den nuvarande numerära övervikten för Warszawa-pakten.

Sovjetunionen har genom INF-avtalet och andra uttalanden nyligen

1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr U401

förklarat sig beredd att acceptera asymetriska överenskommelser, d. v. s. att Mot. 1987/88

de ömsesidiga reduktionsåtagandena inte behöver vara exakt lika stora utan U401

bedöms mot sin helhetseffekt. De åtminstone numerärt klart ojämlika
styrkeförhållandena på det konventionella planet i Centraleuropa har hittills
inneburit låsningar. Kanske kan här skapas förutsättningar för framsteg.

Den nu redovisade inställningen från Sovjets sida skapar förutsättningar
och förväntningar om nya framsteg i arbetet på avspänning och nedrustning.

Närmast ligger överläggningarna i Genéve om de strategiska kärnvapnen.

Vidare finns skäl att hoppas på att förhandlingarna om ett förbud mot
kemiska vapen kan slutföras under 1988. Kanske kan nya signaler dessutom
få igång samtalen inom MBFR och ESK om reduktioner av de konventionella
styrkorna i Centraleuropa. En förbättrad jämvikt i konventionell styrka,
helst genom en asymetrisk reduktion, ger ökade förutsättningar för en
ömsesidig säkerhet i Europa.

Tyvärr hår de synbarligen förbättrade supermaktsförbindelserna knappast
alls påverkat de krig, övergrepp och det mänskliga lidande som fortsätter i
oförminskad omfattning runt om i vår värld. Fortfarande efter åtta år pågår
den sovjetiska invasionsarméns brutala och grymma krigföring i oförminskad
omfattning i Afghanistan, där ett litet och alliansfritt folk kämpar för sitt
nationella oberoende. Den nya sovjetiska ledningen, som försäkrat att den
önskar dra sig tillbaka, har ännu inte levererat tillstymmelsen till bevis härpå.

I Kampuchea fortsätter likaså den ännu längre vietnamesiska ockupationen.
Signalerna i Hanoi om en omorientering av den vietnamesiska in- och
utrikespolitiken med löfte om tillbakadragande från Kampuchea har ännu
inte följts av konkreta åtgärder. Möjligen kan de påbörjade samtalen mellan
de stridande parterna i Kampuchea skapa en framkomlig väg. Parissamtal
om Indokina har emellertid en tendens att bli segdragna alltmedan kriget och
det mänskliga lidandet fortsätter.

Mellanöstern utgör idag en vidsträckt region av sinsemellan sammanhängande
krishärdar. Det grymma utnötningskriget mellan Iran och Irak
fortsätter. Den internationella oljehandeln med ursprung i Gulf-regionen
har dragits in i konflikten och hotar ständigt att medföra direkt stormaktsinblandning.
De halvhjärtade försöken från stormakterna att inom FN:s ram
söka främja fred i området visar bara alltför tydligt, att även om stormakterna
kan ha ett stort inflytande på utvecklingen av regionala konflikter, så har
dessa nästan alltid en egendynamik även utanför Washingtons och Moskvas
kontroll.

I Sydafrika tycks förutsättningarna för en fredlig övergång från apartheid
till frihet och demokrati blir allt mindre. Polariseringen ökar inom det
sydafrikanska samhället. Apartheidmotståndets styrka och det internationella
trycket har hittills inte kunnat förhindra en allt blodigare utveckling.

I Centralamerika har fredsinitiativet - Esquipulas 2 - fött nya förhoppningar
om en möjlig utväg ur inbördeskrigen. Med vitt skilda utgångspunkter
säger sig alla inblandade parter vilja följa planen. Något helhjärtat stöd har
det inte funhits från vare sig Contras eller den amerikanska regeringens sida.

Därigenom har inte heller regeringen i Nicaragua satts på verkligt prov
beträffande sina ambitioner och avsikter. Ansvaret faller tungt på dem som
omöjliggör en fredsuppgörelse i Centralamerika.

Att Sovjetunionen nu har en ny ledning bidragit till de senaste årens

utveckling mellan stormakterna. Den utveckling som nu inletts och de Mot. 1987/88

utsikter till fortsatta överenskommelser mellan öst och väst som avtecknas i
en nära framtid måste hälsas med stor tillfredsställelse. 'Glasnost och
'Perestrojka är positiva tecken på ett annorlunda tänkande hos den
sovjetiska ledningen. Det bör samtidigt sägas, att det inte är fråga om verklig
demokratisering av det sovjetiska samhället. Det är närmast ett nödvändigt
försök att hävda den stagnation, som det sovjetiska samhället och den
sovjetiska ekonomin genom sina institutionella barriärer hamnat i. Sovjetunionen
är en stormakt endast i militärt avseende och även denna ställning är
på lång sikt hotad av ekonomisk stagnation.

Gorbatjovs 'Perestrojka har därför inte mycket gemensamt med t. ex.

Prag-våren 1968.1 Tjeckoslovakien bars utvecklingen fram av ett enat folks
frihetsdröm med förankring i mellankrigstidens demokratiska samhälle och
en tusenårig centraleuropeisk kulturtradition. I Sovjetunionen är den
folkliga förankringen för de nya idéerna mera oklar.

Åtskilliga inslag i Gorbatjovs politik, inte minst på det internationella
planet, bör mötas med konstruktivt samarbete. Det finns anledning till
förhoppningar om ökad öppenhet och färre låsningar i den sovjetiska
politiken. Det skulle ligga i fredens och samlevnadens intresse. Framsteg bör
emellertid inte intecknas i förväg.

2. Nordens strategiska läge

Risken för ett stormaktskrig och därmed ett krig i Europa kan inte sägas ha
ökat. Som konstaterats i olika sammanhang bl. a. i betänkandet Svensk
säkerhetspolitik inför 1990-talet av 1984 års försvarskommitté, har emellertid
det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets ökade strategiska
betydelse och den militärteknologiska utvecklingen sammantaget lett till, att
Nordens och därmed Sveriges läge blivit mera utsatt i samband med kriser
och väpnade konflikter mellan stormaktsblocken. Det är i detta sammanhang
som de flagranta kränkningarna av vårt territorium till havs såväl som i
luften skall ses.

Sedan början av 1960-talet har en kraftig sovjetisk upprustning ägt rum på
Kolahalvön. Från baser på Kolahalvön opererar merparten av Sovjetunionens
strategiska, kärnvapenbestyckade ubåtar. De utgör Sovjetunionens
nukleära andraslagsförmåga och upprätthåller därmed ytterst kärnvapenavskräckningen
för Sovjets del.

Kolahalvön utgör också det basområde från vilket Sovjet med främst
marina stridskrafter kan söka avskära NATOis förbindelser över Atlanten
mellan Nordamerika och Västeuropa - förbindelser som är absolut nödvändiga
för NATO för att klara tillförsel av trupper och vapen vid ett utdraget,
huvudsakligen konventionellt storkrig i Centraleuropa. Detta sovjetiska hot
har i sin tur medfört en ökad militär närvaro från USA:s sida och bl. a. lett till
beslut om förhandslagring i Tröndelag. Den marina USA-närvaron, som
ingår som ett led i den s. k. maritima strategin innebär också ett direkt hot
mot de sovjetiska strategiska kärnvapenubåtarna. Det finns därför många
som fruktar, att norra Atlanten mot bakgrund av denna utveckling kan bli ett

tidigt slagfält vid ett nytt världskrig. 3

Utbyggnaden av Kola-baserna och NATO:s kraftiga militära förstärkning Mot. 1987/88

av sina marina stridskrafter i Nordatlanten har starkt påverkat den militära U401

situationen i Norden.

I en krissituation kan kryssningsmissiler komma att passera det nordiska
området. Vi måste räkna med att dessa förhållanden finns med i stormakternas
militära överväganden. Överflygningar med kryssningsmissiler över
Sverige vore emellertid en mycket allvarlig kränkning av vår neutralitet, som
vi inte kan acceptera.

Den militärteknologiska utvecklingen i riktning mot alltmer sofistikerade
system med ökad precision och verkan motverkar möjligheterna till framgångsrika
operationer från någondera pakten i Centraleuropa. En angripare
riskerar att där hamna i ett militärt låst läge. Även häri ligger ett hot mot
Norden och mot Sverige.

Det nu ingångna INF-avtalet har begränsad betydelse för det nordiska
området. För svensk del bör dock välkomnas att det inbegriper de
SS-12-missiler som finns stationerade i Leningrads militärdistrikt och vars
räckvidd inte sträcker sig mycket längre än till svenskt territorium. Det finns
emellertid anledning att vara mycket uppmärksam på risken att båda
stormaktsblocken kommer att öka betydelsen av t. ex. sina sjöburna
kryssningsmissiler, vilket kan komma att direkt beröra det nordiska området.

För Sverige utgör Östersjöns strategiska betydelse ett förhållande av
utomordentlig vikt. Vårt grannförhållande till Ryssland/Sovjetunionen har
en kärv historia, som sträcker sig tillbaka till medeltiden och bestäms av rent
geografiska förhållanden, som inte suddas ut av vare sig utrikespolitiska eller
inrikespolitiska töväder. Sovjetionen har i Leningradområdet och i de
baltiska kustområdena stora militära koncentrationer. De betydande varvsanläggningarna
ger Sovjetunionen stor kapacitet för underhåll och reparationer
av såväl den norra som den baltiska flottan. Den sovjetiska flottan har en
dominerande storlek i Östersjön.

Sverige har alltid värnat om Östersjön som ett fritt hav med tillträde för
alla. Det ligger i svenskt säkerhetspolitiskt intresse att även i fortsättningen
verka för att Östersjön inte domineras av någon stormakt. Häri ligger också
det säkerhetspolitiska värdet av närvaro av olika staters och pakters marina
fartyg i Östersjön.

Kontrollen av Östersjöns utlopp mot Nordsjön kan komma att få stor
betydelse vid en kraftmätning mellan NATO och Warszawapakten. Sammantaget
gör detta att kontrollen av Östersjön, dess hamnar och kuster är av
betydande strategisk.betydelse.

Sverige har den längsta kusten i Östersjön och ligger de facto som en
landbarriär mellan de två stormaktsblocken. Genom att skaffa sig herravälde
över svenskt landområde, vårt luftrum eller våra farvatten kan en stormakt
avsevärt flytta fram sina positioner i ett strategiskt ömtåligt område.

Beredskap att göra detta kan vara en av förklaringarna till de upprepade
ubåtskränkningarna under 1980-talet men även andra förklaringar har
framförts i debatten.

De fortsatta rapporterna om ubåtskränkningar utgör ett allvarligt svenskt
säkerhetspolitiskt problem. Vår trovärdighet gör det absolut nödvändigt att

med all kraft beivra dessa kränkningar. Folkpartiet har mot denna bakgrund Mot. 1987/88

aktivt drivit på beslut om förbättringar av vår förmåga att freda vårt U401

territorium från kränkningar. Försvarsbeslutet från 1987 ger ökade förutsättningar.
Det är enligt vår mening angeläget att de resurser som där avsätts för
förbättringar av ubåtsjakt och ubåtsskydd kommer till användning redan
under de första åren av den femåriga försvarsperioden. Vidare har överbefälhavaren
nyligen getts i uppdrag att granska strategier och resurser i
bekämpningen av gränskränkningar. Behov av ytterligare förbättringar av
gränsskyddet får bedömas - sedan ÖB slutfört detta uppdrag - i takt med att
erfarenheter vinns av nu beslutade åtgärder. Därutöver behöver frågan om
försvarets befogenheter i dessa sammanhang (IKFN) ses över.

Gorbatjovs tal i Murmansk i början av oktober 1987 förtjänar noggrant
studium. Begränsningar och återhållsamhet i aktiviteter och militära styrkor i
vår närmaste omvärld är önskvärda för att säkerställa det nordiska områdets
traditionella lågspänningskaraktär. Det får emellertid inte innebära att
endera sidan får ett dominerande inflytande i området. Det skulle mycket
allvarligt skada vår säkerhet. Vare sig i Östersjön eller i övrigt i det nordiska
området bör några uppgörelser slutas mellan nordiska länder och Sovjetunionen,
vilka utestänger överiga stater från legitim och för balansen
nödvändig närvaro.

Under senare tid har vi i ökad utsträckning åter uppmärksammats på vårt
närområdes geopolitiska förutsättningar. Såväl den nya sovjetiska in- och
utrikespolitiska inriktningen, som konsekvenserna av olika aktuella och
framtida nedrustningsöverenskommelser kommer att åtminstone för en viss
tid skapa ökad osäkerhet om de säkerhetspolitiska förhållandena och
förutsättningarna. I vår omedelbara närhet är det påtagligt inte minst när det
gäller förhållandena i Östersjön. Det ställer ökade krav på en samlad och
realistisk säkerhetspolitik, särskilt i förhållande till Sovjetunionen, vår
historiska stormaktsgranne. Det kräver klara principer, konsekvens, konsistents
och långsiktigt tålamod i vårt samlade agerande.

3. Svensk neutralitets- och säkerhetspolitik

Den förändrade militärstrategiska situationen för Norden och den militärteknologiska
utvecklingen innebär nya utmaningar för den svenska säkerhetspolitiken.
Det säkerhetspolitiska mönstret, så som det utvecklats sedan
de enskilda nordiska staterna i slutet på 1940-talet valde sina resp.
säkerhetspolitiska lösningar, har inte i sina grunddrag förändrats. Den
säkerhetspolitiska stabiliteten i Norden utgör än idag ett mycket viktigt
bidrag till stabiliteten i det nordiska området, med en fortsatt förhållandevis
låg spänningsnivå trots områdets ökade strategiska betydelse.

Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara landets frihet och oberoende.
Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former
som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra
gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt,
kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i
samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig
utveckling.

De säkerhetspolitiska medlen består av vår utrikespolitik och vår försvars- Mot. 1987/88

politik. Tillsammans skall de främja vår säkerhet och internationell fred och U401

samverkan.

Sveriges neutralitetspolitik innebär alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig. Vår neutralitetspolitik innebär inte någon värderingsmässig
neutralitet. Det är vår strävan att slå vakt om demokrati och mänskliga frioch
rättigheter. Vi är i detta avseende en integrerad del av västerländsk
kultur grundad på en kristen och humanistisk livssyn. Vår säkerhetspolitik
syftar däremot till att hålla vårt land utanför militära konflikter i vår omvärld.

Sverige har själv valt denna neutralitetspolitik. Den är ej grundad i några
internationella eller folkrättsliga lagar. Det är således vi själva som bestämmer
dess innebörd. Det innebär att den politik vi för skall förmå bevara vår
omvärlds förtroende för såväl vår vilja som vår förmåga att upprätthålla
denna politik. Vi måste genom våra ställningstaganden kontinuerligt bygga
upp ett långsiktigt förtroende hos omvärlden för vår neutralitetsvilja. Den
svenska neutralitetspolitiken är den säkerhetspolitiska linje som bäst svarar
mot våra egna intressen. Det är vår övertygelse att den också bäst gagnar
freden och säkerheten i vår del av Europa.

Vi bestämmer själva vad som är förenligt med vår neutralitetspolitik. Det
kan vi aldrig överlåta på någon utomstående, vare sig det gäller kärnvapenfria
arrangemang i Norden eller samverkansformer med EG. Det är därför
angeläget att en diskussion och analys förs fortlöpande om neutralitetspolitikens
syfte, förutsättningar, innehåll och former. De måste göras tydliga både
för oss själva och för vår omvärld. Ingen bör få sträva i tvivelsmål om
innebörden av vår neutralitetspolitik.

Trovärdigheten i vår neutralitetspolitik förutsätter konsekvens och en
ständig beredskap att vidta nödvändiga åtgärder för att hävda den. Det ligger
både i vårt eget och i andra länders intresse att förutsättningarna för vår
neutralitetspolitik inte undergrävs. En stabil och ansvarsfull försvarspolitik
är en grundval för neutraliteten.

Det svenska försvaret är fredsbevarande. Det bidrar till att bibehålla den
nordiska stabiliteten och undanröja orsaker till osäkerhet om vår neutralitetsvilja
och förmåga att värna vårt oberoende.

4. Avspänning och samarbete

Den senaste tidens utveckling av relationerna mellan supermakterna väcker
förhoppningar om avspänning och nedrustning. Överenskommelser om
rustningsbegränsningar även inom det konventionella området, fortsatta
framsteg inom ESK-processen samt nedtonade stormaktsmotsättningar i
tredje världen kan bli ytterligare steg på den inslagna vägen. En försiktig
optimism kan vara på sin plats.

Samtidigt som vi vidtar de åtgärder som krävs för att ge trovärdighet åt vår
vilja och förmåga att värna vår neutralitet och vårt territorium vill vi också
föra en aktiv utrikespolitik. Syftet skall vara att söka påverka förhållandena
både mellan stormakterna och i Europa i riktning mot avspänning och
minskad konfrontation. Det är endast då de båda supermakterna önskar
ersätta misstro och konfrontation med avspänning och dialog som den

pågående kapprustningen kan bringas under kontroll och en balanserad Mot. 1987/88

nedrustning blir möjlig. En aktiv utrikespolitik för ökad avspänning är därför U401

ett starkt svenskt säkerhetspolitiskt intresse.

Vår roll som liten nation och därtill alliansfri gör det synnerligen viktigt för
oss att värna och stärka såväl folkrättens principer som Förenta Nationerna.

Att vinna allmän och internationell respekt för att konflikter skall lösas med
fredliga medel är ett av de mest väsentliga bidragen till mänsklighetens
överlevnad. Det är därför viktigt att Sverige aktivt arbetar för att öka
respekten för och att stärka Förenta Nationernas fredsbevarande roll och
möjligheter. Internationella motsättningar måste bringas till lösning på ett
tidigt stadium. Medling och skiljedom bör bli regel för att lösa mellanstatliga
konflikter. Respekten för Internationella domstolen i Haag bör stärkas, så
att ingen stat anser sig kunna vägra låta dra en tvist inför domstolen. Sverige
bör ta initiativ till att inom FN söka utveckla nya vägar till fredliga lösningar
av internationella konflikter.

Det är viktigt att FN:s anseende och möjligheter återupprättas och stärks.

Det är fullständigt oacceptabelt att någon stat kan vägra att fullgöra sina
ekonomiska förpliktelser. Det är därför glädjande, men tyvärr ändå oacceptabelt
sent med den sovjetiska kursändringen ifråga om betalning av gamla
kontingenter. Det vore nu synnerligen önskvärt, att även USA återgår till sin
traditionellt viktiga roll för FN:s möjligheter att verka.

5. Nedrustningspolitik

Svensk politik för rustningskontroll och nedrustning är ett av de centrala
inslagen i vår säkerhetspolitik. Det är ett bidrag till arbetet på att främja fred
och säkerhet i världen. Genom den ständiga risken för upptrappning av
konflikter på olika håll i världen men också beroende på den ökade
strategiska betydelsen av vår egen del av världen är detta en politik som
samtidigt och omedelbart berör vår egen säkerhet. En långsiktig och
optimistisk nedrustningspolitik ligger således i högsta grad också i vårt eget
intresse.

Den svenska aktiviteten i internationella nedrustningsfora är således
angelägen. Sverige har under mycket lång tid gjort omfattande och betydelsefulla
insatser för att möjliggöra framsteg. Sverige besitter på flera områden
en hög teknisk kompetens och ett brett internationellt förtroende, vilket
möjliggjort konkreta initiativ och förslag. Prioriteringar inom nedrustningspolitiken
har utgått från dessa förutsättningar och intressen. I takt med att
det internationella nedrustningsarbetet, t. ex. inom ESK, kommer att mer
direkt beröra alla delar av den svenska säkerhetspolitiken, blir det än
viktigare med en återkommande analys och diskussionen av svenska
intressen och prioriteringar inom nedrustningspolitiken i ett totalt säkerhetspolitiskt
perspektiv.

Även om det nu ingångna INF-avtalet bara omfattar en blygsam andel av
världens kärnvapenarsenaler, är det ytterst angeläget att avtalet också
ratificeras. Därigenom skapas en god utgångspunkt för fortsatta samtal om
nedrustningsöverenskommelser om kärnvapen. Närmast ligger förhandling

ar om ett avtal om nedskärningar av de strategiska kärnvapnen med 50 %. Mot. 1987/88

INF-avtalet och kommande eventuella kärnvapennedskärningar kommer U401

sannolikt ändå inte att helt avskaffa alla kärnvapen. Det är knappast rimligt
att anta, att de båda supermakterna inom en överskådlig framtid helt skulle
vilja avstå från en avskräckningsförmåga på det nukleära området, även om
denna kan komma att ligga på en väsentligt lägre nivå än dagens.

Till detta kommer att INF-avtalet endast rör de båda supermakternas
kärnvapeninnehav. Övriga stater i kärnvapenklubben berörs inte. Mellan 5
och 10 ytterligare stater i konfliktområden i tredje världen anses vara s. k.
tröskelstater med möjligheter att skaffa kärnvapen. Förutom Storbritannien
har övriga aktuella stater fortfarande inte anslutit sig till icke-spridningsavtalet
(NPT).

Sverige bör därför fortsätta sina ansträngningar att medverka till såväl ett
fullständigt provstoppsavtal som till att alla stater ansluter sig till ickespridningsavtalet.
Därigenom skulle riskerna för ytterligare kärnvapenspridning
minska. Med INF-avtalet som första steg och en eventuell överenskommelse
om reduktion av de strategiska kärnvapnen skulle de stora kärnvapenmakterna
äntligen ha tagit de första stegen på löftena i icke-spridningsavtalet
om kärnvapennedrustning.

Med INF-avtalet accentueras betydelsen av de konventionella rustningarna
i Centraleuropa för säkerheten i vår del av världen. Warszawapakten har
en åtminstone numerärt överlägsen styrka i offensiva konventionella styrkor,
vilket utgör ett allvarligt hot mot säkerheten. Med ett bortdragande av
kärnvapen från europeiska förband kommer sannolikt NATO att söka
kompensera sig. Med en effektiv nukleär andraslagsförmåga hos Sovjet,
utgör inte de amerikanska strategiska kärnvapnen med detta synsätt ett
trovärdigt kärnvapenparaply för de numerärt underlägsna NATO-trupperna
i Västeuropa.

En av flera utvägar kan tänkas liksom en kombination av dem. En
konventionell upprustning förespråkas särskilt av dem i USA som anser att
Västeuropa skall ta ett ökat ekonomiskt ansvar för sin säkerhet. Vidare kan
luft- och särskilt sjöburna medeldistansmissiler ta över en del av de tidigare
landbaserade kärnvapnens roll. Det skulle ytterligare öka den strategiska
betydelsen främst av Nordatlanten och Nordsjön men kanske också av
Östersjön.

Det är således också ett mycket starkt svenskt säkerhetspolitiskt intresse
att överenskommelserna om kärnvapenreduktion också följs av en reduktion
av de konventionella styrkorna i Centraleuropa till en så låg nivå som möjligt,
där båda parter kan finna en balans som ökar säkerheten. En ökad säkerhet i
Centraleuropa ställer vidare krav på en övergång från offensiv inriktning och
doktrin hos de båda stormaktsblockens styrkor. MBFR-samtalen i Wien har
inte lyckats nå några substantiella resultat under snart 15 års förhandlingar.

Kanske kan Stockholms-konferensens fortsättning inom ESK-samarbetet
innebära en islossning. I INF-avtalet har Sovjetunionen för första gången
accepterat tanken på asymetriska nedrustningsavtal. Likaså har man från
sovjetiskt håll nyligen antytt sig acceptera påståendet, att det råder en
sovjetisk konventionell övervikt på det konventionella området. Detta skulle
väsentligt kunna underlätta framsteg i de fortsatta samtalen.

Förutsättningarna för framsteg på det konventionella området är relatera- Mot. 1987/88

de till en ytterligare utbyggnad av s. k. förtroende- och säkerhetsskapande U401

åtgärder. Till dessa skulle också en s. k. korridor i Centraleuropa mellan de
båda militärblocken fri från slagfältskärnvapen höra. Den skulle kunna bidra
till att minska risken för ett tidigt insättande av kärnvapen i en europeisk
krigssituation.

Vid sidan av fortsatta överenskommelser beträffande kärnvapen, borde
ett avtal om förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen
samt förintande av befintliga lager ligga inom räckhåll. Inom CD-konferensen
i Genéve har förhandlingarna pågått i många år och de politiska
motsättningarna tycks ha minskat. Med INF-avtalets konstruktion av
kontroll- och övervakningsfrågorna har öppningar gjorts som väsentligt
skulle underlätta ett sådant förbud. Mot bakgrund av att USA i slutet av 1987
påbörjat tillverkning av s.k. binära vapen, är det ytterst angeläget att
Genéve-förhandlingarna snarast kan fullbordas. Trots Frankrikes motstånd
torde tidpunkten vara ovanligt gynnsam för närvarande.

Sommaren 1988 äger FN:s Generalförsamlings Tredje Särskilda Session
om nedrustning rum. Det är ännu för tidigt att bedöma utsikterna för reella
framsteg. Det är angeläget att Sverige noga förbereder sitt deltagande i syfte
att kunna bidra till att sessionen inte bara upprepar tidigare uttalanden, som
endast sällan kunnat följas upp med konkreta åtgärder och resultat. Det
bidrar inte till den ökade tyngd som FN bör ges i det internationella arbetet
för fred och säkerhet.

6. Militära uppgifter och vapenexport

För att neutralitetspolitiken skall var trovärdig krävs att vårt försvar och vårt
samhälle i kris och krig kan klara sig utan omfattande leveranser från andra
länder. Landets värnkraft får inte kollapsa därför att något land plötsligt
väljer att inte längre exportera till oss. Då kan vi hamna i en situation, där
krav ställs på Sverige att vi skall agera på ett visst sätt. Vi måste också i kris
och krig kunna klara försörjningen av krigsmateriel. Vi importerar idag
ungefär 20 % av försvarsmaterielen. Om man även räknar med delkomponenter
i större system är importandelen ca 30 %.

Den svenska försvarsmaterielindustrin är av stor säkerhetspolitisk betydelse.
I utlandet uppfattas det som en stark markering av neutralitetsviljan
att Sverige kan producera egna flygplan, ubåtar och viktiga robotar av
kvalitet som är jämförbar med stormakternas.

Export av krigsmateriel är i princip förbjuden. Undantag från detta förbud
kan beviljas av regeringen. Villkoren stadgas i lagen om export av krigsmateriel.

Folkpartiet anser att alla stater, liksom vi själva, har rätt att bestämma över
sin egen säkerhetspolitik och om man skall ha ett militärt försvar eller inte.

För att denna rätt skall bli en reell möjlighet krävs det att vissa länder är
beredda att exportera vapen. På samma sätt som vi i Sverige är beroende av
viss vapenimport för att värna vårt oberoende är andra länder beroende av
att importera vapen från bl. a. Sverige.

Svensk vapenexport kan därvidlag bidra till att ge köparlandet det skydd

det anser sig behöva för att kunna avskräcka mot anfall från andra. Vapen får Mot. 1987/88

emellertid inte säljas till länder som bedriver anfallskrig eller som använder U401

vapnen för att förtrycka mänskliga rättigheter.

Export av krigsmateriel aktualiserar ständigt problem av principiell
karaktär och tillståndsprövningen innebär ofta en synnerligen svår uppgift.

Det är omöjligt att utforma riktlinjer för tillståndsprövningen så att alla
svårigheter i tillämpningen undviks. Beslut om tillstånd för vapenexport skall
ges efter noggranna överväganden av regimens trovärdighet i aktuellt
köparland.

En betydande restriktivitet måste iakttagas när det gäller dispenser.

Kraven måste skärpas vad gäller den politiska stabiliteten i köparlandet.

Det står idag klart att svensk lagstiftning ifråga om krigsmaterielexport har
kringgåtts.'De ansvariga måste självklart ställas tilli svars. Det finns risk att
enskilda vapenfabrikanter har skadat Sverige. För att försvåra ytterligare
brott mot vapenexportlagstiftningen bör statens kontroll över krigsmaterielproducerande
företag skärpas. Inriktning och omfattning av marknadsföring
av krigsmateriel måste kontrolleras noggrannare. En förstärkning av
resurserna hos tullen och KMI måste ske. Därutöver bör de företag som
innehar tillstånd för krigsmaterieltillverkning åläggas att skärpa sin internkontroll.

Ett utredningsbetänkande har nyligen lagts med konkreta förslag om hur
den statliga kontrollen över krigsmaterielexporten skall stärkas. Vi anser
dessa förslag välgrundade.

Vissa vapenköpare har uppenbarligen inte haft den respekt för slutförbrukningsintyget
som varit förutsatt. Dessa erfarenheter bör leda till att man
låter slutförbrukningsintyget bli ett regeringsdokument istället för som nu ett
dokument som undertecknas av köparen. Vid överträdelse skulle ansvar
lättare kunna utkrävas och åtgärder vidtas som förhindrar upprepning.

Dessutom bör det därför i slutförbrukningsintyget, allvarligt prövas om
landet ifråga över huvud taget skall få komma ifråga för fortsatt svensk
vapenexport.

De avvägningar som måste görs av den svenska regeringen inför ett beslut
om dispens för svensk vapenexport är snarare utrikespolitiska än handelspolitiska.
Enligt folkpartiets mening måste därför säkerhetspolitiska bedömningar
få en ökad tyngd och komma in tidigt i regeringens bedömning av det
aktuella köparlandets lämplighet. Här krävs förstärkning och skärpning inte
minst av KMI:s resurser och arbetsrutiner. Såvitt vi förstår har detta redan
inletts.

Enligt grundlagen skall regeringen överlägga med utrikesnämnden innan
den fattar utrikespolitiska beslut av större vikt. Vissa utförselärenden
rörande krigsmateriel är av den arten, att överläggning med nämnden
erfordras.

År 1984 beslöt riksdagen tillsätta en särskild rådgivande parlamentarisk
nämnd för krigsmaterielexportärenden. Det finns skäl att utvärdera denna
form av samråd.

Utrikesnämnden synes vara tillfyllest för det behov av samråd mellan
regering och opposition som finns.

Sammanfattningsvis anser folkpartiet, att kontrollen över den svenska 10

krigsmaterielexporten skall skärpas, ansvaret för fattade beslut skall göras Mot. 1987/88

tydligare och redovisningen av den svenska krigsmaterielexporten ske U401

öppnare.

7. Kärnvapenfri zon i Norden

Sorn vi framhöll i motion 1986/87:1)411 måste syftet med en kärnvapenfri zon
i Norden vara att öka säkerheten för Sverige och de övriga nordiska
länderna. Inget av de fyra nordiska länderna tillåter i fredstid stationering av
kärnvapen på sina territorier. Danmark och Norge har förklarat sig inte
tillåta kärnvapen på sitt territorium i krigstid utan uttryckligt medgivande.

Samtliga nordiska länder har genom att ansluta sig till icke-spridningsavtalet
(NPT) förbundit sig att inte förvärva eller skaffa sig kontroll över kärnvapen.

Norden kan därför redan idag anses kärnvapenfritt.

Kärnvapenhotet mot de nordiska länderna kommer istället från sovjetiska
kärnvapen utplacerade i de baltiska staterna, i Leningradområdet, på
Kolahalvön och i Östersjön. När INF-avtalet har fullföljts kommer en del av
dessa landbaserade missiler såsom SS 12 att försvinna, vilket är välkommet
åtminstone i den utsträckning INF-avtalet inte medför en uppladdning av sjöoch
landburna kärnvapenmissiler i våra nära farvatten. Det vore därför
ytterst värdefullt om Nordens kärnvapenfria status kunde förstärkas och
vinna respekt hos kärnvapenmakterna.

Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden handlar därför ytterst om att
kärnvapenmakterna, i praktiken USA och Sovjetunionen, skall lämna
bindande garantier för att kärnvapen inte kommer att användas mot eller
införas i det nordiska området i händelse av konflikt. Mot bakgrund av de
totala styrkeförhållandena i Nordeuropa skulle detta kunna öka det konventionella
sovjetiska hotet särskilt mot Norge. Det förutsätter därför säkerligen
ett läge av varaktig avspänning i Europa, bl. a. som en följd av en reduktion
av de konventionella styrkor som i ett visst läge kan sättas in mot nordiskt
område. Från norsk sida har man också alltid understrukit det europeiska
sammanhanget i diskussionerna om en kärnvapenfri zon i Norden. Med
fortsatta nedrustningsåtaganden på kärnvapenområdet i Europa kan frågan
om kärnvapenfria arrangemang komma att bli mer naturliga i ett större
europeiskt sammanhang.

Arbetet med att uppnå en ökad trovärdighet för Nordens kärnvapenfrihet
bör bedrivas i samarbete mellan de nordiska länderna. Det bör ske i
samförstånd och respekt för de olika säkerhetspolitiska lösningar som de
nordiska länderna valt. Strävan att förstärka Nordens kärnvapenfria status
skall öka varje ingående stats säkerhet. Vi får inte bidra till att försvåra för
någon enskild nordisk stat.

En förutsättning för att Sverige skall kunna ingå i ett nordiskt kärnvapenfritt
arrangemang är att detta bedöms vara förenligt med den svenska
neutralitetspolitiken. Det är viktigt att i detta sammanhang klargöra att ett
kärnvapenfritt Norden för svensk del aldrig kan få formen av ett avtal med
kärnvapenmakterna. Detta skulle stå i uppenbar strid med vår traditionella
neutralitetspolitik, som bl. a. ej medger att utomstående makter ges för

dragsmässiga möjligheter att ställa krav eller villkor på den politik vi för. En U

möjlighet för att uppnå en kärnvapenfri zon kan därför vara genom en för Mot. 1987/88
kärnvapenmakterna gemensam utfästelse i FN. U401

Frågan är för närvarande föremål för studier i den nordiska ämbetsmannakommittén.
Frågans mycket komplicerade karaktär och de olika legitima
säkerhetspolitiska aspekter som varje nordiskt land har att lägga på den, gör
det angeläget att detta arbete bedrivs utomordentligt ingående och varsamt.

De parlamentariska partierna bör ges möjlighet att fortlöpande ta del av
ämbetsmannakommitténs arbete. Det sker lämpligen inom ramen för
utrikesnämnden.

8. ESK

ESK-könferensen i Wien närmar sig sin avslutning. Det är viktigt att man kan
nå balanserade framsteg inom alla de olika områdena inom ESK-arbetet.

Det gäller inte minst beträffande mänskliga rättigheter, där ansträngningarna
efter Madrid-mötets avslutande för fyra år sedan inte gett särskilt
påtagliga resultat. Det är givet, att framsteg på vissa områden inte får
blockeras av svårigheter på andra. Det är dock uppenbart, att det klimat som
fordras för att föra ESK-processen i sin helhet framåt är beroende av balans i
framstegen.

Den nuvarande inriktningen att behandla nedrustningsfrågorna i en inre
och en yttre konferens med nära samordning och information ligger väl i
Sveriges intresse som liten alliansfri stat. Denna konstruktion kan underlätta
samtal och överenskommelser inom det konventionella styrkeområdet.

Även i fortsättningen bör från svensk sida frågor om utvidgade och
fördjupade förtroendeskapande åtgärder drivas med kraft. Gorbatjovs
murmansktal innebär kanske en öppning även inom det marina området.

Situationen i Östersjön, inte minst mot bakgrund av eventuella förändrade
dispositioner hos NATO eller Warszawapakten som en följd av INF-avtalet,
gör framsteg på det marina området särskilt angelägna för Sverige.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande svensk säkerhetspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande kränkningar av vårt territorium,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande Östersjön som fritt hav,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att Sverige fortsätter att aktivt verka
för ett förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska
vapen samt förintande av befintliga lager,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande en kärnvapenfri zon i Norden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av balanserade framsteg i ESK

samarbetet vad gäller ekonomi och miljö samt särskilt mänskliga
rättigheter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande export av krigsmateriel.

Stockholm den 19 januari 1988

Mot. 1987/88
U401

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin A hr land (fp)
Anne Wibble (fp)
Rune Ångström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

13

Stockholm 1988 14263