Omarrondering

Motion 2001/02:Bo304 av Ingvar Eriksson och Per-Samuel Nisser (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera omarronderingsverksamheten.

Motivering

Omarronderingssträvandena fortgår på flera platser i landet, inte minst i Dalarna och på vissa håll i Värmland, för att söka skapa mera rationella och bärkraftiga jord- och skogsbruksfastigheter. Ofta är dock markägarna splittrade i frågor kring omarronderingen. Detta medför att bygden blir delad i två läger, ett för och ett emot. Familjer, grannar och vänner blir ovänner för lång tid. Anledningen till osämjan är ofta kostnaderna för omarronderingen, vilka med nuvarande gällande regler skall betalas med skattade medel. Självklart spelar också känslan för rätten att äga och bruka sin mark som man vill en stor roll för många.

Vi känner också starkt för äganderätten och att den skall skyddas och stärkas.

Vi kommer dock inte ifrån den verklighet som råder med på flera håll sönderstyckade och splittrade jord- och skogsbruksfastigheter, som gör det svårare och ofta omöjligt att bedriva ett rationellt jord- och skogsbruk. Det är också olyckligt att markägare inte kan utnyttja sin ägande- och brukningsrätt på ett optimalt sätt. Höga kostnader för onödigt långa transporter mellan skiftena och svårigheter dels att ta sig fram, dels att kunna använda avverknings- och markberedningsmaskiner. Skogsskiftenas genomsnittliga storlek är i många fall små. Exempel finns som visar på medelarealer om cirka 1,6 ha.

Helt uppenbart framstår dessa små skiften som mer eller mindre av lågt värde från äganderättslig synpunkt – då man ser på utnyttjandemöjligheten.

Behovet av fortsatta omarronderingar är stort – men svårigheten att få alla berörda med på detta är också stor.

En viktig faktor är kostnaderna vid förrättningar syftande till bättre arrondering. Dessa kan exempelvis uppgå till 800 kronor per ha, varav 200 kronor är kostnader för skogsplanen, vilka är avdragsgilla. Utöver detta tillkommer kostnader för handräckning i samband med gränsupptagning.

Enligt gällande praxis är i dag kostnaderna för lantmäteriförrättningen, i samband med omarronderingen, inte att anse som driftskostnader och därför ej avdragsgilla.

Under de senaste decennierna har frågan flera gånger utretts, varvid förslag har remissbehandlats. Lantmäteristyrelsen har inte funnit några principiella hinder för att medge avdrag. Riksskatteverket har t.ex., efter remissförfarande till ett tjugotal myndigheter, funnit det motiverat att avdragsrätt införs i rena omarronderingsfall. Detta skedde 1978/79.

I SOU 1990:9 föreslogs på nytt möjlighet till direktavdrag. Detta ledde dock ingen vart. Frågan har utretts såväl 1994 i SOU 1994:90 som 1995 i SOU 1995:137. Rekommendationen i denna är att ej medge avdragsrätt för omarrondering såsom lagsystemet nu är utformat. Motivet var dels avgränsningsproblematiken inom jord- och skogsbruket mot vanlig överlåtelse av mark, dels gränsdragningsproblem mellan jord- och skogsbruket och andra näringar med rationaliseringsbehov.

Den senaste utredningen framhöll dock att det finns skäl för en särbehandling av omarronderingsfrågorna. Förslaget till lösning på den problematiken är här, liksom i SOU 1994:90, att öka nedsättningsbeloppet av lantmäteritaxan.

Behovet av förändringar har funnits under lång tid, men inget konkret har skett. Utredningar läggs på hög. Något måste ske som stimulerar markägare att ställa upp för omarronderingar som är nödvändiga för att kunna uppnå ett rationellt jord- och skogsbruk även i dessa berörda bygder.

Regeringen bör rimligen inse behovet av åtgärder i syfte att lösa dessa problem. Det är också i samhällets intresse.

Stockholm den 4 oktober 2001
Ingvar Eriksson (m)	Per-Samuel Nisser (m)