Ombudsman för barn och ungdom

Motion 1991/92:So606 av Maj-Inger Klingvall och Ewa Hedkvist Petersen (s)

Förslag om inrättande av en barnombudsman har väckts
i flera motioner i riksdagen under senare år. Detta har lett
till att frågan nyligen har varit föremål för utredning (SOU
1991:7) Ombudsman för barn och ungdom. Utredningen
föreslår inrättandet av en ombudsman som enligt en särskild
lag skall ta tillvara och främja barns och ungdomars
rättigheter, behov och intressen i samhället.

Sverige har för drygt ett och ett halvt år sedan
undertecknat FN-konventionen om barnets rättigheter och
förklarat att vi skall arbeta för att leva upp till
konventionens intentioner. Barns rättigheter måste nu
bevakas på många olika sätt. En ombudsman för barn och
ungdom är ett viktigt led i detta arbete. Ombudsmannens
viktigaste uppgift blir enligt vår mening att bevaka och ta
erforderliga initiativ för att Sverige skall leva upp till
barnkonventionen.

I det arbetet skall ombudsmannen upprätthålla ett
barnperspektiv på samhällsutvecklingen, aktivt delta i
opinionsbildningen i barnfrågor samt speciellt
uppmärksamma de utsatta barnens situation.

Ombudsmannen skall således arbeta både för och med
barn och unga och vara opinionsbildande och
attitydförändrande. Barnombudet kan därmed bli en viktig
komplettering i samhällets insatser för att bevaka om rätt
saker görs utifrån barnens och ungdomarnas faktiska
önskemål och behov och utifrån ambitionen att förbättra
barns villkor.

Ombudsmannen bör kunna agera fritt och obundet av
andra, vilket kan vara viktigt om man skall kunna uppnå
resultat. Det är också viktigt att barnen upplever
ombudsmannen som deras eget ombud och inte enbart de
vuxnas.

Ombudsmannen får inte bli en tandlös institution.
Därför behöver ombudet stöd i en lagstiftning, som ger
mandat att ta initiativ till förändringar och förbättringar för
barns bästa. Det är också viktigt att ombudsmannen kan
påverka myndigheter och andra organ, ge förslag till
förändringar i lagstiftning m.m.

Lagar är skrivna för vuxna av vuxna och utgår mycket
sällan från barnens perspektiv. På flera områden finns
uppenbara intressekollisioner, t.ex. inom plan- och
bygglagens område, inom hälso- och miljöskyddlagens
område, medie- och tryckfrihetsområdet. Många lagar som
berör barnen är s.k. ramlagar, vilket förutsätter starka
företrädare för särintressen. Barn brukar ju betraktas som
särintresse. Mot bakgrund av detta blir
barnombudsmannens uppgift -- att lägga ett barnperspektiv
på lagstiftningen -- ovärderligt.

En viktig förutsättning för ombudsmannens arbete är ett
fungerande samarbete med lokala barnombudsmän. Ett
fungerande lokalt nätverk finns i dag endast i begränsad
omfattning. Framväxten sker inte automatiskt utan kraft
behöver sättas bakom orden om det kommunala nätverkets
betydelse skall bli verklighet. Ombudsmannens roll som
pådrivare kommer att bli betydelsefull.

Hur barn har det -- hälsa, välbefinnande, lycka -- är ett
mått på samhälle och politik. Hur väl ett samhälle fungerar
speglas i barnens levnadsvillkor. Barn i Sverige har det bra,
men det betyder inte att alla barn i vårt land har det bra.
Det finns barn som far illa också i välfärdssamhället.

Den ökande arbetslösheten, försämrad ekonomi och
tendenser till en ökad utslagning påverkar allt fler familjers
situation och därmed många barns uppväxtvillkor i dag.
Vem bevakar barnens och de ungas rättigheter och trygghet
i dessa sammanhang?

Nya problem uppstår i ett samhälle i snabb förändring.
Därför måste vi ständigt diskutera hur alla barn kan bli
delaktiga i den generella välfärden. Hur kan vi ge barnen de
bästa möjligheterna till utveckling och grundläggande
trygghet? Hur garanterar vi de mest utsatta barnen en god
uppväxt?

Kan en barnombudsman påverka och bidra till
förbättringar? Ja, vi menar att det är en möjlig väg vid sidan
av flera andra. Men om en barnombudsman skall få kraft
bakom sitt arbete måste det finnas myndigheter, som mer
reguljärt har till uppgift att bevaka barns och ungdomars
villkor, som kan följa frågor under en längre tid, göra
uppföljningar och utvärderingar, bevaka barnaspekter
inom olika sektorer osv. Det räcker inte med en
barnombudsman om det inte finns andra myndigheter och
organisationer som gör grovjobbet. Barnombudsmannen
skall komplettera, inte ersätta övrigt arbete med barn- och
ungdomsfrågor. Inte minst i besparingstider blir samhällets
åtgärder för barn och ungdom speciellt viktiga att slå vakt
om.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en ombudsman för
barn och ungdom.

Stockholm den 23 januari 1992

Maj-Inger Klingvall (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)