Omflyttning i riksdagens byggnader

Motion 1992/93:K314 av Arne Andersson (m)

Riksdagens förvaltningsstyrelse (RFK) beslutade den 4
december 1992 att lokalkommitténs överväganden
angående riksdagens lokalfrågor i princip kunde godkännas
samt läggas till grund för RFK:s anslagsframställning.

Ur de direktiv till lokalkommittén som gavs 1989 kan
märkas några mycket konkreta uppgifter, såsom att
eftersträva åtskillnad mellan arbete och boende liksom att
finna lösningar på förenklade och förbättrade invändiga
kommunikationer i våra såväl många som stora hus.

Långt mer konturlöst och utlämnat åt tyckande är
uppgifter som att planera för en lokalmässigt central
placering av ledamöterna och deras assistenter eller som att
skapa ett politiskt ''hjärta'' centralt i byggnaderna. Att
förbättra de sociala utrymmena torde vara
invändningsfritt -- om det nu är efterfrågat.

Bilaga 16 till budgetpropositionen (Riksdagen och dess
myndigheter m.m.) berör ytterst ytligt vad föreslagna
åtgärder i sak innebär.

Sammanfattningsvis presenteras förslaget i fyra
punkter;att riksdagens lokalbehov säkerställs för lång tid
framöveratt en önskad organisatorisk struktur erhålls
med den politiska verksamheten placerad i centrum,
utskotten i anslutning därtill och förvaltningsorganen i
periferinatt en samlad lösning med goda inre
kommunikationer erhållsatt utflyttade
organisationsenheter återflyttar till riksdagens hus, varvid
förhyrda lokaler i Gamla stan och i Brandkontoret kan
lämnas.

Det torde vara invändningsfritt, även med en restriktiv
syn på riksdagsförvaltningens expansion, att riksdagen
övertar och renoverar lokalerna i kvarteret Neptunus.

Med denna inställning finns det ingen anledning att
invända mot det i bilaga 16 framförda medelsbehovet för
renovering och kulvert till en kostnad av 130 miljoner
kronor över treårsperioden. Önskemålet om ett långsiktigt
tryggat lokalbehov är därmed tillgodosett, liksom att
målsättningen om inre goda kommunikationer har fått
bättre förutsättningar.

Kommunikationerna i våra gamla hus kommer
säkerligen, förbättrande ansträngningar till trots, ändå att
vara så pass besvärliga att alla omdisponeringar som
planeras måste ta sikte på att inte ytterligare försvåra dessa.
Flyttning av utskottens kanslier bort från sina plenisalar är
exempel på påspädning av kommunikationsproblemen.

Frågan om rum för ökad assistenthjälp till ledamöterna
har med detta fått goda möjligheter att lösas, inte genom
placering av ledamöter i kvarteret Neptunus men väl genom
omdisponering av lokaler. Det torde dessutom vara så att
sedan direktiven skrevs har synen på assistenthjälp
förändrats väsentligt. Detta främst genom att varje ledamot
numera har tillgång till och själv utför mycket arbete vid sin
persondator. Assistentbehovet är säkerligen nu betydligt
lägre än 1989 och har, där det finns, ändrat karaktär.

Vad avser centrala sociala träffpunkter företrädesvis i
hus RV så borde det med rimlig medelsinsats vara
invändningsfritt. Frågan är dock om ledamöterna med den
arbetsordning som nu tillämpas i riksdagen har det behov
som förändringarna bygger på. Det förhållandet att vi
numera i princip har voteringsfria kvällar, i förening med
målsättningen att skilja arbete och boende, kan knappast
tänkas skapa obekväm trängsel eller hög ledamotsnärvaro i
redan befintliga lokaler.

Viktigare och mer avgörande för ledamöternas vistelse i
dessa lokaler är naturligtvis öppethållandetider. Jag kan
svårligen tänka mig att caféet blir mer attraktivt i anslutning
till entréhallen om det, liksom nu, på kvällen har stängt och
endast har en kaffeautomat som betjäning. Det är bra att
kaffeautomaten finns, men därifrån är steget långt innan
den som nu tycks ingå i filosofin om ett politiskt hjärta. Då
vidare utredning skall göras, finns det anledning att
återkomma vid senare tillfälle.

Mer kritiskt finns det anledning att granska idéerna kring
RÖ. Sedan man genom att bygga verandor till
restaurangerna och genom att flytta caféet i anslutning till
huvudentrén ansett sig ha skapat ''ett politiskt hjärta'' i RV,
finner man skäl att stärka den ''politiska tyngden'' på andra
sidan Riksgatan. Detta skulle åstadkommas genom att fyra
av riksdagens partier flyttar sina riksdagskanslier till RÖ.
Jag förstår att man syftar på den partipolitiska tyngden.
Den politiska tyngden kan inte frånkännas RÖ i nuläget, då
varje beslut i kammaren till sista stavelsen är formulerad i
utskottskanslierna i RÖ.

Nej, svagare än så kan knappast ett företag motiveras.
Den partipolitiska vitalitet som finns i riksdagsgruppernas
kanslier borde kunna lyftas fram på ett bättre sätt än att
ställas i motsatsställning till utskottens kanslier. Granska
gärna partiernas kanslibehov då lokaler totalt sett nu tycks
ha fått sin långsiktiga lösning.

Förvånande är att man, utan några närmare redovisade
överväganden, opererar bort riksdagsarbetets viktigaste
funktion i form av utskottens kanslier. Till kanslierna är som
regel dessutom med arbetsrum ordförande och vice
ordförande i respektive utskott knutna. Jag utgår ifrån att
dessa 32 ledamöter, tillsammans med det 70-tal andra
ledamöter som redan finns i RÖ, är så respekterade att de
förutsatts vara kvar.

Min slutsats blir att med denna bedömning endast ett
mycket litet antal ytterligare ledamöter kan få flytta till det
''finare huset'' RÖ.

Den mera påtagliga effekten av den föreslagna åtgärden
är utväxlingen mellan gruppen utskottskanslipersonal å ena
sidan samt partigruppskanslier med deras personal å andra
sidan. Denna avvägning, avseende högt statusberättigande
olika kansligrupper emellan, är mycket konstruerad och
skulle kunna vålla bryderi. Nu är det inte nödvändigtvis så.

För det första finns utskottskanslierna etablerade i RÖ,
oftast i nära anslutning till sina plenisalar och något verkligt
motiv för att flytta finns inte.

För det andra skulle det vara ytterst arbetsbetungande
och orationellt att skilja kanslierna från utskottens
sammanträdesrum. Material från kanslierna till
sammanträdesrummen skall bäras--transporteras flera
hundra meter i kulvertar, trappor och hissar utan
motsvarande vinning för någon annan part.

För det tredje så är förhållandet med ordförande och
vice ordförande lokaliserade i anslutning till sitt kansli en
synnerligen viktig och sakligt betingad funktion. Det kan ju
invändas att det står presidierna fritt att följa sitt kansli till
förvaltningshuset. Det är troligen så det kommer att bli om
denna karusell startas. Mot detta talar då att
utskottsordförande och vice ordförande rimligen tillhör
gruppen inflytelserika och partikanslierna närstående
politiker och skulle för den skull finnas i RÖ för den
politiska balansens skull.

Enligt min mycket bestämda mening väger RÖ med sina
nuvarande nyttjare, ledamöter och utskottskanslier tungt i
den åsyftade balansen mellan våra huvudbyggnader. För
övrigt anser jag att hela tanken med politisk balans mellan
två hus är bisarr och aldrig bort föras på pränt.

Av vad jag ovan sagt om vikten att bevara
utskottsfunktionen intakt framgår indirekt att jag inte
motsätter mig flyttningen av bibliotek om detta är en
förutsättning för att utskotten skall kunna ges erforderliga
utrymmen i RÖ.

Utan att ha givits större utrymme i lokalkommitténs
förslag återkommer då och då frågan om statsrådens rum i
riksdagen. Det har anförts att om statsrådens rum hade mer
statusfylld placering skulle statsråden förlägga mer av sin tid
och sin representation till riksdagen.

Med den fördelning av uppgifter mellan riksdagen och
regeringen vi har i Sverige är det svårt att se varför
statsråden skulle vara i riksdagen oftare än deras
medverkan i kammaren motiverar. Detta torde vara ett
lämpligt tillfälle för riksdagen att klargöra rollfördelningen
mellan riksdag och regering och att statsrådens rumsfråga i
riksdagen därmed avfördes som en angelägen lokalfråga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger riksdagens
förvaltningskontor till känna vad i motionen anförts om att
ta avstånd ifrån lokalkommitténs förslag vad gäller
föreslagen flyttning av utskottens kanslier,

2. att riksdagen beslutar att medel som hänför sig till
utskottens flyttning från RÖ inte beviljas.

Stockholm den 26 januari 1993

Arne Andersson (m)