Omprövning av vattendomar

Motion 2003/04:Bo294 av Sven Bergström (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta omprövningar av gamla vattendomar.

Motivering

Sjöar, älvar och mindre vattendrag har genom historien haft stark dragningskraft på människan. Genom århundraden har vattendragen varit kommunikationsleder och livgivare på olika sätt. Vattnet har utgjort grunden för människors försörjning i form av bevattning, drivkraft för sågar, linberedningsverk, kvarnar m m. För hundratalet år sedan kom också de första vattenkraftverken som kunde generera elström.

Sammantaget har vattensystemen varit grunden för människans etablering och överlevnad. I många dalgångar gav sedimentjordarna goda förutsättningar för odling. Tillsammans med de fiskemöjligheter som älven erbjöd kunde fler och fler människor försörjas.

I mitten på 1800-talet började skogen få ett ekonomiskt värde. Möjligheterna att utnyttja skogarna för virkesproduktion växte och älvarna blev naturliga transportleder genom flottningen. Efter att ha kulminerat i skiftet mellan 1930 och 1940 avtog flottningen i takt med biltransporternas intåg och flottningen upphörde på de flesta håll i slutet på 60-talet.

I stället för flottningen kom kraftverksutbyggnaden. Älven Ljusnan som sträcker sig från källflödena i Härjedalen till mynningen i Ljusne samhälle söder om Söderhamn är ett exempel på en älv som exploaterats starkt. Idag finns i Ljusnans huvudfåra 18 kraftverk och i biflödet Voxnan 7 kraftverk. Parallellt med kraftverken byggdes regleringsmagasin, varav de första utgjordes av befintliga flottningsmagasin. Idag finns 19 regleringsmagasin i Ljusnan och 13 magasin i Voxnan med biflöden. Trots den förhållandevis stora utbyggnaden är regleringsgraden låg jämfört med många andra norrländska älvar.

Med något enstaka undantag är samtliga vattenkraftsanläggningar inom Ljusnan–Voxnans avrinningsområde tillståndsprövade enligt den äldre vattenlagen. Huvudsyftet med den lagen var att underlätta samhällsnyttig exploatering, vilket innebar att tillgodose intressena av elutvinning. Naturvärden, kulturmiljön och fiskeintressen fick i allmänhet stå tillbaka.

Den vattenlag som tillkom 1983 vidgade perspektiven och motstående intressens möjligheter att komma till tals blev något bättre tillgodosedda. Men det är först i och med vattenlagstiftningens införlivande i miljöbalken som vattenverksamhet likställs med andra motsvarande verksamheter som skall prövas enligt denna lag.

De allra flesta av de äldre vattendomarna har vattenhushållningsbestämmelser som med dagens synsätt ter sig otidsenliga när det gäller rätten att innehålla vatten. Det finns knappast någon vattendom som kräver minimitappningar i den nivå som nu utgör utgångspunkt för vad som bör eftersträvas, nämligen den naturliga lågvattenföringen. Från naturmiljö- och landskapsbildssynpunkt är detta ett problem som i och för sig varierar i storlek beroende på var man befinner sig i geografin. Från fiskesynpunkt är frånvaron av vatten eller för lite vatten direkt förödande för de strömlevande arterna. Många andra problem följer också i spåren av minimal vattenföring.

I Hälsingland och Härjedalen har dessa frågor uppmärksammats av berörda kommuner och länsstyrelser. Mot bakgrund av de allmänna värderingar kring dessa frågor som råder idag har man sökt få otidsenliga vattendomar omprövade men stött på stora svårigheter att nå framgång med detta. Som vision för detta arbete har man slagit fast att man vill återskapa ett hållbart älvsystem med variationsrika natur- och kulturmiljöer. Man bejakar självfallet en fortsatt hög kraftproduktion men vill också tillgodose dagens krav på biologisk mångfald, kulturella och sociala värden som ger bra boendemiljöer.

Vattendomar som idag avkunnas enligt den nyare lagstiftningen ställer betydligt högre krav på minimivattenföring, men erfarenheterna från arbetet i Hälsingland och Härjedalen visar att det är mycket svårt att få gamla domar omprövade enligt dagens värderingar och dagens lagstiftning. Även när det gäller dämningsgränser i olika sjösystem som ställer till problem i samband med vårfloden eller häftiga regn har det visat sig mycket svårt att få omprövningar till stånd.

Mot bakgrund av det som här anförs finns det starka skäl att se över gällande regelverk och myndigheters agerande. Det kan inte vara rimligt att domar som utfärdades för 50 och 60 år sedan skall vara näst intill omöjliga att få omprövade med utgångspunkt från de värderingar och synsätt som idag gäller.

Stockholm den 7 oktober 2003

Sven Bergström (c)