Omställningskostnader vid övergång till euron

Motion 2003/04:Fi208 av Annelie Enochson och Björn von der Esch (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen redovisar vilka kostnader en omställning till euron skulle ha medfört och varifrån dessa pengar skulle tas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkning av rättsväsendet och det internationella biståndet med fokusering på bekämpning av hiv/aids.

Motivering

I och med att svenska folket i folkomröstningen den 14 september sagt nej till införande av euron som valuta kommer vi under överskådlig tid inte att få de omställningskostnader för införande av euron som vi annars skulle ha fått. De beräknade omställningskostnaderna skulle kunna tillföras något annat politikområde. Även om det handlar om ett engångsbelopp kan det ha mycket stor positiv effekt.

Omställningskostnadernas nivå har aldrig utretts och presenterades ej för medborgarna inför folkomröstningen utifrån en noggrann och väl underbyggd studie. EMU-minister Gunnar Lund förklarade under valrörelsen att nivån skulle ligga kring 3 000 miljoner kronor. Andra erfarenheter från omställningskostnaderna i Nederländerna skulle peka i riktning mot 27 000 miljoner kronor ( 1,1 % av BNP) eller det brittiska underhusets utredning som för Sveriges del skulle motsvara en omställningskostnad på 73 000 miljoner kronor (Dagens Nyheter 18 augusti 2003).

I och med att regeringen förberett, och agerat för, ett byte av valuta har, rimligtvis, de förväntade kostnaderna funnits medräknade i framtida budgetkalkyler för staten, även om inte detta skett öppet och tydligt då några exakta omställningskostnader aldrig utretts på djupet.

Det ter sig därför rimligt att de uteblivna omställningskostnaderna frigör ett betydande belopp för statsmakten att nyttja till annan angelägen verksamhet och i solidaritet med de mest utsatta i och utanför Sverige. Det finns många områden som idag verkligen skulle behöva ett budgettillskott.

Ett område som idag brottas med mycket svåra ekonomiska problem är rättsväsendet och där företrädesvis polisväsendet. Samtidigt som nya insatser skulle behöva göras för att bekämpa den allt grövre brottsligheten lider de flesta polisdistrikt av en ekonomisk obalans med ackumulerade underskott. I många län minskas antalet tjänster för civilanställd personal, polisstationer stängs och mycket hårda prioriteringar i polisarbetet måste göras. Att de civilanställda blir färre medför ofta att poliser får utföra deras arbetsuppgifter, och stängda polisstationer har uppfattats som en signal om en nedrustning av polisen.

Ett engångstillskott för rättsväsendet på några miljarder kronor skulle inte innebära att polisens alla ekonomiska problem löses, men skulle hjälpa till att begränsa det ackumulerade underskottet och skapa förutsättningar för ekonomisk balans inom polisväsendet utan alltför drastiska nedskärningar.

Det största hälsorelaterade problemet i många utvecklingsländer är sjukdomar och epidemier. Hiv/aids-relaterade sjukdomar är speciellt viktiga att bekämpa, liksom malaria, tuberkulos och smittkoppor. Enligt UNAIDS är den internationella fonden för kampen mot aids, tbc och malaria underfinansierad. Det finns idag inga tecken på att spridningen av hiv/aids håller på att mattas utan istället är utvecklingen närmast skenande på vissa platser i världen, och risken för att detta skall rasera hela samhällsstrukturer är stora, i flera afrikanska länder. Det är därför en av världens största utmaningar idag att bekämpa den alarmerande utbredningen av hiv/aids runt om i världen. Här behövs oerhörda resurser, och ett ekonomiskt tillskott till detta angelägna och brådskande arbete är välbehövligt.

Stockholm den 26 september 2003
Annelie Enochson (kd)	Björn von der Esch (kd)