Orienteringsämnena och språken i grundskolans läroplan

Motion 1990/91:Ub242 av Rune Rydén m.fl. (m, fp, c, mp)

I Lgr 69 angavs biologi, fysik och kemi som
naturorienterande ämnen. Ämnenas veckotimtal angavs
ämnesvis och fördelades på högstadiets olika årskurser.

I Lgr 80 har de naturorienterande ämnena inte
namngetts. De har fått ett sammanlagt veckotimtal för hela
högstadiet, utan specifikation på årskurser. Det åligger
rektor att fördela högstadiets veckotimtal på de tre
årskurserna. Syftet med detta arrangemang kan kortfattat
sägas vara att eleverna skall vinna i överblick och
helhetssyn. Bakom konstruktionen kan man ana, något
pretentiöst uttryckt, en tvärvetenskaplig uppfattning.

I förarbetena till Lgr 80 framförde vissa remissinstanser
kritik mot No-sektorns konstruktion. Erfarenheterna av
försök med den samlade undervisningen
(''tvärvetenskapliga'') som konstruktionen förutsatte var
''långtifrån goda''. Varje ämne som ingick i No-sektorn
borde beskrivas genom egna mål och huvudmoment.
Vidare borde varje ämne få ett bestämt angivet
veckotimtal. Dessa krav var nödvändiga för att lärarna
skulle kunna planera och undervisa på ett ändamålsenligt
sätt. Genom den föreslagna konstruktionen kunde man
befara att vissa ämnen inte skulle bli tillräckligt
tillgodosedda.

Verkligheten har visat att det finns fog för den nämnda
kritiken. Av speciellt intresse är en nyligen gjord kunskaps-
och färdighetsbedömning (pedagogiska institutionen,
Umeå universitet) som visar att ämnena fysik och kemi
missgynnats på ett sätt som inte är acceptabelt -- i vissa fall
på gränsen till utplåning. Erfarenheten visar nu att det var
felaktigt att i de naturorienterande ämnena avskaffa den
naturliga struktur som ämnesindelningen ger åt skolans
undervisning. Det har lett till irreparabla kunskapsblottor i
elementära avseenden.

Ett sådant ämne som t.ex. fysik, där inlärningen i hög
grad bygger på experiment och mätning, kräver
ovillkorligen som bas fasta kunskaper om de storheter och
enheter, som mätningsförfarandet bygger på. Det
tvärvetenskapliga anslag som i det föregående antyddes är
för svårt för att ha som norm för grundskolan. Det bör
därför allvarligt övervägas om inte No-sektorn bör upplösas
i sina ämnen biologi, fysik och kemi. Om och i vilken mån
ett tvärvetenskapligt arbetssätt kan komma till användning
bör vara en angelägenhet för arbetsenheten att avgöra. Den
kan utifrån resultatet av undervisningen avgöra
samordningens vidd.

Undervisningen i religions- och livsåskådningsfrågor har
under senare delen av 1900-talet genomgått en utveckling
från konfessionell undervisning i nära anslutning till
svenska kyrkan till en mera allsidig belysning av olika
ståndpunkter i sådana frågor. Denna utveckling kan avläsas
i läroplanerna för den obligatoriska skolan alltifrån 1919 års
undervisningsplan till nu gällande 1980 års läroplan (Lgr
80).

I 1969 års läroplan blev kristendomsämnet en del i ämnet
religionskunskap och miste därigenom sin ställning som
självständigt ämne.

I Lgr 80 har religionskunskapen inordnats i den
samhällsorienterande ämneskretsen (So-sektorn). Av
förarbetena till Lgr 80 framgår att det fanns remissinstanser
som befarade att integrationen kunde leda till att
religionskunskapens ställning försvagades på ett sätt som
innebar att den så småningom försvann ur undervisningen.
Nyligen företagna undersökningar visar att dessa farhågor
inte varit ogrundade. Det finns nu klasser där
undervisningen i religionskunskap upphört.

Det är angeläget att få veta orsaken till detta. Under de
senaste årtiondena har vid olika tillfällen gränsdragningen
mellan konfessionell undervisning och en allsidig belysning
av olika religions- och livsåskådningsfrågor varit föremål för
behandling i riksdagen. Därvid har bl.a. kravet på
allsidighet och saklighet vid undervisningen i ämnet
religionskunskap starkt understrukits.

Erfarenheten låter förmoda att det finns lärare i vars
religiösa övertygelse det konfessionella inslaget ingår som
en bärande och oskiljaktig del. För dem kan oron över att
brista i allsidighet och saklighet leda till att deras
undervisning i religionskunskap försvagas till utplåning. En
undersökning borde därför söka klargöra antalet av här
åsyftade lärare. Skulle den visa på ett inte försumbart antal,
bör det övervägas att inlemma religionskunskapen i historia
och samhällskunskap inom So-sektorn. Det skulle
därigenom bli klargjort, något som den lagfästa
religionsfriheten förutsätter, att inslag av
bekännelsekaraktär inte får förekomma i skolan utan är
förbehållna kyrkan och de olika trossamfunden. En sådan
lösning skulle också medföra att de ej sällan svårtillämpade
bestämmelserna i skollagen om befrielse från
morgonsamling och religionskunskap kunde upphävas
(skollagen 5 kap. 28 §).

Förbindelserna mellan länder och folk ökar. För att vi
skall klara oss i det alltmer internationaliserade samhället
behöver vi som medborgare ökade språkkunskaper. I
många vanliga arbetsuppgifter överallt i samhället kommer
det att ingå internationella moment av varierande karaktär.
Det kan gälla att tala i telefon, skriva brev eller läsa
bruksanvisningar med fackuttryck på främmande språk.
Allt fler anställda inom serviceyrken, inte minst inom
detaljhandeln och turistnäringen, kommer i kontakt med
människor från andra länder. För att kunna sköta sina
arbetsuppgifter måste de kunna förstå och helst tala
främmande språk. De behöver också ha viss kännedom om
andra kulturer och religioner. Även utanför arbetet vill
människor i allt större utsträckning kunna ta del av
informations- och kulturutbudet på främmande språk,
såsom litteratur, tidningar och tidskrifter, film och
television.

Det är därför nödvändigt att låta de elever som så vill få
studera två främmande språk (i första hand tyska och
franska) som tillval i grundskolan utöver det obligatoriska
ämnet engelska.

De fria aktiviteterna på grundskolans timplan samt den
praktiska arbetslivsorienteringen (prao) -- till vilken enligt
läroplanen skall anslås upp till tio veckor -- ger enligt vår
mening inte ett rimligt utbyte i förhållande till sina
kostnader. Med hänsyn till det ökande behovet av
språkkunskaper bör det tidsmässiga utrymmet för utökade
språkstudier i grundskolan skapas genom att man tar i
anspråk timmar för fria aktiviteter och i övrigt gör viss
mindre omdisposition av timmarna på högstadiet samtidigt
som utrymmet för prao minskas, vilket indirekt kommer
övriga ämnen på schemat till godo.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det i den läroplansöversyn
som är en följd av riksdagens beslut med anledning av
proposition 1990/91:18 om ansvaret för skolan skall ingå att
lämna förslag om den naturorienterande sektorns
konstruktion, religionskunskapens ställning och en utökad
språkundervisning.

Stockholm den 23 januari 1991

Rune Rydén (m)

Martin Olsson (c)

Erling Bager (fp)

Gösta Lyngå (mp)

Karin Falkmer (m)

Per Stenmarck (m)

Ingrid Sundberg (m)