Osäkra anställningsformer och otillräckliga tjänstgöringsgrader

Motion 2001/02:A264 av Lennart Axelsson m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anställda med osäkra anställningsformer och otillräckliga tjänstgöringsgrader.

Motivering

Trots att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är orättvisorna på arbetsmarknaden mellan kvinno- och mansdominerade yrken fortfarande stora. Medan ett arbete på heltid har blivit en självklarhet för de flesta män har många kvinnor ofta tvingats acceptera ett arbete och en lön som det inte går att försörja sig på. Det gäller i första hand yrken inom service, vård och omsorg.

LO-rapporten Kvinnor och män på inkomsttrappan visar att även med heltidsarbete är många LO-medlemmars löner mycket låga och alldeles särskilt gäller detta kvinnorna. Så många som drygt 60 % av heltidsanställda kvinnor inom LO hade år 1999 en månadsinkomst på högst 16 700 kronor och 15 % inte mer än 13 300 kronor som högst. Många deltidsarbetande har valt att jobba deltid och trivs med detta. Men ett stort problem är fortfarande att många tvingas arbeta kortare tid än de själva önskar. De får därigenom ännu lägre inkomster än de annars skulle ha haft och det får återverkningar på hela deras familjeekonomi så att även barnen drabbas, om de vågat skaffa några. Med hjälp av SCB:s arbetskraftsundersökningar kan vi följa utvecklingen av antalet ofrivilligt deltidsanställda ända från 1990-talets början. Den visar att trots en minskning från 1997 och fram till nu, troligtvis beroende på att en del arbetsgivare har insett behovet av att förändra situationen, finns det i dag drygt 240 000 som önskar arbeta mer och av dessa är 175 000 kvinnor. För att få en uppfattning om antalet kan man jämföra med antalet arbetslösa första kvartalet 2001 som var 180 000. Av alla deltidsarbetande LO-kvinnor vill en tredjedel ha längre arbetstid. Ser man enbart till gruppen unga LO-kvinnor under 25 år blir siffrorna hela 60 %. Är man dessutom utomnordisk invandrare är andelen ännu högre.

En annan utveckling under 1990-talet har varit att antalet tidsbegränsade anställningar ökat väldigt kraftigt.

Sammantaget innebär denna utveckling att den ekonomiska tryggheten för människor har försämrats. Framför allt gäller det i åldrar då man normalt bildar familj och skaffar barn. Mycket talar för att det har varit en bidragande orsak till det historiskt sett låga barnafödandet. Förutom den allmänna ekonomiska och sociala osäkerhet som en för liten tjänst eller en tidsbegränsad anställning innebär försvårar det också möjligheterna till att kunna få låna pengar eller få ett hyreskontrakt.

I en av Kommunalarbetareförbundet ännu ej avslutad och publicerad rapport konstaterar man att det under år 2000 var sammanlagt 41 500 medlemmar som var deltidsarbetslösa. Vidare sägs att den vårdkommission som regeringen tillsatte inte lyckades med sin målsättning att under perioden november 1998 till november 2000 halvera deltidsarbetslösheten inom vård och omsorg. Hälften av dem som var deltidsarbetslösa eller tillfälligt timanställda vid projektets början var visserligen inte det ett år senare men lika många nya hade tillkommit. Detta tyder på att arbetsgivarnas agerande när det gäller deltidsproblematiken inte hade förändrats. En av slutsatserna i rapporten lyder: Till skillnad från de flesta andra sektorer i ekonomin är ett deltidsjobb ofta en ingång till arbete i de kvinnodominerade sektorerna. Deltiden blir sedan i många fall bestående.

En ålderdomlig kvarleva från den tid då mannen hade huvudansvaret för försörjningen. Det verkar som om lagstiftningsvägen var den enda framkomliga vägen för att bryta ett ohållbart mönster.

Vid Kommunalarbetareförbundets kongress i maj 2000 sade vår statsminister följande: Vi kommer inte att klara en bra vård om vi inte också har en attraktiv situation för den som skall arbeta i vården. Vi kommer inte att klara att rekrytera en ny generation till vårdarbete – det gäller för övrigt också andra delar av den gemensamma sektorn – om vi inte erbjuder en lön som man kan leva på, en organisation av arbetet som är utvecklande och fortsatt vidareutbildning som utvecklar kompetensen för den som fått arbete.

I regeringsförklaringen slås följande fast: Ett modernt arbetsliv kräver en anpassning till människors livssituation och förutsättningar. Stressen måste minska. De anställdas inflytande över det egna arbetet och arbetstiden måste öka. Heltid bör vara det naturliga, deltid en möjlighet. Alla kvinnor och män måste ha rätt till ett arbete som det går att försörja sig på. Ofrivillig deltid och timanställningar motverkas. Lönediskriminering bekämpas.

Kan det uttryckas mycket tydligare? Nej, egentligen inte, men vi är många som har uttryckt vårt stöd för en sådan utveckling i många olika sammanhang utan att effekten varit särskilt stor. Nu är det dags att gå från ord till handling – för våra nuvarande och framtida barns skull, för jämställdheten, rättvisan och inte minst för välfärden.

Vi yrkar inte på några ytterligare utredningar eller översyner eftersom det redan finns så mycket fakta som stärker bilden. Vi utgår ifrån att regeringen vidtar de åtgärder som den anser behövs för att komma tillrätta med de missförhållanden som belyses i motionen.

Stockholm den 2 oktober 2001
Lennart Axelsson (s)
Helena Zakariasén (s)	Nils-Göran Holmqvist (s)
Maud Björnemalm (s)	Inger Lundberg (s)