Östtimor

Motion 2001/02:U254 av Berit Jóhannesson m.fl. (v, m, kd, c, fp, mp)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall medverka i försoningsprocessen i Östtimor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall agera för att en opartisk internationell domstol upprättas för att ställa förövare inom den indonesiska militären och den proindonesiska milisen inför rätta för övergrepp som begåtts gentemot Östtimors befolkning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall medverka till en lösning av flyktingfrågan.

2 Folkomröstningens efterdyningar

På tvåårsdagen av folkomröstningen den 30 augusti 1999 hölls i Östtimor val till en konstituerande församling. Församlingen tillträdde den 20 september och skall utarbeta en konstitution som förberedelse för presidentval, vilket väntas hållas i mars eller april. Våldet som präglade utvecklingen i Östtimor under 1999 kastar emellertid mörka skuggor över uppbyggnaden av landet. Sanningen om vilka som låg bakom våldet måste komma fram för att rättvisa skall kunna upprättas i Östtimor, samt för att Östtimor och Indonesien skall kunna fortsätta den försoning som Xanana Gusmao och ex-president Abdurrahman Wahid inledde under sin presidenttid.

Försoning och rättvisa förutsätter även att de 50 000–100 000 flyktingar som är kvar i Västtimor tillåts återvända, vilket de flesta av dessa också vill göra. Sverige har en skyldighet att agera för försoning, rättvisa och sanning i Östtimor, eftersom den indonesiska regeringen har visat sig vara oförmögen att ta itu med dessa uppgifter under de två år som gått sedan folkomröstningen.

Ingen av de ansvariga för övergreppen inom den indonesiska militären har ännu ställts inför rätta. Endast ett fåtal pro-indonesiska milismän har ställts inför rätta och dömts. Att en sannings- och försoningskommission upprättades i juni i Östtimor för att döma i mindre allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna 1974–1999 är ett steg i rätt riktning. Kommissionen kan dock ej ställa de ytterst ansvariga indonesiska officerarna inför rätta. För det nya Östtimor är det av avgörande betydelse både att sanningen om våldet kommer fram och att de ytterst ansvariga ställs till svars. Detta skulle även bli ett verkligt genombrott för demokratin i Indonesien till båtnad för relationerna med Östtimor.

Att Indonesiens nya president Megawati Sukarnoputri i augusti undertecknade ett dekret vilket gör det möjligt att ställa minst 18 höga indonesiska militär- och polisbefäl samt ledare för den pro-indonesiska milisen inför rätta i en specialdomstol för misstänkta brott mot de mänskliga rättigheterna under 1999, kan förefalla vara ett lovande tecken. Men domstolen skall endast pröva massakrerna i Liquica och Dili i april samt i Suai i september 1999, vilket måste betraktas som oacceptabelt med tanke på våldets oerhörda omfattning under året.

Ytterligare en anledning till skepsis är att mycket lite hittills tytt på att en rättegång mot dem som pekats ut som skyldiga av den indonesiska undersökningskommissionen kommer att hållas i Indonesien. Detta p.g.a. en bristande politisk vilja, bristfällig lagstiftning och ett korrupt rättsväsende. De milda domarna i maj mot de milismän som dödade tre FN-anställda i Atambua i Västtimor i september år 2000 är ett tydligt exempel på bristande politisk vilja och väckte också omvärldens skarpa kritik. Till bilden hör dessutom att ansvarsfrågan har blivit ett vapen i den maktkamp som pågår i Indonesien mellan reformvänliga och konservativa grupper. En rättegång mot de skyldiga bakom våldet i Östtimor skulle nämligen öppna dörren för rättegångar även för Aceh, Västpapua och Moluckerna.

Den enda möjligheten är därför att en opartisk internationell domstol upprättas av FN:s säkerhetsråd. Senast vid Världsbankens givarmöte för Östtimor i Canberra 13/6–15/6 2001 krävde 45 kristna organisationer och solidaritetsgrupper världen över att en internationell domstol upprättas för Östtimor.

Om beslut fattas om att upprätta en sådan borde det kunna ske relativt snabbt: mandatet för domstolen för det f.d. Jugoslavien skulle kunna utvidgas. Mot denna bakgrund måste Sverige aktivt agera i internationella fora för att en internationell domstol sätts upp för Östtimor.

Flyktingarna i Västtimor är ännu kvar som en gisslan. De lever i flyktingläger under svåra förhållanden och utsätts för hot och trakasserier från den överallt närvarande pro-indonesiska milisen, vilken alltjämt understöds av indonesisk militär.

Att flyktinglägren både inhyser flyktingarna och fungerar som baser för destabilise-rande operationer i Väst- och Östtimor nödvändiggör en snar lösning av flyktingfrågan. Om inte, kommer försoningsprocessen mellan Östtimor och Indonesien att avsevärt för-svåras. Vidare är det faktum att omkring 10 % av Östtimors befolkning befinner sig i påtvingad exil ett allvarligt hot mot den nya staten.

Den olösta flyktingfrågan visar att påtryckningarna från omvärlden på Indonesien att repatriera flyktingarna har varit för svaga. Det står också klart att den indonesiska rege-ringen trots sina många löften varit oförmögen att lösa problemet, vilket tyder på att re-geringen har bristfällig kontroll över militären. Sverige måste därför ställa krav på In-donesiens regering att den skall lösa flyktingfrågan och respektera Östtimors nyvunna frihet, så att länderna kan försonas.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 26 oktober 2001
Berit Jóhannesson (v)
Margareta Cederfelt (m)	Margareta Viklund (kd)
Marianne Andersson (c)	Kerstin Heinemann (fp)
Marianne Samuelsson (mp)