Överklaganderätt vid skilsmässa

Motion 2000/01:L423 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i
äktenskapsbalken som innebär att dom om skilsmässa inte skall kunna
överklagas.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagen om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmyndarskap som innebär att utländska män och kvinnor boende i
Sverige ges samma ovillkorliga rätt till skilsmässa som svenska
medborgare.

Inledning

Sverige har en av världens mest liberala lagstiftningar vad gäller
äktenskapsskillnad. Det är lika för kvinnor och män, dvs. det är lika
enkelt för en kvinna som inte vill stanna kvar i ett äktenskap som för en
man att få skilsmässa. Så har det inte alltid varit i Sverige och så är det
inte i alla länder. I vissa länder har kvinnan inte rätt att begära skilsmässa
även om det kan bevisas att mannen misshandlar och våldtar henne. Den
rätten är förbehållen mannen.

Idealet för juridiken är att alla skall vara lika inför lagen. Resultatet får
dock inte bli en könsblind lagstiftning, dvs. lagstiftaren måste förutse att
lagstiftningen, trots att den riktar sig till alla kan få olika konsekvenser för
kvinnor och män, och att den även kan vara beroende av om kvinnan är
svensk eller utländsk medborgare.

Överklaganderätt vid skilsmässa

Äktenskap där båda makarna är svenska medborgare

Enligt en fakta-PM från Riksdagens utredningstjänst (PM 2372 gp)
handläggs mål om äktenskapsskillnad (skilsmässa) som tvistemål vid
tingsrätt
(14 kap. 3 § äktenskapsbalken). Enligt 49 kap. 1 § rättegångsbalken gäller
som allmän regel att en tingsrätts dom får överklagas, om inte annat
föreskrivs i någon annan lag. Motsvarande gäller enligt 54 kap. 1 §
rättegångsbalken i fråga om överklagande av hovrättens domar till Högsta
domstolen. Något särskilt förbud mot överklagande finns inte för mål om
äktenskapsskillnad. Från tingsrätt till hovrätt får alltså dessa mål
överklagas utan inskränkning. Vid överklagande från hovrätt till Högsta
domstolen gäller dock att Högsta domstolen måste meddela
prövningstillstånd. Prövningstillstånd meddelas endast om målet gäller en
juridisk principfråga eller om det tillkommit ny bevisning eller
förekommit allvarliga fel i förfarandet. I ett vanligt mål om
äktenskapsskillnad meddelar Högsta domstolen således inte
prövningstillstånd. Utredningstjänsten skriver vidare i sin PM: "Numera
har en make enligt svensk lag en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad
även mot den andra makens bestridande efter en betänketid på sex
månader. Av detta skäl medför de flesta renodlade äktenskapsmål inte
någon egentlig juridisk prövning."

I de allra flesta fall förlöper alltså ett skilsmässoförfarande utan "kompli-
kationer". Den part som ansökt om skilsmässa får den beviljad och bodelning
sker. Detta såvida inte någon av parterna är skiljaktig och utnyttjar
rättigheten
att överklaga den av tingsrätten meddelade skilsmässodomen. I några fall
utnyttjas dock överklaganderätten till att förhala och ytterligare trakassera
motparten. Exempel finns där en kvinna efter flera års äktenskap och
misshandel äntligen tar ut skilsmässa. Mannen är skiljaktig, han vill inte
skiljas och prövotiden löper därför ut, tingsrätten fastställer skilsmässan och
mannen överklagar. Skilsmässan drar ytterligare ut på tiden och leder
slutligen till ett nytt överklagande. Då ger kvinnan upp. Efter ytterligare
något
år har hon nu återigen ansökt om skilsmässa. Samma procedur upprepar sig.
Under tiden har mannen full tillgång till bostaden och kan när som helst ge
sig på kvinnan. Kvinnan har därför tvingats att flytta och lever nu gömd.

Det kan inte vara lagstiftarens mening att rätten att överklaga ska användas
på detta sätt. Eftersom de flesta skilsmässor inte leder till någon juridisk
prövning, faller det sig naturligt att därmed dra slutsatsen att den som
överklagar en skilsmässa helt enkelt är ute efter att obstruera och utöva sin
makt över den andra parten. Rätten att överklaga dom om skilsmässa bör
således tas bort.

Äktenskap där båda makarna är utländska medborgare

I Sverige lever idag många kvinnor och män med utländskt
medborgarskap. I vissa fall kommer makarna gemensamt hit, i andra fall
handlar det om arrangerade äktenskap och i återigen andra handlar det om
makar som träffas här i Sverige.

För dessa makar finns dock särskilda regler om de skulle vilja skiljas i
Sverige. Om lagarna i den ena partens hemland inte skulle ha tillåtit
skilsmässa, kan inte makar som varit i Sverige kortare tid än ett år skiljas -
om inte båda makarna samtycker. Svenska medborgare har som sagts ovan en
ovillkorlig rätt till skilsmässa även om den ena parten inte vill oavsett
orsaken
till skilsmässan. En kvinna som kommit till Sverige i ett arrangerat äktenskap
och som misshandlas kan således inte få skilsmässa såvida det inte står skrivet
i hemlandets skilsmässolagar att misshandel är grund för äktenskapsskillnad.

Vad gäller makar som haft sin hemvist i Sverige längre tid än ett år och där
makan vill skiljas kan maken åberopa hemlandets lagstiftning om det i denna
saknas grund för skilsmässa. I ett sådant fall får svensk domstol inte döma till
skilsmässa om parten kan åberopa särskilda skäl därför.

Sålunda säger 3 kap. 4 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap:

4 § Talan om äktenskapsskillnad prövas enligt svensk lag i den mån ej
annat följer av vad som föreskrives här nedan.

Äro båda makarna utländska medborgare och har ej någondera
hemvist häri riket sedan minst ett år, får icke mot makes bestridande
dömas till äktenskapsskillnad, om grund till äktenskapets upplösning ej
föreligger enligt lagen i stat där makarna eller någondera av dem är
medborgare.

Äro i annat fall än som sägs i andra stycket båda makarna utländska
medborgare och åberopar ena maken att grund till äktenskapets
upplösning saknas enligt lagen i det land där han är medborgare, får ej
dömas till äktenskapsskillnad, om det med hänsyn till samma makes eller
gemensamma barns intressen föreligger särskilda skäl däremot.
(Lag 1973:942).

I den s.k. Anknytningsutredningen visades att kvinnor som lever i
arrangerade äktenskap oftare far illa. Att behålla regler i Sverige som
hindrar kvinnor från att söka skilsmässa på samma villkor som kvinnor
med svenskt medborgarskap är ren och skär diskriminering. Det kan inte
vara rimligt att ett gammalt patriarkalt maktutövande skall ha stöd i
svensk lagstiftning. Vänsterpartiet anser därför att lagstiftningen måste
förändras så att utländska män och kvinnor boende i Sverige ges samma
ovillkorliga rätt till skilsmässa som svenska medborgare. En sådan
ändring bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till.

Stockholm den 29 september 2000

Ulla Hoffmann (v)

Ingrid Burman (v)

Siv Holma (v)

Kalle Larsson (v)

Tanja Linderborg (v)

Camilla Sköld Jansson (v)

Gunilla Wahlén (v)