Översyn av adoptionslagstiftningen

Motion 2003/04:L221 av Sten Tolgfors (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen låter göra en översyn av den samlade adoptionslagstiftningen.

2. Riksdagen begär att regeringen låter se över 25-årsgränsen för adoption i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen låter göra en översyn av ensamståendes rätt att prövas som adoptivföräldrar i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen låter utreda situationen för internationella adoptivbarn som adopterats av ensamstående respektive par.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av forskning om adoptivbarns utveckling och hur det gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om adoptionskostnadsbidragets storlek.2

1 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SoU.

2 Yrkande 6 hänvisat till SfU.

Adoptionslagstiftningen behöver ses över

Varje år adopteras ca 1 000 utländska barn av svenska föräldrar. Genom internationella adoptioner får barn som fötts under och till svåra omständigheter nya och starkt motiverade familjer och därmed möjligheter till bättre liv. Vuxna människor som längtar efter barn och som inte kan få egna barn eller som av andra skäl väljer att adoptera får sina drömmar om föräldraskap uppfyllda. Bilden av internationella adoptioner är därför rättmätigt väldigt positiv.

Men samtidigt som det står klart att det nya livet i Sverige blir bra för de flesta adopterade måste det också konstateras att internationella adoptioner inte är utan komplikationer. Det finns svårigheter, som förtjänar att uppmärksammas. Allt för att våra möjligheter att stödja de adopterade som behöver på rätt sätt skall stärkas och för att vår lagstiftning skall förbättras.

De komplikationer som forskningen lyft fram de senaste åren skall inte tillskrivas alla adopterade. Alla adopterade tycker inte samma sak om adoption, eller har samma relation till sitt ursprung. För vissa är adoptionen ingen stor sak, men för andra dominerar frågan tankarna. Forskningen och de konsekvenser den måste få på lagstiftning och stöd till adopterade måste aktualiseras. Allt annat vore att svika dem av de adopterade som verkligen är i behov av stöd. De har hittills i allt för stor utsträckning kommit i skymundan.

Det är en omvälvande upplevelse för ett barn att byta land, kultur, språk och omgivning. Det är tveklöst en av de största och mest svårförklarliga förändringar som ett barn kan genomgå. Gemensamt för alla adopterade är att de tidigt separeras från sina biologiska föräldrar, vilket undantagslöst är ett trauma. Varje adoption börjar med en tragedi för barnet.

Via barnhem och lokala myndigheter kommer barnen småningom – i varierande åldrar – till nya familjer i främmande länder. Där väntar i de allra flesta fall väl utvalda och starkt motiverade familjer på barnen. Men ändå kommer frågorna om utseende, annorlundaskap, identitet och biologiskt ursprung att finnas där och de måste kunna hanteras både av barnet och omgivningen.

Adoptionen är inte bara en enstaka händelse i barndomen, utan en process som pågår hela livet. Processen är olika intensiv i olika perioder och det är förstås olika för olika personer, men den finns där. Man kan aldrig växa ifrån att man är adopterad, bara in i det och göra det till en del av identiteten.

Internationella adoptivbarn har en speciell situation och speciella behov. Det ändrar inte bilden av internationell adoption som någonting bra och positivt, men det innebär att vi i Sverige har ett ansvar att erkänna och söka kunskap om dessa adoptivbarns speciella behov för att på ett bra sätt kunna förstå och stödja barnen.

Allt större medvetenhet

Under 1960- och 70-talen var synen på internationella adoptioner med förlov sagt ganska naiv. Välviljan var stor, liksom tron på att adoption var ett sätt att hjälpa både barn och blivande föräldrar. Det förekom att par adopterade av ideella motiv. Få problem diskuterades. De första föräldragenerationerna fick tämligen oförberedda på internationella adoptivbarns speciella behov ta emot adoptivbarn. Det fanns få invandrare i Sverige och adoptivbarn med annat utseende betraktades nästan som ett exotiskt inslag i gatubilden där de bodde.

I dag kan det konstateras att de första internationella adoptionerna var något av ett socialt experiment, om än med de bästa ambitioner. Forskningen, diskussionen och medvetenheten om adoptivbarns speciella situation och behov har kommit först i efterhand.

Ett exempel ger den medicinska behandlingen av de första generationernas adoptivbarn. Många barn som kom var sjuka i infektioner och svaga av undernäring. Sjukvården inriktades på att snabbt bota sjukdomarna och få upp vikten. Resultatet av den goda ambitionen blev att barnen först utsattes för undernäring och därefter för övergödning, vilket resulterade i att många kom för tidigt i puberteten och kroppslängdstillväxten stannade av för tidigt.

Adoptivbarn testades heller inte för gulsot, när de kom till Sverige. Resultatet har blivit att vissa barn drabbats av kroniska problem och en del t.o.m. tvingats till transplantation av lever.

Efterhand har vi lärt oss att förstå dessa hälsoproblem. Men de understryker allvaret i att alla adoptionsfrågors hantering måste präglas av ett kunskapsperspektiv.

Adopterades situation

Gemensamt för alla adoptivbarn är att de tidigt separerats från sina biologiska föräldrar. Ibland har detta skett ansvarsfullt genom att barnet överlämnats till ett barnhem, sjukhus eller fosterfamilj. Ibland har barnen kommit till barnhem som hittebarn eller gatubarn och i vissa speciella fall efter tvångsomhändertaganden eller andra trauman.

Barnen kan sedan ha bott på flera avdelningar, på flera barnhem under kortare eller längre perioder innan de kommer till sin nya familj. Detta kan ha stor betydelse för barnets utveckling eftersom det lilla barnet varje gång det sökt knyta an till och bygga en nära relation till någon vuxen snabbt separerats från denne. Under perioder kanske det lilla barnet inte ens har någon vuxen att relatera till. Detta kan påverka förmågan att bygga nära relationer senare i livet. Det kan också påverka och forma barnets trygghetskänsla. Vissa barn ger helt enkelt upp försöken att knyta an till vuxna.

I avsaknad av tillräckliga språkkunskaper och förmåga att kommunicera om sina känslor inför den enorma förändring som adoptionen innebär kan barnet efter ankomsten till adoptivfamiljen under en period sluta sig inåt, regrediera eller bli aggressivt.

Barnets ålder vid adoptionen spelar stor roll. För de flesta barn går den inledande och riktigt jobbiga fasen över. Men ju äldre barnet är när det kommer till adoptivfamiljen desto svårare verkar övergången och risken för senare komplikationer vara. 18 månader verkar vara något av en vattendelare, även om en god familjesituation och en god föräldraanknytning kan kompensera för mycket av det barnet varit med om. Också kliniska erfarenheter tyder på att hög ålder vid adoptionen är en riskfaktor.

Barnets tidiga erfarenheter försvinner inte, utan ligger kvar och kan göra sig påminda senare i livet. Det gäller för alla barn.

Sammantaget kan man konstatera att det är bra att de svenska adoptivfamiljerna är så väl utvalda och stabilare än snittet. Det är viktigt att de nya föräldrarna är väl medvetna om det speciella i barnets ursprung och hur det bäst kan bemötas och hanteras.

En del barn känner till vilka de biologiska föräldrarna är och orsaken till att de lämnades bort. Men många barn gör det inte och ägnar många, långa funderingar åt vilka föräldrarna var och varför man lämnades bort för adoption. Detta är naturligt och gäller också om relationen till den svenska familjen är bra.

Att vara adopterad är att vara utvald av en svensk familj, men det är också att vara övergiven av sina ursprungliga föräldrar. Varför övergavs man? Har man egen skuld i detta?

Ursprunget är viktigt för det egna identitetsbyggandet. Frågor som vem är jag, var kommer jag ifrån, hur kommer jag att se ut, vad vill jag? präglar tankarna. Under tonårstiden är denna process som starkast, men kan fortsätta att påverka individen under de tidiga vuxenåren. Frågorna kan aktualiseras och accentueras under vissa perioder, som när egen familjebildning börjar bli aktuell, det vill säga när man funderar över att skaffa eller får egna barn.

De flesta adopterade har också att hantera ett annorlunda utseende än majoriteten. Alla former av avvikelser är känsliga, särskilt under tonåren, speciellt dem man inte valt själv. Man ser inte ut som sina föräldrar eller kompisar fast man vill vara och på många sätt känner sig lika. Många barn förnekar under perioder det egna ursprunget. Man känner sig som svensk, men kan ändå bli behandlad som vore man invandrare. Den inre och den yttre identiteten kolliderar.

Adoptivbarnets identitetsbyggande är mer komplicerat än andra barns. Man har helt enkelt fler svårare och annorlunda frågor och faktorer att hantera. Man skall få ihop känslan av att vara svensk, med vetskapen om att vara utländsk. Man skall få ihop sin familj, med vetskapen om att det funnits en annan. Man skall fundera över det egna livet i Sverige och det som kunde ha blivit i ett annat land.

Till detta skall läggas effekterna av de ofta många och svåra separationerna som många adoptivbarn gått igenom som små, med allt vad de kan innebära för förmågan till nära relationer senare i livet. För många blir resultatet ett livslångt sökande, för andra en känsla av tomhet och identitetslöshet.

Kliniska erfarenheter

Att situationen kan vara svår att hantera visas av att internationella adoptivbarn är överrepresenterade som patienter inom barn- och ungdomspsykiatrin. Enligt olika undersökningar är ungefär dubbelt så många adoptivbarn patienter där som det borde vara fråga om, sett till hur många adoptivbarn det finns. En tredjedel av dessa hade så svåra problem att de varit inlagda på klinik för att få hjälp.

Adoptivbarn är vidare överrepresenterade på § 12-hemmen. Där finns 2,6 gånger fler adoptivbarn, än det statistiskt sett borde göra.

Det förefaller – vilket också kunde förväntas – att särskilt tonårsperioden är svår för många adoptivbarn. I dygnsvård för tonåringar är adoptivbarnen 2,4 gånger överrepresenterade jämfört med en normalpopulation. De finns där också av andra skäl än icke-adopterade ungdomar. Det är psykiska skäl, och inte bristande hemförhållanden, som dominerar.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att endast 0,7 procent av landets adopterade tonåringar fanns i dygnsvården. Sett till den totala gruppen adoptivbarn finns det tecken som tyder på att den inte är överrepresenterad bland dem som söker barn- och ungdomspsykiatrisk vård. Förmodligen är det i stället så att de flesta adoptivbarn klarar av att med hjälp av väl utvalda och stabila familjer hantera den ökade belastning det innebär att vara adopterad. Men de adoptivbarn som inte klarar av situationen får som det verkar mycket allvarliga problem, varför adoptivbarnen ändå blir överrepresenterade i den barn- och ungdomspsykiatriska vården.

Det de söker hjälp för är aggressioner, relationsproblem och sociala problem. De barn och ungdomar som är adopterade har en annan familjesituation än övriga barn med problem. De kommer från stabilare familjer som är tämligen socialt välanpassade när övriga berörda barn ofta kommer från socialt belastade familjer. Mycket tyder på att adopterades överrepresentation inom barn- och ungdomspsykiatrin skulle vara betydligt större om adoptivfamiljerna inte var så väl utvalda.

Kunskapen ofullständig

Kunskapen om adoptioner och adoptivbarns utveckling är ännu ofullständig. Det behövs mer forskning om adoptivbarns utveckling och om hur det gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige.

Det har förekommit internationella adoptioner till Sverige i större skala i ca 35 år. De första adoptivbarnen har nu hunnit bli vuxna och vissa har bildat familj. Det saknas dock i huvudsak longitudinella studier om hur barnens liv och situation ser ut över tid. Den forskning som finns har mer karaktären av ögonblicksbilder vid en given ålder. Vi vet ännu inte hur familjebildningssituationen och föräldraskap fungerar.

Regler för gifta pars adoptioner

Gifta par kan adoptera gemensamt i Sverige. Den som adopterar måste ha fyllt 25 år. En make kan också under vissa förutsättningar genom så kallad styvbarnsadoption adoptera den andre makens barn. Då klipps barnets juridiska band till den andre biologiske föräldern.

Det förefaller inte självklart att 25-årsgränsen längre är motiverad. Socialnämnden måste ge sitt medgivande till den eller dem som önskar adoptera. Om en person är lämplig att bli adoptivförälder avgörs alltså alltid efter hemutredning i det enskilda fallet, varför en generell åldersgräns som är högre än myndighetsåldern inte ter sig motiverad. Regeringen bör se över om annan åldersgräns än myndighetsåldern verkligen är motiverad.

Beslut om att godkänna adoptioner fattas av tingsrätten, om adoptionen inte gjorts klar utomlands. Adoption kan bara godkännas om den är till fördel för barnet. Det är viktigt att understryka att adoption inte är en rättighet för vuxna människor, utan alltid måste vara en fråga om vad som är det bästa för barnet i fråga.

I domar från länsrätter och kammarrätter – efter det att beslut från socialnämnder och NIA har överklagats – har det framgått att lagen inte innehåller tydliga kriterier för när adoption skall medges. Domstolarna har tolkat lagen vidare än NIA, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. NIA har därför sagt att lagen borde förtydligas och utvecklas vad gäller de krav som ställs på adoptivföräldrar. Detta förhållande bör ingå i en översyn av det samlade regelverket för adoption.

Adoptionskostnadsbidraget är i dag 40 000 kr, men en adoption kan kosta det flerdubbla. Möjligheten till adoption får inte bli en klassfråga, utan skall styras av lämpligheten hos de ansökande föräldrarna. Det är därför viktigt att adoptionsbidraget följer kostnadsutvecklingen.

Par som väljer att söka medicinsk hjälp för att bli fertila får i många fall hjälp av staten med detta, varför det inte förefaller orimligt att infertila par som i stället önskar adoptera får hjälp med detta.

Ensamståendes adoptioner

I dag har ensamstående vuxna möjlighet att adoptera. Det som är unikt med den rätten är att det alldeles saknas förarbeten som utreder eller problematiserar den möjligheten.

Den enda motivtext som finns är något enstaka stycke i förarbetena till 1917 års adoptionslag, då internationella adoptioner över huvud taget inte var aktuella. På den tiden fanns inte det barnperspektiv vi har i dag. Adoptionsrätten för ensamstående handlade från början om möjligheten till inhemska adoptioner men kom efterhand att omfatta också internationella adoptioner.

Av tillgänglig forskning och statistik framgår att barn adopterade av ensamstående i än högre grad än barn som är adopterade av par är överrepresenterade i barnpsykiatrisk vård. Barn som adopterats av ensamstående har i olika studier varit fyra gånger överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrisk vård, jämfört med en normalpopulation. Detta antyder att här kan finnas problem som ännu inte är tillräckligt kända och som måste utredas.

Det faktum att ensamma adoptivföräldrar i alla fall tidigare fick ta emot barn som var äldre än snittet och ibland hade andra typer av problem redan vid ankomsten kan vara en delförklaring. Men det kan också vara så att det helt enkelt är svårare för en ensam person att klara att hantera ett internationellt adoptivbarns speciella behov och förutsättningar. Om kraven är stora på ett par som adopterar gemensamt är kraven än mycket större på en ensam person.

Det förekommer också att barn adopteras bort av ensamstående mammor i länder där det är socialt oacceptabelt för en kvinna att vara ensamstående mor. Det kan i vissa fall därför vara problematiskt att som ensamadopterad söka sitt ursprung i hemlandet.

Alla ursprungsländer tillåter inte ensamstående att adoptera och de flesta prioriterar par, därför att de bedömer det vara bättre för barnen.

Sammantaget kan man konstatera att det saknas tillräcklig kunskap om situationen för barn som adopterats av ensamstående. Det saknas också närmast helt förarbeten i frågan. Samtidigt finns tecken som kan indikera att det finns problem, varför situationen för dessa barn liksom rätten för ensamstående att adoptera bör ses över.

Adoption är ett löfte

Adoption är i princip enda gången staten officiellt välsignar ett föräldraskap och slår fast att en viss familjesituation är den bästa tänkbara för ett visst barn. Det är ett oerhört tungt ansvar staten tar på sig när man på detta sätt avgör ett barns framtida livsöde.

Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn. Det är ett löfte inte bara om ett bättre liv, utan ett löfte om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för det berörda barnet. Det säger sig självt att hela frågan om internationella adoptioner måste hanteras med stor ödmjukhet och stor försiktighet.

Redan av detta skäl finns det anledning att löpande följa upp och undersöka hur det gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige. Likaså finns det anledning att löpande se över adoptionslagstiftningen för att tillse att den är väl fungerande och välanpassad till samhällets utveckling.

Stockholm den 23 september 2003

Sten Tolgfors (m)