Översyn av närradiolagen

Motion 1989/90:Kr333 av Charlotte Cederschiöld (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Charlotte Cederschiöld (m)
Översyn av närradiolagen

& |

Mot.

1989/90

Kr333-338

Förutsättningen för en fungerande demokrati är att människor kan bilda sig
en egen uppfattning i olika frågor. Därtill krävs en fri och öppen information.
Yttrandefriheten måste upprätthållas. Den kan inte endast förbehållas
informatörer av det skrivna ordet. I ett modern samhälle blir det talade ordet
ett allt viktigare infomrationsmedium. Yttrandefriheten måste därför också
omfatta etermedia. Det krävs konkurrens, mångfald och valfrihet om informationen
skall bli fullständig.

Yttrandefriheten är kärnan i hela debatten om etermedia. Ändå handlar
diskussionen mest om finansieringen, därtill begränsad till reklamens vara
eller icke vara. Finansiering via reklam är en naturlig och viktig del för den
som driver en radiostation, en TV-station eller en tidning, som inte finansieras
med skattemedel.

Betydelsen av en fri radio kan knappast överskattas. De i tiden mest närliggande
exemplen är de fria radiostationerna som nått in i Östeuropa och
genom sin information om förhållandena i Västeuropa påverkat den politiska
utvecklingen i demokratisk riktning.

I Sverige är konsumenten beroende av producenten så länge konkurrenskraftiga
alternativ inte tillåts i etern. Om etermedierna är fria tvingas producenterna
att tillgodose lyssnarnas önskemål.

Så länge endast monopolets röst tillåts göra sig hörd kan inte utbudet uppfylla
målsättningen saklig och opartisk. Inte heller kan man tala om en
vidsträckt yttrande- och informationsfrihet.

Ett litet steg mot en friare radio togs i Sverige 1985 när närradion permanentades
- till ett område inom en radie av fem kilometer. Fem kilometers
yttrandefrihet under knapphetens kalla stjärna kan aldrig utgöra någon fullständig
konkurrens för monopolradion, men det blev ett populärt andningshål.

De resursstarka intressena tar över mer av marknaden på grund av reklamförbudet.
Andra styrande regler, som exempelvis STIM-avgifterna,
minskar möjligheterna för musikföreningarna. Dessa, som en gång populariserade
närradion, har dragit ner sin andel av sändningstiden från 8%till
1,4%. Arbetarrörelsen och Arbetsgivareföreningen stärker sin andel. Kyrkorna
har halverat sin andel, medan de politiska partierna fyrdubblat sin.
Särskilt socialdemokraterna, från början motståndare till närradion, använder
den mest av partierna för politisk opinionsbildning.

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Kr333-338

Den första närradiosändningen utsändes den 1 januari 1925. 1955 startade
P 2. Piratstationen Radio Nord startade 1961 och drog till sig lyssnarna. Därmed
påverkade den utbudet så att P 3 startades 1964.

Regeringsskiftet 1976 ledde till att ideella organisationer fick rätt att sända
närradio. Sveriges radio omstrukturerades till flera bolag. Varje bolag har
en styrelse med förträdesvis politiker- och folkrörelseintressen.

Närradion började sända 1979. Den regleras av närradiolagen, närradioansvarighetslagen,
närradioförordningen och förordningen om avgifter i
närradio. Tillstånd krävs från närradionämnden. Sändningar tillåts endast
över televerkets radiosändare. I hälften av alla kommuner kan närradio höras.
2 500 föreningar sänder cirka 210 000 timmar per år. Radien har förlängts
för de flesta sändare till 15-40 kilometer.

Den statliga kontrollmyndigheten närradionämnden finansieras genom
att sändarna avkrävs 15 kronor per sänd timme. Det blir allt svårare för
mindre kapitalstarka organisationer att finansiera närradio. Skall ett brett
utbud kunna bestå krävs sannolikt reklamfinansiering.

Aktuella utredningar avvisar reklam, och någon ändrad inställning är inte
väntad. Sverige skiljer sig från andra länder genom att inte öppna möjligheter
för andra röster än statligt beroende att sända det talade ordet. Det blir
därmed mindre fritt i vårt land.

1 Västeuropa sker en dramatisk utveckling på området. Först var Italien
med 2 000 lokala radiostationer 1983, mot då 500 i hela Västeuropa. På fem
år hade stationerna i hela Västeuropa ökat till 4 000, i Frankrike från två till
1 600. Irland har expanderat särskilt från 16 till 800 stationer på fem år.

Även i Norden kan en kraftig expansion konstateras. Skillnaderna är dock
stora mellan Sverige och övriga Norden.

I Danmark var frågan om finansieringen av närradion en hård politisk
kamp som moderaterna (KF) vann i och med att reklamfinansiering tilläts
från den 1 juni 1988 (med undantag för alkohol och tobak). Det socialdemokratiska
partiet pressades hårt av fackföreningarna, som ägde 100 radiostationer,
att tillåta reklamfinansiering.

Andra intäkter, förutom försäljning av sändningstid, är Bingo, betalda
lyssnarhälsningar, medlemsavgifter med mera. Sponsring av enskilda program
är inte tillåten. Tio procent av stationens intäkter går till lokalradiofonden
som stöttar ekonomiskt svaga närradiostationer.

1987 tilläts dagstidningar att erhålla egna sändningstillstånd. Sändningarna
skall ha lokal prägel. Tillstånd innehas av föreningar, aktiebolag, offentliga
institutioner, dagstidningar och lokalpress. 27 danska dagstidningar
är engagerade i närradion. Fackförbunden beräknas investera 80 miljoner
kronor i de 40 närradiostationer de är engagerade i. Reklam får sändas tio
procent av tiden, det vill säga sex minuter per timme. Danskarna ökar nu sin
radiokonsumtion.

Norsk Rikskringkastning (NRK) hade reklam till 1940 då den tyska ockupationsmakten
satte stopp. Från att ha varit ett offentligt serviceorgan under
kulturdepartementet gjordes NRK om till en stiftelse 1988 i hopp om att effektivitet
och självständighet skulle öka och beroendet av politiska myndigheter
minska.

Reklam tillåts i närradion tio procent av sändningstiden. (Undantag: vissa

Mot. 1989/90

Kr333

2

helgdagar och reklam som vänder sig till barn). 20 procent av de reklamintäkter
som överstiger 16 000 norska kronor per år går till norska Närradionämden
för att finansiera kapitalsvaga stationer. Lyssnargruppen är ung. I
Oslo lyssnar 61 procent i åldersgruppen 1534 år på den populäraste stationen
Radio 1.

Ideella organisationer finns med i 59 procent av stationerna, kommuner i
sex procent, näringsdrivande företag i 12 procent och enskilda sammanslutningar
i 30 procent. Många stationer drivs i kommersiellt syfte. Radio 1 till
exempel drivs mycket professionellt och tar in 1,6 miljoner norska kronor
per månad.

Reklamfinanseringen är en försöksverksamhet som pågår till 1993. Den
nya norska regeringen har aviserat att den då skall permanentas. De kommersiella
stationerna hyser förhoppningar om att reklamskatten skall sänkas
till 5 procent.

Den norska Närradionämnden har färre arbetsuppgifter och är mindre
myndighetsutövande än den svenska. Organisationerna får sinsemellan enas
om sändningsfrekvens eller fördelning av sändningstid. Lagen är mindre deltaljerad
och kräver endast att sändningen har huvudsakligen lokalt innehåll.

Närkringkastningsnemnda beviljar sändningstillstånd. Sändningarna
täcker i princip en kommun. Skolor, föreningar, sammanslutningar, landsomfattande
organisationer, kabelbolag, kommuner och privatpersoner (till
49 procent av stationen) får tillstånd att driva närradio.

Islands etermonopol upphävdes 1956. 9 stationer har långtidstillstånd, 34
stationer har tillstånd på kort tid. 34 skolor har tillstånd. I motsats till Danmark,
Finland och Norge finns inga regler som begränsar sändningstiden av
reklam. Reklam skall dock sändas vissa tider och vara klart avskild från övrigt
programinnehåll. Tio procent av reklamintäkterna går till en kulturfond
som stöder inhemsk radioproduktion. Krav för koncession är att yttrandefrihet
och demokrati beaktas, olika synpunkter i kontroversiella frågor beaktas,
högst tio procent av företaget får vara utlandsägt och isländskt språk och
inländsk kultur skall värnas.

Finland har två rikskanaler, en tredje togs i drift 1989. 1989 var 36 reklamfinanserade
och sex icke kommersiella privata lokalradiostationer i drift.
Cirka hälften ägs av lokala tidningar. Enskilda personer och aktiebolag, liksom
fackföreningar har rätt att driva lokalradio, som närradion kallas i Finland,
dock ej religiösa organisationer.

Sändningsinnehållet skall ha lokal karaktär och främja den nationella
öppna debatten. 75 procent av tiden skall vara egenproducerade. Reklam
tillåts tio procent av den totala sändningstiden och högst 24 minuter av två
på varandra följande timmar.

I Helsingfors finns tre kommersiella stationer. Enligt en undersökning
från våren 1989 lyssnar fler Helsingforsbor på den fria lokalradion än på riksradion.

Radio 1 i Helsingfors sänder dygnet runt över en radie av 50 kilometer.
Egna undersökningar visar 450 000 lyssnare per vecka.

95 procent av alla stationers intäkter kommer från reklam. Sponsring är
tillåten. Här finns ingen reklamskatt i motsats till i Danmark och Norge. Reklamintäkterna
är ansenliga (1988:120 miljoner mark) och väntas enligt tra

Mot. 1989/90

Kr333

3

fikdepartementet under 90-talet stiga till 150 000 - 200 000 mark i fast penningvärde.

Statsrådet i trafikdepartementet beviljar koncession för fem år. Någon
särskild rundradiolag finns inte. Man räknar med ett underlag av ca 60 000
människor för lönsamhet. För närvarande behandlar trafikdepartementet
ytterligare 50 ansökningar. Staten ger inget finansiellt stöd till verksamheten.
Många stationer är mycket lönsamma. Få har slutat på grund av ekonomiska
svårigheter. Konkurrensen är hård i de större städerna.

Övervakningen sköts av en person som använder viss del av sin arbetstid
till detta.

En nordisk jämförelse ger vid handen att den friaste närradiomarknaden
finns i Finland, medan Sverige skiljer sig markant genom sitt reglerade system.
De finansiella förutsättningarna gynnar konkurrens i Finland, medan
den snarare snedvrids i Sverige. Detta missgynnar konsumenterna, de
svenska lyssnarna.

För att dessa skall få ett förbättrat utbud av kvalitet krävs att den svenska
närradiolagen ses över så att de möjligheter som finns i övriga Norden öppnas
även i vårt land.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen genomför en översyn av närradiolagen
i syfte att närma villkoren för svensk närradio till dem som
gäller i övriga Norden och då särskilt i Finland, i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 25 januari 1990

Charlotte Cederschiöld (m)

Mot. 1989/90

Kr333

4