Översyn av plan- och bygglagen

Motion 1991/92:Bo504 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (s)

Plan- och bygglagen reglerar kommunernas byggande
och planläggning av mark och vatten. I 3 kap. 7 § anges
målen för tillgänglighet med tanke på personer med nedsatt
rörelseeller orienteringsförmåga. I samma paragraf anges
också undantag från de allmänna kraven på tillgänglighet.
Exempelvis behöver inte alla arbetslokaler vara tillgängliga
och hiss behöver inte installeras i byggnader som har färre
än tre våningar. Dispenser av olika slag kan medges både i
nyproduktion och i ombyggnation.

I PBL kan inte utläsas vilken rad av tillgänglighet som
skall åstadkommas eller vilken omfattning tillgängligheten
skall ha. Det är helt upp till kommunen att avgöra detta.

Redan under förarbetet med PBL uttryckte
handikapporganisationerna sina stora tveksamheter till
densamma. Det fanns farhågor om att övergången från
centralt detaljreglerade föreskrifter till att ge kommunerna
rätt att själva bestämma omfattningen av tillgänglighet, inte
skulle innebära några större förbättringar. Det fanns också
missnöje med att tillgänglighet för personer med större el-
rullstolar och funktionsnedsättningar i armar inte skulle
inrymmas i PBL.

Till PBL har Boverket utarbetat föreskrifter och
allmänna råd. Föreskrifterna måste följas och de allmänna
råden är frivilliga. Detta ställer stora krav på kunskap och
vilja hos politiker, planerare och byggherrar om en god
miljö skall åstadkommas. Föreskrifterna i
nybyggnadsreglerna är diffusa när det gäller krav på
utformning av byggnation och utemiljö ut
tillgänglighetssynpunkt. Det får till följd, dels att
handikapporganisationerna måste mycket noga bevaka all
planering, vilket ställer stora krav på personalresurser.
Även om handikapporganisationerna skulle klara detta så
finns inga minimigarantier vare sig i lagstiftning eller
föreskrifter för omfattning eller grad av tillgänglighet, trots
de politiska målen.

Rekommendationerna innehåller en del måttangivelser.
Men de måste inte följas och de följs inte alltid heller.
Måttangivelserna utgår från personer som använder de
minsta rullstolarna och som har god styrka i armarna. Detta
utesluter många personer med funktionsnedsättningar,
förutom detta att måttangivelserna inte är tillräckliga i
omfattning.

I pressklipp kan då och då läsas hur kommuner
åsidosätter och beskär tillgänglighetsmålen. Det är också
allt mer vanligt att man vill återgå till gammalt tänkande i
planering och noterar då inte vad det innebär för
tillgängligheten. I befintlig byggnation ser man mer på
byggnadens kulturhistoriska kvalitet än på sociala kvalitéer
såsom tillgänglighet för funktionshindrade. Detta framgår
också klart av de förslag till ombyggnadsregler som
Boverket nyligen sänt ut på remiss.

I regeringens proposition 1985/86:1, Ny Plan- och
bygglag anges vid krav på varsamhet följande: ''Kravet på
varsamhet, som i hög grad motiveras av sociala hänsyn, bör
emellertid inte tillämpas så att det hindrar att sådana
ändringar genomförs som syftar till att tillgodose andra
väsentliga mål som samhället ställer upp. Jag tänker då i
första på en förbättrad tillgänglighet för rörelsehindrade, en
förbättrad arbetsmiljö och en bättre hushållning med
energi.''

Det måste vara självklart, att personer med
funktionsnedsättningar inte skall utestängas från bostäder,
arbetsplatser och allmänna lokaler som finns i byggnation
klassad som kulturhistoriskt värdefull. Alla människor har
behov av sin historia.

Handikapporganisationerna efterlyste under förarbetet
till PBL en möjlighet att överklaga beslut med
förvaltningsbesvär gällande översiktsplan, detaljplan,
områdesbestämmelser och bygglov, där tillgängligheten ur
funktionshindrades synpunkt inte är beaktad, eller där
tillgängligheten är åsidosatt. I dag kan
hyresgästorganisationerna överklaga beslut, men de arbetar
inte för tillgänglighetsfrågorna.

Samhället domineras i dag av otillgänglig miljö i många
avseenden. Det finns inte garantier för att nya miljöer blir
tillgängliga. För att skapa goda miljöer för alla, vilket var
tänkt med PBL, krävs skärpning av lagstiftningen. En
central styrning av tillgänglighetsfrågorna är nödvändig
därför att den funktionshindrades krav i dessa frågor lätt
trängs undan i den demokratiska processen.

Tillgängligheten angår dock alla. Någon gång i livet
råkar alla ut för ett funktionshinder själv eller har någon
anhörig eller vän som gör det. En miljon människor i vårt
land har handikapp. Därför har vi inte råd att göra några
undantag från kraven på tillgänglighet vid nybyggnad och
ändringar i befintlig miljö. För att uppnå denna
tillgänglighet måste styrmedel skapas.

Vi ser det som angeläget att
PBL förses med ställningstagande så att personer som
använder el-rullstol och/eller med nedsatt
funktionsförmåga i armar garanteras tillgänglighet till all
miljö som byggs eller ändras,

att föreskrifterna till PBL förses med de måttkrav som
krävs för detta,

att kulturhistoriska värden inte får medge undantag från
kraven på tillgänglighet för personer med
funktionsnedsättningar i ovan nämnda sammanhang,

att handikapporganisationerna ges överklaganderätt i
PBL.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att handikappade bör få
förbättrad tillgänglighet till miljön.

Stockholm den 22 januari 1992

Ingvar Björk (s)

Börje Nilsson (s)