Påföljden för rattfylleri

Motion 1992/93:Ju611 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s)

Det är ett välkänt faktum att människor som döms till
fängelse för rattfylleri ofta har mycket grava och
djupgående alkoholproblem. Erfarenheterna visar också
att fängelsevistelsen för dessa människor inte medverkar till
någon bestående lindring av deras alkoholism.

Från samhällets sida har i olika sammanhang uttalats en
vilja att minska antalet rattfylleridömda i våra fängelser.
Det borde därför ur såväl individens som ur samhällets
synvinkel vara en betydligt bättre lösning att personer som
ertappas för rattfylleri får möjlighet att genomgå någon
form av behandling. Innebörden av detta skulle vara att
domstolen beaktar möjligheterna till s.k. kombinerad
påföljd, d.v.s. skyddstillsyn, böter och skyldighet att delta i
ett behandlingsprogram.

Flera frivårdsdistrikt har tagit fram olika modeller för
arbete med skyddstillsynsdömda rattfyllerister i syfte att
skapa ett trovärdigt alternativ till fängelse. Ett sådant
intressant och efterföljansvärt exempel är det projekt som
Skyddsvärnet i Göteborg bedrivit tillsammans med
frivårdsdistrikten med särskilda medel beviljade av
kriminalvårdsstyrelsen.

Projektet innebär att rattfylleridömda med utredda,
konstaterade och erkända alkoholproblem utan pågående
behandlingskontakt erbjuds delta i ett
behandlingsprogram. Ett sådant program innefattar
enskilda samtal med handläggare, deltagande i
informations- och samtalsgrupp samt fortlöpande kontakt
med läkare. Alla moment är obligatoriska.

Om den rattfylleridömde är motiverad att delta i
programmet föreslås tingsrätten döma vederbörande till
skyddstillsyn med föreskrift att underkasta sig de villkor
som är en förutsättning för programmet. En tydlig
sanktionstrappa är angiven och före domen får den som
begått rattfylleribrottet ifråga underteckna förslag till
föreskrift.

Ett par hundra personer har sedan projektet startades i
november 1985 dömts att ingå däri. Arbetet som kunnat
bedrivas helt inom frivårdsdistriktens ordinarie verksamhet
har väckt intresse utanför kriminalvården, bl.a. hos
trafiksäkerhetsverket.

Då samhällets målsättning uppenbarligen är att minska
antalet rattfylleridömda i anstalter och samtidigt ge
människor med alkoholproblem en reell chans till
rehabilitering borde det vara synnerligen angeläget att
införa ett system med s.k. kombinerad påföljd som
huvudregel vid rattfylleridomar. Vid tidigare behandling av
motioner på detta tema har justitieutskottet hänvisat till de
möjligheter som öppnar sig genom den nya
trafiknykterhetslagstiftningen och att
påföljdskombinationer blivit vanligare.

I själva verket visar det sig emellertid att kombinerad
påföljd i praktiken fortfarande tillämpas i ytterst begränsad
utsträckning. Mot bakgrund av de goda erfarenheter som
bl.a. justitieutskottet bekräftar, vad gäller sådan
kombinerad påföljd, och det förhållandet att systemet inte
fått tillräcklig genomslagskraft i det praktiska
tillämpningsarbetet talar enligt vår mening starka skäl för
att det i ett riksdagsbeslut skall fastställas att skyddstillsyn i
kombination med behandlingsprogram skall bli huvudregel
vid rattfylleribrott. Utan ett sådant riksdagsbeslut synes det
inte möjligt att få genomslag för systemet.

I bet. 1992/93:Ju3 hänvisar justitieutskottet till pågående
utredningsarbete. Som framgår av ovanstående redovisning
erfordras i detta fall knappast några ytterligare utredningar.
Praktiska erfarenheter visar att skyddstillsyn i kombination
med behandlingsprogram gett utomordentligt goda
resultat. Vad som nu krävs är ett snabbt riksdagsbeslut som
innebär att systemet kan tillämpas i större skala och därmed
medverka till en begränsning av återfall i rattfylleribrott.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande
att skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram
blir huvudregel vid rattfylleribrott.

Stockholm den 21 januari 1993

Bengt Silfverstrand (s)

Marianne Carlström (s)

Nils T Svensson (s)

Karin Wegestål (s)