Påföljden för skattebrott

Motion 1989/90:Ju609 av Bengt Silfverstrand och Maja Bäckström

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju609

av Bengt Silfverstrand och Maja Bäckström
(båda s)

Påföljden för skattebrott

Nu gällande skattebrottslag trädde i kraft 1972 och byggde på skattestrafflagutredningens
betänkande SOU 1969:42, prop. 1971:10 samt skatteutskottets
betänkande 1971:16. Tanken bakom den nya skattebrottslagen var att endast
de svårare fallen skulle lagforas. Tidigare hade även tämligen bagatellartade
fall behandlats av domstolarna. Syftet var vidare att de mindre svåra fallen
skulle korrigeras genom administrativa påföljder, i huvudsak skattetillägg.
Den ena påföljden utesluter emellertid inte den andra. En skattskyldig kan
dömas till påföljd enligt skattebrottslagen samtidigt som han/hon får betala
skattetillägg.

Straffen i skattebrottslagen har jämställts med straffen för allmänna förmögenhetsbrott
enligt brottsbalken, såsom stöld och förskingring. Maximistraffet
är sex års fängelse. Vidare kan dagsböter utdömas. Grovt skattebedrägeri
medför alltid fängelse och straffskalan är fängelse i lägst sex månader
och högst sex år. Grovt skattebedrägeri kan sägas föreligga när den skattskyldige
har undandragit mera betydande belopp, eller när gärningen är av
särskilt allvarlig art. Detta är fallet när någon t.ex. har använt sig av förfalskade
handlingar eller oriktig bokföring.

Med stöd av ett antal rättsfall i HD kan man dra slutsatsen att ett skattebedrägeri
borde föranleda frihetsstraff, om det undandragna beskattningsbara
beloppet uppgår till omkring 30 000 kr.

Om man emellertid ser till praxis i de större tingsrätterna under senare år
tillämpas en betydligt mjukare syn på skattebrott. Man skulle t.o.m. kunna
säga att en hemlig" straffskala för skattefusk utvecklats hos domstolarna.
Straffen blir klart lägre än för några är sedan utan att några uttalanden i denna
riktning gjorts av några demokratiskt valda samhällsorgan.

Denna mera generösa syn på skattebrottslighet innebär att 100 000 kr. i
undanhållen skatt ger en månads fängelse. 200 000 kr. två månaders fängelse,
medan 2 milj. kronor renderar två års fängelse. Som jämförelse kan
nämnas att 30 000 kr. i undanhållen skatt år 1984 gav fängelse.

Förutom att straffskalorna blivit allt mildare visar statistik från riksskatteverket
att allt färre döms till fängelse överhuvudtaget. Sålunda dömdes år
1984 329 personer till fängelse för skattebrott, medan antalet fängelsedomar
1987 hade sjunkit till 203. Av justitieutskottets betänkande 1989/90:JuU16
framgår att denna siffra hade sjunkit ytterligare år 1988 då antalet dömda till
fängelse för skattebrott uppgick till endast 119 personer, eller enbart 27% av

det totala antalet skattebrottsdomar. Lika många fick villkorlig dom och för
hela 43% blev straffet enbart böter.

Denna mjukare, icke-sanktionerade inställning till skattebrott från domstolarnas
sida är djupt beklaglig. Den anknyter till det konservativa synsättet
att brott mot staten skall bedömas mildare än brott mot individen. I själva
verket är ett sådant betraktelsesätt grovt förledande och självbedrägligt. Ytterst
är det nämligen de många individerna, d.v.s. den stora massan hederliga
skattebetalare som är de stora förlorarna på skattebrottsligheten. Denna
missriktade tolerans mot skattebrott från domstolarnas sida leder sannolikt
också till en uppluckring av skattemoral och samhällssolidaritet.

Justitieutskottet hänvisar vid behandling av motion 1988/89:Ju616 i ovannämnda
betänkande bl.a. till fängelsestraffkommitténs arbete liksom till ett
forsknings- och utvärderingsprojekt i BRÅ:s regi. Några sakliga invändningar
mot motionens slutsatser förekommer emellertid inte.

Mot bakgrund av den urholkning av straffen för skattebrott som de facto
skett under senare år, en urholkning som inte sanktionerats av riksdagen,
finns det nu välgrundad anledning för regering och riksdag att kraftfullt markera
att brott mot gemensamma samhällsintressen skall leda till kännbara
straffrättsliga påföljder. Det lämpligaste sättet att göra en sådan markering
är att skärpa gällande skattebrottslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpning av gällande skattebrottslag.

Stockholm den 17 januari 1990

Bengt Silfverstrand (s) Maja Bäckström (s)

Mot. 1989/90
Ju609

4