Palestinafrågan i Mellersta Östern-konflikten

Motion 1990/91:U627 av Lars Werner m.fl. (v)

Inledning

I januari 1991 står Mellersta Östern i fokus för världens
ögon. Ett fruktansvärt krig rasar och tusentals oskyldiga
människor kommer att falla offer för ett vansinneskrig.

Den irakiska invasionen av Kuwait i augusti 1990 var ett
grovt brott mot folkrättens principer och medförde en
mycket snabb och kraftfull reaktion från världssamfundet.
Med skärpa krävde FN respekt för Kuwaits nationella
suveränitet. FN fattade också beslut om sanktioner mot
Irak som stoppade 93 % av importen och 97 % av exporten.

Senare gav FN -- efter intensivt lobbyarbete från USA --
klartecken för användande av militärt våld om inte Irak före
den 15 januari dragit sig ur det annekterade Kuwait. USA
hade nästan omedelbart efter Iraks invasion fört över
hundratusentals soldater till Saudi-Arabien där de gick i
stridsställning.

Orsakerna till USAs kraftfulla engagemang för Kuwait
är intresset av att kontrollera det område i världen där mer
än hälften av jordens kända oljetillgångar finns. USA har
dessutom intresse av att markera sin självpåtagna roll som
världspolis.

Världssamfundets starka engagemang för Kuwaits
suveränitet var, så länge det inte innebar militärt våld,
beundransvärt. Med effektiva sanktioner sattes en
ockupationsmakt under massiva påtryckningar och FNs
resolutioner hade kunnat nå effekt utan användande av
våld.

Israels ockupationspolitik

FNs handling för den nationella suveräniteten har inte
varit konsekvent. I drygt två decennier har Israel ockuperat
palestinskt territorium, Västbanken och Gaza. Denna
ockupation är den grundläggande konflikten i Mellersta
Östern -- så länge den förblir olöst så kvarstår hotet om
fortsatta konflikter och krig.

USA som så starkt engagerat sig i Kuwaitfrågan har inte
på något sätt visat prov på att vilja lösa den palestinska
frågan. Istället har Israel hela tiden i olika grad kunnat
räkna med USA ekonomiska, politiska och militära stöd.

I resolution 242, antagen 1967, kräver FN israeliskt
tillbakadragande från de ockuperade områdena. Trots att
det är 24 år sedan resolutionen antogs, och att ytterligare
resolutioner antagits därefter, har inget hänt. Tvärtom så
har Israel under alla dessa år byggt ut judiska bosättningar,
samtidigt som man har fängslat och deporterat palestinier,
stängt palestiniernas skolor, sprängt deras hem och använt
kollektiva bestraffningsmetoder. Allt i strid med 1949 års
antagna Genèvekonvention.

Intifadan

Det palestinska folket reste sig för tre år sedan i ett icke-
väpnat nationellt uppror -- intifadan -- mot det israeliska
förtrycket och för skapandet av en palestinsk stat på de
ockuperade områdena. Palestinska demonstrationer,
strejker och bojkotter har mötts med israelisk kulspruteeld.
De obeväpnade demonstranterna har hittills bara svarat
med stenkastning. I januari l991 hade 1 400 palestinier
stupat och mer än 80 000 har skadats i intifadan.

Den israeliska statens våld är massivt. I en rapport från
Svenska Rädda barnen presenterad i maj 1990 avslöjades
att 159 palestinska barn dittills mördats av israeliska
soldaters eld. Medelåldern på dessa barn var tio år ! Varje
dag under intifadan har i genomsnitt 86 barn misshandlats
av militärerna.

Sveriges skyldighet

Sverige har i FN ofta gjort sin stämma hörd till försvar
för de mänskliga rättigheterna. Det är nu en moralisk
skyldighet för vårt land att i FN och i andra internationella
sammanhang skarpt protestera mot Israels ockupation av
Västbanken och Gaza och mot våldet mot den palestinska
befolkningen.

I konsekvensens namn måste FN nu även vidta
sanktioner mot Israel för att -- med fredliga medel -- sätta
tryck bakom de resolutioner som kräver ett israeliskt
tillbakadragande från den ockuperade Västbanken och
Gaza. Sverige bör agera för att FN beslutar om sådana
sanktioner.

Den massiva utvandringen av judar från Sovjetunionen
har ytterligare försvårat situationen. De flesta sovjetiska
judar har tidigare sökt sig till USA, men sedan USA slöt
sina gränser för denna invandring för några år sedan söker
sig de flesta till Israel. Många av dem placeras i nya judiska
bosättningar på ockuperat område, vilket försvårar
lösandet av konflikten.

De judar som utvandrar från Sovjetunionen bör själva få
bestämma var de vill leva. Alla stater som agerade för FNs
kraftfulla aktion för Kuwaits suveränitet, bör också här visa
sitt engagemang och öppna sina gränser. Det gäller inte
minst USA.

Sverige bör i FN agera för att de judar som utvandrar
från Sovjet själva får välja vilket land de vill leva i. I de fall
det landet är Israel måste FN fastställa att det inte kan bli
fråga om bosättningen på Västbanken eller Gaza som är
ockuperat område.

Två-statslösning

Sveriges ska alltid förbehålla sig rätten att föra fram
kritik då stater eller organisationer genomför vålds- eller
terrordåd.

PLO har numer tagit avstånd från terrorism och
erkänner Israels rätt att existera som stat. Detta utgör en
viktig grund för möjligheten att lösa konflikten.

Intifadan ledde till att en självständig palestinsk stat
utropades av det palestinska nationalrådet den 15
november 1988.

Det innebar att förutsättningarna förbättrades för att
finna en lösning av Palestinafrågan. En sådan lösning
innebär att Israel måste upphöra med ockupationen från
1967 av Västbanken och Gaza. Det palestinska folket på
dessa områden tillförsäkras erkännande, nationellt
oberoende och självbestämmande inom den nya staten
Palestinas ram.

En sådan två-statslösning tillgodoser legitima intressen
hos både det palestinska och det israeliska folket. Den
innebär accepterandet av staten Israel och av en oberoende
palestinsk stat i området.

Internationell Mellersta Östern-konferens

Enda sättet att lösa den grundläggande konflikten i
Mellersta Östern är sammankallandet av en internationell
konferens som fattar beslut om hur en två-statslösning kan
realiseras på fredlig väg. Sverige bör aktivt agera i alla
internationella sammanhang för en sådan internationell
Mellersta Östernkonferens.

För att skapa ett större internationellt tryck för en två-
statslösning är det viktigt att den palestinska stat som
utropades den 15 november 1988 erkänns av så många
länder som möjligt. Redan har över hundra stater på ett
eller annat sätt fattat detta beslut. Bland dessa stater finns
bl a Österrike och Jugoslavien.

Sverige som i många år varit något av en tredje världens
''ombudsman'' i Västerlandet har också ett ansvar i
Palestinafrågan. Den palestinska staten bör därför erkännas
av Sverige och PLOs informationskontor i Stockholm ges
ambassadstatus.

Detta kan ske stegvis, exempelvis bör Sverige snarast, på
samma sätt som Österrike redan gjort, höja PLO-kontorets
diplomatiska status.

Sverige bör även visa sitt förtroende för PLO som det
palestinska folkets legitima representant genom att avsätta
biståndsmedel för PLOs humanitära verksamhet
omfattande bl a utbildning och hälsovård.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra
internationella sammanhang skall agera för fördömande av
Israels ockupations- och våldspolitik mot det palestinska
folket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall agera för
att sanktionspolitik används mot Israel för att på fredlig väg
få till stånd ett realiserande av FNs resolutioner i
Palestinafrågan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige internationellt skall
agera för att de judar som utvandrar från Sovjetunionen
själva bestämmer var de vill bosätta sig, men inte ges
möjlighet att bosätta sig på områden som sedan 1967 är
ockuperade av Israel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall agera för
inkallandet av en internationell Mellersta Östern-konferens
för att finna en två-statslösning av Palestinafrågan,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige stegvis erkänner den
den 15 november 1988 utropade palestinska staten och som
första steg, på samma sätt som Österrike redan gjort, höjer
PLOs informationskontors diplomatiska status,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige ger biståndsmedel till
PLOs humanitära verksamhet omfattande exempelvis
utbildning och hälsovård.

Stockholm den 17 januari 1991

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margnó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Bengt Hurtig (v)