Partnerskap
Motion 1993/94:L413 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)
Sammanfattning
I motionen föreslås att riksdagen beslutar att i största möjliga utsträckning juridiskt likställa homosexuell och heterosexuell samlevnad genom att bland annat stifta en lag om registrerat partnerskap. Vårt ställningstagande bygger på tanken om alla människors lika värde och likhet inför lagen. Det ankommer inte på samhället att ha synpunkter på människors val av samlevnadsform. Samhällets uppgift bör i stället vara att underlätta för människor att leva i enlighet med sina egna önskemål och sin personlighetsinriktning, under förutsättning att detta inte skadar andra.
Vi vill tillgodose homosexuella pars önskemål om att få tillgång till en värdefull ram för sina relationer som ett sätt att manifestera sin kärlek och tillgodose deras behov av ekonomisk och juridisk trygghet i sina relationer. Vi vill skapa en ökad medvetenhet om, förståelse för, och öppenhet till homosexualitet och homosexuella relationer. Ett viktigt sätt att uppnå detta är att i största möjliga utsträckning juridiskt likställa homosexuell och heterosexuell samlevnad.
Vi föreslår därför att riksdagen antar två nya lagar; en lag om partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Den sistnämnda lagen är tänkt att ersätta lagen (1987:813) om homosexuella sambor. Vi föreslår också att riksdagen antar vissa följdändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken. Det innebär att alla bestämmelser som gäller för makar också skall gälla även för partner med några undantag. Det första undantaget är bestämmelser som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad av barn. Det andra undantaget är att bestämmelser som gäller för makar vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av motsatt kön, i praktiken regler som ger särskilda ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller änkor. Det tredje undantaget är de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Vårt yrkande innebär att lagarna och lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1994.
1. Lagtext
Vi har följande förslag till lagtext.
1.1 Förslag till
Lag om partnerskap
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Partnerskapets ingående och upplösning
Partnerskap 1 § Partnerskap ingås mellan två personer av samma kön. De som har ingått partnerskap med varandra är partner.
2 § Partnerskap upplöses genom den ena partnerns död eller genom partnerskapsskillnad.
Partnerskapshinder 3 § Partnerskap får ingås endast om en av personerna antingen är svensk medborgare med hemvist i Sverige eller utländsk medborgare med hemvist här efter en bosättning som har varat minst två år.
4 § Partnerskap får inte ingås om det föreligger ett hinder som motsvarar något av dem som finns i 2 kap. äktenskapsbalken.
Rätten att ingå partnerskap prövas enligt svensk lag.
Prövning av partnerskapshinder 5 § Innan partnerskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot partnerskapet.
6 § Vid prövningen tillämpas de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder.
Partnerskapsregistrering 7 § Partnerskap ingås med registrering i närvaro av släktingar eller andra vittnen.
8 § Vid registreringen tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 2 § äktenskapsbalken på motsvarande sätt.
9 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
10 § För partnerskapsregistrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som meddelats av regeringen.
Beslut om förrättande av partnerskapsregistrering överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken.
Beträffande internationella förhållanden rörande partnerskapsregistrering gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Partnerskapsskillnad m.m.
11 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken gäller även för partnerskapsskillnad.
12 § Mål om partnerskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse att ett partnerskap består eller inte består är partnerskapsmål. Bestämmelserna för äktenskapsmål gäller även för partnerskapsmål.
13 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om partnerskapet ingåtts här.
2 kap. Partnerskapets rättsverkningar 1 § Ett partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§.
Bestämmelser med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt för partnerskap och partner om inte undantagsreglerna i 2--4 §§ ger anledning till annat.
2 § Partner får varken gemensamt eller ensamma anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses att i egenskap av särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.
3 § Bestämmelser, som gäller för makar och vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av motsatt kön, gäller inte för partner.
4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för partnerskap.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 1.2 Förslag till
Lag om sambor av samma kön
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Vad som gäller i fråga om en man och en kvinna som lever tillsammans som sambor, skall tillämpas även på två män eller två kvinnor som lever tillsammans under motsvarande förhållanden med de undantag som anges i 2 och 3 §§.
2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 § föräldrabalken om gemensamt utövande av vårdnad om underårig är inte tillämplig på sambor av samma kön.
3 § Bestämmelser vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att samborna är av motsatt kön, är inte tillämpliga.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813) om homosexuella sambor 1.3 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap. 5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse 2 kap.
4 § Den som är gift får inte ingå nytt äktenskap.
3 kap.
3 § Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet blivit upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.
5 kap.
5 § Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rakt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.
Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.
I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
Föreslagen lydelse 2 kap.
4 § Den som är gift eller partner får inte ingå nytt äktenskap.
3 kap.
3 § Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller partnerskap. Den som tidigare har ingått äktenskap eller partnerskap skall styrka att äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.
5 kap.
5 § Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rakt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller partner och det tidigare äktenskapet eller partnerskapet inte har blivit upplöst.
Var någon av makarna gift eller partner vid äktenskapets ingående, har var och en av makarna eller partnerna i det tidigare äktenskapet eller partnerskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad eller partnerskapsskillnad utan föregående betänketid.
I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 1.4 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § brottsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse 7 kap.
1 § Ingår den är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år.
Föreslagen lydelse 7 kap.
1 § Ingår den är gift eller partner nytt äktenskap eller partnerskap, dömes för obehörigt ingående av äktenskap eller partnerskap till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller annan, som ingår äktenskap eller partnerskap med den som är gift eller partner.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 2. Bakgrund 2.1 Inledning
Homosexualitet är inget som låter sig entydigt definieras. Delvis av denna anledning är det svårt att uppskatta hur många personer som är homosexuella. Det är viktigt att poängtera att homosexualitet inte bara är en rent sexuell dragning till personer av samma kön. Den omfattar även andra känslor än rent sexuella såsom kärlek, omtanke, vänskap, lojalitet och omsorg. Den tar sikte inte bara på den rent fysiska attraktionen utan även den psykiska. Även fast det numera kan tyckas självklart för de flesta är homosexualitet inte någon sjukdom, en uppfattning som tidigare var vanlig. På forskningens nuvarande ståndpunkt går det inte att säga varför en del blir heterosexuella och andra homosexuella. De som har forskat i dessa frågor är dock överens om att sexuell läggning grundläggs under de tidiga barnåren.
Homosexualitet har sannolikt funnits i alla samhällen och i alla tider. Under vissa perioder och i vissa samhällen har homosexualitet varit tillåtet och under andra perioder och samhällen har homosexualitet varit förbjudet eller i vart fall tabubelagt. Det finns i dag länder där homosexualla relationer är straffbara, i vissa fall belagda med dödsstraff.
2.2 Utvecklingen i Sverige 2.2.1 Homosexualitet legaliseras och accepteras
Fram till år 1944 var sexuella relationer mellan två personer av samma kön, såväl mellan män som kvinnor, förbjudna enligt svensk lag. När detta förbud upphävdes, ersattes det med en minimiålder för frivilliga homosexuella relationer. Denna åldersgräns var dock högre än den som gällde för motsvarande heterosexuella förbindelser. År 1978 ändrades brottsbalkens bestämmelser så att samma nedre åldersgräns kom att gälla för såväl heterosexuella som homosexuella förbindelser.
Frågan om homosexuellas rättigheter behandlades för första gången mera ingående av den svenska riksdagen år 1973. I detta sammanhang godtog riksdagen ett uttalande av lagutskottet att samlevnad mellan två personer av samma kön var från samhällets synpunkt en fullt acceptabel samlevnadsform (bet. LU 1973:20 s. 16).
2.2.2 Betänkandet ''Homosexuella och samhället''
I januari 1978 tillsattes en kommitté med uppgift att bland annat sammanställa och redovisa tillgänglig dokumentation om homosexualitet och föreslå åtgärder som syftade till att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. Kommittén överlämnade sitt slutbetänkande i augusti 1984, ''Homosexuella och samhället'' (SOU 1984:63).
I betänkandet avvisade utredningen tanken på äktenskap mellan homosexuella. Man hänvisade till de grundmurade värderingar som fanns i samhället om äktenskapet som en institution för familjebildning mellan man och kvinna. Som ett alternativ diskuterades att införa en möjlighet för homosexuella att anmäla eller registrera sitt förhållande. Till denna registrering kunde knytas rättsverkningar motsvarande dem som gäller för äktenskap. Man avvisade dock denna tanke med motiveringen att ett tillskapande av ett nytt institut som bara hänför sig till homosexuella framstår som ett onödigt utpekande av en grupp människor i samhället. Man pekade också på risken att ett sådant system skulle kunna befästa rådande fördomar. Däremot borde enligt utredningen homosexuell samlevnad från rättslig synpunkt jämställas med vad som inom lagstiftningen kallas äktenskapsliknande förhållande eller motsvarande uttryck.
Betänkandet blev föremål för en omfattande remissbehandling och i prop. 1986/87:124 anslöt sig föredragande statsrådet i huvudsak till utredningens bedömning och föreslog att den då föreslagna lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skulle göras tillämplig även på homosexuella förhållanden. Vid riksdagsbehandlingen tillstyrktes detta förslag och resulterade så småningom i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, den s.k. homosexlagen.
2.2.3 Lagen om homosexuella sambor
Lagen (1987:813) om homosexuella sambor (homosexlagen) trädde i kraft den 1 januari 1988. Lagen medför att sambor av samma och motsatt kön likställs i vissa, men ej i alla, avseenden.
Lagen består bara av en enda bestämmelse enligt vilken vad som gäller för sambor, enligt vissa uppräknade lagar och bestämmelser, skall tillämpas även på två personer som bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande. Om någon av de uppräknade lagarna eller bestämmelserna förutsätter att samborna skall vara ogifta, gäller detta krav också de homosexuella samborna.
Den viktigaste delen är hänvisningen till lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, den så kallade sambolagen. Den innehåller bestämmelser om vissa inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet, regler om övertagande av den gemensamma bostaden när samboförhållandet upphör och regler om bodelning. Bodelningsreglerna är dispositiva, dvs. de kan avtalas bort. En annan viktig hänvisning sker till ärvdabalken vilket innebär att efterlevande sambo i ett homosexuellt förhållande är dödsbodelägare i samma utsträckning som en efterlevande sambo i ett heterosexuellt förhållande.
Riksdagen gjorde den 2 juni 1993 (rskr. 1992/93:365) ett tillkännagivande om att bostadsbidrag också skall kunna utgå till personer av samma kön utan beaktande av samlevnadsform. Under våren 1994 kommer regeringen att lägga fram förslag om nya regler för bostadsbidrag.
Det finns också bestämmelser där sambor av samma och motsatt kön inte är jämställda i lagstiftningen. En grupp utgör de två lagar som reglerar konstlad befruktning, nämligen lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen. Insemination och befruktning utanför kroppen får endast utföras om kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden.
En annan grupp är bestämmelser med jävsliknande karaktär som omfattar sambor i den mening begreppet använts i lagstiftningen men inte uttryckligen personer av samma kön som sammanlever under motsvarande förhållanden. Bestämmelserna skall förhindra att personer på ett otillbörligt sätt gynnar närstående eller att ovidkommande hänsyn påverkar beslutsförfarandet. Vi anser att även två personer av samma kön kan leva under äktenskapsliknande förhållanden och därför bör betraktas som närstående. Därför ser vi bristerna i bestämmelserna med jävsliknande karaktär som olycksfall i arbetet.
Ett exempel på detta finns i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiebolag m.m. I denna lag föreskrivs att beslut om exempelvis nyemissioner av aktier i ett aktiemarknadsbolag (börsbolag eller OTC-bolag) skall fattas på visst kvalificerat sätt om företrädesrätt till teckning skall ges till bl.a. styrelseledamöter och anställda i bolaget. Med styrelseledamöter jämställs bland andra make och sambo till en sådan person. I prop. 1986/87:76 påpekas att ordet sambo har den betydelsen det har i allmänt språkbruk, dvs. man och kvinna som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.
I bankrörelselagen (1987:617) finns ett förbud för en bank att på andra villkor än sådana som banken normalt ställer upp lämna kredit till eller ikläda sig garantiförbindelse för vissa personer i ledande ställning inom banken, vissa aktieägare och revisorer. Detta förbud gäller även för make eller sambo till sådan person (2 kap. 17 och 18 §§). I lagens förarbeten framgår att med uttrycket sambo avses endast sambor av motsatt kön.
I lagen (1986:436) om näringsförbud avses med uttrycket ''under äktenskapsliknande former'' endast sambor av motsatt kön. Lagens 7 § förbjuder den som har meddelats näringsförbud att vara anställd i en verksamhet som drivs av hans make eller den som lever under äktenskapsliknande förhållanden.
Lagen har hittills inte tillämpats i någon större utsträckning vid domstolar och myndigheter. Det finns dock anledning att anta att redan existensen av den innebär att konflikter kan förebyggas eller lösas innan de kommer till domstolars eller myndigheters kännedom.
2.2.4 Frågan om partnerskap
Riksdagen behandlade under 1989 och 1990 ett flertal motioner om att införa en lag om s.k. registrerat partnerskap. En sådan lag skulle möjliggöra för två homosexuella att registrera sitt förhållande och därigenom åstadkomma att flertalet av äktenskapets rättsverkningar blir tillämpliga på förhållandet. Riksdagen avslog dock motionerna.
Socialstyrelsen fick i december 1987 ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella. Inom ramen för sitt uppdrag presenterade Socialstyrelsen för regeringen i juni 1990 ett förslag till lagstiftning om registrerat partnerskap.
I mars 1991 tillsattes Partnerskapskommittén som fick i uppdrag att göra en utvärdering av lagen (1987:813) om homosexuella sambor och att inom ramen för denna utvärdering även överväga behovet av en lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap. Under tiden som kommittén har arbetat har ytterligare motioner framlagts i riksdagen om införande av en lag om registrerat partnerskap. Riksdagen har dock avslagit dessa motioner med hänvisning till det pågående kommittéarbetet (bl.a. bet. 1992/93:LU36).
2.2.5 Partnerskapskommitténs betänkande
I november 1993 presenterade Partnerskapskommittén sitt betänkande ''Partnerskap'' (SOU 1993:98). Kommittén föreslog att det skall införas två nya lagar; en lag om partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Den sistnämnda är tänkt att ersätta lagen (1987:813) om homosexuella sambor. Kommittén föreslog också vissa följdändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken.
Här skall poängteras att motionens och Partnerskapskommitténs lagförslag är identiska. Vidare är förslagen till specialmotiveringar i princip överensstämmande med varandra. Stora delar av motionens bakgrunds- och motivtext är också hämtade från Partnerskapskommitténs betänkande. Därför tycker vi inte att det finns anledning att redovisa närmare detaljer kring betänkandet.
2.3 Homosexuella och barn
Det är känt att det finns barn som växer upp i homosexuella familjebildningar. Många homosexuella har, innan de blivit medvetna om eller accepterat sin homosexualitet, haft heterosexuella förhållanden och har barn från dessa förhållanden.
Det förekommer också att personer i homosexuella förhållanden skaffar barn med avsikt att barnet skall växa upp i det homosexuella förhållandet, i praktiken som parternas gemensamma barn. Detta kan ske genom att den ena parten eller båda parterna i ett förhållande har en förbindelse med någon av motsatt kön och ensam adopterar eller låter sig insemineras.
Parterna i förhållandet har dock inte möjlighet adoptera gemensamt. För att någon skall få adoptera krävs att rätten lämnar tillstånd till adoptionen. Sådant tillstånd får, enligt 4 kap. 6 § FB, ges endast om adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har uppfostrar barnet eller vill uppfostra det eller annars om det med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. Homosexualitet är ett hinder för adoption. Det fastslog regeringsrätten i december 1993 när den som sista instans nekade en homosexuell man adoption av ett utländskt barn. Mannen lever tillsammans med en annan man. Motiveringen var att samhällets sociala ''förbud'' mot homosexualitet kan utgöra en särskild påfrestning för barnet. Barn som växer upp i ett hem med ett homosexuellt föräldrapar konfronteras dagligen med negativa attityder från omgivningen.
Rätten till konstlad befruktning begränsas genom lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om insemination till kvinnor som lever i äktenskap eller sammanbor med en man. I de fall som homosexuella par skaffar barn genom konstlad befruktning sker detta således utomlands eller på privat väg.
Det finns i dag inte någon undersökning som pekar på några skillnader mellan å ena sidan barn som växer upp med homosexuella föräldrar eller med en homosexuell förälder och dennes partner och å andra sidan barn som växer upp med en eller två heterosexuella föräldrar eller med en heterosexuell förälder och dennes partner. I Partnerskapskommitténs betänkande (SOU 1993:98) del B ''Homosexuella parrelationer och homosexuella föräldrar'' finns en ingående redogörelse för forskning om homosexuella och barn. Denna forskning har dock av en del kritiserats som otillförlitlig främst för att den inte är representativ.
3 Överväganden och förslag 3.1 Vårt förslag -- lag om partnerskap för homosexuella 3.1.1 Vår grundinställning
Vårt ställningstagande har en ideologisk grund. Det bygger på tanken om alla människors lika värde och likhet inför lagen. Vi erkänner den homosexuella kärleken som likvärdig med den heterosexuella. Utifrån detta synsätt anser vi att det inte ankommer på samhället att ha synpunkter på människors val av samlevnadsform. Samhällets uppgift bör i stället vara att underlätta -- inte förhindra -- för människor att leva i enlighet med sina egna önskemål och personlighetsinriktning, under förutsättning att detta inte skadar andra.
Vi vill tillgodose homosexuella pars önskemål om att få tillgång till en värdefull ram för sina relationer som ett sätt att manifestera sin kärlek. Vi vill också tillgodose homosexuella pars behov av ekonomisk och juridisk trygghet i sina relationer. Vi vill skapa en ökad medvetenhet om, förståelse för och öppenhet till homosexualitet och homosexuella relationer. Vi anser att ett viktigt sätt att uppnå detta är att i största möjliga utsträckning juridiskt likställa homosexuell och heterosexuell samlevnad. Vi föreslår därför att det införs en möjlighet för homosexuella par att ingå partnerskap med varandra.
3.1.2 Känslomässig trygghet
Den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. Ett parförhållande mellan två kvinnor eller mellan två män företer typiskt sett stora likheter med ett parförhållande mellan en man och en kvinna. I dessa förhållanden finns samma känslor av kärlek, omtanke, ömhet, vänskap, lojalitet och omsorg. Personer som lever i homosexuella parförhållanden har samma känslomässiga behov av att såväl sig emellan som utåt visa dessa känslor och sin önskan att leva tillsammans i ett varaktigt och ömsesidigt förpliktande förhållande som personer som lever i heterosexuella parförhållanden. Även om begrepp som kärlek och känslomässig trygghet är vanskligt att diskutera i förnuftsmässiga temer tror vi att det skulle öka den känslomässiga tryggheten för många homosexuella par om de får möjlighet att i ett officiellt och lite mer högtidligt sammanhang förklara sin ömsesidiga kärlek och visa hur djup och betydelsefull deras relation är och att den måste tas på allvar.
3.1.3 Juridisk och ekonomisk trygghet
Flera av de regler som gäller för äktenskapet har tillkommit för att skapa ekonomisk och juridisk trygghet för makarna. De är en följd av att makar ofta har en tätt sammanvävd ekonomi och behov av regler till skydd och hjälp för konfliktlösning. Vi menar att parterna i ett homosexuellt förhållande har samma behov av ekonomisk och juridisk trygghet. Vi anser att det är angeläget att tillgodose detta behov.
Det har anförts att detta kan tillgodoses på andra sätt än genom en lagstiftning om partnerskap.
För sambor av samma kön, vad som i dag kallas homosexuella sambor, finns en lagreglering som delvis motsvarar den som gäller för sambor av motsatt kön. Den grundläggande lagregleringen, nämligen lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, omfattar båda dessa grupper. Denna lag ger sambor en viss grundtrygghet. Sambor har -- oavsett om de är av samma eller motsatt kön -- möjlighet att avtalsvis och genom testamentariska förordnanden ytterligare reglera de juridiska ramarna för sin samlevnad. De har dock inte möjlighet att på detta sätt åstadkomma en reglering som ens när det gäller deras inbördes förhållande motsvarar den som gäller för makar. Således kan ett förhållande motsvarande giftorättssystemet sannolikt inte åstadkommas avtalsvägen. Vår bedömning är således att homosexuella pars behov av ekonomisk och juridisk trygghet kan tillgodoses fullt ut endast genom en lag om partnerskap.
3.1.4 Frihet, jämlikhet och rättvisa
Genom vårt förslag skulle homosexuella få en vidare och värdefull juridisk ram för sin relation. De skulle också få en möjlighet att manifestera sin kärlek och sin vilja till livslång förening. Vårt förslag innebär att homosexuella får större frihet, motsvarande den för heterosexuella, att välja samlevnadsform. De som så önskar kan låta sin relation utvecklas till ett partnerskap. Det innebär vidare att den homosexuella kärleken jämställs med den heterosexuella, och sist men inte minst, minoriteten med majoriteten. Vi anser således att vårt förslag kan öka jämlikheten och friheten vilket enligt vår uppfattning är ett starkt argument för partnerskapet.
Det har ibland anförts att en partnerskapslag som är förbehållen homosexuella par skulle innebära en positiv särbehandling av homosexuella.
Bortsett från ålders- och släktskapshinder finns det inte något som hindrar att två personer av olika kön ingår äktenskap med varandra. Under förutsättning att i princip motsvarande villkor uppställs för att få ingå partnerskap, finns det inte heller något hinder för två personer av samma kön att under motsvarande förhållanden ingå partnerskap med varandra. Mot bakgrund härav anser vi att en möjlighet för homosexuella att ingå partnerskap inte kan anses som positiv särbehandling av homsexuella mer än vad möjligheten för heterosexuella att ingå äktenskap innebär positiv särbehandling av heterosexuella. Vi anser tvärtom att vårt förslag ökar rättvisan.
3.1.5 Attitydpåverkan
Vi anser också att vårt förslag skulle få en inte obetydligt attitydpåverkande effekt på så sätt att det skulle leda till att homosexuella i större utsträckning blir synliga. Vidare anser vi att öppenheten till och acceptansen av homosexualitet, homosexuella och homosexuellas samlevnadsförhållanden skulle öka. Allt detta är något som vi bedömer som eftersträvansvärt och viktigt.
Om två homosexuella personer skulle få möjlighet att ingå partnerskap skulle de inför sin närmaste omgivning få tillfälle att visa hur djup, allvarlig och värdefull deras relation är. Detta anser vi skulle öka omgivningens medvetande om homosexualitet och bidra till en öppnare attityd. Vi anser också att den acceptans av homosexualitet och homosexuella relationer som samhället skulle visa genom att i princip likställa homosexuell och heterosexuell samlevnad skulle påverka attityderna i en mer allmän bemärkelse, dvs. verka opinionsbildande.
Större förståelse och ändrade attityder har i sin tur positiva följder. Fler skulle sannolikt våga leva ett öppet liv och slippa den psykiska påfrestning som skuldkänslor, utanförskap och lögner för med sig.
Det är också troligt att denna attitydförändring skulle underlätta fasta och varaktiga förhållanden. Detta skulle dels ha ett värde i sig, dels kunna minska spridningen av hiv- smitta. Mot bakgrund av att en stor del av de nyupptäckta fallen av hiv har smittats genom heterosexuella kontakter skall vårt förslag dock inte övervärderas i smittspridningssammanhang.
3.1.6 Andra gruppers behov av lagstiftning
Det har gjorts gällande att även andra grupper än homosexuella par är i behov av ytterligare reglering av sitt förhållande, främst människor som av andra skäl än att de har en kärleksrelation lever tillsammans med i hushållsgemenskap. Den mer exakta sammansättningen av dessa hushåll är dock oklar.
Osäkerheten i detta avseende gör att det är vanskligt att uppställa regler som svarar mot de behov och önskemål om lagreglering som personer som lever i dessa förhållanden kan ha. För att passa dessas skiftande karaktär kan en sådan lagreglering endast komma att omfatta vissa grundläggande rättigheter och skyldigheter och närmast få karaktären av en skyddslagstiftning liknande lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.
Vi har således inte kunnat urskilja något behov av en partnerskapslagstiftning för andra än homosexuella par. Såvitt vi känner till föreligger inte heller några önskemål från personer som lever i hushållsgemenskap att enbart av den anledningen kunna få ingå partnerskap.
3.1.7 Registrering
Det har vid flera tillfällen framförts synpunkter på lämpligheten av att registrera personer som homosexuella i ett offentligt register och påpekats att en sådan registrering skulle kunna strida mot bestämmelser i datalagen (1973:289), olika registerförfattningar, Europarådets konventionsbestämmelser eller EG:s regelsystem.
En lag om partnerskap förutsätter inrättande av ett personregister med motsvarande uppgifter som äktenskapsregistret alternativt en utvidgning av äktenskapsregistret. Registreringen skulle förutsätta den enskildes samtycke i den meningen att de endast skulle avse personer som frivilligt har ingått partnerskap. En uppgift om att någon är partner skulle i folkbokföringsregister bedömas som en uppgift om civilstånd och i princip vara offentlig.
För att två personer skall få ingå partnerskap med varandra uppställs inga villkor på att de haft, har eller avser att ha sexualliv med varandra. Ingen skulle nog komma på tanken att äktenskapsregistret skulle innehålla uppgifter om någons sexualliv även om man åtminstone teoretiskt kan dra slutsatsen att de flesta personer som finns i äktenskapsregistret har eller har haft sexuellt samliv med varandra. Eftersom det inte heller för partnerskapets del uppställs krav på sexuellt samliv, torde en uppgift om att någon är partner lika lite som en uppgift att någon är gift kunna anses som en uppgift om någons sexualliv.
Ett register över ingångna partnerskap kommer vidare inte att innehålla uppgifter om homosexuella därför att de är homosexuella utan därför de -- frivilligt -- ingått partnerskap. Registret kommer inte att innehålla, eller ens syfta till att innehålla, alla homosexuella utan endast de som har valt att ingå partnerskap.
Vi kan alltså inte se att en lag om partnerskap skulle innebära några komplikationer i förhållande till ovan nämnda författningar eller internationella instrument.
Vi är medvetna om att den förhållandevis öppna attityd till homosexualitet som nu finns i samhället kan ändras och att det finns en risk för att offentligt register över ingångna partnerskap kan komma att missbrukas. Vi menar dock att de flesta homosexuella är medvetna om den risken. Det har inom homosexuellas organisationer också skett en omsvängning under de senaste åren i det att man numera anser att denna risk är förhållandevis liten och att man är beredd att ta den för att uppnå en möjlighet att ingå partnerskap. Vi anser därför att det får ankomma på den som står inför valet att ingå partnerskap att väga denna risk mot de fördelar de anser att ett partnerskap kan innebära för dem.
3.1.8 Juridisk-tekniska svårigheter
De som använder sig av argument om juridisk-tekniska svårigheter med anknytning till en partnerskapslagstiftning utgår ibland från uppfattningen att det inte finns något behov av en lagstiftning som mycket få skulle använda sig av. Vi menar emellertid att även om det skulle finnas ganska få presumtiva partner kan det förhållandet inte ensamt tala mot partnerskapet.
En partnerskapslag har ansetts kunna vålla andra juridiska och administrativa besvär av olika dignitet och omfattning. Internationella privaträttsliga problem till följd av att partnerskapet inte kommer ett erkännas internationellt har nämnts. Problemen är helt klart en realitet men sedda i perspektivet att vår sambolagstiftning inte heller har förutsättningar att erkännas överallt har argumenten liten bärkraft. I Danmark och även i Norge har man nöjt sig med att uppmärksamma dem som vill ingå partnerskap på att de inte kan förvänta sig att partnerskapet har någon funktion i rättsliga sammanhang utanför de länder som har partnerskap.
Vidare har nämnts att partnerskapet skulle kunna ge upphov till en ökad invandring bl.a. genom skenpartnerskap. Några problem av den arten har enligt tillgängliga uppgifter inte uppstått i Danmark. Vid bedömningen om någon skall beviljas uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till en i Sverige bosatt person jämställs gifta med sambor av såväl motsatt som samma kön. Av denna anledning har äktenskapet, och skulle därmed också partnerskapet få, liten betydelse för denna fråga. Med tanke på att möjligheten till skenäktenskap inte utnyttjas i någon större omfattning får inte heller de övriga eventuella problem som skulle kunna uppstå på grund av skenpartnerskap överdrivas.
Vi anser således att de juridisk-tekniska eller administrativa problem som kan uppstå knappast kan förväntas bli så stora att detta skulle vara avgörande för frågan om man skall införa en partnerskapslag.
3.1.9 Mänskliga rättigheter
Såväl i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som i dess konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna finns uttalanden om allas likhet inför lagen och förbud mot diskriminering i olika avseenden. I FN:s och Europarådets instrument finns vidare artiklar om rätten till skydd för privatlivet, rätten till skydd för familjelivet och rätten att bilda familj.
Vårt förslag, som inte uppställer några villkor om sexuell läggning eller sexuell relation mellan parterna och som undantar bestämmelser som ger upphov till gemensamt rättsligt föräldraskap för homosexuella par, kan inte anses stå i strid mot de principer som dessa internationella instrument ger uttryck för. Snarare är det så att en lagstiftning som i högre grad än nu likställer homosexuell och heterosexuell samlevnad skulle innebära ett närmande till intentionerna bakom dem.
3.1.10 Slutsatser
Slutsatserna av våra överväganden är således att det finns flera starka argument som talar för en partnerskapslag för homosexuella par och att de argument som talar mot en sådan lag har ingen eller jämförelsevis liten bärkraft. Vi har inte kunnat se att en sådan lag, med den utformning vi föreslår, skulle komma i konflikt med några grundläggande rättsprinciper eller ovan nämnda folkrättsliga instrument. Tvärtom menar vi att en sådan lag snarare innebär ett närmande till principerna om allas likhet inför lagen och förbud mot diskriminering.
Vi föreslår följaktligen att det införs en lag om partnerskap som innebär att två personer av samma kön skall kunna ingå partnerskap med varandra. Partnerskapets innebörd föreslås bli att i princip samma rättsverkningar skall följas av ett partnerskap som av ett äktenskap och samma bestämmelser skall gälla för partner som för makar. Från denna grundprincip föreslår vi vissa undantag. Dessa undantag, varav det viktigaste är bestämmelser som ger upphov till gemensamt föräldraskap, kommer att behandlas nedan. Bortsett från dessa undantag anser vi att partnerskapet skall särregleras i så liten utsträckning som möjligt i förhållande till äktenskapet.
3.1.11 Lagstiftningstekniken
Om man vill att partnerskapet skall ges flertalet av äktenskapets rättsverkningar finns det lagtekniskt tre vägar att gå.
En möjlighet är att använda sig av den uppräkningsteknik som valts i lagen (1987:813) om homosexuella sambor. Det är en fördel att partner direkt i kortfattad lagtext kan läsa sig till vad som gäller för honom eller henne. Emellertid saknar makar och sambor den möjligheten utan att det framstår som ett stort problem. Med tanke på det antal författningar eller författningsrum som man med denna teknik måste hänvisa till medför tekniken också att det blir svårt att upprätthålla ett krav på tydlighet och överskådlighet. Denna teknik innebär vidare en risk för att partner glöms bort vid annat lagstiftningsarbete. Vi menar sammanfattningsvis att det finns fördelar med denna lagstiftningsteknik men att nackdelarna, särskilt med hänsyn till den mängd bestämmelser som vårt förslag omfattar, överväger.
Den andra tekniken som innebär att man gör ändringar i respektive författningsrum är kanske principiellt sett att föredra. Den skulle medföra att man i varje aktuellt lagrum kan se om en bestämmelse gäller för äktenskap och partnerskapet eller endast för ettdera. Det kan anses mindre lämpligt att det inte av ett författningsrum framgår för vem eller vilka det gäller utan att man måste gå till en annan lag som hänvisar till lagrummet. Detta är emellertid inget okänt fenomen i svensk lagstiftning. Den mängd författningsrum som vårt förslag omfattar gör att även denna teknik i praktiken är ogenomförbar.
Slutligen kan man använda sig av en lagstiftningsteknik som kommit till användning i de danska och norska partnerskapslagarna, dvs. en teknik med huvudregel och undantagsbestämmelser. En fördel är att en lag som är uppbyggd enligt denna modell är överskådlig och man kan anknyta till befintlig familjerättslig praxis. Med en huvudregelsteknik eliminerar man risken för att bestämmelser som skall gälla för partner glöms bort vid lagstiftningsarbete. Tekniken öppnar dock för andra effekter av förbiseenden. Författningar, som inte är avsedda att gälla för partner, kan bli tillämpliga på denna grupp som lagstiftaren glömmer att göra undantag. Huvudregelstekniken tvingar emellertid lagstiftaren på ett annat sätt att inse att homosexuell samlevnad är en realitet och att ta uppfrågan till övervägande i varje enskilt ärende. Ur opinionsbildande synpunkt kan detta ha positiva effekter. Man kan också förmoda att risken för förbiseenden minskar med tiden, när de flesta har vant sig vid att se frågan belysas i lagförarbeten. Vad som ytterligare talar för en huvudregelsteknik är att då betonas mer likheterna än skillnaderna mellan homosexuella och heterosexuella förhållanden. Det finns också ett värde i att en svensk partnerskapslag har samma uppbyggnad som sin nordiska motsvarighet.
Vi har bedömt att den sistnämnda lagstiftningsmodellen är att föredra och har valt att utforma vårt förslag till partnerskapslag enligt denna. Detta beror således på rent lagtekniska överväganden och innebär inte -- som ibland har anförts -- att det är ett sätt att låta homosexuella par gifta sig.
3.2 Partnerskapets innebörd 3.2.1 Allmänna villkor för att få ingå partnerskap
Enligt vår uppfattning skall partnerskapet i princip vara avsett för homosexuella par. Formellt skall det stå öppet för två personer av samma kön. Vi uppställer inte några krav på sexuell läggning, sexuellt samliv eller faktisk samlevnad för dem som vill ingå partnerskap. Sådana krav skulle dels innebära en icke önskvärd särreglering i förhållande till villkoren för att få ingå äktenskap, dels med all säkerhet strida mot regler till skydd för enskildas privatliv och integritet. De skulle självfallet också vara mycket svåra att kontrollera. I dessa delar motsvarar kraven för att ingå partnerskap kraven för att få ingå äktenskap.
Vi uppställer partnerskapshinder som motsvarar äktenskapshindren i 2 kap. äktenskapsbalken; underårighet, nära släktskap, bestående äktenskap och, efter följdändring i äktenskapsbalken, bestående partnerskap. Dessa äktenskapshinder motiveras av att en samlevnad av sociala eller medicinska skäl inte är önskvärd.
Den som är under 18 år får således inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen. Dispensansökningar för att få ingå äktenskap är sällsynta och beviljas nästan uteslutande på grund av att parterna har eller snart kommer att få barn tillsammans. Hänsynen till utländska seder och bruk har också varit dispensskäl. Mot denna bakgrund är det troligt att dispensmöjligheten endast i undantagsskäl kan komma att utnyttjas för partnerskap. Vår strävan efter att partnerskapet i så liten utsträckning som möjligt skall särregleras tillgodoses dock bäst om åldersregeln överförs i sin helhet.
Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Bakom släktskapshindren mot äktenskap ligger kanske främst risken för nedärvning av sjukdomar och defekter. Detta visar sig genom att bara biologiskt släktskap räknas. Ett adoptivbarn får alltså gifta sig med adoptanten eller med adoptantens biologiska barn. Synpunkter av etisk natur gör sig emellertid också gällande. Familjelagssakkunniga uttalade (SOU 1972:41 s. 138) att dessa synes grunda sig på en mer eller mindre uttalad motvilja hos människan mot sexuella förbindelser med den som hon vuxit upp med och att sexuella relationer inom en familj kan komplicera familjerelationerna. Dispensmöjligheten för halvsyskon är främst avseddd att användas när inte parterna har haft någon familjegemenskap och kanske inte känt till varandras existens förrän i vuxen ålder.
Man kan bortse från den genetiska risken när det gäller homosexuella relationer. De etiska synpunkterna gäller dock för homosexuella förhållanden i lika hög grad som för heterosexuella. Vi anser därför inte att det finns något skäl att konstruera släktskapshindret på annat sätt för partnerskapet än för äktenskapet.
Den som är gift får inte ingå nytt äktenskap. Detta äktenskapshinder korresponderar med straffbestämmelser om tvegifte i 7 kap. 1 § BrB. Enligt vårt förslag får gifta eller partner inte ingå äktenskap eller partnerskap utan att upplösa det tidigare äktenskapet eller partnerskapet.
3.2.2 Ett anknytningsvillkor
För ingående av partnerskap bör dock tillkomma ytterligare ett villkor; ett anknytningsvillkor.
Den danska Loven om registreret partnerskab innehåller ett krav på att minst en av parterna har danskt medborgarskap och hemvist i Danmark. Skälet har angetts vara att man vill undvika att rent utländska par ingår registrerat partnerskap i Danmark utan att registreringen får någon betydelse i deras hemland.
I den norska Loven om registrert partnerskap finns motsvarande anknytningsvillkor; minst en av parterna skall ha norskt medborgarskap och hemvist i Norge. I propositionen som föregick lagen uttalar man att det är ''icke behov for att utanlandske borgere uten saerlig tilknytning til Norge skal kunne registrere et homofilt parterskap her i landet, ettersom en registrering inntil videre ikke vil få noen rettsvirknig det paret er bosatt, bortsett fra i Danmark'' (Ot.prp.nr 32 (1992-93) s. 30).
I det nederländska förslaget till en lag om registrering av samlevnad uppställs också ett anknytningsvillkor. Detta är dock betydligt vidare än de danska och norska villkoren. Möjlighet till registrering föreslås stå öppen för personer som har hemvist i Nederländerna eller i någon annan stat som är medlem i EU. För andra medborgare uppställs krav på att de har haft hemvist i Nederländerna under ett år omedelbart före registreringen. Som skäl för att uppställa ett anknytningsvillkor har man angett att man vill undvika ''registration tourism''. Man har funnit att det skulle strida mot de diskrimineringsförbud som finns inom EU-rätten att inte jämställa medborgare i Nederländerna med medborgare i andra EU-stater.
Ett partnerskap ingånget i Sverige kan för närvarande inte förväntas få några rättsverkningar utanför Sverige, Danmark och Norge. Ett anknytningsvillkor är trots detta inte något som är nödvändigt och om man ändå vill ha ett sådant kan det konstrueras på många sätt och bygga på olika former av anknytning, faktisk eller formell. Villkoret kan riktas mot en av parterna eller mot båda. Det kan utformas så att man kräver viss anknytning för båda och dessutom en mer fast anknytning för en av dem.
Den bedömningen man har gjort i Danmark och Norge, nämligen att man -- i den mån det är möjligt -- bör undvika att åstadkomma partnerskap som inte får betydelse i partnernas hemland, har sin giltighet också i Sverige. Ytterligare en anledning att uppställa ett anknytningsvillkor är att Sverige annars av andra länder skulle kunna bli betraktat som ett ''partnerskapets Las Vegas''. Vi anser det därför lämpligt att ha ett anknytningsvillkor även i den svenska lagen. Villkoret bör skilja ut de par som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige.
Ett anknytningsvillkor bör inte vara så snävt att man onödigtvis begränsar möjligheterna för par som så önskar att ingå partnerskap här. Ett homosexuellt par, som vill leva eller lever i Sverige, men där den ene inte anses uppfylla ett anknytningsvillkor, kan ha goda skäl att vilja ingå partnerskap utan att det drar ut på tiden. Vi anser därför att det inte är nödvändigt att rikta anknytningsvillkor mot båda parterna.
Vi anser att ett anknytningsvillkor bör utgå från svenskt medborgarskap. Eftersom den huvudsakliga avsikten med anknytningsvillkoret är att i möjligaste mån begränsa partnerskapslagens tillämpning till par som har för avsikt att bo i Sverige är ett svenskt medborgarskap ensamt inte tillräckligt som anknytningsfaktum. Medborgarskapet i sig säger ju inget om var personen faktiskt finns eller var han tänker slå sig ner. Kravet på medborgarskap bör därför kombineras med ett krav på faktisk anknytning till Sverige i form av hemvist.
Anknytningsvillkoren i de danska och norska lagarna bygger uteslutande på denna kombination. Därmed utestängs alla par bestående av två utländska medborgare. I Danmark finns ett visst missnöjde med detta. Det finns naturligtvis utlänningar, som har bott länge i Danmark och som har en mycket fast anknytning dit utan att de kan eller vill bli danska medborgare. Även vid remissomgången i Norge framfördes kritik mot att anknytningsvillkoret var onödigt strängt.
Delvis mot bakgrund av denna kritik anser vi att man bör skapa möjligheter även för -- om man bara ser till medborgarskapet -- rent utländska par att ingå partnerskap i Sverige under förutsättning att en av parterna har en viss kvalificerad anknytning hit. Denna anknytning har vi konstruerat som bosättning här under den senaste tvåårsperioden kombinerat med hemvist här vid prövningstillfället.
Frågan om ett anknytningsvillkor utformat enligt vårt förslag skulle strida mot EU:s och EES-avtalets principer om fri rörlighet är inte uttryckligen reglerad i de aktuella rättsakterna och har såvitt vi känner till inte prövats. Rättsläget på denna punkt är således oklart.
EU syftar bland annat till en omfattande och varaktig ekonomisk integration mellan medlemsländerna. Den huvudsakliga uppgiften är enligt Romfördraget, som är ett av de grundläggande fördragen och en del av den primära EU-rätten, att upprätthålla och vidmakthålla en gemensam marknad samt främja en gynnsam ekonomisk utveckling i medlemsstaterna och närmare förbindelser mellan medlemsländerna. Ett av de medel som skall användas för att uppnå detta mål är att mellan medlemsstaterna avskaffa hindren mot fri rörlighet för personer. Av denna anledning finns i artikel 7 i Romfördraget en grundläggande princip, den s.k. icke-diskrimineringsprincipen. Principen innebär att all särbehandling, i vart fall negativ särbehandling, på grund av nationalitet och som inte är sakligt grundad är förbjuden inom fördragets område. Diskriminering kan bestå i att liknande situationer behandlas olika eller att olika situationer behandlas på samma sätt. Diskriminering kan vara öppen eller dold. Regler som är så formulerade att de leder till mindre gynnsam behandling av den som är medborgare i eller härrör från ett annat land är öppet diskriminerande. Dold diskriminering är det när till synes likabehandlande åtgärder ändå i praktiken får diskriminerande verkningar. En regel som t.ex. ställer särskilda krav på kunskaper i landets språk eller bosättning där kan innebära dold diskriminering.
Romfördraget kompletteras av olika rättsakter bl.a. förordning (EEG) nr 1612/68. Förordningen fastslår att icke-diskriminerings- eller likabehandlingsprincipen gäller bl.a. sociala, skattemässiga och fackliga förmåner.
Uttrycket sociala förmåner har kommit att få en mycket vidsträckt innebörd. Det omfattar alla sociala förmåner som utges till nationella arbetstagare på grund av deras status som arbetstagare eller enbart därför att de är bosatta inom medlemsstatens territorium.
Enligt artikel 1 i EES-avtalet är dess syfte att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutande på lika konkurrensvillkor och med respekt för samma regler, i avsikt att skapa ett homogent europeiskt ekonomiskt samarbetsområde.
Genom EES-lagstiftningen har, i enlighet med bestämmelserna i EES-avtalet, en stor del av EU-rätten gjorts till svensk lagstiftning. Detta gäller bl.a. diskrimineringsförbudet i artikel 7 i Romfördraget vilken motsvaras av artikel 4 i EES-avtalet och principen om personers fria rörlighet inklusive ovan berörda bestämmelser i förordning (EEG) nr 1612/68.
Det kan, mot bakgrund av den extensiva tolkning som EU-domstolen har gjort av begreppet social förmån, anses att rätten att ingå partnerskap skulle anses som en social förmån. Vi har dock svårt att se att det anknytningsvillkor som vi föreslår skulle inverka menligt på personers fria rörlighet. Även om så skulle vara finns det enligt vår uppfattning ändå sakliga skäl för den särbehandling av svenska medborgare som vårt anknytningsvillkor innebär. Dessa skäl gör att en särbehandling inte måste betraktas som diskriminerande.
Avslutningsvis vill vi påpeka att ett anknytningsvillkor, hur strängt det än är, i praktiken aldrig kan garantera att ett i Sverige ingånget partnerskap i det enskilda fallet kommer att få några rättsverkningar för partnerna.
3.2.3 Hindersprövning
I likhet med vad som gäller för äktenskap bör hindersprövning ske innan partnerskap ingås. Hindersprövning för partnerskap och eventuella överklaganden av beslut i samband därmed bör ske enligt samma regler som gäller för hindersprövning för äktenskap. Rätten att ingå partnerskap bör dock alltid prövas enligt svensk lag.
Huvudregeln i den svenska internationella privaträtten är att hindersprövning för äktenskap sker enligt lagen i det land där var och en är medborgare. Det har ansetts naturligt att lagen i det land till vilket de blivande makarna har störst anknytning får vara bestämmande. Avsikten har också varit att i möjligaste mån undvika uppkomsten av s.k. haltande äktenskap, dvs. äktenskap som är giltiga i ett land men inte i ett annat. Den som vill ingå äktenskap har emellertid möjlighet att åberopa lagen i sitt hemvistland, om han haft hemvist där i två år. Eftersom förekomsten av haltande partnerskap inte skall tillmätas någon avgörande betydelse finns det knappast anledning att hinderpröva för ett partnerskap enligt utländsk lag (jfr SOU 1987:18 avsnitt 8.4.1). I de länder som har eller kommer att införa en partnerskapslagstiftning kommer ett partnerskap som föregåtts av en hindersprövning enligt svensk lag med största säkerhet att erkännas.
3.2.4 Ingående av partnerskap
Förfarandet vid partnerskapsregistrering föreslås motsvara förfarandet vid borgerlig vigsel.
Sverige har tillträtt 1962 års FN-konvention angående samtycke till, minimiålder samt registrering av äktenskap. Enligt konventionen skall ett äktenskap inte anses i laga ordning ingånget utan båda kontrahenternas av fri vilja avgivna samtycke. Konventionen föreskriver att detta samtycke skall avges i vittnens närvaro och uppställer också en minimiålder för ingående av äktenskap. Konventionen kan inte anses direkt tillämplig på partnerskapsregistrering. Vårt förslag uppfyller hur som helst konventionens krav i dessa avseenden.
Enligt 1 kap. 4 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, IÄL, skall vigsel inför svensk myndighet alltid ske enligt svensk lag. Motsvarande bör gälla för partnerskapsregistrering.
Enligt 1 kap. 5 och 6 §§ samma lag har regeringen inom vissa ramar tillagts rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag och förrätta vigsel i Sverige enligt utländsk lag.
Med stöd av denna rätt har regeringen utfärdat bemyndiganden som innebär att med vissa diplomatiska eller konsulära tjänster eller med vissa prästerliga befattningar följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. I vissa fall är bemyndigandena begränsade, exempelvis på det sättet att vigselrätten endast gäller svenska medborgare. Regeringen har vidare utfärdat bemyndiganden som innebär att med vissa diplomatiska eller konsulära tjänster eller befattningar som präst följer rätt att förrätta vigsel här enligt utländsk lag. Även här är bemyndigandena i flera fall begränsade med avseende på de blivande makarnas medborgarskap eller hemvist.
Det har framförts att homosexuell samlevnad i många länder är oacceptabel och i vissa fall straffbar varför det skulle vara olämpligt att tillåta svensk partnerskapsregistrering utomlands.
Med den praxis som hittills har gällt i fråga om bemyndiganden vad gäller vigslar torde det dock inte komma i fråga att utfärda registreringsbemyndiganden i stater vars lagstiftning inte erkänner partnerskap.
Mot denna bakgrund anser vi också att i bestämmelserna i 1 kap. 5 och 6 §§ IÄL stadgas villkoren för att ett utomlands ingånget äktenskap skall erkännas i Sverige. Vi har inte funnit skäl att uppställa några andra kriterier för erkännande av ett utomlands ingånget partnerskap.
3.2.5 Partnerskapsskillnad
Enligt vårt förslag skall i princip samma regler gälla för partnerskapsskillnad som för äktenskapsskillnad. Konsekvenserna av detta blir bl.a. att partnerna, om de är överens och ingen av dem varaktigt bor tillsammans med och har vårdnaden om barn under 16 år eller de redan levt åtskilda i två år, kan få partnerskapsskillnad omedelbart efter ansökan. Detsamma gäller om partnerskapet har ingåtts i strid mot vissa partnerskapshinder. I andra fall skall partnerskapsskillnaden föregås av en betänketid.
Anledningen till att det i vissa fall krävs betänketid innan makar kan få äktenskapsskillnad är att samhället vill motverka förhastade skilsmässor. En upplösning av en familj innebär nästan alltid påfrestningar av främst ekonomisk men även känslomässig art för de berörda personerna. Särskilt hänsynen till barnen gör att det är angeläget med stabila familjebildningar.
Det skulle kunna hävdas att samhället inte har ett lika starkt intresse av att familjebildningar med ett partnerskap som ram har samma stabilitet som familjebildningar inom ramen för äktenskap. Emellertid innebär ett uppbrott från ett förhållande där parterna är av samma kön typiskt sett samma ekonomiska och känslomässiga påfrestningar som ett uppbrott från ett förhållande som består av en man och en kvinna. Det förekommer också att barn lever i homosexuella familjebildningar. En partnerskapsskillnad skulle typiskt sett för dessa barn vara väl så påfrestande som en äktenskapsskillnad. Mot denna bakgrund anser vi att även reglerna om betänketid vid äktenskapsskillnad skall göras tillämpliga vid partnerskapsskillnad.
Huvudregeln att samma regler skall gälla för partnerskapsskillnad som för äktenskapsmål bör gälla även internationellt privaträttsliga sammanhang. Eftersom det ännu är få länder som har lagstiftning om partnerskap är det emellertid nödvändigt att göra undantag i bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, NÄF.
När det gäller svensk domstols behörighet att handlägga ett mål om äktenskapsskillnad med internationell anknytning stadgas i 3 kap. 2 och 3 §§ IÄL att äktenskapsmål får upptas av svensk domstol under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar är relaterade till parternas anknytning till Sverige vid den tidpunkt när talan väcks vid domstol.
I de fall makarna är medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige är emellertid NÄF tillämplig. Denna förordning grundar sig på 1931 års nordiska familjerättskonvention. I dessa fall är huvudregeln att ett yrkande om äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat skall göras där makarna har hemvist eller senast haft gemensam hemvist (7 §). Bestämmelsen i NÄF innebär att det forum som anvisats där är exklusivt, dvs. det finns enligt denna bestämmelse bara en stats domstol som får uppta ett visst mål om äktenskapsskillnad. Bestämmelsen är också tvingande vilket innebär att svensk domstol skall avvisa ett yrkande om äktenskapsskillnad om det enligt nämnda regel skall upptas i något av de övriga nordiska länderna.
De internationellt privaträttsliga regler som utpekar behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad kan således medföra att svensk domstol inte är behörig att uppta en ansökan om äktenskapsskillnad mellan två makar. Detta innebär inga särskilda svårigheter eftersom makarna i ett sådant fall kan få till stånd en äktenskapsskillnad i ett annat land som de har anknytning till.
För partnerskapet är situationen en annan. Förutom Sverige kan endast Danmark och Norge för närvarande förväntas stå till tjänst med partnerskapsskillnader. För att kunna garantera att partnerskap som ingåtts i Sverige också kan upplösas är det nödvändigt att ge svensk domstol behörighet att uppta en ansökan om partnerskapsskillnad även på den grunden att partnerskapet ingåtts här.
3.2.6 Partnerskapets rättsverkningar
Vår utgångspunkt är att vad som gäller för äktenskap och makar skall gälla även för partnerskap och partner. Vi har emellertid funnit anledning att göra vissa undantag från denna grundprincip. Bortsett från dessa undantag skall de regler som gäller för makar och äktenskap tillämpas på motsvarande sätt för partnerskap och partner.
Vi anser att de flesta bestämmelser som gäller för äktenskapet är okontroversiella i den meningen att det är självklart att de skall omfattas av vårt förslag. Exempel härpå är giftorättssystemet, makes arvsrätt, makars underhållsskyldighet, bestämmelser om efterlevandeskydd, skatterättsliga och socialrättsliga bestämmelser, jävsbestämmelser samt olika bestämmelser i associationsrättslig lagstiftning.
Vi har inte bedömt det vara möjligt att presentera samtliga författningar som innehåller bestämmelser med anknytning till äktenskapet. I Betänkandet av Partnerskapskommittén (SOU 1993:98), bilaga 5, finns ett antal författningar redovisade som innehåller bestämmelser med anknytning till äktenskap.
I samma betänkande, bilaga 6, finns en närmare redogörelse för vissa rättsområden där äktenskapet har betydelse. I slutet av varje avsnitt finns en kort kommentar som anger i vilka fall en bestämmelse eller en grupp bestämmelser är avsedda att omfattas av Partnerskapskommitténs förslag till lag om partnerskap. Vårt förslag till lag om partnerskap, lag om sambor av samma kön samt följdändringarna i äktenskapsbalken och brottsbalken är identiska med förslagen i SOU 1993:98.
3.2.7 Bestämmelser som undantas
Vi anser att tre typer av bestämmelser bör undantas i en partnerskapslag; bestämmelser som ger upphov till gemensamt föräldraskap, bestämmelser som uppenbarligen tar sikte på det förhållandet att ett äktenskap består av en man och en kvinna samt vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser.
3.2.8 Bestämmelser om gemensamt föräldraskap
Undersökningar visar att homosexuella har en lika stor längtan efter barn som heterosexuella. Även bland heterosexuella förekommer barnlöshet i inte ringa omfattning. Det anses angeläget att hjälpa ofrivilligt barnlösa personer genom att möjliggöra exempelvis adoption och olika former av konstlad befruktning. En viktig utgångspunkt är dock att det inte finns någon av svensk rättsordning godkänd idé om en ''rätt till barn''.
En grundläggande förutsättning för att en person skall kunna få adoptera är att detta är till fördel för barnet. Insemination får utföras endast om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. Såväl adoption som insemination är av denna anledning kringgärdat av omfattande regler för att så långt som möjligt tillgodose dessa krav. Frågan om även homosexuella par skall ges tillgång till dessa förfaranden kan således inte ses som en fråga om att likställa olika familjebildningar. Vid detta avgörande kan inga andra hänsyn tas än vad som är bäst för barnen. Även vid bedömningen om två personer av samma kön skall kunna förordnas gemensamt till vårdnadshavare för ett barn eller få tillgång till annan konstlad befruktning skall hänsynen till barnets bästa vara vägledande.
Det finns ingenting som tyder på att homosexuella skulle vara sämre som föräldrar än heterosexuella. Det finns också omfattande forskning som tyder på att barn som växer upp i homosexuella familjebildningar inte skiljer sig från barn som växer upp i heterosexuella familjebildningar. Denna forskning har dock mött viss kritik. Kritikerna har gjort gällande bl.a. att urvalet av de föräldrar och barn som har undersökts inte är representativt. Det har också rests invändningar mot forskningens tillförlitlighet på den grunden att man inte har följt barnen under en tillräckligt lång tid varför förändringar som kanske visar sig senare i livet inte redovisas i forskningen.
Vi anser att så länge det inte råder någorlunda enighet bland forskare om vilka konsekvenser det kan ha för ett barn att växa upp i en homosexuell familjebildning, är det inte lämpligt att möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn gemensamt eller att få tillgång till olika former av konstlad befruktning. Av samma skäl anser vi att två partner inte heller skall ges möjlighet att förordnas gemensamt till vårdnadshavare för barn.
Ytterligare argument för vårt ställningstagande är att en lagstiftning som möjliggör gemensamt föräldraskap för homosexuella par sannolikt skulle strida mot nuvarande värderingar i samhället.
Vårt resonemang kan angripas av främst två skäl. För det första föreligger det inget principiellt hinder för en ensamstående, homosexuell eller heterosexuell, att adoptera ett barn. För det andra finns det redan faktiskt ett antal barn som växer upp i familjebildningar som består av två vuxna av samma kön. Många av dessa barn har bara en rättslig förälder.
Av tillgänglig statistik (SCB Statistiska meddelanden, serie S 43) framgår att antalet av svensk domstol beviljade adoptioner när adoptanten varit ensamstående under åren 1975--1985 uppgått till ett drygt hundratal varje år. Någon motsvarande statistik för senare år finns inte sammanställd. Av statistiken framgår inte vilken ålder dessa adoptivbarn hade vid adoptionen eller vilken eventuell tidigare relation de haft till adoptanten. I denna grupp adoptioner torde dock finnas ett antal där adoptivbarnet varit underårigt och utan tidigare relation till adoptanten. I dessa fall, liksom i andra fall av adoption, har domstolen kommit fram till att adoptionen är till fördel för barnet. Vid ensamadoptioner är det förhållandet att adoptanten är ensamstående en av flera omständigheter som inverkar på den lämplighetsbedömning som alltid sker.
Det kan då tyckas att det generellt måste vara bättre för ett barn att ha två föräldrar än en, även om föräldrarna skulle vara av samma kön. Det är knappast heller konsekvent att tillåta adoption av en men inte två homosexuella personer.
Eftersom en övervägande del av de underåriga som adopteras i dag kommer från främmande länder måste dock även givarländernas inställning beaktas. Med tanke på de reaktioner som väckts utomlands i samband med adoptioner där det efter adoptionsbeslutet visat sig att adoptanten lever i ett homosexuellt förhållande kan vi utgå från att ett flertal länder skulle ställa sig negativa till adoption av två öppet homosexuella personer. Om Sverige skulle inta en positiv hållning till adoption för partner finns det risk för att de flesta, för att inte säga alla, länder som nu är givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle ställa sig mycket tveksamma till adoption av sina medborgare. Detta skulle då drabba alla personer som vill adoptera utländska barn.
Det förhållandet att det i dag finns ett antal barn som rent faktiskt växer upp med två personer av samma kön är enligt vår mening inget argument för att tillåta homosexuella par att adoptera gemensamt eller få tillgång till konstlad befruktning. Detta förhållande aktualiserar dock en annan fråga, nämligen den om styvbarnsadoption.
Det finns, såväl i homosexuella som i heterosexuella familjebildningar, barn som av olika anledningar endast har en rättslig förälder. I vilken utsträckning det skulle vara till fördel för ett sådant barn att bli styvbarnsadopterat av den rättslige förälderns make eller partner beror på förhållandena i det enskilda fallet.
I många fall skulle en sådan adoption kunna innebära försämringar för barnet, både ur ekonomisk och social synpunkt. Ett barn, vars ena förälder är avliden, skulle genom en styvbarnsadoption av den andre förälderns make eller partner kunna gå miste om olika efterlevandeförmåner. Barnet skulle också förlora sin rätt till arv efter den avlidne förälderns släktingar. Man kan inte heller bortse från risken att barnets kontakter med den avlidne förälderns släktingar skulle försämras eller rent av skäras av genom en adoption, något som typiskt sett måste anses vara till nackdel för barnet. I det enskilda fallet skulle en styvbarnsadoption i en sådan situation ändå kunna vara till fördel för barnet ur såväl ekonomisk som social och kanske även psykologisk synpunkt.
Det förekommer naturligtvis barn som aldrig haft mer än en rättslig förälder, nämligen barn till vilket faderskapet inte har fastställts. De barn som är adopterade av ensamstående personer har en liknande situation. Båda dessa typfall är förhållandevis ovanliga.
En styvbarnsadoption i någon av sistnämnda situationer skulle i många fall kunna öka barnets ekonomiska och sociala trygghet. Vi är emellertid inte övertygade om att möjligheten till styvbarnsadoption av en make eller partner är det lämpligaste eller mest effektiva sättet att trygga dessa barns rätt.
Om rätt till styvbarnsadoption för partner skulle införas öppnas också en möjlighet för adoption av barn som man från början inte har tänkt sig. En sådan rätt skulle nämligen innebära att ett barn som har blivit adopterat från ett annat land senare skulle kunna bli styvbarnsadopterat på så sätt att det får två rättsliga föräldrar av samma kön. Denna möjlighet skulle sannolikt väcka negativa reaktioner från givarländer.
Sammanfattningsvis innebär vårt förslag att partner inte skall ges möjlighet att adoptera gemensamt. En partner skall inte heller ges möjlighet att adoptera sin partners barn för att uppnå rättsligt gemensamt föräldraskap. I likhet med vad som gäller för en gift person skall en partner inte heller ensam kunna anta ett adoptivbarn. Partner skall vidare inte ges tillgång till konstlad befruktning eller kunna gemensamt vara vårdnadshavare för en underårig.
3.2.9 Uppenbarligen könsrelaterade bestämmelser
Det finns ett antal situationer där det förhållandet att en make har ett visst kön har självständig betydelse. Några av de mer centrala bestämmelserna finns i lagen (1984:1140) om insemination och i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen. Som nämnts i föregående avsnitt är det inte avsikten att dessa bestämmelser skall göras tillämpliga på partner.
Inte heller andra bestämmelser vars tillämpning uppenbarligen förutsätter att makarna är av motsatt kön är avsedda att omfattas av vårt förslag till lag om partnerskap. Anledningen till detta undantag torde vara uppenbar. I specialmotiverigen till vårt förslag, kapitel 4, framgår utförligare vilka bestämmelser som avses.
3.2.10 Vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser
Den svenska privaträtten, IP-rätten, reglerar under vilka förutsättningar svensk domstol eller myndighet skall befatta sig med en fråga med internationell anknytning och enligt vilket lands lag frågan skall avgöras. IP-rätten reglerar också förutsättningarna för att utländska avgöranden skall erkännas eller verkställas här.
IP-rätten bygger till stor del på praxis. Den är dock, i långt större utsträckning än sina danska och norska motsvarigheter, författningsreglerad. Den IP-rättsliga lagstiftningen består dels av allmänna regler som gäller i förhållande till andra stater, dels av regler i förhållande till vissa stater. De senare har tillkommit efter internationella överenskommelser och tar över de allmänna reglerna i den mån det föreligger en konflikt mellan systemen.
En sådan konventionsbaserad författning är förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption, förmynderskap, NÄF.
Eftersom vår strävan är att i minsta möjliga mån särreglera partnerskapet anser vi att utgångspunkten bör vara att de IP-rättsliga bestämmelser som finns på äktenskapsrättens område skall tillämpas även på partnerskap.
Vi har inte funnit anledning att göra något särskilt undantag från huvudregeln att partnerskapet skall ha samma rättsverkningar som äktenskapet och att samma bestämmelser skall gälla som för äktenskapet när det gäller IP-rättsliga bestämmelser.
Det finns dock enligt vår mening såväl praktiska som principiella skäl till att man bör undanta tillämpningen av NÄF på partnerskap. Till att börja med kan konstateras att de allmänna IP-rättsliga regler som finns är en fullt tillräcklig reglering av de frågor som kan uppkomma.
Om NÄF skulle göras tillämplig på partnerskap skulle vidare de forumbestämmelser som finns i 7 § i denna förordning kunna leda till att det i vissa fall skulle saknas behörig domstol för att avgöra ett mål om partnerskapsskillnad, vilket inte är godtagbart. Vidare konstaterar vi att den internordiska reglering som finns i NÄF bildar en helhet och att tillämpningen av den förutsätter ömsesidighet. Eftersom alla nordiska länder ännu inte har lagstiftning om partnerskap brister därmed en viktig förutsättning.
I Danmark och Norge har man uppenbarligen gjort en liknande bedömning. I den danska Lov om registreret partnerskab undantas således internationella regler som grundar sig på internationella överenskommelser om inte medkontrahenterna ''tillsluter sig detta'' (4 § fjärde stycket). Den norska lagen innehåller inget sådant undantag, men i förarbetena till lagen uttalar man att den konvention på vilken NÄF är grundad inte gäller för registrerat partnerskap eftersom endast två av de konventionsslutande staterna har detta institut (Ot.prp.nr. 32 (1992-93) s. 35).
Det finns emellertid inte något hinder mot att uppta förhandlingar med Danmark och Norge i syfte att tillskapa ett system motsvarande NÄF för partnerskap.
3.2.11 Upplysningsplikt
På grund av osäkerheten om hur främmande länder kommer att betrakta ett svenskt partnerskap bör skattemyndigheten vid hindersprövningen upplysa om risken för att ett partnerskap inte blir gällande utomlands. När vi har övervägt huruvida en sådan upplysningsplikt skall vara inskriven i lagen har vi noterat att man vid hindersprövningen för äktenskap i vissa situationer kan förutse eller misstänka att ett äktenskap inte kommer att erkännas i en eller båda kontrahenternas hemland. Detta kan vara fallet när en utländsk medborgare begär hindersprövning enligt svensk lag under åberopande att han har hemvist här. I sådant fall föreskrivs att både de blivande makarna, i samband med ansökan om hindersprövning, skall göras uppmärksamma på risken att äktenskapet inte blir giltigt i andra länder (RSV:s handbok i folkbokföring, 910301, s. 10). Någon i lag föreskriven sådan upplysningsplikt finns dock inte. Mot denna bakgrund torde det inte heller vara nödvändigt att införa en upplysningsplikt om partnerskap.
3.2.12 Terminologiska frågor
Det institut som vi nu föreslår skall införas har vi valt att benämna partnerskap. Institutet har dock tidigare i olika sammanhang benämnts registrerat partnerskap.
Uttrycket partnerskap har i dag knappast någon mer exakt betydelse varken juridiskt eller i allmänt språkbruk. Uttrycket kan ge associationer såväl till olika bolagsformer som till andra former av gemenskap eller samarbete. Det kan därför anses olyckligt att använda ett sådant begrepp för ett institut som har så omfattande rättsverkningar och är av så stor betydelse för såväl de två kontrahenterna som för tredje man.
För att kunna skilja ut det institut som omfattas av vårt förslag från andra former av gemenskap kan antingen genom tillägget ''registrerat'' markeras att det är en särskild sorts partnerskap som avses eller ge det en ny benämning.
Den finns enligt vår uppfattning vissa skäl att även fortsättningsvis använda uttrycket ''registrerat partnerskap'' eftersom det i viss utsträckning har blivit inarbetat genom den offentliga debatt som har förts. Uttrycket anknyter också till Socialstyrelsens och Partnerskapskommitténs lagförslag och till de motsvarande nordiska lagarna.
Vi anser dock att tillägget ''registrerat'' i möjligaste mån bör undvikas eftersom det enligt vår uppfattning ger associationer till olika former av registrering av homosexuella. Som vi ser det skulle det dock vara olyckligt att ge institutet en helt ny benämning utan anser att det finns anledning att anknyta till den terminologi som använts tidigare och som finns i Danmark och Norge. Vi har därför, trots de invändningar som kan resas, valt att använda uttrycket ''partnerskap'' och de personer som ingår i detta ''partner''. Det kan tilläggas att man numera i Danmark har slopat ''registrerad'' i vardagligt tal.
3.3 Vårt förslag -- lag om sambor av samma kön 3.3.1 Allmänna utgångspunkter
Mot bakgrund av vår tidigare inställning till olika samlevnadsformer och som en konsekvens av vårt förslag till lag om partnerskap anser vi att homosexuell och heterosexuell samlevnad bör i princip likställas även på sambostadiet. Vi föreslår därför att lagen (1987:813) om homosexuella sambor ersätts av en ny lag, en lag om sambor av samma kön. Vårt förslag innebär att homosexuell och heterosexuell samlevnad likställs rättsligt i samma utsträckning som partner jämställs med makar.
3.3.2 Lagen (1987:813) om homosexuella sambor
Den kritik som riktats mot lagen (1987:813) om homosexuella sambor, den s.k. homosexlagen, har berört tre områden; lagens materiella innehåll, lagstiftningstekniken samt informationen om lagens existens och dess innehåll. Vi anser att det även finns anledning att ifrågasätta den valda terminologin.
Det har, bl.a. från homsexuellas organisationer, framförts önskemål om en utvidgning av homosexlagen eller ändring i övrig lagstiftning på så sätt att homosexuell och heterosexuell samlevnad i större utsträckning jämställs i rättsligt avseende. Man har då åberopat det principiella uttalandet från år 1973 att samlevnad mellan två personer av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform (bet. LU 1973:20 s. 116). Man har menat att det mot bakgrund av detta uttalande inte är konsekvent att särbehandla dessa olika samlevnadsformer.
Det har även framförts kritik mot lagstiftningstekniken där olika författningar och lagrum räknas upp. Denna uppräkningsteknik påstods medföra en påtaglig risk för att ''homosexlagen'' glöms bort vid lagstiftningsarbete.
Det har vidare framförts kritik mot den bristande informationen om lagens existens och innehåll. Det har framförts att det, även bland de som känner till lagens existens, finns bristande kunskap om lagens innehåll och att det finns föreställningar såväl om att lagen ger ett mer omfattande skydd än vad som faktiskt är tänkt som att den knappast ger något skydd alls.
3.3.3 Lagens materiella innehåll
I avsnitt 2.2.1 finns en redogörelse för homosexlagen. Det är vår uppfattning att lagen fyller viktiga funktioner bl.a. vad gäller konfliktlösning och opinionsbildning och att den ger ett visst skydd för parterna i ett förhållande. Detta gäller särskilt i den del den hänvisar till lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, den s.k. sambolagen.
Lagen har hittills inte tillämpats i någon större utsträckning vid domstolar och myndigheter. Det finns dock anledning att anta att redan existensen av den innebär att konflikter kan förebyggas eller lösas innan de kommer till domstolars och myndigheters kännedom. Det förhållandet att lagen tillämpas i liten omfattning kan enligt vår uppfattning inte tas till intäkt för att den fyller en liten funktion.
Partnerskapskommittén har i sitt betänkande (SOU 1993:98) bilaga 5 och 6 gjort inventeringar av bestämmelser som gäller för två personer som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden dvs. vad som brukar benämnas sambor. Vissa av dessa bestämmelser gäller även för sambor av samma kön.
Det är främst inom tre områden som homosexuell och heterosexuell samlevnad inte är likställd. Det första området är den lagstiftning som reglerar olika former av konstlad befruktning och möjlighet till gemensam vårdnad av barn. Ett annat område är det socialrättsliga området varmed avses bl.a. bestämmelser om pensioner, föräldraförsäkring, ersättning vid arbetsskada, familjebidrag, tjänstegrupplivförsäkringar och efterlevandeskydd. Vidare finns vissa jävsbestämmelser eller jävsliknande bestämmelser där sambor anses så närstående att vissa effekter inträder. Exempel på vad vi kallar jävsliknande bestämmelser finns i avsnitt 2.2.1.
3.3.4 Konstlad befruktning och gemensam vårdnad
De två lagar som reglerar konstlad befruktning är lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen. En grundförutsättning för att insemination eller konstlad befruktning skall få utföras på en kvinna är att hon är gift eller sammanbor med en man. Sambor av motsatt kön har således tillgång till dessa två förfaranden. Ensamstående kvinnor eller kvinnor som lever tillsammans med en annan kvinna, s.k. homosexuella sambor, är däremot uteslutna från dessa lagars tillämpning. Enligt 13 kap. 8 § andra stycket föräldrabalken kan två särskilt förordnade förmyndare utses gemensamt till vårdnadshavare för en underårig. En förutsättning för detta är dock att förmyndarna är gifta med varandra eller lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden, dvs. är sambor av motsatt kön.
Av samma skäl som har anförts för partnerskapets del anser vi inte att det för närvarande är lämpligt att utvidga tillämpningen av dessa bestämmelser till sambor av samma kön.
3.3.5 Socialrättsliga bestämmelser
Vissa regler som gäller för sambor av motsatt men inte samma kön tar sikte på att sambor av motsatt kön typiskt sett ofta har en familjefunktion. Exempel på sådana regler är bestämmelser om olika former av pensioner, efterlevandeskydd samt föräldrapenningförmåner och föräldraledighet.
Det förekommer även familjer som utgörs av två vuxna av samma kön och ett eller flera underåriga barn. Dessa barn kan visserligen inte vara parets gemensamma, varken biologiskt eller juridiskt. Rent faktiskt kan emellertid dessa familjer ha en sådan familjefunktion som är motivet till nämnda bestämmelser. Vi anser således att det inte finns något bärande skäl att undanta tillämpligheten av denna typ av bestämmelser på sambor av samma kön. Inte heller i övrigt finns enligt vår uppfattning anledning att undanta bestämmelser inom det socialrättsliga området.
3.3.6 Jävsbestämmelser
När det gäller jävsbestämmelser eller jävsliknande bestämmelser anser vi att det framstår som inkonsekvent och mindre välbetänkt att vissa sådana bestämmelser omfattar sambor av motsatt kön men, i vart fall inte uttryckligen, även sambor av samma kön. Dessa två grupper måste typiskt anses vara jäviga i en viss situation.
Även om många jävsbestämmelser innehåller ett närståendebegrepp, som i och för sig torde omfatta sambor av samma kön, anser vi, både ur principiell och praktisk synpunkt, att jävsbestämmelser och jävsliknande bestämmelser som omfattar sambor av motsatt kön borde uttryckligen omfatta även sambor av samma kön.
Vidare kan vi inte se några bärande skäl till varför de i avsnitt 2.2.1 redovisade bestämmelserna i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag m.m., bankrörelselagen (1987:617) eller lagen (1986:436) om näringsförbud inte skall omfatta även sambor av samma kön.
Dessa bestämmelser uppbärs, liksom de egentliga jävsbestämmelserna, av tanken på att förhindra att personer på ett otillbörligt sätt gynnar närstående eller att ovidkommande hänsyn påverkar beslutsförfarandet.
3.3.7 Slutsatser
Vårt förslag till lag om partnerskap innebär att partnerskapet med vissa särskilt angivna undantag skall få samma rättsverkningar som äktenskapet. Mot bakgrund härav finner vi det ologiskt och inkonsekvent att inte i motsvarande mån jämställa samlevnad mellan två personer av motsatta kön med samlevnad mellan två personer av samma kön.
En sådan jämställdhet skulle med all säkerhet få flera av de positiva konsekvenser som vi tror att en partnerskapslag skulle få; ökad juridisk och homosexuell trygghet för homosexuella par som lever tillsammans, ökad jämlikhet och rättvisa samt en ökad medvetenhet om och förståelse för homosexualitet och homosexuella parförhållanden.
Vi föreslår således att homosexuell och heterosexuell samlevnad skall jämställas på sambostadiet med två undantag. Två sambor av samma kön skall inte ges möjligheten att ha den gemensamma vårdnaden av en underårig. Bestämmelser vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att samborna är av motsatt kön skall inte gälla för sambor av samma kön. Beträffande skälen för och innebörden av de två grupperna hänvisar vi till motsvarande bestämmelser i vårt förslag till lag om partnerskap.
3.3.8 Lagstiftningstekniken
I likhet med vad som gäller för en lag om partnerskap finns det i princip tre olika sätt att lagstiftningstekniskt åstadkomma att sambor av samma kön omfattas av en viss bestämmelse; att behålla den uppräkningsteknik som valts i homosexlagen och fylla på med nya författningar och lagrum, att göra ändringar i respektive författning eller använda sig av samma teknik som i vårt förslag till lag om partnerskap, dvs. en teknik med en huvudregel och undantagsbestämmelser. Fördelarna och nackdelarna är i princip samma som de som vi har redogjort för i avsnitt 3.1.13.
Vi anser, av samma skäl som när det gäller vårt förslag till lag om partnerskap, att den sistnämnda tekniken är att föredra även i vårt förslag till lag om sambor av samma kön. Ytterligare en fördel med denna teknik är att det möjligen finns ett värde i att de av oss föreslagna lagarna är uppbyggda efter samma mönster.
3.3.9 Terminologiska frågor
Det har i ett flertal lagstiftningsärenden uttalats att det med uttrycket sambor avses en man och en kvinna som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Man har därvid hänvisat till den betydelse ordet har i allmänt språkbruk (bl.a. prop. 1986/87:124). För ett förhållande som består av två sammanboende personer har man vanligtvis använt uttrycket homosexuella sambor. Vi anser att dessa begrepp är i viss mån missvisande och kommer nedan att redogöra för skälen för detta.
I takt med att öppenheten till homosexualitet blivit allt större och antalet personer som lever tillsammans i ett kärleksförhållande med en person blivit allt fler, är det enligt vår åsikt numera tveksamt om sambor i allmänt språkbruk endast omfattar två personer av motsatt kön.
Att som enligt gällande ordning beteckna två sammanlevande personer av motsatt kön som sambor och två sammanlevande personer av samma kön som homosexuella sambor är olyckligt också av det skälet att detta lätt ger intryck av att ett förhållande mellan två män eller mellan två kvinnor skulle vara uppbyggt runt sexualiteten i högre grad än ett förhållande mellan en man och en kvinna. Ett sådant antagande finns det enligt vår mening knappast stöd för.
Man skulle kunna använda begreppen heterosexuella respektive homosexuella sambor för att i de fall som behövs kunna skilja på samboförhållanden som består av personer av motsatt respektive samma kön. Vi anser dock att även detta skulle vara olyckligt då det alltför starkt betonar sexualiteten i ett förhållande. Sexualiteten torde i de flesta förhållanden vara en viktig del men det är den inte i alla och är långt ifrån den enda ingrediensen.
Ytterligare ett alternativ är att använda uttrycket sambor för sammanboende oavsett kön och i förekommande fall ange att en viss bestämmelse är tillämplig endast om samborna är av motsatt respektive samma kön. Med sambor skulle då avses dels en man och en kvinna som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden, dels två personer av samma kön som lever tillsammans under motsvarande förhållanden.
Fördelarna med sistnämnda alternativ är flera. Uttrycket sambor är ett redan existerande begrepp som är välkänt för de flesta. Vi anser att detta begrepp i dag i allmänt språkbruk torde omfatta även s.k. homosexuella sambor. Vi har exempelvis noterat att man i familjebidragsförordningen (1991:1492) använt uttrycket ''sambor av samma eller motsatt kön'' (6 §).
Enligt vårt förslag kommer den rättsliga skillnaden mellan dem som i dag benämns sambor och dem som benämns homosexuella sambor i princip att bestå endast vad gäller möjligheterna till konstlad befruktning och gemensam vårdnad om barn. Det finns således i de flesta fall inga praktiska skäl att ha kvar olika benämningar.
Vi anser att det ur opinionsbildande synpunkt finns ett värde i att inte i onödan göra en terminologisk skillnad mellan olika samboförhållanden. Detta markerar också den principiella inställningen att samboförhållanden är lika mycket värda oavsett vilket kön kontrahenterna har.
Vi anser således att uttrycket ''sambor'' även i juridiskt språkbruk borde kunna omfatta såväl personer som sammanlever i heterosexuella som homosexuella förhållanden.
3.4 Övriga förslag
Vi föreslår också, i princip som konsekvenser av vårt förslag till lag om partnerskap, vissa ändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken.
Ändringarna i äktenskapsbalken innebär följande. Bestående partnerskap skall utgöra äktenskapshinder. Den skriftliga försäkran som de som vill ingå äktenskap skall avlägga vid hindersprövning skall omfatta även uppgifter om tidigare partnerskap. Vissa bestämmelser om rätt till äktenskapsskillnad när äktenskap har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift utvidgas till att avse även den situationen när äktenskap ingåtts trots att någon av makarna var partner. Efter hänvisning i lagen om partnerskap kommer motsvarande att gälla för partner.
Ändringen i brottsbalken innebär att kriminaliseringen av tvegifte i 7 kap. 1 § BrB utvidgas så att den överensstämmer med den ovan nämnda ändringen i äktenskapsbalken.
3.5 Ekonomiska konsekvenser
De ekonomiska konsekvenserna av en partnerskapslag är svåra att överblicka. Detta beror på flera faktorer. En sådan är att det är oklart hur många par som kommer att vilja registrera sig. En annan är att den ekonomiska situationen för dem som kan tänkas ingå partnerskap är okänd varför det är osäkert hur bl.a. olika bidragsformer skulle påverkas. En partnerskapslag skulle enligt vår uppfattning sannolikt också få en inte obetydlig attitydpåverkande effekt. De ekonomiska konsekvenserna av denna effekt är svårbedömbara.
Införandet av en partnerskapslag skulle komma att dra med sig vissa kostnader av engångsnatur. Vad vi närmast tänker på är den tekniska anpassningen av folkbokföringen m.m. som en partnerskapslag skulle medföra. Den ökning av de löpande administrativa kostnaderna som vårt förslag skulle föra med sig torde dock bli ganska försumbar.
Vårt förslag i den del det innebär att äktenskapets rättsverkningar kommer att bli tillämpligt även på partner, kommer i vissa fall att medföra att de offentliga utgifterna minskar eller ökar inom vissa områden.
En partnerskapslag skulle sannolikt komma att medföra att öppenheten till homosexualitet och homosexuella ökar. Vidare kan en partnerskapslag komma att främja stabilare parförhållanden bland homosexuella. Dessa förhållanden skulle kunna få positiva hälsoeffekter. I vart fall på sikt finns det därför anledning att anta att såväl de offentliga utgifterna som har direkt samband med hälso- och sjukvård som mer indirekta kostnader i inkomstbortfall m.m. skulle minska som en följd av en partnerskapslag.
Även konsekvenserna av vårt förslag till lag om sambor av samma kön är svåra att bedöma. Vårt förslag i denna del skulle inte komma att medföra några omedelbara kostnader eftersom förslaget inte förutsätter något administrativt förfarande.
Vår samlade bedömning är alltså att vårt förslag till lag om partnerskap och lag om sambor av samma kön, både på kort och i synnerhet på lång sikt, totalt sett skulle innebära offentliga besparingar.
4. Specialmotivering
Vårt förslag innebär att det införs en lag om partnerskap, PL, och en lag om sambor av samma kön samt att vissa ändringar görs i äktenskapsbalken och brottsbalken. Lagen om sambor av samma kön föreslås ersätta lagen (1987:813) om homosexuella sambor. Vårt yrkande innebär att samtliga bestämmelser träder i kraft den 1 juli 1994.
4.1 Förslaget till lag om partnerskap
Lagförslaget innehåller två kapitel. I det första finns bestämmelser om partnerskapets ingående och upplösning. I det andra finns bestämmelser om partnerskapets rättsverkningar. Vi har valt samma lagstiftningsteknik som finns i de danska och norska motsvarande lagarna dvs. vi har i stor utsträckning hänvisat till motsvarande bestämmelser för äktenskap och gjort undantag från dessa bestämmelser i de fall där vi har ansett det nödvändigt eller lämpligt. Att vi har valt denna lagstiftningsteknik har flera skäl. Den huvudsakliga anledningen är att flertalet av de regler som gäller för äktenskap och makar föreslås gälla även för partnerskap och partner. Avsikten är också att den praxis som finns på äktenskapsrättens område skall kunna tillämpas på motsvarande frågor för partnerskapets del.
1 kap. Partnerskaps ingående och upplösning
Partnerskap 1 §
Bestämmelsen är en direkt översättning av motsvarande regel i äktenskapsbalken (1 kap. 1 § ÄktB). Genom bestämmelsen fastslås att partnerskap kan ingås utan krav på hushållsgemenskap, sexuell relation eller sexuell läggning och att fler än två personer inte kan ingå partnerskap med varandra. Även om partnerskapet således står öppet för t.ex. goda vänner eller avlägsna släktingar av samma kön, är det tänkt för homosexuella par.
2 §
Denna bestämmelse motsvaras av 1 kap. 5 § ÄktB.
Partnerskapshinder 3 §
Denna paragraf får anses vara en bestämmelse om svensk myndighets behörighet att förrätta partnerskapsregistrering. Av praktiska skäl, för att bedömningen av dess uppfyllelse skall ske inom ramen för hindersprövningen, har den konstruerats som ett partnerskapshinder. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet för äktenskapets del, innebär att minst en av dem som vill ingå partnerskap skall ha viss anknytning till Sverige. Beträffande våra närmare överväganden vid utformningen av denna bestämmelse hänvisar vi till avsnitt 3.2.2 ''Ett anknytningsvillkor''.
Det torde i flertalet fall inte möta några problem att avgöra frågan om någons medborgarskap. I de fall en person har dubbelt medborgarskap torde han alltid kunna åberopa ett svenskt medborgarskap.
I 7 kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap likställs en statslös person med medborgare i den stat där han har hemvist eller, om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort, och politisk flykting med medborgare i den stat där han har hemvist. Denna likställdhetsregel bör komma till användning även vid prövningen av villkoren i förevarande paragraf.
Innebörden av begreppet hemvist kan variera beroende på i vilket sammanhang det används. Den definition av hemvistbegreppet, som år 1973 infördes i 7 kap. 2 § ovan nämnda lag, utformades för att komma till användning inom den internationella familjerätten. Definitionen anger att den som är bosatt i en viss stat skall anses ha sin hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Detta hemvistbegrepp, som är avsett att komma till användning även vid prövningen anligt 1 kap. 3 § PL, behandlas utförligt i bl.a. SOU 1987:18.
4 §
De äktenskapshinder som paragrafen hänvisar till är underårighet, nära släktskap, bestående äktenskap och, efter följdändring i äktenskapsbalken, bestående partnerskap. Dessa hinder har behandlats i avsnitt 3.2.1.
Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underårige har sin hemvist. För det fall den underårige saknar hemvist i Sverige, faktisk eller formell, saknas uttrycklig bestämmelse om vem som är behörig att pröva en dispensansökan. Dispensansökan prövas i sådana fall av regeringen (Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., Stockholm 1990, s. 53).
En dispensansökan om ingående av partnerskap skall således prövas av länsstyrelsen i det län där den underåriga har sin hemvist eller, om han saknar hemvist i Sverige, av regeringen.
En ansökan om att ingå partnerskap med ett halvsyskon prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vid denna prövning torde man kunna göra samma överväganden som görs vid en motsvarande prövning för ingående av äktenskap, och som har sin grund i de etiska synpunkter som redovisats i avsnitt 3.2.1.
En partnerskapsregistrering blir giltig även om ett partnerskapshinder senare konstaterats. Om det förelegat ett absolut släktskapshinder eller om någon av partnerna var gift eller partner kan dock partnerskapet upplösas, jfr 5 kap. 5 § ÄktB.
Av andra stycket i denna bestämmelse framgår att de i svensk lag angivna partnerskapshindren alltid skall tillämpas, således även om någon av de blivande partnerna är utländsk medborgare (se avsnitt 3.2.3).
Prövning av partnerskapshinder 5--6 §§
Den huvudsakliga innebörden av bestämmelserna är att hindersprövning för partnerskap och eventuella överklaganden av beslut i samband därmed sker enligt samma regler som gäller för hindersprövning av äktenskap.
Detta innebär att hindersprövningen skall göras av skattemyndigheten i det län där någon av partnerna är folkbokförd eller, om ingen av dem är folkbokförd här i landet, i det län där någon av dem vistas. En begäran om hindersprövning skall göras av parterna gemensamt hos valfri skattemyndighet eller allmän försäkringskassa (3 kap. 1 § ÄktB). Den som varken är eller skall vara folkbokförd här i landet skall vid hindersprövningen om möjligt visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå partnerskapet (3 kap. 2 § första stycket ÄktB). Detta intyg behöver emellertid, eftersom hindersprövningen sker enligt svensk lag, inte innehålla annat än uppgifter om ålder, civilstånd och släktförhållanden. Om det fordras särskilt tillstånd till partnerskapet på grund av underårighet eller nära släktskap skall sådant uppvisas vid hindersprövningen (3 kap. 2 § andra stycket ÄktB).
Vid hindersprövningen skall parterna skriftligen avge en försäkran (3 kap. 3 § ÄktB). Enligt förordningen (1987:1015) om försäkran vid hindersprövning, fastställer Riksskatteverket formulär för den försäkran som blivande makar skall avge vid hindersprövning. Vårt förslag till lag om partnerskap sammantaget med den föreslagna ändringen i äktenskapsbalken innebär att nytt formulär får utarbetas för hindersprövning för äktenskap och för partnerskap.
Finner skattemyndigheten att det inte finns något hinder mot partnerskapet, skall skattemyndigheten på begäran av parterna utfärda intyg om detta (3 kap. 4 § ÄktB). Detta beslut får överklagas hos länsrätten (15 kap. 2 § ÄktB).
I 15 kap. 1 och 4 §§ ÄktB finns bestämmelser om handläggningen i länsstyrelsen av ansökan om dispens för ingående av äktenskap när en blivande make är underårig och hur ett sådant beslut överklagas. Dessa bestämmelser får motsvarande tillämpning vid en ansökan om ingående av partnerskap.
Någon särskild bestämmelse om förfarandet vid prövningen av anknytningsvillkoren har vi inte bedömt vara nödvändig. Typiskt sett framgår de uppgifter som behövs för prövningen av folkbokföringen. Om så inte skulle vara fallet får skattemyndigheten begära kompletteringar av personen i fråga. Han eller hon har sedan att tillhandahålla begärda handlingar och upplysningar. Ett förfarande enligt dessa riktlinjer kan sägas följa av allmänna principer.
Partnerskapsregistrering 7--8 §§
Förfarandet vid partnerskapsregistrering föreslås motsvara förfarandet vid borgerlig vigsel. Parterna skall således vara samtidigt närvarande. De skall var för sig på fråga av förrättaren förklara att de samtycker till partnerskapet. Förrättaren skall därefter förklara att de är partner.
I förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel, som förrättas av domare eller särskilt förordnad vigselförrättare, finns föreskrifter om vilka ord vigselförrättaren skall rikta till mannen och kvinnan. Motsvarande förordning bör utfärdas för partnerskapsregistrering.
9 §
Denna bestämmelse anger vem som är behörig att förrätta partnerskapsregistrering. Den medför dock inte någon skyldighet att genomföra förrättningarna. Vad gäller vigsel framgår skyldigheten att viga av under föregående paragrafer nämnda 1987 års förordning. Motsvarande förordningsregler behövs även för partnerskapet; detta för att garantera att den som vill och har rätt att ingå partnerskap också skall få tillfälle att göra det.
10 §
Hänvisningarna i första stycket innebär att registreringsförrättaren skall förvissa sig om att hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade partnerskapsregistreringen och att inget hinder framkommit. Efter partnerskapsregistreringen skall registreringsförrättaren genast till partnerna överlämna ett bevis om partnerskapsregistreringen och sända underrättelse om partnerskapsregistreringen till den skattemyndighet som gjort hindersprövningen.
Regeringen medges här vidare rätt att utfärda behövliga föreskrifter för partnerskapsregistrering; se bl.a. motiveringen under föregående två paragrafer.
Hänvisningen i andra stycket innebär att beslut av partnerskapsförrättare kan överklagas till länsstyrelsen vilkens beslut kan överklagas till kammarrättten.
Hänvisningen i tredje stycket till 1 kap. 4, 7, 8 och 9 §§ i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap innebär att partnerskapsregistrering inför svensk myndighet sker enligt svensk lag samt att utomlands ingångna partnerskap erkänns här under vissa förutsättningar. Hänvisningen till 1 kap. 5 och 6 §§ i 1904 års lag innebär att regeringen får utfärda bemyndiganden att förrätta partnerskapsregistreringar utomlands enligt svensk lag och i Sverige enligt utländsk lag. Beträffande våra överväganden i sistnämnda avseenden hänvisar vi till avsnitt 3.2.4 ''Ingående av partnerskap''.
Partnerskapsskillnad m.m.
11 §
Samma regler gäller för partnerskapsskillnad som för äktenskapsskillnad. Bestämmelserna innebär i korthet att partnerna, om de är överens och ingen av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den partnerns vårdnad eller om de redan levt åtskilda i två år, kan få partnerskapsskillnad omedelbart efter ansökan. Detsamma gäller om partnerskapet har ingåtts i strid mot vissa partnerskapshinder. I andra fall föregås partnerskapsskillnaden av en betänketid på minst sex månader. När en dom på partnerskapsskillnad vinner laga kraft är partnerskapet upplöst.
12 §
I 14 kap. ÄktB finns särskilda bestämmelser om rättegången i äktenskapsmål. Dessa rättegångsbestämmelser blir tillämpliga även på partnerskapsmål.
Även de allmänna internationellt privaträttsliga bestämmelserna om äktenskapsmål, 3 kap. 1--5 §§ och 10- 12 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, blir tillämpliga på partnerskapsmål. Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap skall dock inte tillämpas. Detta framgår av 2 kap. 4 § PL. För våra närmare överväganden beträffande detta undantag hänvisar vi till avsnitt 3.2.10.
I 14 kap. 6 § ÄktB regleras domstolens underrättelseskyldighet till makarna i de fall betänketid behövs. Närmare föreskrifter om hur denna underrättelseskyldighet skall fullgöras finns i förordningen (1983:490) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter beträffande äktenskapsskillnader m.m. I samma förordning finns bestämmelser om domstols underrättelseskyldighet när domstolen har avgjort ett mål varigenom ett äktenskap har upplösts eller en vigsel har förklarats ogiltig eller när en domstol har meddelat att i främmande stat meddelat beslut om upplösning av ett äktenskap skall gälla i Sverige.
I förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret föreskrivs vidare en skyldighet för domstol att underrätta SCB om bl.a. vissa domar och beslut i äktenskapsmål.
Även nu nämnda förordningsbestämmelser får motsvarande tillämplighet på partnerskap.
13 §
De internationellt privaträttsliga reglerna kan medföra att svenska domstolar inte är behöriga att skilja makar som gift sig i Sverige. Detta innebär inga särskilda svårigheter för makarna, eftersom de i sådant fall kan få en äktenskapsskillnad till stånd i ett annat land som de har starkare anknytning till.
För partnerskapet är situationen en annan. Förutom Sverige kan endast Danmark och Norge för närvarande förväntas stå till tjänst med partnerskapsskillnader. Bakgrunden till bestämmelsen är således att svensk lag måste garantera att partnerskap som ingåtts här också kan upplösas.
2 kap. Partnerskapets rättsverkningar 1 §
Första stycket av denna bestämmelse lägger grunden för partnerskapets innebörd. Bortsett från undantagen i följande paragrafer innebär det att alla äktenskapets verkningar också skall gälla för partnerskapet.
Med äktenskapets rättsverkningar avses inte bara sådana som får effekt under äktenskapets bestånd utan också rättsverkningar som får betydelse i samband med att äktenskapet upplöses och därefter. Bestämmelsen inriktar sig inte enbart på rättsverkningar som framgår av lag utan också på sådana som emanerar från författningar av lägre dignitet.
Andra stycket i denna bestämmelse lägger fast huvudregeln att författningar eller delar av författningar som på något sätt har samband med ett bestående eller upplöst äktenskap skall få motsvarande tillämplighet på ett bestående eller upplöst partnerskap. Härmed avses även regler av mer eller mindre rent administrativ karaktär, exempelvis sådana som gäller domstolars, myndigheters och enskildas skyldigheter att lämna upplysningar i olika sammanhang.
Den valda lagstiftningstekniken innebär att i princip alla regler med anknytning till äktenskap skall tillämpas på partnerskap. Det saknas därför anledning att göra distinktioner mellan äktenskapets egentliga rättsverkningar och andra bestämmelser med anknytning till äktenskapet.
Vi har inte bedömt det vara möjligt att uttömmande ange exakt vilka bestämmelser som paragrafen omfattar. I Betänkandet av Partnerskapskommittén (SOU 1993:98) har man dragit samma slutsats. I betänkandets bilaga 5, ''Äktenskapets rättsverkningar, en inventering'', finns ett antal författningar redovisade som innehåller bestämmelser med anknytning till äktenskap. I samma betänkande, bilaga 6, ''Äktenskapets rättsverkningar -- en presentation'', finns en redogörelse för några av de mer centrala bestämmelserna. I slutet på varje kapitel finns en kort kommentar där det anges i vilken omfattning en viss effekt eller bestämmelse är avsedd att omfattas av partnerskapet i kommitténs förslag till lag om partnerskap och lag om sambor av samma kön. Våra förslag till lag om partnerskap och lag om sambor av samma kön samt ändringsförslagen i äktenskapsbalken och brottsbalken är identiska med kommitténs förslag.
Tillämpningen av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, sambolagen, är begränsad till de samboförhållanden där samborna är ogifta (1 §). Annorlunda uttryckt är en av äktenskapets rättsverkningar att bestående äktenskap utesluter sambolagens tillämpning. Av förevarande bestämmelser i PL följer att även det förhållandet att någon av parterna i ett samboförhållande är partner, utesluter tillämpningen av bestämmelserna i sambolagen på detta samboförhållande. Av 1 § i vårt förslag till lag om sambor av samma kön följer att sambolagen inte heller omfattar sambor av samma kön som är gifta eller partner.
Det finns även andra bestämmelser vars tillämpning på sambor förutsätter att samborna är ogifta. Inte heller i dessa fall får samborna vara partner. Här kan nämnas bestämmelserna om hyra i jordabalken (12 kap. 1 § fjärde stycket JB), samtliga bestämmelser i ärvdabalen (3 kap. 7 § fjärde stycket ÄB) och bestämmelserna i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (3 a § AGL).
I 2 kap. 4 § äktenskapsbalken stadgas att den som är gift inte får ingå nytt äktenskap. Även denna bestämmelse är ett uttryck för en rättsverkan av äktenskapet, nämligen att bestående äktenskap är äktenskapshinder. I 7 kap. 1 § brottsbalken kriminaliseras ett förfarande i strid mot nämnda stadgande.
Redan av PL följer således att bestående äktenskap eller partnerskap utgör äktenskaps- och partnerskapshinder. Även kriminaliseringen av ett förfarande i strid mot nämnda hinder följer av PL. Det torde därför i och för sig inte vara nödvändigt med uttryckliga bestämmelser i äktenskapsbalken eller brottsbalken att vad som där gäller för makar även gäller för partner. Äktenskapsbalkens och brottsbalkens bestämmelser får emellertid anses så centrala att vi har bedömt det lämpligt med uttryckliga föreskrifter i dessa avseenden, se avsnitt 4.3 och 4.4.
På flera ställen i ÄktB anges att registrering skall ske av förhållanden som har samband med rättsverkningarna av ett äktenskap. Det gäller naturligtvis först och främst uppgifter om ingångna och upplösta äktenskap som skall registreras inom folkbokföringen (18 kap. 5 § ÄktB). Bland andra förhållanden eller handlingar som skall eller kan registreras kan nämnas äktenskapsförord, gåvor mellan makar, anmälan om bodelning under äktenskap och bodelningshandling (7 kap. 3 § tredje stycket, 8 kap. 1 § andra och tredje stycket, 9 kap. 1 § andra stycket och 13 kap. 6 § ÄktB). Dessa uppgifter tas in i äktenskapsregistret efter underrättelse från tingsrätt (16 kap. 1 § ÄktB och förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret). De nu nämnda bestämmelserna, liksom övriga bestämmelser i 16 kap. ÄktB som reglerar förfarandet vid registreringsärenden, omfattas av förevarande bestämmelse.
Det finns ytterligare ett antal författningsreglerade register som innehåller uppgifter som har samband med äktenskap. Här kan nämnas det statliga person- och adressregistret (SPAR), utsökningsregistret och skatteregister. Bestämmelser om dessa register finns dels i datalagen (1973:289), dels i olika registerförfattningar. I flera av dessa författningar anges att registren skall eller får innehålla uppgifter om en persons civilstånd eller make (3 § förordningen (1981:4) om det statliga person- och adressregistret, 4 § utsökningsregisterlagen (1986:617) och 5 och 8 §§ skatteregisterlagen (1980:343)). Vad som i denna typ av författningar sägs om make skall gälla även partner.
I flera författningar finns som nämnts begreppet ''civilstånd''. Ingenstans finns en definition av detta begrepp. Det får emellertid anses ligga i sakens natur att med ''civilstånd'' avses om en person är ogift, gift, frånskild eller änka/änkling. Även en uppgift om någon är partner eller f.d. partner får anses som en uppgift om civilstånd.
Hos många myndigheter finns blanketter där det förekommer eller skall fyllas i uppgifer om en persons civilstånd. Ett exempel är deklarationsblanketter. Ett annat är ansökningsblanketter av olika slag. Vi vill erinra om att dessa blanketter får omarbetas.
Självfallet är det inget som hindrar att man i vissa författningar som har valör av förordningar i tydlighetens intresse ändrar texten med hänsyn till partnerskapet.
2 §
I paragrafen konstateras inledningsvis att partner inte har möjlighet att adoptera gemensamt. Därefter slås fast att en partner inte heller får adoptera ensam. Här skall anmärkas att en make kan få tillstånd att adoptera den andra makens barn samt att en make också i vissa andra situationer, nämligen när den andra maken är försvunnen, sinnessjuk eller sinnesslö, kan tillåtas adoptera ensam. Enligt vårt förslag får emellertid en partner aldrig ensam genomföra en adoption; alltså inte ens i form av styvbarnsadoption.
För partner kan således gemensam vårdnad om ett barn inte uppkomma med stöd av adoptionsbestämmelserna. Genom undantaget som hänför sig till 13 kap. 8 § föräldrabalken kan gemensam vårdnad inte heller uppstå genom att partnerna i egenskap av särskilt förordnade förmyndare utses till vårdnadshavare. Något hinder enligt lag mot att en av partnerna får vårdnaden om ett barn i egenskap av särskilt förordnad förmyndare föreligger dock inte.
3 §
Bestämmelsen i denna paragraf innebär ett generellt undantag för regler där makarna eller de tidigare makarnas kön har avgörande betydelse. Undantaget berör huvudsakligen två grupper av regler, dels sådana, utöver dem som nämnts i föregående paragraf, som ger upphov till gemensamt föräldraskap och dels sådana, numera inte så ofta förekommande, som ger ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller änkor.
Inom den första gruppen hamnar reglerna om insemination och befruktning utanför kroppen. Här återfinns också de materiella reglerna om faderskapsadoption.
Undantagsreglerna i den förra och i den nu aktuella paragrafen innebär sammantaget att partner inte i något fall kan uppnå gemensamt föräldraskap till ett barn eller gemensam vårdnad.
Den andra gruppen bestämmelser som undantas genom denna paragraf är inte heller särskilt omfattande. Lagstiftaren har under senare decennier i takt med kvinnornas intåg på arbetsmarknaden mönstrat ut de flesta bestämmelser av detta slag och i förekommande fall ersatt dem med könsneutrala regler. Exempelvis har änkepensionen inom den allmänna pensioneringen ersatts med en efterlevandepension till make, som utgår till efterlevande make oavsett kön. Som övergångsbestämmelserna är utformade, kan en efterlevande partner inte komma i fråga för änkepension enligt de gamla reglerna.
På området för arbetsskadeförsäkring, som genomgått en liknande reform, förhåller det sig något annorlunda. I första hand är tidpunkten för arbetsskadan enligt övergångsreglerna avgörande för om äldre regler skall vara tillämpliga. Änkan till en man som avlider i dag kan alltså, även om äktenskapet ingåtts efter ikraftträdandet av de nya reglerna, komma i åtnjutande av änkelivränta. Det kan inte uteslutas att övergångsregler även i andra fall kan åstadkomma att änkeförmåner kan utgå efter äktenskap som ingåtts sedan förmånerna egentligen har avskaffats. Paragrafen innebär att övergångsreglerna inte blir tillämpliga på efterlevande partner och att nu gällande lagstiftning blir bestämmande för om eventuella efterlevandeförmåner kan utgå. Även om arbetsskadan inträffar efter ikraftträdandet av de nya reglerna kan i vissa fall änkelivränta börja utgå. Det förutsätter emellertid att kvinnan var gift vid ikraftträdandet av de nya reglerna, vilket gör att partner inte kan komma i åtnjutande av änkelivränta med stöd av dessa övergångsregler.
Det kan nämnas att 19 § lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter i sin nu gällande lydelse innehåller en särbestämmelse för änkor, som dock sannolikt kommer att sakna betydelse. Vårt förslag medför under alla förhållanden att särbestämmelsen inte skall tillämpas.
De änkeförmåner som utgår enligt nu gällande eller äldre bestämmelser upphör, liksom könsneutrala efterlevandeförmåner, regelmässigt när den efterlevande gifter om sig. Så som huvudregeln i vårt förslag är uppbyggd faller det sig helt naturligt att de könsneutrala efterlevandeförmånerna upphör också när den efterlevande ingår partnerskap. Det är inte meningen att änkeförmånerna skall behandlas annorlunda. En bestämmelse som säger att en änkeförmån upphör när änkan gifter om sig omfattas således inte av denna undantagsbestämmelse. Förmånen upphör alltså när änkan ingår partnerskap. I vissa fall kan änkeförmåner, som upphört på grund av nytt äktenskap, återupplivas om det nya äktenskapet blir kortvarigt. Ett kortvarigt partnerskap får i sådana fall samma effekt.
Enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension kan hustrutillägg utgå till gifta kvinnor födda 1934 eller tidigare, som inte har fyllt 65 år. Tidsgränserna är fasta, vilket innebär att hustrutillägget kommer att vara utmönstrat efter utgången av 1999. Enligt huvudregeln skall äktenskapet varat i minst fem år för att hustrutillägg skall kunna utgå. Hustrutillägget kommer därför sannolikt att sakna all praktisk betydelse för partner, men reglerna undantas hur som helst genom förevarande paragraf.
En gift person benämns i lagstiftningen oftast make. Make är då könsneutralt. Att en gift person i författningstext kallas maka är mer sällsynt och har ofta speciella skäl.
Förordningen (1985:728) om krigsplaceringspremie för flygförare i flygvapnet väcker i sammanhanget visst intresse. Utgångspunkten är att alla flygförare som berörs av förordningen, nämligen de som var anställda redan 1985, är män. Om flygföraren avlider i unga år har hans efterlevande maka i vissa fall rätt till krigsplaceringspremie som efterlevandeförmån. Det finns inte anledning att tro att efterlevande män skulle ha nekats förmånen om det då hade funnits kvinnliga flygförare. Förmånen torde allså inte anses vara uppenbarligen beroende av att makarna är av motsatt kön och bör därför inte falla in under undantagsbestämmelsen. Detta medför att en flygförares efterlevande partner är berättigad till samma förmåner som en flygförares efterlevande maka.
Här bör också nämnas vissa processuella bestämmelser vid s.k. negativ bördstalan. En man som på grund av presumtionsregeln i 1 kap. 1 § FB anses som far till ett barn kan väcka talan mot barnet för att få faderskapspresumtionen upphävd. Är mannen död kan bl.a. mannens maka under vissa förutsättningar väcka talan (3 kap. 1 § FB). Även barnet kan väcka talan mot mannen i samma syfte. Är mannen död kan talan i stället väckas mot mannens maka eller andra arvingar (3 kap. 2 § FB). Att lagstiftaren har använt det icke könsneutrala maka har förklaringen att om mannen är gift så måste det vara med en kvinna. Undantagsregeln är inte avsedd att träffa dessa bestämmelser. Huvudreglerna gäller och medför att mannens partner kan rikta talan mot barnet och barnet mot mannens partner.
I en del författningstexter har man valt uttryckssättet ''make eller maka'', bl.a. förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Särskilt när det gäller blivande makar används uttrycket ''mannen eller kvinnan''. Ett exempel på sistnämnda uttryckssätt återfinns i förordningen (1983:490) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter för äktenskapsskillnader m.m. Där föreskrivs bl.a. (3 a §) att domstol skall underrätta skattemyndigheten i det län där mannen eller kvinnan är eller senast har varit folkbokförd om lagakraftvunnen äktenskapsskillnadsdom. Ett annat exempel är 8 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Här sägs: ''Folkpension i form av efterlevandepension utgörs av ......... omställningspension och särskild efterlevandepension till en man eller kvinna, vars make avlidit''. Bestämmelser av denna typ är inte avsedda att falla in under undantagsbestämmelsen.
En annan bestämmelse värd att uppmärksamma finns i kommunalskattelagen (1928:370), anvisningarna till 46 § p. 3: ''.......... eller om en kvinna levt tillsammans med sin man ........ bedöms med ledning av föreskrifterna i 65 §.'' Såvitt kan bedömas är skrivsättet en kvarleva från förr. I den mån bestämmelsen i dag har någon betydelse torde den avse att klarlägga om makar levt tillsammans. Inte heller denna bestämmelse är avsedd att träffas av undantagsbestämmelsen i 2 kap. 3 § PL.
I 62 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt anges vad som i visst fall skall antecknas i bouppteckningsprotokollet. Enligt denna bestämmelse skall antecknas bl.a. ''för gift kvinna jämväl hennes namn som ogift''. Numera kan inte bara kvinnor byta namn när de gifter sig utan också män. Hur bestämmelsen hanteras rent praktiskt är inte känt. Det mest logiska är att var och en som ändrat namn på grund av äktenskap anses omfattad av bestämmelsen. Om så är fallet får man utgå ifrån att den hanteras på samma praktiska sätt när det gäller partnerskapet. Sannolikt har bestämmelsen förlorat en del i betydelse sedan personnummer har kommit att användas för identifiering.
En del författningar anger att med barn eller avkomling avses även styvbarn. Inte i någon av författningarna förekommer en definition av styvbarnsbegreppet. Allmänt språkbruk ger inte någon entydig bild. De problem som kan uppstå på grund härav hänför sig dock huvudsakligen till styvbarn i samboförhållanden. Vi kan här utgå ifrån -- även om det inte direkt framgår av respektive författnings betydelse -- att i vart fall ett barn vars förälder är gift betraktas som styvbarn till förälderns make; åtminstone så länge äktenskapet består. Huvudregeln vad gäller partnerskapets effekter är avsedd att innebära att ett barn vars förälder är partner betraktas som styvbarn till den andra partnern. De eventuella kvalifikationer av styvbarnsförhållandet som respektive författning sedan kan ställa som krav -- exempelvis att barnet skall vara hemmavarande -- gäller givetvis sedan även styvbarnet i familjen som består av två partner och barn.
Förutom regeln i 7 kap. 5 § föräldrabalken om subsidiär underhållsskyldighet i förhållande till makes barn finns en hel del bestämmelser som ger en förälders make rättigheter och skyldigheter, som har anknytning till makens barn. De är oftast uppbyggda så att föräldrars rättigheter och skyldigheter anges direkt medan styvförälderns anges med en regel av innebörd att med förälder likställs den som är gift (eller i förekommande fall sambo) med föräldern. Regler av denna typ vållar generellt sett inga särskilda problem när det gäller partnerskapet. De kommer att gälla på samma sätt för förälders partner som för förälders make. Reglerna återfinns huvudsakligen inom socialförsäkrings- och bidragssystemet.
Vad gäller lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m. kan följande uppmärksammas. Utgångspunkten är bl.a. att den som är gift med förälder har samma rättigheter som föräldern. Avsikten är att motsvarande skall gälla den som har ingått partnerskap med förälder.
Bortsett från den allmänna rätten till ledighet för vård av barn finns emellertid i 4 § andra stycket en särskild regel om ledighet i anslutning till ett barns beräknade eller faktiska nedkomst och för att amma ett barn. Denna bestämmelse hänför sig naturligtvis i sin helhet till barnets eller det blivande barnets mor. Eftersom detta inte sägs uttryckligen kan man teoretiskt tänka sig att moderns partner med stöd av bestämmelsen begär ledighet ''i samband med barns födelse''. En sådan begäran bör kunna avslås med hänvisning till undantagsbestämmelsen i 2 kap. 3 § PL.
Här skall även uppmärksammas den diskussion som har förts om en lagändring som skall förmå fäder att i större utsträckning utnyttja möjligheterna att vara föräldraledig. En eventuell sådan bestämmelse skulle också omfattas av undantagsregeln i denna paragraf.
I enlighet med 2 kap. 2 § PL att partner gemensamt eller ensamma inte får anta adoptivbarn blir varken lagen (1984:1140) om insemination eller lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen tillämpliga på partner.
4 §
Enligt vårt förslag skall med några undantag alla bestämmelser som gäller för äktenskap och makar gälla även för partnerskap och partner. Detta gäller även internationellt privaträttsliga bestämmelser, såväl allmänna som konventionsbaserade. Av skäl som vi har utvecklat i avsnitt 3.2.10 skall bestämmelserna i 1931 års förordning dock inte tillämpas i partnerskapsrättsliga sammanhang. Detta gäller även 7 § i nämnda förordning som reglerar behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad m.m. Någon uttrycklig erinran om att denna förordning inte skall tillämpas i mål om partnerskapsskillnad har inte gjorts i 1 kap. 11 § PL.
4.2 Förslaget till lag om sambor av samma kön
Vårt förslag till lag i denna del är uppbyggt med samma lagstiftningsteknik som vårt förslag till partnerskapslag, dvs. med en inledande huvudbestämmelse och med undantagen i följande paragrafer. Förslaget bärs upp av tanken att sambor av samma kön skall jämställas med sambor av motsatt kön i den utsträckning som partner jämställs med makar.
Det förhållandet att en man eller kvinna lever tillsammans på sådant sätt att vissa rättsverkningar inträder kan uttryckas på olika vis. Här kan nämnas uttryck som sambor, varaktigt samboende, stadigvarande sammanboende och sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden. I lagen (1973:650) om medling mellan samlevande används uttrycket ''man och kvinna som sammanlever eller sammanlevt''. I familjebidragsförordningen (1991:1492) används uttrycket ''sambor av motsatt kön''.
I prop. 1986/87:124 s. 48 och prop. 1986/87:1 s. 252 f. anges vilka omständigheter som bör inverka på avgörandet huruvida två personer lever i ett samboförhållande eller i en hushållsgemenskap av annat slag. Vårt förslag är inte avsett att innebära någon förändring i detta avseende.
Genom lagen av sambor av samma kön kommer den s.k. homosexlagen att upphävas. De uppräknade lagar till vilka homosexlagen hänvisar kommer samtliga att omfattas av den nu föreslagna lagen.
1 §
Denna bestämmelse är lagens huvudbestämmelse. Den anger att alla regler av olika dignitet men även praxis vad gäller personer av motsatt kön som lever eller har levt tillsammans som sambor skall tillämpas även på sambor av samma kön under motsvarande förhållanden.
Inte heller när det gäller denna lag är det möjligt att göra en uppräkning av de bestämmelser som avses. Vi hänvisar till Betänkande av Partnerskapskommittén (SOU 1993:98) bilaga 6 ''Äktenskapets rättsverkningar -- en presentation''.
Det förekommer i andra författningar ett krav på att en sambo skall vara ogift. Som vi har berört i specialmotiveringen till 2 kap. 1 § PL innebär det även ett krav på att en sambo inte är partner. Samma krav kommer att gälla för sambor av samma kön. Detta följer av kravet på att de skall leva tillsammans ''under motsvarande förhållanden''.
Det förekommer på olika håll bestämmelser vars tillämpning förutsätter att två sambor har varit gifta med varandra eller att de har eller har haft barn tillsammans. Bestämmelser av denna typ finns främst inom social- och skattelagstiftningen. För dessa bestämmelsers tillämpning på sambor av samma kön förutsätts att samborna tidigare har varit varandras partner.
2 §
Denna bestämmelse motsvarar ett av undantagen i 2 kap. 2 § PL. Det föreligger givetvis inte något lagligt hinder mot att en av parterna i ett förhållande får vårdnaden om ett barn i egenskap av särskilt förordnad förmyndare. Detta gäller oavsett vilket kön den andra partnern har.
Det finns emellertid ingen anledning att göra något motsvarande undantag för bestämmelser om adoption. Enligt gällande rätt är det inte möjligt för andra än makar att adoptera gemensamt. Även så kallade styvbarns- eller närståendeadoptioner är förbehållna makar.
3 §
Denna bestämmelse motsvarar 2 kap. 3 § PL. Den kan, i likhet med motsvarande bestämmelser i PL, komma att vålla vissa tillämpningsproblem. Det är inte heller beträffande detta undantag möjligt att uttömmande ange vilka bestämmelser som avses. Avsikten med bestämmelsen är dock att den skall tolkas på samma sätt som sin motsvarighet i PL. Således undantas genom denna bestämmelse bl.a. regler om konstlad befruktning.
4.3 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
Innebörden av bestämmelserna i deras ändrade lydelse är att bestående äktenskap eller partnerskap utgör äktenskapshinder och, efter hänvisning i 1 kap. 4 § PL, även partnerskapshinder.
De innebär vidare att uppgiftsskyldigheten vid hindersprövning för äktenskap omfattar ingånget äktenskap eller partnerskap. Efter hänvisning i 1 kap. 6 § PL omfattar uppgiftsskyldigheten vid hindersprövning för partnerskap samma förhållanden.
De innebär slutligen en utökning av rätten till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid till att avse även den situationen när någon av makarna är partner. Efter hänvisning i 1 kap. 11 § PL gäller motsvarande för partner som för make.
4.4 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
Enligt 7 kap. 1 § BrB i dess nuvarande lydelse kriminaliseras vissa förfaranden i strid mot äktenskapshindret i 2 kap. 4 § ÄktB. Ändringen i brottsbalken innebär att motsvarande förhållanden i strid mot 2 kap. 4 § ÄktB i dess föreslagna lydelse kriminaliseras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om partnerskap,
2. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om sambor av samma kön,
3. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken,
4. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Stockholm den 21 januari 1994 Barbro Westerholm (fp) Lotta Edholm (fp) Håkan Holmberg (fp) Olle Schmidt (fp)