Pensionsrättigheter och Europeiska patentverket

Motion 2004/05:Sf218 av Lennart Hedquist och Stefan Hagfeldt (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen ingår avtal om överföring av värdet av pensionsrättigheter till och från Europeiska patentverket (EPO).

Motivering

2001/02 beslöt riksdagen att anta lag (2002:125) om överföring av värdet av pensionsrättigheter till och från Europeiska gemenskaperna (prop. 2001/02:21, Ds Ju 1999:6). I korthet innebär lagen att för svenska medborgare som är anställda vid EU kan deras på visst sätt beräknade pensionsrättigheter överföras. Europeiska patentverket (EPO) är inte ett EU-organ och täcks därför inte av lagen.

EPO har för närvarande ca 6 000 anställda samt 900 pensionärer, varav högst fem av dessa pensionärer är svenska medborgare. EPO har en egen pensionsreservfond med en oberoende styrelse och förvaltning, som rapporterar direkt till EPO:s högsta styrelse, förvaltningsrådet. En anställd tjänar för varje anställningsår in 2 procent av sin grundlön till sin pension. Den anställde och EPO betalar varje månad in bidrag till fonden. Högsta möjliga pension är 70 procent av grundlönen. Pensionsreservfonden tillförs ca 5-6 miljoner euro varje månad efter avdrag för löpande pensionsutbetalningar, som för närvarande belöper sig till 3,7 miljoner euro per månad. Man beräknar att det kommer att dröja minst 15 år innan avkastningen från pensionsreservfonden alls behöver tas i anspråk för att täcka löpande pensionsbetalningar. Detta beror på att organisationen ännu är ung och fortfarande expanderar.

Pensionsförmånerna i EU är befriade från inkomstskatt. Såär inte fallet med pensioner från EPO. Organisationen betalar 50 procent av den nationella inkomstskatten, medan 50 procent betalas av den enskilde.

Under förarbetet till prop. 2001/02:21 anhöll svenskarna vid EPO i en skrivelse till Justitiedepartementet att lagen skulle utsträckas till att gälla även dem. Detta vägrades med motiveringen att Sverige var tvingat att följa rådets förordning 259/68 (artikel 11 i bilaga 8 till förordningen, se bilaga 1 till prop. 2001/02:21) som föreskriver rätt för en tjänsteman att få det försäkringstekniska värdet av sin avgångspension överförd till gemenskaperna, medan anställda vid EPO inte omfattades av EG:s tjänsteföreskrifter. På detta sätt byggdes in en "orättvisa" mellan svenskar som var anställda i ett EU-organ och svenskar anställda vid ett annat viktigt europeiskt samarbetsorgan (EPO), som formellt står utanför EU.

Enligt de gällande personalstatuterna för anställda vid EPO kan en anställd, förutsatt att hans eller hennes pensionssystem tillåter detta, få pensionsrättigheter överförda till eller från EPO. Där systemet inte tillåter överföring kan ett medlemsland antingen ändra sitt system så att det tillåter överföring eller ingå avtal med organisationen (artikel 12, Pension Scheme Regulations). Överföringar sker hittills beträffande nationella pensioner från Tyskland, Luxemburg, Storbritannien, Holland och Schweiz, av vilka Tyskland har ingått särskilt avtal med EPO. EPO har inga krav på att avtal ingås. En del länders pensionssystem tillåter överföring utan avtal och för dem behöver den anställde enbart begära hos EPO att överföring skall ske. Åter andra länder har privata pensionssystem, över vilka den anställde kan fritt förfoga eller en blandning av båda. Förhandlingar pågår angående avtal med andra länder.

Det finns för närvarande omkring 140 svenskar anställda vid EPO. Åldersfördelningen är ungefär följande: Ca 60 procent är under 35 år, medan det endast finns ett fåtal som är 50-60 år. Mindre än tio svenskar kommer att gå i pension inom fem år. Endast en handfull svenskar hade vid inträdet i EPO längre än tio års tjänstgöring i Sverige bakom sig. De intjänade pensionsrättigheter och därmed förbundna kostnader som det här rör sig om är således helt försumbara i förhållande till motsvarande rättigheter för anställda vid EU. Redan de sistnämnda beräknades i prop. 2001/02:21 vara så små att särskild finansiering inte erfordrades. För framtiden kan likaledes förutsägas att de flesta svenska medborgare som tar anställning vid EPO inte kommer att ha någon eller endast ringa intjänad pensionsrättighet från Sverige, eftersom det allt övervägande antalet tjänstemän är tekniskt utbildade patentgranskare, som i allmänhet rekryteras direkt från universiteten eller efter blott ett par års yrkeserfarenhet.

De svenska medborgarna vid EPO blir diskriminerade på grund av regeringens hittillsvarande vägran att tillåta överföring, inte bara i förhållande till EU:s svenska tjänstemän utan även i förhållande till kollegerna vid EPO. Detta är skäl nog att tillåta sådan överföring av pensionsrättigheter som i dag gäller för svenska anställda vid EU.

Beräkningen av pensionsrättigheterna för den enskilde vid en överföring skall ske på samma grunder som för EU-anställda, med andra ord enligt lag (2002:125) om överföring av värdet av pensionsrättigheter till och från Europeiska gemenskaperna.

Vi hänvisar också till faktapromemoria 2001/02:FPM03 om bl.a. fördjupat samarbete om pensionssystem på europeisk nivå. Ett integrerat pensionssystem med likvärdig beskattning kommer att bli mer och mer nödvändigt för att möta den ökade rörligheten över gränserna i Europa, inte minst för att underlätta för personer verksamma i utlandet att flytta tillbaka till hemlandet efter pensioneringen.

I sammanhanget bör vidare uppmärksammas att EPO är helt självförsörjande. Till skillnad från EU betalas inga skattemedel från staterna för EPO:s verksamhet, vilken finansieras helt av avgifter från patentsökande och opponenter. EPO bidrar däremot genom att betala avgifter till medlemsländerna.

Stockholm den 23 september 2004
Lennart Hedquist (m)	Stefan Hagfeldt (m)