Personalutbildning på arbetsplatserna

Motion 1989/90:A608 av Helge Hagberg m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A608

av Helge Hagberg m.fl. (s)
Personalutbildning på arbetsplatserna

En väl utbildad arbetskraft är den allra viktigaste faktorn när det gäller att
skapa förutsättningar för ett utvecklat näringsliv.

Sverige har länge varit ett land som haft särskilt gynnsamma förutsättningar
därvidlag. Den allmänna grundskolan och en generös vuxenutbildning
har gett oss speciella produktionsförutsättningar. Mycket talar emellertid
för att många av våra konkurrentländer kommit ikapp och i vissa fall förbi
oss under de senaste decennierna.

Antalet ungdomar blir allt färre under 1990- och 2000-talen medan de medelålders
och äldre utgör en allt större andel av arbetskraften. Man brukar
tala om den "åldrande arbetskraften. Denna utveckling vidkänns inte bara
Sverige utan även andra västländer t.ex. USA och Japan.

Det är ett väl känt förhållande att arbetsutbudet är väsentligt lägre bland
äldre personer med kort grundutbildning. Frågan är således hur skall vi
kunna utbilda den generation som är medelålders så att denna grupp kan
vara kvar i arbetslivet.

Från Statistiska Centralbyråns (SCB) undersökningar av arbetskraftens
utbildningsnivå vet vi att av ca 4.3 miljoner arbetstagare 1987 hade:

- ca 850 000 personer kortare utbildning än grundskolekompetens

- ca 535 000 personer endast grundskoleutbildning

- ca 850 000 personer gymnasial utbildning där kunskaper i allmänna ämnen
saknas utöver det som ingick i grundskoleutbildningen.

Alla undersökningar av vilka kompetensbehov som arbetskraften behöver
i framtiden visar att behovet av allmänkunskaper ökar. Goda kunskaper i
svenska, engelska, matematik och samhällskunskap skapar inte bara kunniga
och aktiva medborgare utan det ger också den bästa förutsättningen för
att kunna arbeta med ny teknik eller eljest ta på sig vidgade arbetsuppgifter.

Om arbetskraften skulle ges samma utbildningsnivå som de unga har när
de kommer ut ur grundskolan innebär det att totalt hälften av hela arbetskraften
på 4,3 miljoner arbetstagare har behov av utbildning i allmänna ämnen.

De utbildningsbehov vi ser framför oss bland vuxna kan inte klaras endast
inom den traditionella vuxenutbildningens ram. Enligt vår uppfattning
måste även personalutbildning, utbildning på betald arbetstid, användas.

Medlemmar i LO-förbund får i dag liten del i den personalutbildning som
ges. 1987 fick 18 % av medlemmarna i LO-förbund personalutbildning. 36 %

av medlemmarna i TCO-förbund och 46 procent av medlemmarna i SA- Mot. 1989/90
CO/SR-förbund fick utbildning under samma period. A608

De grupper som har en hög utbildning deltar oftare i personalutbildning
än grupper med kort utbildning. Personalutbildningen bidrar därför till att
öka utbildningsklyftorna. Personalutbildningen är också regionalt ojämnt
spridd. Minst utbildning fick löntagare i Södermanlands och Jönköpings län.

Mest utbildning fick bosatta i storstadsområdena.

Det är viktigt att samhället tar ett samlat grepp om personalutbildningen.

I den utredning som Landsorganisationen (LO) gjort om personalutbildningen
föreslås att personalutbildning skall utformas så att den uppfyller mål
för individen, arbetslivet och samhället. En samhällelig utredning bör också
ha denna utgångspunkt.

I den utredning som LO:s arbetsgrupp för personalutbildning genomförde
föreslogs att personalutbildningen skulle ges följande utformning i framtiden.

1. Alla löntagare bör ha rätt till viss årlig förnyelse av yrkeskompetensen
i form av personalutbildning. Denna personalutbildning skall vara en individuell
rättighet och omfatta minst 2 veckor per år. Utbildningen skall kunna
sparas över årsskiftet. Rätten till kompetensförnyelse bör regleras genom
centralt avtal.

2. De löntagare som saknar grundskole- och/eller gymnasieutbildning i
ämnena svenska, matematik, engelska och samhällskunskap bör ges rätt att
på betald arbetstid inhämta sådan kompetens. Både samhället och arbetslivet
har ett ansvar för denna del av personalutbildningen.

För finansiering av utbildning på grundskole- och/eller gymnasienivå bör
samhället bidra med resurser av samma storleksordning som ungdomar idag
får i den obligatoriska skolan. Övriga kostnader skall tas ut i form av en arbetsgivaravgift.

Socialdemokraternas s.k. 90-talsgrupp har lämnat ett i det närmaste identiskt
förslag till personalutbildning som LO. Den enda väsentliga skillnaden
är att man anser att under de närmaste fem åren bör utbildningen på arbetsplatserna
endast uppgå till fem dagar.

Även TCO har lämnat ett förslag om personalutbildning i arbetslivet.

Att personalutbildning bör ses över är således väsentliga samhällsintressenter
överens om. I en sådan översyn är fördelning av utbildning samt former
för finansiering de viktiga problemställningarna.

Det är viktigt att utbildningen ses som en investering och inte som en konsumtionsutgift.
För att en sådan investering skall bli lönsam sedd ur produktionens
synvinkel krävs att en veckas årlig utbildning leder till att det samlade
produktionsvärdet höjs med 2,5 %. Om utbildningen anordnas effektivt
d.v.s. varje arbetstagare ges rätt utbildning torde effekterna bli avsevärt
högre än så. Det personliga värdet av utbildningen tillkommer dessutom.

Oavsett finansieringsform bör finansieringen vara företagsanknuten. För
en sådan lösning talar att genomförandet av utbildningen främjas av om det
är en partsgemensam uppgift.

14

Hemställan Mot. 1989/90

Med hänvisning till det anförda hemställs ^ ^

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personalutbildning.

Stockholm den 24 januari 1990

Helge Hagberg (s)

Lars Gustafsson (s) Lars Svensson (s)

15