Personval

Motion 2001/02:K394 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av ett renodlat personval, dvs. utan spärrgränser.

Personvalets historia

Det svenska valsystemet har traditionellt varit mycket tydligt inriktat på att människor röstar på ett parti, inte på personer. Frågan om att införa inslag av personval har emellertid varit livligt diskuterad under de senaste decennierna. Inte minst liberaler har gått i spetsen för tanken att öka väljarnas inflytande också över vilka människor som skall företräda dem i de folkvalda församlingarna.

Flera statliga utredningar under årens lopp har analyserat och värderat spörsmålet om ett förstärkt personvalsinslag. Redan författningsutredningen (SOU 1963:17) lanserade idéer i den riktningen. Utredningen tänkte sig obligatorisk personröstning med partirekommendation av vissa kandidater och mindre valkretsar. Personvals- och valkretsindelningsutredningen (SOU 1977:94) föreslog ett system med frivillig personröstning. Folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6) underströk i sitt betänkande vikten av att valsystemet underlättar för väljarna att påverka valet av kandidater.

Sedan 1998 års val har Sverige ett system med personval enligt det som brukar kallas den modifierade danska modellen. Varje väljare har möjlighet, men är inte tvingad, att markera en kandidat på det partis valsedel som han eller hon väljer. Principen för fördelning av mandat är att platserna först fördelas mellan partierna i förhållande till deras styrka i väljarkåren. Därefter besätts mandaten internt i varje parti, i fallande ordning, av den eller de kandidater som har fått flest personröster. För att bli personvald fordras emellertid att kandidaten erhåller minst 8 % av partiets röster i valkretsen vid riksdagsval och minst 5 % av partiets röster i valkretsen vid kommun- respektive landstingsval. Om ingen eller inte tillräckligt många – i relation till hur många mandat partiet har tilldelats – når över åtta- respektive femprocentsgränsen besätts mandaten enligt den rangordning på valsedeln som partierna har beslutat om.

Det nya valsystemet är, precis som är det vanliga i samband med flertalet författningsförändringar, ett resultat av en kompromiss mellan de ledande politiska partierna. Förekomsten av en spärrgräns var en eftergift som Folkpartiet tvingades göra i syfte att över huvud taget få till stånd en förändring i riktning mot ökat personval. Inte minst bland socialdemokrater och vänsterpartister har misstron mot ett personvalsinslag under lång tid varit mycket stark.

Införandet av ett personvalsinslag i valsystemet har därefter utvärderats av ett parlamentariskt sammansatt råd – Rådet för utvärdering av 1998 års val – vilket i november 1999 lämnade sitt betänkande (SOU 1999:136). Rådet pekade i sin rapport på att flertalet väljare hade uppfattat möjligheten att rösta som något positivt; runt 30 % av de röstande valde också att utnyttja rätten att markera en kandidat på valsedeln. Enligt rådets uppfattning fanns det mycket som talade för att personvalsreformen bidrar till att förbättra relationen mellan väljare och valda. Av bristerna med personvalssystemets utformning lyfte rådet bland annat fram att genomslaget för personvalet i de största valkretsarna var lågt och något som borde åtgärdas.

Någon förändring när det gäller de åtta- respektive femprocentiga spärrgränserna föreslog rådet emellertid inte. Enligt rådet borde reglerna inte ändras förrän ytterligare erfarenheter av systemet hade vunnits. Konstitutionsutskottets majoritet (bet. 2000/01:KU7) följde kommitténs rekommendation. Folkpartiet reserverade sig i utskottet för införandet av renodlat personalval, dvs. utan spärrgränser.

Liberala argument för personval

Den enskilda människans frihet och rättigheter står i centrum för den liberala demokratipolitiken. Av detta följer att individen skall ha största möjliga makt att påverka inom ramen för den kollektiva beslutsprocess som demokratin utgör. Ett renodlat personval utan spärrgränser ligger väl i linje med den liberala ideologin. Med personval ökar väljarens inflytande över partiets politik. Genom att stödja en kandidat med en viss politisk inriktning inom partiet, snarare än en annan, kan väljaren direkt eller indirekt utöva inflytande över såväl partiets framtoning som innehållet i politiken. Personvalet flyttar makten i demokratin från partierna till väljarna; det myndigförklarar medborgarna.

Vid sidan av den principiella argumenteringen menar Folkpartiet att personvalet medför flera andra positiva effekter för demokratin. En sådan är att personvalet bidrar till en förnyelse av partiernas verksamhet och arbetssätt. Den svenska demokratin uppvisar i dag en mängd krissymton: valdeltagandet sjunker, de politiska partierna tappar medlemmar och politikerföraktet ökar. Genom personvalet ökar betydelsen av personlig kontakt mellan väljare och kandidat. För att bli vald till ledamot i riksdagen, landstinget eller kommunfullmäktige räcker det inte längre att enbart vara populär inom partiet. Det gäller att uppsöka och skapa nya arenor för att möta människor – skapa förtroende för sin person och sin politik. Kandidaterna tvingas till närkontakt och dialog med medborgarna.

Ett tredje argument för personvalet är att det kan leda till att nya människor, som inte är så bevandrade i de traditionella partipolitiska strukturerna, faktiskt ges en chans att, via väljarnas förtroende, erhålla ett förtroendeuppdrag. Grupper av människor som tidigare har haft svårt att ta sig fram i partipolitiken kan mobilisera kring sin kandidat och genom en offensiv och skickligt genomförd personvalskampanj få honom eller henne vald. Personvalet öppnar, rätt utnyttjat, för ökad mångfald bland landets förtroendevalda politiker. Det pekar på att farhågan att t.ex. kvinnor skulle missgynnas av personvalet måste anses överdriven. I riksdagsvalet 1998 valdes exempelvis tre ledamöter in i den folkpartistiska riksdagsgruppen med frångående av listordningen. Två av dessa två ledamöter var kvinnor.

Inte minst från socialdemokrater och vänsterpartister har motståndet mot personval under många år varit mycket starkt. Ytterst har det grundats i en principiell uppfattning att det är partierna som skall utse vilka som skall vara ledamöter av riksdag, landsting och kommunfullmäktige eftersom ledamöterna representerar partierna. Folkpartiet delar inte den åsikten. Riksdags-, landstings- och kommunfullmäktigeledamöter representerar väljarna – ingen annan. Med den utgångspunkten är det naturligt att det är väljarna som har den avgörande makten över vilka som skall sitta i de beslutsfattande församlingarna.

Ett annat skäl som har förts fram mot tanken på personval är att det kan leda till att tillgången på ekonomiska resurser får allt större betydelse; välbärgade människor eller personer som kan mobilisera kapitalstarka särintressen för sin kandidatur får det lättare att ta sig fram i politiken. Det är en invändning som är värd att ta på allvar. Därför har Folkpartiet både inför 1998 års val och valet det kommande året tagit fram strikta regler för hur kandidater får ta emot ekonomiska bidrag till sina kampanjer. Öppenhet och transparens utgör centrala tankar i Folkpartiets kampanjregler. Det är också önskvärt att partierna internt strävar efter rättvisa i fördelningen av offentliga medel kandidaterna emellan.

Andra kritiker har pekat på risken för att partiernas roll i demokratin undergrävs om personvalsinslaget i valsystemet blir större. Det skulle kunna leda till instabilitet och minskad beslutseffektivitet i det politiska systemet, lyder argumenteringen. Folkpartiet menar att den risken är kraftigt överdriven. Också efter den reform som Folkpartiet föreslår, och som redovisas särskilt nedan, kommer det svenska valsystemet i hög grad att vara ett partival. Väljarna tar i första hand ställning för vilket de parti de föredrar och därefter, bland de kandidater som partiet presenterar, väljer de att stödja den person som de känner störst förtroende för och har störst samhörighet med.

Dags för riktigt personval!

Ett ökat inslag av personval, enligt den modifierade danska modellen, har nu praktiserats i fyra på varandra följande val. 1994 prövades systemet vid val till kommunfullmäktige i sju kommuner – Helsingborg, Linköping, Solna, Vaggeryd, Vänersborg, Östersund och Övertorneå. Vid det svenska fyllnadsvalet till Europaparlamentet 1995 fanns det möjlighet för väljarna att avge personröster, likaså vid valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige 1998 och i valet till Europaparlamentet 1999.

Rådet för utvärdering av 1998 års val har ansett att några förändringar vad beträffar procentspärrarna inte bör göras innan ytterligare erfarenheter hade vunnits. Folkpartiet delar inte den uppfattningen. Enligt Folkpartiets mening finns det redan nu tillräckligt starka skäl för att genomföra en förändring som innebär att medborgarnas önskemål om vilka kandidater som skall väljas får genomslag fullt ut. Väljarna har tydligt uppskattat möjligheten att avlägga personröst. Personvalet har fört väljare och valda närmare varandra. Partierna har stimulerats till förnyelse och förändring av sina arbetssätt och verksamhetsformer. Den kritik som har förekommit har i mångt och mycket handlat om att personvalsinslaget inte är tillräckligt tydligt; en kandidat kan få fler personröster än en annan kandidat och trots det inte bli invald på grund av att han eller hon inte når upp till procentspärren; i stora valkretsar – och särskilt i större partier – är det mycket svårt för en ändå tämligen populär kandidat att lyckas bli invald.

Det är, enligt Folkpartiets mening, dags att renodla personvalet och ta bort procentspärrarna helt vid såväl riksdags-, landstings-, kommunfullmäktige- som Europaparlamentsval. Det lägger hela makten över vilka som skall vara ledamöter i de folkvalda församlingarna i medborgarnas händer. Och det leder till ett rakt, enkelt och lättbegripligt valsystem; den som får flest röster för ett parti i en valkrets blir, utan reservationer, vald.

Stockholm den 5 oktober 2001
Helena Bargholtz (fp)
Kerstin Heinemann (fp)	Bo Könberg (fp)