Polisen i medborgarnas tjänst

Motion 2001/02:Ju329 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

Polisens organisation har problem. Nedrustningen av rättsväsendet har lett till en utveckling som kräver politiska åtgärder. Både på landsbygd och i storstäder saknas resurser. Kommuner anlitar vaktbolag för att kunna skydda sina medborgare.

Antalet poliser i Sverige är för få. I slutet av år 2000 fanns 16 089 poliser. Enligt beräkningar som Rikspolisstyrelsen, RPS, gjort behövs 19 000 poliser för att klara de mål som statsmakterna ställt upp. Kristdemokraterna vill intensifiera polisutbildningen så att man år 2006 uppnår 19 000 poliser.

Kristdemokraterna anser att polisorganisationen måste ses över så att tilltron till rättsväsendet förbättras. Regeringen bör därför omgående utvärdera dagens system och se över länspolisstyrelsernas reella möjligheter att genomföra verksamhetsplanen inom de ekonomiska ramar som tilldelats.

Polisen har under sommaren 2001 tvingats hålla sommarstängt på flera stationer i landet. Dessutom har många stationer haft begränsade öppettider på grund av personalbrist. Detta har lett till att man på sina håll anställt vaktbolag att sköta de uppgifter som egentligen borde ligga på polisen. Samtidigt gör polisen saker som mer effektivt kunde skötas av andra. Till exempel sköter poliserna själva om polisbilarna, man städar sina lokaler själva och man sköter administrativa uppgifter.

Arbetsmiljön inom polisen måste ses över anser Kristdemokraterna.

De problem som uppstår i samband med upplopp, kravaller och demonstrationer där polis hamnar i orimliga situationer och snabba bedömningar ska göras, handlar i hög grad om ett ledningsansvar.

Kristdemokraterna anser också att polisen behöver bättre utrustning, vapen som inte skadar så som en pistol gör men som ändå är mer effektiva än batonger.

Målet för närpolisverksamheten är att det ska finnas en närpolis per tusen innevånare. I dag finns en närpolis på 1 400 innevånare. Närpoliserna är viktiga inte minst för det brottsförebyggande arbetet.

I rationaliseringsivern har man dragit in på arrestantvakter. Detta leder till att poliser kan få köra långa sträckor bara för att lämna av en arresterad, vilket gör att man inte kan delta i eventuella utryckningar under den tiden.

Kristdemokraterna menar att brottsligheten har blivit allt grövre, mer gränsöverskridande och svårutredd, vilket ställer nya krav på polisens arbetsmetoder och spaningsarbete. För att komma åt denna avancerade kriminalitet krävs att utredningsmetoderna blir effektivare. Det är av central betydelse för det framtida förtroendet för rättsstaten att polisen kan hävda sig gentemot såväl internationella, välorganiserade brottslingar som mot den kvalificerade brottsligheten.

I Danmark, där det är tillåtet med buggning, har man haft helt annan framgång med bekämpning av kriminalitet än vad vi haft i Sverige. Såvitt vi kan se har rättssäkerheten i Danmark inte hotats av detta. Kristdemokraterna anser att Sverige i likhet med Danmark ska ge möjlighet till buggning under strikt kontrollerade former för att komma åt den avancerade kriminaliteten. Regeringen bör därför lägga fram ett lagförslag med innebörden att Sverige ska tillåta buggning.

Kristdemokraterna har i flera år betonat vikten av att behålla den nationella insatsstyrkan som ett skydd för medborgarna i extrema situationer. Vi har även krävt att insatsstyrkans verksamhetsområde ska utvidgas. Kristdemokraterna har i flera år krävt att Nationella insatsstyrkan ska läggas under Rikspolisstyrelsen för att den verkligen ska kunna bli en nationell resurs. Styrkan måste få utökade medel för att kunna behålla sin kompetens och styrka.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 3

3 Förslag till riksdagsbeslut 4

4 Polis i allmänhetens tjänst – en politisk avvägning 5

5 Polisen i länen 6

6 Polisen håller sommarstängt 7

7 Arbetsmiljö, ledarskap och vapen 9

8 Sjukfrånvaro 10

9 Polisutbildning 12

10 Kristdemokraternas utbildningsförslag 12

11 Närpolisreformen 12

12 Polisbesök i skolorna 13

13 Motverka vardagsbrottsligheten och öka tilltron till rättsväsendet 15

14 Det är dags att utvärdera den nya styrningen inom polisen 15

15 Periodplanering 16

16 Arresten/Häkten 17

17 Häktessituationen belyst från verkligheten 18

18 Buggning 18

19 Nationella insatsstyrkan 19

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka utbildningstakten av poliser för att nå upp till 19 000 poliser år 2006.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler civilanställda med bred kompetens och erfarenhet samt specialister för att avlasta polisen från administrativt arbete.
Riksdagen begär att regeringen omgående utvärderar det nya styrsystemet inom polisen samt ser över länspolisstyrelsernas reella möjligheter att genomföra verksamhetsplanen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att analysera och utvärdera de senaste årens ökade antal avskrivningar inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upprätta ett samarbete mellan de olika länspolismyndigheterna för att åtgärda arbetsmiljöfrågan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla polismyndigheter skall ha tillgång till arbetsmiljöhandledning och professionell hjälp för att rehabilitera och förebygga stressrelaterade arbetsskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av tydligare riktlinjer för hantering av upploppssituationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polisen bör få tillgång till alternativa vapen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en strategi bör utarbetas över hur arbetsfördelningen skall se ut så att äldre polismän över 55 år inte skall behöva arbeta skiftarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att närpolisarbetet måste få mer resurser för att utvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utöka antalet häktesplatser och påskynda genomströmningen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett lagförslag med innebörden att Sverige i likhet med Danmark skall ge möjlighet till buggning för att komma åt den avancerade kriminaliteten.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att den nationella insatsstyrkan organisatoriskt skall läggas under Rikspolisstyrelsen.

4 Polis i allmänhetens tjänst – en politisk avvägning

Problemen inom polisorganisationen är stora, både på landsbygden och i storstäderna. Nedrustningen har lett till en utveckling på kommunal och nationell nivå som kräver politiska åtgärder. Resurserna finns inte men uppgifterna måste utföras. Polisen tvingas att ”jobba på kredit”. Planering och långsiktig strategi raseras. Detta är ingen ansvarsfull politik. Det råder ett slags undantagstillstånd när agerande av offentliga instanser inte föregås av demokratiska beslut utan tvingas fram på grund av rådande krissituationer.

Enligt Rikspolisstyrelsens, RPS, budgetunderlag fanns det 16 089 poliser vid slutet av år 2000, en minskning från föregående år med 112 poliser. Antalet civilanställda har ökat med 397 till 6 205, och det totala antalet anställda inom polisen är 22 294 personer. Enligt Rikspolisstyrelsen lämnade cirka 1 procent av de anställda (cirka 160 poliser) polisyrket år 2000. Enligt RPS prognos över personallägets utveckling till år 2003 beräknas antalet poliser vara cirka 16 825 inklusive nyrekryterade aspiranter och avgångar. Denna prognos är något optimistisk. Den förhållandevis höga medelåldern och pensionsavgångar framöver bidrar till att behovet av nyrekrytering är större än RPS vill medge. Det går idag inte att exakt ange hur många poliser som är i tjänst, hur många som är sjukskrivna eller hur många som är kommenderade till annan tjänstgöring. Först år 2000 erhöll polisen redskap för systematisk uppföljning av sjukfrånvaron för hela polisen. Det är därför svårt att göra några jämförelser med tidigare år. Vi kan dock konstatera att poliskåren är en kår i kris.

Polisväsendets budgetunderlag för 2002–2004 anger tydligt behovet av större utbildningsinsatser. RPS anger att antalet poliser behöver öka från cirka 16 100 till 19 000 för att klara de mål som statsmakterna ställt upp. Rikspolisstyrelsen skriver i budgetunderlaget att det är nödvändigt att tillföra polisen resurser för att sanera ekonomin, annars kan man inte anställa nya poliser eller fortsätta utbilda poliser på de utbildningsorter som finns idag. Enligt RPS ambitioner skulle man då uppnå en poliskår med 18 480 poliser inklusive aspiranter år 2010. Vårt förslag innebär en intensifiering av utbildningstakten för att uppnå antalet 19 000 poliser redan 2006.

Vi anser inte att man i första hand ska öppna en fjärde polishögskola. Detta innebär stora kostnader och är en kortsiktig politik mot bakgrund av att utbildningsbehovet kommer att minska igen efter 2006. Vi vill istället använda de outnyttjade högskoleplatser som finns på högskolor i Stockholms närområde och förlägga utbildningen till dessa. Vi anser också att man i stor utsträckning kan använda den enorma resurs som finns i den äldre poliskåren för att utbilda de yngre. Idag har vi ett stort antal äldre poliser som inte längre kan arbeta i utryckningstjänst. Flera är långtidssjukskrivna på grund av fysiska skador, skador som inte skulle hindra ett antal av dessa poliser från att få ett meningsfullt uppdrag i att arbeta med undervisningen av aspiranter på polishögskolorna.

Enligt uppgift från Rikspolisstyrelsen behöver polisen en anslagsökning för 2003 på 400 miljoner kronor, det samma för 2004. Dessutom behövs ett engångsbelopp för att klara underskottet för 2001 på 700 miljoner kronor. Enligt beräkningar som kristdemokraterna gjort är dessa resurstillskott nödvändiga men kommer ändå inte att räcka till att vända den negativa utveckling som blivit en följd av att utbildningsinsatserna legat nere så länge. Kristdemokraterna menar att det krävs extraordinära insatser för att klara de utbildningsmål som RPS redogör för i sitt budgetunderlag. Vi har påpekat detta i flera år, och så sent som våren 2001 lade vi fram ett eget förslag om polisutbildning i samband med vårpropositionen då regeringen framhöll att ”historiens största satsning” gjorts på polisen.

5 Polisen i länen

Krisen inom polisen är uppenbar och har så varit under en längre tid. Både på landsbygd och i storstäderna saknas resurser. Länspolisstyrelsernas uppgift blir ohållbar. Resurserna räcker inte för att leva upp till målskrivningarna om att prioritera brottsbekämpning genom att utveckla det problemorienterade arbetssättet och närpolisorganisationen. Denna urholkning av rättsväsendet är ett direkt hot mot demokratin. När otryggheten breder ut sig och laglösheten firar nya triumfer tappar samhällsmedborgarna tilltron till rättssamhället och så även för politikens förmåga att påverka samhällsutvecklingen.

Polisen är i grunden till för invånarna, men med dagens styrsystem fattas besluten långt bort från invånarnas vardag. Organisationen måste ses över så att medborgarinflytandet får genomslag och tilltron till rättsväsendet repareras. Detta är inte enbart ett organisationsproblem utan ett finansiellt problem. Regeringen måste därför omedelbart tillsätta en utredning som utvärderar dagens system och ser över länspolisstyrelsernas reella möjligheter att genomföra verksamhetsplanen.

Länspolisstyrelserna har under året brottats med frågan hur rationaliseringsarbetet ska kunna genomföras samtidigt som verksamhetsmålen ska uppnås. Problemet för de lokala myndigheterna har varit att anpassa verksamheten och rationaliseringsarbetet efter de lokala förutsättningarna. Målen med verksamheten preciseras av Rikspolisstyrelsen och är utvecklade inom ramen för budgetprocessen, vilka då slutligen påverkas av de resurser som ställs till polisdistriktens förfogande. Det ankommer på regeringen att till landets polismyndigheter fördela medel som anvisas för polisväsendet, och detta sker via Rikspolisstyrelsen. Men om inte Rikspolisstyrelsen har tillräckligt med resurser att fördela, vilket är fallet idag, går det inte att leva upp till verksamhetsmålen. Rikspolisstyrelsen skriver i sitt budgetunderlag för 2002–2004 att de i regleringsbrevet uppsatta verksamhetsmålen och den ambitionsnivå som uttrycks i budgetpropositionen vid en samlad bedömning inte till fullo hade uppnåtts. För oss är detta uppenbart. Det som sker idag är att verksamheten måste anpassas efter budgeten, vilket innebär att stora delar av landet står utan polis kvälls- och nattetid och många polisstationer tvingats hålla sommarstängt. Detta kan inte vara acceptabelt. I vissa fall har en ensam polis funnits i tjänst och skall fungera som utryckningspolis. Dennes arbete anpassas efter verkligheten, och hjälp vid ett ingripande från närmaste utryckningspolis kan därför dröja en timma eller i vissa fall längre.

6 Polisen håller sommarstängt

Sommaren 2001 har 24 polisstationer runt om i landet hållit stängt. Dessutom har många stationer haft begränsade öppettider på grund av personalbrist. Den undersökning som gjordes av Polisförbundet i juni 2001 visade att värst drabbat var delar av Norrland och Svealand. I exempelvis Västerbotten har sju polisstationer och i Dalarna sex polisstationer hållit stängt. I Västernorrland har tio och i Gävleborgs län fem stationer haft begränsade öppettider.

Även Götaland har haft svårigheter under sommaren, och i Halland har närpolisverksamheten helt upphört. De poliser som finns måste ut i utryckningsarbete med hela länet som arbetsfält. I Kalmar län har tre stationer stängts, och i Norrbotten har polisstyrkan halverats under sommaren. I flera län har ett antal polisstationer haft begränsade öppettider under perioden juni till och med augusti.

Ett generellt problem för poliskåren är åldersstrukturen. Främst i glesbygderna är åldersnivån mycket hög, och det har varit svårt att få tag i ersättare då många gått i pension. I sommar har det även funnits andra problem som påverkat öppethållandet, nämligen Sveriges ordförandeskap i EU. EU-kommenderingar med stora övertidsuttag – som den i Göteborg – har medfört stora konsekvenser för den övriga verksamheten. Dagens cirka 16 000 poliser räcker inte till för att finnas överallt samtidigt.

Många samhällsmedborgare upplever sig utelämnade och otrygga. En del tar lagen i egna händer, och de som har råd betalar sitt skydd genom vaktbolag. Glesbygden är särskilt drabbad där det är lång väntan på polisutryckning, om det över huvud taget kommer någon polis alls. Men även storstadsområdena drabbas. Idag är det ofta svårt att komma fram till polisen och anmäla brottet. Lyckas man med det så är ändå risken stor att brottet aldrig blir utrett. Den enda nyttan med somliga anmälningar är att de kompletterar statistiken. Verkligheten är den att i början på 80-talet klarades två av fem brott upp, cirka 40 procent. Idag klaras bara ett av fyra brott upp.

Fördelningen av pengar till de olika polisområdena görs av Rikspolisstyrelsen under ledning av rikspolischefen. Det finns kritik från glesbygdsområdena att alltför mycket pengar går till storstadsregionerna. De mindre länspolisområdena får svårt att rekrytera poliser. Det finns t om en utbredd uppfattning bland poliskåren att det är säkrare att arbeta i Stockholm än i glesbygd. Där finns polishjälp inom rimligt avstånd. Idag skrivs många anmälningar av så fort de har registreras. Stulna cyklar, inbrott i bilar och bostäder, väskryckning, fickstölder, skadegörelse och klotter anmäls enbart för att tillfredsställa försäkringsbolagen. Vart har rättssäkerheten tagit vägen?

De senaste åren har en brist i polisens arbete blivit uppenbar. Nya regler har medfört att polisen har större befogenheter att avskriva anmälningar. En pressad arbetssituation med ökad arbetsbelastning, färre poliser och mindre resurser kan i svåra situationer leda till att avskrivningarna används för att hålla nere ärendebalanserna.

Vi anser att det aldrig får finnas ens en misstanke om att en anmälan om brott avskrivs lättvindigt. För att bevara rättssäkerheten och allmänhetens tilltro till rättssamhället samt avskräcka unga från att begå nya brott måste varje anmälan som kan utredas gå vidare till utredning.

Därför är det viktigt att analysera utredningsprocessen och utifrån ett helhetsperspektiv se över utredningsrutiner, organisation och kompetensförsörjning. Rikspolisstyrelsen bör tillsammans med Riksåklagaren tillsätta en inspektionsgrupp som utvärderar och analyserar de senaste årens avskrivningar inom polisen.

Under de senaste åren har inbrotten ökat med över 200 procent i Västerbottens inland. Nu har polisen i samarbete med utlänningspolisen i Umeå, kriminalvårdsunderrättelsetjänsten och åklagarmyndigheten i Umeå beslutat om att bilda en specialstyrka på tolv poliser som ska stävja den inbrottsvåg som Västerbottensborna fasar för. Specialstyrkan ska förebygga brott genom att finnas på plats i områden som bedöms som oroliga. Problemet är att under specialstyrkans arbetsperiod får övrig polisverksamhet i länet stå tillbaka. Det behövs fler poliser inte minst i glesbygdsområdena.

Två män rymde från ett av våra stängda polishus i september 2001. Männen satt häktade och påkallade uppmärksamheten från en av de två vakter som fanns på häktet. Vakten gick in i häkteslokalen och knuffades åt sidan och blev själv inlåst. De båda männen sparkade upp en dörr som gick in till polisens obemannade lokaler. Därefter kunde de med lätthet forcera ett fönster och ge sig ut i frihet. Detta kan inte vara godtagbart. Polisen i glesbygdsområdena måste få mer resurser.

”Sommaren 2001 är en katastrof”, sade Fredrik Nyhlén, operativ chef på narkotikasidan och Bo Pettersson, kriminalinspektör på spaningsroteln i Stockholm, i en intervju i Svenska Dagbladet i sommar. Många av Stockholmspolisens ärenden läggs ned därför att de blivit för gamla. Citypolisens spaningsrotel hinner bara utreda var 20:e anmälan. Bo Pettersson menar att en fungerande spaningsrotel borde bestå av minst åtta personer. Under sommaren har det funnits en spanare i tjänst. Det finns ingen chans att hinna åka på pågående rån eller kartlägga rånkretsar. Spaningsroteln har ungefär 500 ärenden per år, och av dessa läggs 100 ned. När det gäller spaningsverksamheten påverkar den resultaten av upptäckta narkotikabrott. Finns ingen spaning är upptäcktsrisken liten. När exempelvis gatulangningsgruppen får in ett narkotikatips finns inga spanare som kan kontrollera uppgifterna. Under sommaren har langningen av narkotika mer eller mindre förekommit på öppen gata i Stockholm. Att polisbristen är extra stor under sommaren förvärrar situationen. Sommaren är en större riskperiod då många rör sig ute.

Narkotikaanvändningen bland de yngsta har också visat en tydlig ökning. Under 1900-talet har andelen ungdomar som använder narkotika mer än fördubblats. Enligt experterna har även nyfikenheten och den upplevda tillgängligheten ökat. Detta är oroväckande signaler till rättssamhället, och alla krafter måste sättas in för att stoppa utvecklingen. För det behövs poliser i samhällets tjänst.

Polisen ute i länen har haft stora svårigheter att få personalsituationen att fungera under sommaren. Grundläggande bestämmelser om polisens organisation finns i polislagen (1984:387). Varje län utgör ett polisdistrikt. Inom varje län finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten där, (4§). För ledningen av polismyndigheten finns en polisstyrelse. Enligt polisförordningen (1998:1558) finns närmare bestämmelser om polismyndighetens organisation och uppgifter. Där framgår att polisstyrelsen särskilt ska se till att polisarbetet bedrivs i överensstämmelse med de prioriteringar och riktlinjer som riksdag och regering har lagt fast för polisverksamheten samt att polisarbetet bedrivs effektivt och uppfyller rättssäkerhetens krav. Rikspolisstyrelsen har mandat att utveckla och precisera de mål och riktlinjer som riksdagen lägger fast för polisverksamheten samt förmedla detta till polisorganisationen. Länspolisstyrelsernas uppgift är att se till att statsmakternas prioriteringar får genomslag i praktiken. För att åstadkomma detta har länspolisstyrelserna de medel till förfogande som RPS bestämmer.

Att polisens organisation är ohållbar tycks nu ha hunnit ifatt regeringen, och man försöker på alla sätt finna på lösningar. I skrivelsen Brott kan förebyggas! Utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet uttryckte regeringen sin oro och skrev att man tillsatt en utredning som ska se över möjligheten att bygga upp en organisation av reservpoliser bestående av bland annat jakt- och fisketillsynsmän. Detta visar på ett långtgående ”brainstormningsarbete” inom Justitiedepartementet men talar också om det desperata i situationen. Kristdemokraterna invänder mot idén på en andra klassens poliser. Vi menar att det är angeläget att svensk poliskår består av välutbildade poliser.

7 Arbetsmiljö, ledarskap och vapen

Rikspolisstyrelsen skriver följande i Polisens årsredovisning:

Arbetsmiljön inom Polisen, särskilt den psykosociala, skiljer sig på flera punkter från övrig offentlig verksamhet. Poliser är utsatta för hot och våld och är i sin yrkesutövning skyldiga att ingripa vilket innebär att de i vissa situationer är tvungna att använda fysiskt våld. Detta i kombination med oregelbundna arbetstider ger en särskild belastning avseende den psykosociala arbetsmiljön.

Ett exempel är sommarens upplopp i Göteborg under EU-mötet. Omkring 1 000 poliser blixtinkallades när de 1 100 som fanns på plats inte räckte till. Det var poliser från hela landet, glesbygd och landsbygd, poliser som inte har eller har haft någon träning i stress, våld- och upploppssituationer liknande den som uppstod i Göteborg. Dessutom uppgick kostnaden till 135 miljoner mot de beräknade 45–50 miljoner. Tunga poster som tillkom var kostnader för övertid, traktamenten, mat, logi och utrustning. Bortsett från de ekonomiska felbedömningarna var det en omänsklig psykisk påfrestning. Visserligen har samhället rätt att ställa höga krav på polisen – polisen är utsedd av oss för att skydda samhället – men ibland ställer vi orimliga krav på de enskilda poliserna. Kristdemokraterna anser att ett större krav måste ställas på den eller de som haft ledningsansvaret.

De problem som uppstått i samband med upplopp, kravaller och demonstrationer där polis hamnat i orimliga situationer och snabba bedömningar ska göras, handlar i högre grad om ett ledningsansvar och en ledningsfråga. En av orsakerna till bristen i ledarskap kan vara att det under flera år inte funnits någon central utbildning för chefer på olika nivåer. Kunskapsöverföring mellan chefer på olika myndigheter är utvecklande och nödvändig för att möta framtidens behov. Ett exempel på polisens svåra situation är den demonstration som urartade i Stockholm sommaren 2000. Stockholmspolisen fick hård kritik av RPS för sin passivitet. Till denna demonstration var polisen beordrad ”hög toleransnivå”. Polisen hade vid ett tidigare tillfälle anklagats för att ingripa för hårt vid en demonstration i Malmö. Vis av tidigare erfarenheter valde Stockholmspolisen att inte ingripa vid demonstrationen på Södermalm. Det är viktigt för polisens trovärdighet och för den enskilde polisens möjligheter att hantera svåra situationer att det finns tydliga riktlinjer och ett starkt ledarskap. Bättre chefsutveckling och tydliga riktlinjer från RPS om hur upplopp, demonstrationer och störningar i den allmänna ordningen ska hanteras är nödvändiga.

Därutöver behövs bättre utrustning. Polisen behöver ha tillgång till en nyanserad uppsättning vapen, dvs. ett vapen som inte skadar som en pistol gör men som är mer effektivt än en batong. RPS bör hämta in information och kunskap om hur andra länder hanterat upplopp. Exempelvis i Danmark har man tagit fram en okrossbar bil som man köra in i turbulenta situationer med för att anhålla de personer som leder upploppet. Vi menar att RPS behöver se över möjligheten att låta svensk polis i högre grad använda vattenkanon. Dessutom bör regeringen omedelbart fatta beslut om att påskynda utvecklingsarbetet med alternativa vapen, exempelvis elpistol och andra tänkbara alternativ till polisens tjänst.

8 Sjukfrånvaro

Många inom poliskåren är långtidssjukskrivna. Polisarbetet är slitsamt, personalpolicyn är otillräcklig och rehabiliteringsinsatserna minimala. Åldersstrukturen inom polisen gör att alltfler inte kan arbeta med utryckningstjänst, och medborgaren står då utan polis. Det är viktigt att det finns kompetenta rehabiliterare som kan stötta och hjälpa de som går långtidssjukskrivna så att dessa kan återkomma i arbete.

Sjukfrånvaron har ökat sedan föregående år. Den totala sjukfrånvaron under år 2000 var 5,2 procent varav 3,7 procent avsåg sjukfrånvaro längre tid än 14 dagar. Den sammanlagda sjukfrånvaron, inklusive sjukbidrag, motsvarar cirka 1 200 årsarbetarkrafter. Sjukfrånvaron är starkt oroande. Förklaringar till den höga sjukfrånvaron inom Polisen är

hög medelålder,
stress,
övertid,
strukturförändringar och besparingar.

Det är omöjligt att i detalj redovisa andelen arbetsrelaterad sjukskrivning, men vi kan konstatera att den ökat kraftigt. I en pensionsenkät från våren 2001 framkom att den psykosociala miljön enligt polismännen kraftigt försämrats under de senaste tio åren. När en polis anställs anses han efter alla tester vara ”mer frisk” än vad som är normalt för åldersgruppen. Fram till 54 års ålder har polisen färre andel sjukpensioneringar än bland svensken i allmänhet, för att i åldersgrupper över 54 år stiga kraftigt. I gruppen 60–64 år har polismän dubbelt så stor andel sjukpensionärer som män i övrigt. Det har även konstaterats att skiftarbetare har högre andel sjukpensionärer än dagtidsarbetare. Rikspolisstyrelsen anser att ett långsiktigt mål bör vara att ingen som är 55 år eller äldre ska tvingas att arbeta natt regelbundet. Vi anser att regeringen bör ge RPS i uppdrag att utarbeta en strategi över hur arbetsfördelning ska se ut för att kunna åstadkomma en sådan förändring att poliser över 55 år inte ska behöva arbeta skiftarbete.

Sjukfrånvaron för kvinnor är klart högre än för män inom polisen, 7,1 procent jämfört med 4,3 procent.

För att minska långtidssjukskrivningarna har myndigheterna inom polisen arbetat aktivt med rehabilitering och andra arbetsmiljöåtgärder, t.ex. utbildning och kartläggningar av arbetsmiljön. Även ökade satsningar på friskvård och utbildning i kris- och stresshantering har påbörjats.

Enligt Rikspolisstyrelsen finns ingen samlad bild av hur man vid de olika polismyndigheterna arbetar med dessa frågor. Arbetssättet skiljer sig åt mellan de olika polismyndigheterna. Polismyndigheten i Stockholms län har inför år 2001 förstärkt resurserna inom arbetsmiljöarbetet bland annat genom att i april 2001 anställa en legitimerad psykolog. De har även utökat antalet arbetsmiljöhandläggare till två samt projektanställt en professor i psykologi på halvtid sedan februari 2001.

Polismyndigheten arbetar även med att bygga upp ett samarbete mellan psykologiska institutionen vid Stockholms universitet och utvecklingsavdelningen vid polismyndigheten. Förutom ovanstående personer som arbetar vid personalavdelningen på Kungsholmen arbetar sammanlagt elva arbetsmiljöhandläggare lokalt i länet. Polismyndigheten har även nyligen påbörjat erfarenhetsutbyte med andra myndigheter kring arbetsmiljöfrågor.

Vi anser att det behövs ett utökat arbete med att utveckla formerna för det psykosociala omhändertagandet inom polisen. Därför bör regeringen initiera ett samarbete mellan länspolismyndigheterna i landet för att åtgärda arbetsmiljöfrågan. Alla polismyndigheter ska ha tillgång till arbetsmiljöhandläggning och professionell hjälp för att rehabilitera och förebygga stressrelaterade arbetsskador – fysiska såväl som psykiska.

Polisförbundet menar att arbetsmiljöfrågorna inom polisen kommit mer i fokus under de senaste åren. Polisförbundet ger stöd till individerna bl.a. i form av rättshjälp om sådant behov skulle uppstå. Vidare försöker man stödja de lokalt fackliga arbetsmiljöansvariga i deras arbete. I de fall man inom en enhet har en hög långtidssjukfrånvaro försöker man studera problembilden. Det måste tas ett mer samlat grepp om arbetsmiljöfrågorna inom polisen, och ett policydokument på området bör arbetas fram gemensamt. Dessa dokument ska sedan ha kontinuerliga uppföljningar. Kristdemokraterna menar att arbetsmiljöarbetet måste prioriteras inom polisorganisationen.

9 Polisutbildning

En ökning av antalet aspiranter är nödvändig för att långsiktigt säkerställa en godtagbar personalförsörjning, förbättra åldersstrukturen och höja kompetensen. Enligt Rikspolisstyrelsen behövs en rekrytering på 600 studerande för 2003 och därefter 900 per år fram till 2010. Då ska poliskåren utgöra cirka 18 480 enligt RPS.

Vi konstaterade redan i samband med vårpropositionen 2001 att rekryteringen måste öka i snabbare takt, de två nya polishögskolorna måste kompletteras med ytterligare utbildningssatsningar förlagd till universiteten i när-områdena, geografiskt förlagda så att unga från olika delar av landet stimuleras att söka till Polishögskolan.

10 Kristdemokraternas utbildningsförslag

Vid slutet av 2000 fanns 16 089 poliser, en minskning med 112 poliser från föregående år. Kristdemokraternas målsättning är minst 1 närpolis per 1 000 invånare, vilket motsvarar cirka 8 900 närpoliser. Idag finns cirka 6 200 närpoliser. För att nå upp till det totala antalet poliser på 19 000 år 2006 krävs att utbildningstakten ökar.

I RPS budgetunderlag står det att Polishögskolan i Växjö ger effekt först 2004. Därutöver tillkommer ytterligare problem om inte regeringen avsätter resurser så att polismyndigheterna kan anställa de studerande som nu genomgår polisutbildningen. Ett sådant förfarande ger vilseledande signaler och påverkar framtida möjligheter att rekrytera nya studeranden. Kristdemokraterna vill öka utbildningstakten av poliser för att uppnå 19 000 poliser till år 2006.

11 Närpolisreformen

I det lokala arbetet har många kommuner lyft fram behovet av en utvecklad närpolisverksamhet, inte minst i brottsförebyggande syfte. Det som händer idag är att närpolisverksamheten blir lidande av de besparingar som måste göras i närpolisområdena. Vid besök hos olika närpolisverksamheter i landet kan man konstatera att många närpolischefer har gett upp. Skrämmande exempel finns på hur det som var själva kärnan i närpolisreformen, det förebyggande polisarbetet, helt prioriterats bort. Hur många närpoliser får ägna sig åt det problemorienterade arbetet? Från ett polisdistrikt berättas att av dygnets 24 timmar ska 8 gå till utryckningsverksamhet och 16 till närpolisverksamhet. Men de 8 timmarna utryckningsverksamhet är ju fördelade på hela dygnets alla timmar, därmed styckas den så kallade närpolisverksamheten sönder och blir en halvtimma här och en halvtimma där. Ambitionen att närpolisverksamheten ska uppgå till 40 procent av verksamheten uppnås aldrig. Alltför ofta snyggas siffrorna till genom att slå ihop utryckningspolis med närpolis. Från ett annat polisdistrikt berättas att innan reformen kom var de ganska bra på att vara ute bland befolkningen. De hade ungdomslag, fotpatruller etc., men allt detta försvann när polisen skulle omorganiseras samtidigt som resurserna minskade. Enligt Rikspolisstyrelsen har det varit nödvändigt att minska närpolisens verksamhet för att klara av ingripandeverksamheten. På några polisområden har man uttryckt oro över att poliser anställda för att arbeta med narkotikaspaning och ungdomsroteln varit tvungna att gå ut i utryckningsverksamheten för att fylla tomma platser. Detta har lett till att de ungdomsspanare som skulle vara utplacerade på ungdomsgårdar för att ha kontroll över narkotikautvecklingen bland de unga uteblivit. Spaningsverksamheten i storstäderna har legat nere till förmån för utryckningsverksamheten. Det behövs fler poliser.

12 Polisbesök i skolorna

Närpolisens huvuduppgift är att arbeta brottsförebyggande. I denna uppgift understryks vikten av att möta och samtala med ungdomar. Möjligheten till detta har så gott som helt försvunnit då polisbristen har slagit hårt mot skolorna. Enligt en undersökning som Polisförbundet genomfört har polisbesöken i skolorna minskat de senaste åren. I var femte skola var det mer än tre år sedan eleverna fick möjlighet att träffa polisen. Samtidigt vill 9 av 10 skolor att polisen ska besöka eleverna oftare. I takt med krympande resurser måste polisen välja bort skolbesök. En viktig sak som prioriterats bort är att träffa eleverna på landets skolor. Poängen med närpolisreformen var att öka tryggheten genom en ökad närhet mellan polis och medborgare. Alla förlorar då kontakten mellan polis och ungdomar bryts.

Polisförbundets undersökning visar att polisens ställning ute på skolorna är stark. Hela 98 procent av de tillfrågade skolorna anser att polisen behövs i dagens skola, och 88 procent vill att polisen besöker skolan oftare. Skolorna tillfrågades även om vilken funktion polisen ska ha i skolan. Etablera kontakt mellan polis och ungdomar var det vanligaste svaret följt av information om lag och rätt samt brottsförebyggande arbete. Polisens uppgift i skolan beskrevs bland annat med följande:

”Att visa sig och ge polisen ett mänskligt ansikte.”
”Definiera arbete som polisen utför och bygga upp en positiv auktoritet.”
”Ge ungarna ett tydligt normbegrepp och visa att polisen är till för oss själva.”

Undersökningen visade även att 75 procent av de tillfrågade skolorna ansåg att polisen var oersättlig. En rektor på en av Stockholms största gymnasier uttryckte det så här: ”Fick jag välja på att få en lärare ytterligare till min skola eller en polis som visade sig då och då i klassrummen, skulle jag välja en polis.”

Rikspolisstyrelsen skriver i budgetunderlaget i kapitlet om metodutveckling att ” ytterligare utveckling av det kunskapsbaserade och problemorienterade arbetssättet bland annat för att effektivisera det brottsförebyggande och brottsförhindrande arbetet ska ske”. Mycket tyder på att polisen i närpolisområdena, där det problemorienterade arbetet först introducerades, på grund av brist på närpoliser kommit att arbeta alltmer händelsestyrt. Det innebär att utvecklingen går i fel riktning. Det är inte heller tillfredsställande att ingripandeverksamheten i betydande utsträckning förblivit opåverkad av de åtgärder som vidtagits för att problemorientera verksamheten. Det är uppenbart att resursbrist har lett till att införandet av det problemorienterade arbetssättet inte fått genomslag. Det vill vi kristdemokrater ändra på.

Alla beslutsfattare som studerat närpolisverksamhet från andra länder inser att i inledningsfasen kostar närpolisverksamhet mycket pengar, vinsterna kommer senare. Detta har helt och hållet förbisetts. Ambitionen måste vara att få en fungerande polisverksamhet som har resurser till sitt förfogande så att de kan arbeta med det som är polisens huvuduppgifter, dvs. att förebygga brott, upprätthålla ordning samt utreda och beivra brott.

Närpolisreformen är en utmärkt tanke som behöver få tid och resurser att utvecklas. Kristdemokraterna är kritiska mot bristen på åtgärder för att möta polisens behov och i förlängningen också den enskilde medborgarens behov. Staten har ett ansvar som inte kan delegeras i rättssamhället, trots det finns det allvarliga brister. Polisen har genomgått många omorganisationer. Det vore fel att idag riva upp närpolisverksamheten. Bilden av ett rättssamhälle i kris står oemotsagd. Medborgarnas förtroende minskar för varje dag som går.

Antalet närpolisområden i landet har minskat med mer än en fjärdedel mellan åren 1966–2000. Enligt uppgift från Björn Astborn vid RPS har antalet närpolisområden skurits ned till 357. Det innebär att mellan 1998 och 2000 har antalet närpolisområden minskat med 44 stycken. RPS har ingen samlad bild av det exakta antalet närpoliskontor.

Närpolisverksamheten i Stockholm har haft stora problem under år 2001. Flera av närpolisstationerna i Stockholm har slagits samman för att spara pengar. Försäkringsbolag och ordningsvakter kommer att ta över en del av polisens arbetsuppgifter i framtiden.

Idag finns en närpolis per 1 400 innevånare. Kristdemokraterna anser att ett rimligt mål inom de närmaste åren borde vara att det ska finnas en närpolis per 1 000 innevånare.

13 Motverka vardagsbrottsligheten och öka tilltron till rättsväsendet

Alla är överens om att all brottslighet, inklusive vardagsbrottsligheten, måste bekämpas. Till vardagsbrottslighet brukar räknas bostadsinbrott, cykelstölder, bilstölder, klotter och skadegörelse mm. När anmälningar av detta slag kommer in till polisen skrivs en anmälan för försäkringsbolagets räkning och sedan avskrivs alltför ofta ärendet. Detta är mycket olyckligt, och på så sätt förlorar allmänheten förtroendet för polis och rättsväsende.

Kommuner som Gävle och Katrineholm hyr in vaktbolag. Bevakning, konsulttjänster och säkerhetsutrustning omsätter omkring 13 miljarder kronor per år. Det är lika mycket pengar som hela polisorganisationen omsätter. De uppgifter som polisen inte hinner utföra får vaktbolagen ta över. Inbrotten i Gävle har härmed sjunkit med 80 %, en glädjande siffra och en lönsam verksamhet både för vaktbolagen och kommunerna. Ännu längre går den enskilda medborgaren som inte har råd med bevakningsbolag. Här erbjöds inga alternativ: Polisen kan inte skydda hans egendom, kostnaden för vaktbolagets tjänster blir alltför hög. Näringsidkaren skjuter inbrottstjuven i benet. Gärningsman blir brottsoffer. Brottsoffret blir gärningsmannen som hyllas för sina insatser. Allmänhetens tilltro till rättssamhället får sig återigen en allvarlig knäck.

14 Det är dags att utvärdera den nya styrningen inom polisen

I Rikspolisstyrelsens budgetunderlag kan man läsa att RPS överväger en ny organisation av den svenska polisen. Förslaget är att skapa en enda polismyndighet för hela landet. RPS anser att genom att göra polisen till en enda myndighet skulle man kunna undvika de dubbleringar av kompetens, verksamhet och administration som finns i dagens organisation med 21 polismyndigheter. Distrikten är i sin tur uppdelade i polisområden. Samtidigt hävdar RPS i sitt budgetunderlag att förändringen kommer att kräva stora insatser och mycket kraft. Organisationen skulle också påverka de förtroendevalda politikernas inflytande i verksamheten. Vi kristdemokrater har tidigare påpekat att dagens styrsystem inom polisen behöver utvärderas. Vi menar att dagens system för styrningen av poliser minimerar medborgarnas inflytande över den lokala polisverksamheten. Det är särskilt beklagligt eftersom polisen i grund och botten är till för medborgarna. Tiden får därför anses mogen att utvärdera det nya styrsystemet hos polisen, och innan en sådan utvärdering är klar bör inga nya organisationsförändringar göras, som riskerar att ta ytterligare kraft ur polisorganisationen.

Rikspolischef Sten Heckscher får i skriften Polis i förändring, frågan vad problemorienterat arbetssätt innebär. Rikspolischefen svarar: ”Att man frigör sig från ärendefixering och att arbetet inriktas på att komma åt orsaker till varför brott begås. Det problemorienterade arbetet innebär att polisen handlar proaktivt och sätter upp långsiktiga mål för verksamheten.” Tyvärr har nedskärningar lett till att detta arbetsätt inte varit möjligt. Det är hög tid att skapa förutsättningar för polisen att kunna arbeta på det sätt rikspolischefen beskrev. Det går inte att sopa bort brottsligheten genom att skapa en ny organisation, det erfordras samtidigt resurser. Det problemorienterade arbetet måste utökas.

15 Periodplanering

Regeringen har haft en övertro på periodplanering, trots att det enbart är 15 procent av närpoliserna som periodplanerar arbetstiden. Övriga hinner inte. Regeringen hävdar att ”arbetet med att anpassa polisens arbetstider till verksamhetens behov är viktigt för det problemorienterade arbetet. Ett instru- ment för en sådan anpassning är s.k. periodplanering.” RPS menar att ”periodplanering, rätt använd erbjuder en för alla parter förmånlig flexibilitet och är ett nödvändigt inslag i det problemorienterade arbetet”. Kristdemokraterna hävdar att detta är omöjligt utan ytterligare resurser, bättre styrning av den genomsnittsliga veckoarbetstiden och förbättrade instrument för verksamhetsbedömningar.

Problemen med polisens arbetstider och ovissheten om vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras måste snabbt få en bra lösning. Fler civilanställda behövs för att få ut poliserna i operativt arbete. I budgetunderlaget för 2002–2004 skriver RPS att förutom att nyrekrytering av poliser är nödvändig för att klara verksamhetskraven är det viktigt med rekrytering av såväl civilanställda med bred kompetens och erfarenhet som av specialister. För att avlasta polisen vill Kristdemokraterna tillsätta fler civilanställda så att polisen därmed kan arbeta operativt.

Följande scenario är en del av vardagen: En läkare begär handräckning för person med psykiska besvär. Beslut om husrannsakan fattas, hämtning sker, transport till läkare, skydd under läkarundersökning, transport till ett annat sjukhus, 22 mil och över fem timmars arbete. Under denna tid har ingen polis funnits att tillgå i det närpolisområde där den patrullerande bilen egentligen skulle vara. Detsamma händer också vid de transporter som polisen får göra från avgiftningsenheten på sjukhuset till olika behandlingshem med långa restider. Statistik visar i vissa län att begärda handräckningar har tre till fyrdubblats. Vi behöver fler poliser men vi behöver också tydliga direktiv och bestämmelser om vilka arbetsuppgifter polisen ska arbeta med.

Sedan 1998 har cirka 150 civilanställda utbildats till brottsutredare. Under förutsättning att den utvärdering som genomförs visar positiva resultat kommer utbildningen att fortsätta. Det är positivt att civilanställda utbildas för att kunna avlasta polisen i deras uppgifter. Idag kommer mycket kritik från bland annat åklagare att polisutredningarna inte är fullödiga. Detta visar att även poliserna behöver utbildas i brottsutredning. Om poliser i operativt arbete fick åtminstone hälften av de 15 veckor som de civilanställda får i utbildning skulle brottsutredningskvaliteten höjas betydligt.

Idag får poliser svara för att fordonen är i bra skick genom så kallade bilvårdsveckor. Anledningen är att det inte finns resurser att ha personal som sköter bilarna. Polismän bär sopor till containers, städar i kök och övriga gemensamma utrymmen för att det inte finns resurser till att anställa städpersonal. När ett bandförhör gjorts får polismannen sätta sig vid datorn och skriva ut detta för att det inte finns administrativ personal som kan utföra uppgiften. Detta kan inte vara förenligt med effektivisering och resurssparande. Polisen ska vara ute i operativt arbete, och andra ska anställas för att göra uppgifter som inte kräver poliskompetens.

16 Arresten/Häkten

I rationaliseringsivern har man dragit in på arrestantvakter. När någon alkohol- eller drogpåverkad tas in på de mindre polisstationerna blir konsekvensen att två poliser måste köra långa sträckor för att den intagne ska komma till arresten under natten. Två poliser som ska genomföra utryckningstjänst på orten är borta tre till fyra timmar för att lämna den berusade till närmaste arrest. I detta sammanhang bör även nämnas den mycket ansvarsfyllda uppgift som vakthavande befäl har i frågan. Då den berusade eller påverkade personen tagits in av de tjänstgörande poliserna ska vakthavande befäl via telefonsamtal göra bedömning, efter polismännens beskrivning, om personen ska tas om hand. Detta kan inte vara ett acceptabelt förfarande. Detta är bara ytterligare ett tecken på att rättsväsendet måste rustas upp för att återskapa rättstryggheten för samhällsmedborgarna.

De omfattande besparingar som genomförts inom kriminalvården har även påverkat häktessituationen. Häkten har stängts eller inte haft tillräckligt med platser. Detta påverkar polisens arbete. Genomströmningen har inte fungerat, och av kriminalvårdsstyrelsens verksamhetsstatistik framgår att antalet fängelsedömda i häkte som väntade på plats den 1 april 2000 uppgick till 104. Av dessa hade alla väntat mer än sju dagar. Larmrapporterna har varit täta under 1999 och 2000 från många av landets häkten.

Flera polismyndigheter har fått problem med omhändertagandet av anhållna. Poliser använder ibland hela dagar för att transportera anhållna till olika häkten i regionen på grund av brist på häktesplatser på orten. Detta är resursslöseri. Det är därför viktigt att häktningsframställan av tingsrätten sker så snabbt det är möjligt så att ansvaret övertas av kriminalvården. Att polisen sedan på grund av besparingsskäl tvingats stänga sina arrester, framför allt på mindre orter, har inte förbättrat situationen. Riksdagen har behandlat frågan om häktesplatser i ett antal betänkanden. Där har framhållits att målsättningen ska vara att ingen fängelsedömd ska förvaras i häkte längre än sju dagar efter det att dom blivit verkställbar. Denna målsättning går alltså inte att uppnå med nuvarande resursbrist. Kristdemokraterna vill utöka antalet häktesplatser och påskynda genomströmningen.

När häktesfrågan har behandlats i riksdagen har majoriteten gång på gång lovat att strävan alltid ska vara att göra tiden på häkte i avvaktan på anstaltsplacering så kort som möjlig och att åtgärder ska vidtas för att verkställa detta. Transporterna ska hållas nere, men med fakta från hur det verkligen ser ut kan vi tyvärr konstatera att de senaste årens utveckling endast kan betraktas som mycket negativ.

Enligt fackförbundet SEKO sitter idag 300 redan dömda personer kvar på häkten i väntan på en fängelseplats. Kristdemokraterna anser därför att reglerna för genomströmningen på svenska häkten omedelbart måste ses över. Det kan inte vara acceptabelt att redan dömda personer ska sitta i häkte i väntan på anstaltsplats eller att omhändertagna av polis ska hamna i fyllecell därför att lokalerna är upptagna.

På flera häkten i landet har omfattande byggnationer planerats eller genomförts. De nya häktena ska motsvara krav på humanitet och miljö som skapar förutsättningar till motivation. Tyvärr har resurserna inte räckt att utöka antalet häktesplatser i den omfattning som är nödvändig. De ny- och ombyggda häktena har inte lett till fler platser.

17 Häktessituationen belyst från verkligheten

I slutet av 90-talet togs ett nytt polishus i Karlstad i bruk. I det nya polishuset planerade man att, i likhet med hur man tidigare gått tillväga, använda häktet för anhållna. I det nya polishuset skulle det dessutom finnas fler häktesplatser. Efter något år visar det sig att häktet alltför ofta är fullt med redan dömda som väntar på plats på anstalt. Polisen tvingas därför placera anhållna i celler för berusade. På andra håll tvingas man transportera arresterade långa vägar till närmast liggande häkte.

Kriminalvårdsmyndigheten i Karlstad har 43 platser. Dessutom används från och till polisarresten inom polismyndigheten i Värmlands lokaler i Karlstad, nio platser. Utöver detta har Kriminalvården hyrt in sig i polisarresten i Arvika med nio platser. I Arvika ansvarar före detta arrestantvakter för de häktade. En vårdare reser på halvtid runt mellan Karlstad och Arvika för att hålla kontakten. Transporterna mellan Karlstad, Arvika, Örebro och Karlskoga är intensiva. Detta belyser bara den dåliga organisation och det resursslöseri som pågår i verkligheten, både med personal och kostnader.

Kristdemokraterna anser att häktessituationen på svenska häkten omgående behöver ses över.

18 Buggning

Brottsligheten har blivit allt grövre, mer gränsöverskridande och svårutredd, vilket ställer nya krav på polisens arbetsmetoder och spaningsarbete. Kristdemokraterna menar att utredningsmetoderna måste effektiviseras. Det är av central betydelse för det framtida förtroendet för rättsstaten att polisen kan hävda sig gentemot såväl internationella, välorganiserade brottslingar som mot den kvalificerade brottsligheten. Senare års datorisering och IT-utveckling har visat sig vara värdefulla hjälpmedel i polisens arbete. Nu krävs ytterligare satsningar för att polisen i större utsträckning ska kunna utnyttja den nya tekniken på ett mer effektivt sätt. Det handlar bland annat om att öka IT-kunskapen inom polisen genom vidareutbildning och kompetenshöjande åtgärder men framför allt om att utrusta polisen med modern teknik. Tekniken är ett viktigt kompletterande instrument för polisen, men det förutsätter också att det finns tillräckligt med personal som kan avsättas för att bearbeta materialet på ett rättssäkert sätt. En påtagligt försvagad poliskår, som den nuvarande, är en dålig garant för att de tekniska landvinningarnas tas till vara på bästa sätt.

Regeringen arbetade fram en proposition om buggning våren 2000, vilken föll på att man inte kunde skapa majoritet i frågan. Propositionen lämnades därför aldrig över till riksdagen. Vi anser att det är hög tid att regeringen återkommer med ett nytt förslag där integritetsaspekten och de påpekanden som Lagrådet framförde har beaktats. Vi anser också att regeringen bör tillsätta en särskild utredning som tar ett samlat grepp om integritetsfrågorna och väger dessa mot kraven på effektivitet i brottsbekämpningen.

Frågan om att buggning ska tillåtas som tvångsmedel har diskuterats vid flera tillfällen. Argumentet för att inte tillåta buggning har i första hand varit den hänsyn som tagits till det allvarliga integritetsintrång som buggning faktiskt är. Men redan idag finns möjligheter för polisen att efter tillstånd av domstol använda tvångsmedel som hemlig telefonavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Därtill kommer de omstridda möjligheterna som införts att upprätta dataregister inom polisen, tullen och skattekriminalen över misstänkta och icke misstänkta personer.

Beslut om buggning måste föregås av ytterst omsorgsfulla överväganden. Bland annat måste klargöras hur man bäst ska förfara för att undvika kränkning av oskyldigas integritet och hur man ska handskas med inhämtat material som inte är av intresse för undersökningen.

I Danmark där det är tillåtet med buggning har man haft helt annan framgång med bekämpning av kriminalitet än vad vi haft i Sverige. Såvitt vi kan se har rättsäkerheten i Danmark inte hotats av detta. Kristdemokraterna anser att Sverige i likhet med Danmark ska tillåta buggning för att komma åt den avancerade kriminaliteten. Regeringen bör därför lägga fram ett lagförslag med innebörden att Sverige ska ge rätt till buggning.

19 Nationella insatsstyrkan

Vid ett flertal tillfällen har vi påpekat att insatsstyrkan måste få utökade resurser för att man ska kunna behålla sin kompetens och styrka. Enligt de senaste uppgifterna har handlingskraften av flera orsaker kraftigt beskurits. Det är fråga om försämrade arbetsförhållanden, dålig utrustning och otydliga riktlinjer. Flera av de polismän som genomgått hård utbildning för att klara de krav som nationella insatsstyrkan kan ställas inför, har tröttnat och sökt sig vidare till andra uppgifter. Det är beklagligt, och styrkans arbetssituation måste nu tas på största allvar. Görs inte detta kommer vi inte att ha någon nationell insatsstyrka värd namnet kvar i Sverige.

Kristdemokraterna har i fler år krävt att styrkan organisatoriskt skulle läggas under Rikspolisstyrelsen, men regeringen har hävdat att styrkan även fortsättningsvis ska ha sin hemvist vid Stockholms länspolis. Vi hävdar fortfarande att detta är en felaktig bedömning som försvårar och undergräver möjligheterna att låta styrkan i verkligheten vara en nationell resurs.

Rikspolisstyrelsen har bland annat beslutat om föreskrifter och allmänna råd för insatsstyrkan. Detta regelverk innehåller bland annat att Polismyndigheten i Stockholms län ska besluta om, och till Rikspolisstyrelsen redovisa, en särskild handlingsplan och en budget avseende den nationella insatsstyrkan. Denna handlingsplan har inte visat sig ge några större förbättringar för insatsstyrkan.

De resurser som tilldelats styrkan har inte varit tillräckliga för att genomföra nyinvesteringar i utrustning. Skyddsutrustning för kemiska, biologiska eller radioaktiva ämnen saknas. Antalet poliser är otillräckligt, och motivationen riskerar att försvinna. Regeringen måste ta nationella insatsstyrkans vara eller icke vara på allvar och avsätta resurser för densamma.

Säpo/Rikskrimkommittén berör i sitt betänkande den centrala polisen i bl.a. nationella insatsstyrkan och frågan om var det ekonomiska ansvaret för den bör ligga. Deras slutsats var också att insatsstyrkan på sikt måste in under Rikspolisstyrelsen. Remisstiden gick ut den 29 september 2000, och ärendet bereds ännu i Justitiedepartementet.

Regeringen har tidigare gett RPS uppdraget att bevaka att polismyndigheterna i landet inte av ekonomiska skäl skulle avhålla sig från att använda styrkan. Detta visade sig bli ett stort ekonomiskt bakslag för polisen i Östergötland. I samband med Malexandermorden anlitade polismyndigheten i Östergötland nationella insatsstyrkan till hjälp för att söka efter polismördarna. Detta blev en extra kostnad för polisen i Östergötland på 18 miljoner kronor.

Myndigheten tillskrev RPS för att få hjälp med kostnaderna och fick 6 miljoner kronor av RPS. Återstående 12 miljoner kronor blev man i Östergötlands polisdistrikt tvungna att betala själva.

Detta ger naturligtvis felaktiga signaler ut till andra polismyndigheter. Hur ska de med en svag budget, en slimmad organisation våga ta nationella insatsstyrkan i anspråk? I besparingstider då varje länspolisområde kämpar med effektiviseringar och rationaliseringar kommer inte de olika polismyndigheterna att ha råd att nyttja den nationella insatsstyrkan.

Den ekonomiska situationen på polismyndigheten i Stockholm är bekymmersam. Att insatsstyrkans hemvist i Stockholms länspolis påverkar de resurser som avsätts till nationella insatsstyrkan är uppenbart. Stockholms länspolis vill i första hand ha insatsstyrkans personal som sin egen resurs på grund av rådande situation i Stockholms länspolis. Detta blir ett hinder i insatsstyrkans uppdrag att vara ute i landet för träning och förberedelse inför sitt nationella uppdrag. Rikspolisstyrelsen måste ta ett större ansvar då det gäller att investera i, utbilda och motivera insatsstyrkan. Nationella insatsstyrkan och frågan om var ansvaret för den bör ligga måste få en bra lösning snart. Mot bakgrund av ovanstående vidhåller vi kristdemokrater vårt krav om att Nationella insatsstyrkan snarast ska läggas under Rikspolisstyrelsen.

Stockholm den 27 september 2001
Ragnwi Marcelind (kd)
Ingvar Svensson (kd)	Björn von der Esch (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)	Rolf Åbjörnsson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)	Magda Ayoub (kd)
Maria Larsson (kd)	Inger Strömbom (kd)
Dan Kihlström (kd)	Amanda Agestav (kd)