Polisens och rättsväsendets förnyelse

Motion 1989/90:Ju809 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju809

av Britta Bjelle m.fl. (fp)

Polisens och rättsväsendets förnyelse

Sammanfattning

I denna motion framförs konkreta krav på polisens, domstolsväsendets och
åklagarmyndigheternas förnyelse. För polisväsendet föreslår vi bl.a. en
omorganisation med försvaret som förebild och att antalet polisdistrikt minskas
för att skära ned på administrationen. Polisen bör koncentrera sig på de
mest brottsaktiva och kvarterspolisverksamheten måste prioriteras. Vidare
föreslås en överföring av verksamheter till andra myndigheter så att polisen
kan koncentrera sig på brottsbekämpningen.

Förnyelsearbetet inom domstolsväsendet bör bl.a. inriktas på en enhetligare
domstolsorganiation, renodling av domstolverksamheten, en moderniserad
karriärgång och en satsning på tekniska hjälpmedel.

För åklagarna bör förändringsarbetet inriktas på generösare rekryteringsprinciper,
större åklagardistrikt och ett belöningssystem för dem som tar
tjänst i mindre attraktiva distrikt. Möjligheten till en fullständig juristutbildning
i Norrland borde öka möjligheterna att rekrytera jurister till norrlandslänen.

Inledning

Rättssäkerheten i ett utvecklat samhälle som vårt måste innebära att myndigheterna
aktivt medverkar till att enskilda medborgare kan bevaka och
skydda sina intressen. Detta kräver bl.a. att staten tar det grundläggande
ansvaret för medborgarnas liv och egendom och - om dessa blir utsatta för
kränkning - i efterhand riktar straff mot den skyldige. För att garantera detta
måste staten ha ett effektivt rättsväsende; polisen, åklagarna och domstolarna
måste fungera. På senare år har tecknen blivit allt tydligare på att rättsväsendets
organ inte fungerar som de borde. Bristerna visar sig bl.a. i att
personalen lämnar sina tjänster, ärendehögarna växer, sjukskrivningarna
tilltar och allmänhetens missnöje ökar. Vi menar att problemen i hög grad
är vållade av regeringen. Resultatet av denna felprioritering börjar nu visa
sig. I denna motion beskriver vi problemen och lämnar våra förslag till lösningar.

Polisen

Analys av läget

Höstens intensiva våldsdebatt har placerat polisen i centrum för debatten.
Medier, politiker, allmänheten och inte minst poliserna själva har luftat sitt
missnöje över polisens möjlighet att fullgöra sin uppgift som myndighet.
Den vanligaste åsikten är att polisen är underbemannad och i övrigt saknar
resurser.

Resursbristen har bl.a. lett till att andelen av uppklarade brott nu endast
uppgår till 32%. Vidare växer balanserna av icke avgjorda ärenden och den
genomsnittliga tiden för en utryckning efter ett larm ökar stadigt. Eftersom
polisen alltid måste se till att ordnings- och utryckningsverksamheten fungerar
innebär detta att annan verksamhet får stå tillbaka. Denna prioritering
har drabbat kvarterspolisverksamheten som ofta får stryka på foten i konkurrensen
om vad de lokala polisledningarna skall prioritera.

Trafikövervakningen får också fungera som regulator när resurserna är
knappa. Trafikpoliserna används ofta till annan verksamhet som bedöms
vara mer akut.

Därtill kommer att polisen saknar administrativa hjälpmedel som gör att
t.ex. kontorsarbetet kan bedrivas på ett rationellt sätt.

De nu nämnda bristerna gör att poliserna själva inte drar sig för att beteckna
situationen som en kris. Vid en ytlig betraktelse förefaller lösningen
enbart vara fråga om mer pengar. Med mer personal och mer resurser till
rikspolisstyrelsen borde ordningen vara återställd. Det är emellertid en alltför
enkel syn på problemen.

Inte minst rikspolisstyrelsen själv framhåller att problemen inom myndigheten
är av mera grundläggande natur än brist på pengar. Detta slås bl.a.
fast i rapporten Polis 90 som rikspolisstyrelsen lade fram i april 1989. Rapporten
är slutresultatet av ett projekt som pågått under nära 3 år med syfte
att skapa ett underlag för polisverksamhetens utveckling under 1990-talet.

Vi återkommer senare i denna motion till de slutsatser som rikspolisstyrelsen
drar i utredningen.

Tidningen Affärsvärlden gjorde under våren 1989 en större analys av polisen
som myndighet. Analysen gjordes utifrån företagsekonomiska principer
och resultatet är entydigt. Det är inte i första hand bristande resurser som
ligger till grund för polisväsendets kris utan fel på organisationen som sådan.

Utöver rikspolisstyrelsens och Affärsvärldens analyser pekar åtskilliga
brottsforskare på att den svenska brottsligheten inte i första hand kan minskas
genom fler poliser. Brottsnivån och det låga antalet uppklarade brott har
väsentligt mer komplicerade orsaker än bara antalet poliser.

Polisens krissituation visar sig också tydligt i det faktum att polisen inte
förmått utnyttja de resurser som faktiskt ställts till rikspolisstyrelsens förfogande.
Trots de ständiga kraven på flera tjänster har t.ex. polismyndigheterna
i storstäderna inte förmått tillsätta existerande tjänster. För närvarande
står hundratals tjänster obesatta.

Under de senaste 25 åren har antalet polistjänster också ökat från drygt
11 000 till drygt 17 000 under 1988. Antalet anmälda brott har under samma

Mot. 1989/90

Ju809

11

period mer än fördubblats och andelen uppklarade brott sjonker stadigt.
Vari ligger då problemet?

Rikspolisstyrelsen pekar på bristfälliga målformuleringar k r verksamheten.
Målen är otydliga och mångtydiga. Mycket skall prioriteras och inget
eftersättas. Detta medför att polisen splittrar sig i sitt arbete. Exempel på
oklar ansvarsfördelning mellan polisen och sociala myndigheter är t.ex. om
det är en polisiär eller social uppgift att ta hand om en berusad tonåring eller
prata lugnande med en misshandlad kvinna.

Vidare framhåller rikspolisstyrelsen att samordningen av det polisiära arbetet
ofta har brister. Den ene polisen vet inte vad den andre gör och anser
många gånger också att det inte heller angår honom eller henne. En sådan
attityd leder lätt till revirtänkande som i sin tur bidrar till ett ineffektivt utnyttjande
av resurserna.

För det tredje påpekar rikspolisstyrelsen att man saknar kapital för att investera
i ny teknik, moderna system och lokaler för att polisverksamheten
skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Rikspolisstyrelsen framhåller också att polisverksamheten inte förmått
hänga med i den internationella utvecklingen mot öppnare gränser. Strömmarna
av människor och varor till och från Sverige medför givetvis nya och
ökade möjligheter till brottslig verksamhet.

Slutligen framhåller rikspolisstyrelsen som en viktig del i krisanalysen att
samarbetet med rättsväsendet fungerar illa. Polisen känner många gånger att
det arbete som läggs ner, exempelvis på att få fast en våldsverkare eller styra
in en potentiell ungdomsbrottsling på en annan bana, är förgäves. Man anser
att de sociala myndigheterna, åklagarna och domstolarna många gånger ger
otydliga signaler om hur samhället egentligen bedömer en brottslig gärning
genom att alltför flitigt utnyttja åtalseftergift, ge korta eller inga straff etc.
För den enskilde polismannen känns det då inte lika angeläget att anstränga
sig för att gripa en brottsling när han ser att den kriminelle snart är i full
brottslig verksamhet igen.

Tidningen Affärsvärlden uttrycker sig synnerligen drastiskt när den försöker
analysera orsakerna till dagens situation. Tidningen skriver:

Dagens kris beror till stor del på polisens och politikernas svårighet att bestämma
sig för verksamhetens syfte och strategier (produkter, tjänster, vad
som ska göras och för vem) och sedan bestämma målen. Måluppfyllelsen
måste kunna kontrolleras i efterhand.

Även om man inte kan jämföra polisväsendet med vilket annat företag som
helst kan paralleller till företagsledning onekligen ändå dras. Tidningen skriver:

Ägare, ledning och anställda har förlorat affärsidén ur sikte, organiserat sig
illa och hamnat i den självsvängning som inte är ovanlig i stora organisationer
och företag: när målet för verksamheten inte syns tydligt koncentreras
kraften på revirtänkande och anslagsmaximering.

Även om vi naturligtvis inte kan jämföra polisen med ett företag, som kan
välja sina arbetsuppgifter själv, är jämförelserna onekligen bestickande.
Folkpartiet delar uppfattningen att mycket av polisens nuvarande problem
beror på att verksamhetens mål inte tydligt definierats. Först när så har skett

Mot. 1989/90

Ju809

12

kan man lägga fast de nödvändiga strategierna och på bästa sätt se till att
uppfylla målen.

Som rikspolisstyrelsen själv påpekar går det inte att både kräva att vissa
verksamheter ska prioriteras som t.ex. narkotikabekämpning, eko-brottslighet
m.m. och samtidigt kräva att övrig verksamhet ska skötas lika effektivt
som tidigare.

Eftersom polisens verksamhetsmål är oklara splittrar sig polisen för
mycket. Den enskilde polismannen vet därför inte på förhand vilken typ av
ärenden eller verksamhet som han skall prioritera. Prioriteringen blir därför
en fråga om den enskilde polismannens egna val i den akuta situationen. Risken
för felval blir naturligtvis också stor. Det säger sig självt att det då inte
heller går att utläsa någon tydlig linje i polisens arbete.

De nuvarande problemen beror också på att samhället idag inte ser ut som
det gjorde för 25 eller 50 år sedan. Tillfällena att begå brott har blivit många
fler. Att brottsligheten i vårt samhälle har en sådan omfattning och karaktär
som den har idag beror till liten del på antalet poliser. Paralleller har t.ex.
dragits till omfattningen av skattebrottsligheten. Ingen gör på allvar gällande
att nivån på denna beror på antalet taxeringsrevisorer. Inte heller att vi
skulle ha väsentligt färre eldsvådor om vi hade fler brandmän. Brott orsakas
av andra och långt mera sammansatta orsaker än om polishusen är fulla av
tjänstemän med hög arbetskapacitet.

Däremot är de flesta brottsforskare eniga om att polisens synlighet på
gator och torg har en brottsdämpande effekt. Kvarterspolisverksamhet är
därför direkt brottsförebyggande.

Trots den bitvis mycket skarpa kritiken mot polisen från allmänheten åtnjuter
polisen alltjämt ett mycket högt förtroende. I de attitydundersökningar
som då och då görs och nu senast av rikspolisstyrelsen i projektarbetet
Polis 90 framgår att förtroendet för polisen är mycket högt. Det är därför
viktigt att undanröja polisens nuvarande problem innan förtroendet rubbas.
Risken för upptäckt och bestraffning har ju en viktig brottsavhållande effekt.
Likaså är ett stort förtroende för polisen den bästa garanten för att förhindra
att medborgargarden och andra privata lösningar på brottsbekämpande
verksamhet uppstår.

F örändringsar betet

Vilka är då lösningarna på polisens problem? Rikspolisstyrelsens egna förslag
är både av kortsiktig och långsiktig karaktär.

Kortsiktigt efterlyses en gemensam övergripande grundsyn för polisväsendet.
Denna grundsyn bör framgå av den polisproposition som regeringen
länge har aviserat och nu senast till våren. Vi delar rikspolisstyrelsens uppfattning
att en sådan proposition snarast bör läggas fram. Propositionen bör
bl.a. innehålla förslag till en enhetlig verkskultur, en samlad syn på de etiska
frågorna i polisarbetet och en för all personal tydlig formulering av de uppgifter
som statsmakterna ålägger polisen. Realistiska mål för verksamheten
måste uppställas. Utöver dessa målformuleringar måste rikspolisstyrelsen
ges möjlighet att rationalisera verksamheten och ges erforderliga resurser
för att åstadkomma t.ex. administrativa och organisatoriska förändringar.

Mot. 1989/90

Ju809

13

Slutligen framhåller rikspolisstyrelsen det stora behovet av moraliskt stöd
från uppdragsgivarna. Ett elementärt krav vid all företagsledning är att arbetstagarna
känner att de har arbetsgivarens stöd. För företagsledningen
gäller att de känner att de har uppdragsgivarnas förtroende. Det är sällan
som aktiva politiker konstruktivt kritiserar eller uttalar att de är nöjda med
polisverksamheten. En sådan återkoppling bör ske i utökad utsträckning.

Långsiktigt framhåller rikspolisstyrelsen att utvecklingen måste inriktas
på internationella frågor, på förändringar i vårt samhälle och på brottslighetens
förändringar. Detta medför i sin tur att det bl.a. föreligger behov av ett
särskilt framtids- och omvärldssekretariat inom rikspolisstyrelsen. Vidare
måste rikspolisstyrelsen ges ökade befogenheter att själv fatta beslut om
t.ex. aspirantutbildning och administrativa frågor.

Om riksdagen inte är beredd att låta polisen - inom uppställda mål - organisera
sitt arbete på bästa möjliga sätt, kommer vi fortsättningsvis att få dras
med ett ineffektivt polisväsende. Konsultfirman Asbjörn Habberstad har i
sin genomgång av rikspolisstyrelsen sammanfattat effektivitetsbristerna på
följande sätt:

Viljan att vara nyttig är större än systemet tillåter.

Det är med andra ord inbyggda hinder i verksamheten som gör att de enskilda
poliserna inte kan göra så mycket nytta som de skulle önska. Detta
är oacceptabelt eftersom det dels innebär att brott förblir outredda, dels är
frustrerande för den enskilde polismannen som känner sig hindrad i sitt arbete.
Förändringsarbetet måste dock initieras av dem som ska arbeta i verksamheten,
dvs. komma inifrån polisväsendet. Självklart kan inte riksdagen
undandra sig ansvar men det är meningslöst att försöka forma en organisation
som inte har stöd ifrån organisationen själv.

Många gånger är det säkert bara detaljer eller mycket små förändringar
som behövs för att en enskild polismans arbetssituation skall förbättras. Sådana
detaljer varken kan eller bör riksdagen lägga sig i. Riksdagens uppgift
är att se till att polisväsendet ges de praktiska och formella möjligheterna att
organisera arbetet på lämpligt sätt.

Det ankommer också på riksdagen att uttala sig om de mål och strategier
som måste gälla för polisväsendet, vilket ju också rikspolisstyrelsen vädjat
om.

Övergripande mål

Folkpartiet vill därför slå fast att det övergripande målet för all polisverksamhet
måste vara att människor ska känna sig trygga. Trygghet förutsätter
att polisen är synlig i bostadsområdena, snabbt rycker ut efter ett larm, har
förmåga att någorlunda snabbt klara upp ett anmält brott och i övrigt tillgodose
allmänhetens krav på service. Att uppfylla befolkningens krav på ett
tryggt och laglydigt samhälle är alltså polisens övergripande mål.

Medel att nå målet

Det är viktigt att inte blanda ihop mål och medel. Eftersom brottsforskare
ifrågasätter sambandet mellan antalet anmälda brott och antalet poliser

Mot. 1989/90

Ju809

14

måste det därför till andra och mycket radikalare medel för att nå målet.
Sådana konkreta åtgärder som vi vill föra fram kan exempelvis vara följande.

Omorganisation av polisväsendet

Omorganisationerna av polisen 1965 och 1985 har medfört att beslutsgångarna
inom polisväsendet nu är snåriga och motstridiga. 1965 genomfördes en
centralisering av verksamheten medan 1985 års beslut innebar en decentralisering
av besluten. Detta innebär att rikspolisstyrelsens chef nu är förhindrad
att påverka de regionala och lokala polisorganisationerna annat än rent
ekonomiskt men han är samtidigt ansvarig för att verksamheten skall fungera.
Vi menar att en tänkbar förebild för en omorganisation kan vara försvarets
organisation med en sammanhållande ÖB (rikspolischef) och med få
men starka och självbeslutande regionala chefer.

Koncentration på de mest brottsaktiva

Kalmarmodellen bör införas i alla polisdistrikt. Denna modell innebär att
polisen koncentrerar sin verksamhet på kända brottslingar som står för huvudparten
av kriminaliteten på orten. Förebyggande spaningsarbete på redan
kända brottslingar har visat sig vara mycket effektivt i brottsförhindrande
verksamhet. Överhuvudtaget bör polisen, utan att rättssäkerheten
sätts ur spel, ges möjlighet att prioritera ärenden som ger störst utdelning i
den brottsförebyggande eller brottsutredande verksamheten.

Skär ned på administrationen

Minimera de administrativa och organisatoriska överbyggnaderna genom att
skära ner antalet polisdistrikt så att färre chefer behövs. Därigenom kan fler
poliser placeras ute i den operativa verksamheten. En minskning av antalet
polisdistrikt kräver emellertid att fler lokala polisstationer inrättas. En
minskning av antalet distrikt betyder således inte att servicen till medborgarna
minskar, tvärtom kommer då fler poliser ut i operativt arbete och antalet
polisstationer ökar.

Det pågående arbetet med att överföra verksamhet som inte fordrar polismans
befogenhet till icke polisiär personal måste intensifieras. En sådan
överföring bidrar sannolikt till att göra arbetet mer omväxlande för kanslipersonalen
och avlastar polismännen en massa pappersarbete.

Kvarterspolisverksamheten

Kvarterspolisverksamheten måste byggas ut. Genom lokala poliser som dagligen
kan följa och lära känna invånarna i en stadsdel kan den lilla grupp som
står för huvuddelen av brottsligheten övervakas och förhoppningsvis styras
över till en normal livsföring. Kvarterspoliserna bidrar också, genom sin synliga
närvaro, till att allmänheten kan känna sig trygg och att den har någon
att vända sig till i nödsituationer.

Eftersom det visat sig vara svårt att rekrytera poliser till denna verksamhet
anser vi att en särskild befordringsgång för kvarterspoliser bör övervägas för

Mot. 1989/90

Ju809

15

att göra dessa tjänster mer attraktiva. Den särskilda befordringsgången får
dock inte leda till att kvarterspoliserna diskvalificeras från att söka tjänster
inom andra verksamhetsområden.

Överför verksamhet till andra

Flera av de verksamheter som polisen för närvarande sköter kan handhas av
andra.

a) Tidigare har parkeringsbrotten avkriminaliserats genom en överföring
till kommunernas trafikövervakning. På samma sätt skulle andra lämpliga
brott avkriminaliseras och omvandlas till förseelser som beivras av andra
myndigheter än polisen. Vilka dessa brott är bör bli föremål för en noggrann
utredning. Även efter en sådan avreglering skall naturligtvis polisen ha en
skyldighet att ingripa mot farlig verksamhet. Trots avkriminaliseringen av
trafikbrotten har ju polisen fortfarande skyldighet att ingripa mot trafikfarligt
parkerade fordon.

b) Flygplatsernas bevakning och säkerhetskontroller borde kunna skötas
~v andra än polisen, t.ex. av luftfartsverket och flygbolagen. Även efter en
sådan avreglering skall naturligtvis polisen ha skyldighet att ingripa mot farlig
och brottslig verksamhet som t.ex. hot om kapningar och andra fall av
terrorism.

c) Folkpartiet i Stockholms stad har under flera år föreslagit att en kommunal
gatupolis skall inrättas. Det är ett exempel på en typ av verksamhet
som inte nödvändigtvis måste skötas av den statliga polisen. För att finansiera
en kommunal gatupolis kunde exempelvis dessa också ges parkeringsövervakande
uppgifter. De skulle då snabbt tjäna in sina egna kostnader.

d) På samma sätt som staten tillhandahåller bevakning åt främmande beskickningar
genom vaktbolag, och inte genom polisen, borde andra typer av
säkerhetsverksamhet kunna lösas på motsvarande sätt. Exempelvis borde
bevakningen av t.ex. artister, idrottsmän och politiker från andra länder där
säkerhetspolitiska aspekter inte är aktuella, skötas av andra än polisen.

e) Som en naturlig följd av invandrarverkets regionalisering kan polisens
utredande verksamhet i samband med flyktingmottagandet övertas av invandrarverket.

Jourdomstolar

Inrätta jourdomstolar så att erkända, mindre allvarliga brott, omedelbart
kan avgöras. Införs sådana domstolar uppnås flera fördelar. Dels kommer
samhällets reaktion omedelbart efter det att brottet ägt rum, dels undviks en
mängd administrativa rutiner för att hantera målet i den sedvanliga rättsapparaten.

Kartlägg konflikter med rättsväsendet

Regeringen bör systematiskt kartlägga vilken lagstiftning och vilka situationer
som medför att polisen känner att de inte har rättsväsendets stöd. Om
sådana konflikter kan elimineras uppnås en bättre helhetssyn på verksamheten
och resurserna används effektivare.

Mot. 1989/90

Ju809

16

Kvotering av inre och yttre tjänst

För att inte polisens utåtriktade arbete alltid ska komma till korta i förhållande
till polisens inre arbete såsom t.ex. utredande eller administrativ verksamhet,
bör riksdagen besluta att antalet poliser i yttre tjänst bör uppgå till
ett visst kvottal av antalet mantjänster eller årsarbetstimmar. Kvottalets
storlek bör bli föremål för närmare överväganden av berörda parter.

Utbildning och personalpolitik

Utöver dessa långsiktiga och strategiska frågor kan man naturligtvis inte
bortse från den kortsiktigt stora betydelse som exempelvis antagningen till
polisutbildningen och de personalpolitiska förhållandena polisen har. Enligt
regeringens budgetproposition utnyttjas nu möjligheten att utbilda nya poliser
maximalt men detta avhjälper inte problemen kortsiktigt. Bristen på aktiva
polismän kommer att vara besvärande även under de närmaste åren. På
detta problem finns dock några lösningar.

Det är viktigt att staten genom sin personalpolitik kan behålla sin personal.
Inom vissa sektorer har det varit svårt under senare år. Här finns ett
problem som polisväsendet delar med flera andra offentliga verksamheter.
Personalen måste få uppskattning för det arbete som utförs. Ett entusiasmerande
ledarskap, befordringsgångar, vidareutbildning och lönesättning är
viktiga såväl för polisen som för andra statliga verksamheter med personalflykt.

För det andra finns möjligheten att snabbt ersätta de polismän som nu fullgör
administrativa arbetsuppgifter med rena administratörer. En ytterligare
tänkbar möjlighet att öka tillgången till poliser är att förlägga utbildningen
på fler orter än Stockholm. Vi inser de praktiska svårigheterna med en sådan
lösning, men den bör i vart fall övervägas.

Den socialdemokratiska regeringen bär ensam ansvaret för den akuta polisbristen.
Under den borgerliga regeringsperioden antogs varje budgetår,
med något undantag, mellan 600 och 800 polisapiranter. När socialdemokraterna
återkom i regeringen skars antagningen ner rejält. Något år har antagningen
varit nere i 150 aspiranter och under flera år har denna endast uppgått
till mellan 200 och 300 aspiranter. Rikspolisstyrelsens egna krav på antagningen
till polisutbildningen tillgodosågs först förra budgetåret. Det är angeläget
att utbildningen kan ligga kvar på denna högre nivå.

Domstolsväsendet

Analys av läget

Domstolsväsendet befinner sig i kris. Krisen visar sig bl.a. i att ärendebalanserna
ökar. Omloppstiderna, dvs. den tid det tar från att ett mål kommit in
till domstolen till dess det avgjorts blir allt längre. Ett skattemål tar nu i genomsnitt
21 månader att avgöra. Krisen visar sig också i att det är svårt att
behålla och rekrytera personal och då särskilt domarpersonal. Vid somliga
hovrätter har det under senaste året inte funnits några kompetenta sökande
jurister. Nyrekryteringen till domarbanan är med andra ord obefintlig i vissa
av de sex hovrättsområdena.

Mot. 1989/90

Ju809

17

Men det krävs inte bara jurister av god kvalitet och med stor integritet.
För att rättssäkerheten skall upprätthållas måste också målen bli avgjorda
inom rimlig tid. Ett brott skall snabbt följas av ett straff och parterna i ett
tvistemål skall inte behöva vänta flera år på att få sin sak avgjord. Det faktum
att det kan ta 3-4 år att få ett tvistemålsärende avgjort gör att skiljedomsinstitutet
kommit att bli allt vanligare. De flesta affärsavtal stadgar numera
regelmässigt att eventuella tvister skall avgöras genom skiljeförfarande.
Förfarandet är ett privat rättegångsförfarande där parterna mot höga
arvoden anlitar jurister att avgöra uppkomna tvister. Skiljeförfarande lämpar
sig emellertid inte när mindre belopp står på spel. Även om någon skulle
vilja tillämpa detta förfarande för att snabbt klarlägga en uppkommen tvist
anser många mindre företag ofta att de inte har råd. Domstolarnas underkapacitet
drabbar därför i första hand småföretagen och privatpersoner, medan
storföretagen klarar sig bättre.

Domstolarnas kris är ännu ett exempel på att den socialdemokratiska regeringen
tappat kontrollen över den offentliga verksamheten.

Problemen bottnar i en kombination av för hög arbetsbelastning, eftersatt
teknik, dålig arbetsmiljö, föråldrade arbetsförhållanden och lönesättningen.
Det är få unga människor som idag accepterar att arbeta i en miljö som inte
påtagligt förändrats sedan 50-talet. Eftersom alternativen, t.ex. inom banker,
försäkringsbolag, advokatkontor etc, ofta har en mycket attraktiv kontorsmiljö
och åtskilliga andra förmåner är det knappast överraskande att
många slutar inom domstolsväsendet.

Domarpersonalen tillhör den långtidsutbildade medelklass som i många år
fått ta stryk i den svenska lönesättnings- och skattepolitiken. Den pågående
förändringen i synsätt i dessa avseenden kan bidra till att avhoppen avstannar.

Avhoppen från domarbanan är således en anledning till att ärendehögarna
växer. En annan är naturligtvis att samhället och lagstiftningen blivit alltmer
komplicerade vilket gör att målen och ärendena tenderar att bli allt svårare
och mera resurskrävande.

Regeringen har trots folkpartiets och andras påpekanden under flera år
ihärdigt förnekat problembeskrivningen. Men när bevisen för att domstolsväsendet
står inför en oacceptabel utveckling blev allt tydligare tvangs regeringen
bekänna färg genom framläggandet av statssekreteraren i justitiedepartementet
Sten Heckschers promemoria (Ds 1989:2).

Idéskissen

Promemorian eller idéskissen som den kommit att kallas slog fast två förhållanden.
Dels att den socialdemokratiska regeringen ansåg att det nu var påkallat
med en större översyn av domstolarnas framtida arbetsuppgifter och
organisation. Dels att problemen inte kunde lösas genom ytterligare resurser
i form av nya tjänster och ökad medelstilldelning.

I promemorian betonades med all rätt vikten av att renodla domarrollen,
dvs. att juristdomarna skall koncentrera sig på de kvalificerade uppgifterna
och låta enklare typer av mål och ärenden och annan verksamhet överföras
:ill administrativ personal. En sådan organisation skulle göra arbetet intres

Mot. 1989/90

Ju809

18

santare både för juristerna och för kanslipersonalen. Detta har folkpartiet
under många år också föreslagit.

Idéskissen innehöll också tänkvärda resonemang om en rationellare och
enhetligare domstolsorganisation. En mindre välbetänkt idé i det sammanhanget
var dock förslaget om avskaffande av länsrätterna. Efter massiv kritik
från bl.a. folkpartiet - förslaget skulle t.ex. innebära försämrade möjligheter
till överprövning av ett skatteärende - synes denna idé nu lagd i papperskorgen.

Enligt uttalanden från regeringen under våren 1989 ansågs uppenbarligen
idéskissen tillsammans med en tidigare utredning om karriärgången inom
domstolsväsendet vara tillräcklig för att lägga fram förslag för att uppnå ett
fungerande domstolsväsende. Någon samlad proposition om domstolsväsendet
har emellertid inte presenterats. Det förefaller som om regeringen insett
att problemen är mera grundläggande än vad man hittills velat erkänna.
Denna slutsats understryks av det faktum att regeringen tidigare i vinter tillsatte
en parlamentarisk utredning, domstolsutredningen.

Folkpartiet delar regeringens uppfattning att domstolsväsendets situation
är sådan att en parlamentarisk utredning är nödvändig. Däremot delar vi
inte uppfattningen att problemen kan lösas utan att i framtiden tillföra domstolsväsendet
ytterligare resurser i form av nya tjänster, ökade tekniska
hjälpmedel, arbetsmiljöförbättrande åtgärder m.m. Utmärkande för ett
rättssamhälle är att tvister snabbt skall kunna bli föremål för domstols prövning
och brott omgående skall beivras av domstolarna.

Om riksdagen fortsätter att blunda för domstolsväsendets utarmning, lämnar
vi inte bara domstolarnas personal i sticket, vi sätter också hela rättsstaten
på spel.

Förnyelsearbetet

Vi vill med denna motion inte bara peka på problemen utan också ge vår
uppfattning om med vilka metoder man snabbt kan åstadkomma förbättringar.

1. Enhetligare domstolsorganisation

Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att domstolsorganisationen inte
ger den enskilde medborgaren ett intryck av splittring, svåröverskådlighet
och inkonsekvens. Därtill kommer att en splittrad domstolsorganisation är
samhällsekonomiskt dyrbar. I vår motion till detta riksmöte om Stärkt rättssäkerhet
föreslår vi hur en enhetligare domstolsorganisation uppnås.

2. Moderniserad karriärgång

Domarutredningens förslag om moderniserad utbildning och ny meritvärdering
för jurister är bra. Regeringens aviserade proposition med anledning av
domarutredningen är därför välkommen. Utredningsförslaget är dock alldeles
otillräckligt för att modernisera den ålderdomliga struktur som fiskalsutbildningen
har både inom förvaltningsdomstolarna och inom det allmänna
domstolsväsendet.

En anledning till svårigheterna att rekrytera nya jurister till domarbanan

Mot. 1989/90

Ju809

19

är att det är få människor som idag accepterar att inte kunna få en fast tjänst
förrän de uppnått 45-50-årsåldern. Därtill kommer att domstolsjuristerna
under sin utbildningstid inom domstolsväsendet skickas runt inom ett stort
geografiskt område. På 40- och 50-talet gick det att rekrytera domstols jurister
på sådana villkor. Idag går det inte längre. En jurist i domarkarriären har
i allmänhet en förvärvsarbetande make och i många fall små barn. Det är få
familjer som vill eller kan flytta runt mellan tingsrättsstäderna med 1 eller 2
års mellanrum. Inte heller de ensamstående accepterar idag ett sådant turnerande
liv.

Vi föreslår därför att fiskalsutbildningen reformeras på så sätt att hela utbildningen
förläggs till en hovrätt eller en större tingsrätt. Justitiedepartementets
idéskiss lämnar själv ett liknande förslag på ändrad karriärgång i
förvaltningsdomstolarna. Anledningen till idéskissens förslag var att om
länsrätterna skulle avvecklas skulle ett led i domarutbildningen också försvinna.
Ett sätt att lösa detta, enligt idéskissen, skulle vara att låta den
grundläggande domarutbildningen äga rum enbart i kammarrätt. En sådan
ordning borde, enligt vår uppfattning, också kunna tillämpas i de allmänna
domstolarna.

Den nyligen tillsatta domstolsutredningen bör ges tilläggsdirektiv att utreda
förutsättningarna för en sådan moderniserad karriärgång.

3. Renodling av domstolsverksamheten

Riksdagen beslöt för några år sedan att vissa närmare angivna ärenden av
enkel beskaffenhet skulle kunna få handläggas av icke lagfarna tjänstemän
vid domstolarna. Idéskissens renodlingsresonemang är ytterligare ett steg på
vägen. I avvaktan på att regeringen lägger fram samlade förslag för domstolsväsendet
föreslår vi att delförslag omgående presenteras för riksdagen
om överföring av enklare typer av mål och ärenden till kanslipersonalen. Sådana
mål skulle t.ex. kunna vara äktenskapsskillnader, delgivningsfrågor,
beviljande av allmän rättshjälp, andra ersättningsfrågor såsom ersättning till
vittnen, tolkar och personundersökare, beslut i vissa andra fall såsom t.ex.
om personundersökning och offentlig försvarare. Mycket av verksamheten
inom inskrivningsväsendet skulle också kunna beslutas av icke lagfaren personal.

4. Färre muntliga förhandlingar i hovrätterna

Hovrätternas verksamhet belastas idag av en mängd huvudförhandlingar i
mål där saken ofta kan vara helt utredd och röra relativt obetydliga sakfrågor.
Så lär vara fallet i många trafikmål. Huvudförhandlingar är synnerligen
resurskrävande eftersom det går åt mycket personal och kräver omfattande
förberedelsearbete. Från rättssäkerhetssynpunkt är det tveksamt att stora
delar av hovrättens resurser används på småmål medan stora, omfattande
mål istället kan bli liggande mycket länge. Om prövningen i hovrätten i dessa
småmål var reglerad som en dispensprövning, dvs. på samma sätt som för
de förenklade '/istemålen, skulle huvudförhandling ej behöva hållas. Målen
skulle istället, utan några rättsförluster, kunna avgöras på handlingarna.

Mot. 1989/90

Ju809

20

Vi anser därför att regeringen bör lägga fram förslag om en ändring av
fullföljdsreglerna för dessa måltyper av enklare karaktär i enlighet med vad
vi nu anfört.

5. Meritvärdering

Det är utmärkt att domarutredningens förslag om ändrade regler för utbildning
och meritvärdering nu kommer att läggas fram av regeringen. Det är
självklart att en förutsättning för att rekrytera och behålla de mest kompetenta
juristerna inom domstolsväsendet är att domartjänster tillsättes efter
en skicklighetsbedömning. Urvalskriteriet förtjänst, dvs. antalet tjänsteår i
verksamheten, bör endast vara en utslagsfaktor vid i övrigt lika skicklighetsmeriter.

Det är också angeläget att domarutbildningen sker snabbare än nu för att
inte riskera att de attraktiva juristerna lämnar banan.

6. Lönefrågor

Regeringen synes nu ha insett att lönen är en viktig konkurrensfaktor för att
rekrytera och behålla skickliga domstolsjurister. Löneutvecklingen för domstolsjuristerna
har onekligen blivit väsentligt bättre under de senaste budgetåren.
Lönen är inte bara viktig från försörj ningssynpunkt utan är också en
värdering av hur arbetsgivaren placerar den anställde i förhållande till andra
yrkesgrupper i samhället.

7. Tekniska hjälpmedel

Domstolsväsendet har ännu inte givits möjlighet att tillgodogöra sig de stora
rationaliseringsvinster som kan uppnås genom ny teknik. Mycket av domstolarnas
verksamhet går ut på att om och om igen producera samma typ av
domar t.ex. rattfylleridomar, äktenskapsskillnader, underhållsmål etc. Mot
den bakgrunden är det utomordentligt anmärkningsvärt att merparten av
domstolspersonalen inte givits tillgång till datorteknik. Det repetitionsarbete
som nu görs vid utskriften av domar och beslut med manuell maskinskrift
måste också vara synnerligen frustrerande för kanslipersonalen.

I de mål som inte är av standardtyp, dvs. mer komplicerade brottmål och
tvistemål, innebär avsaknaden av datorteknik att domarna inte gärna ändrar
eller lägger till i en redan skriven dom även om detta skulle vara aldrig så
motiverat av t.ex. pedagogiska - eller andra - skäl. Av rättssäkerhetsskäl är
detta betänkligt.

För de unga människor som nu kommer ut på domstolarna och som från
sin skoltid är vana att arbeta med datorer, framstår arbetsredskapen inom
domstolsväsendet som urmodiga. Domstolsverket framhåller också i sin anslagsframställan
att det är särskilt viktigt att arbetsmiljön och arbetssituationen
förbättras. Personalen måste uppfatta arbetsplatsen som modern och
försedd med ändamålsenlig utrustning. Åtgärderna bidrar dessutom till att
ge domstolarna rimliga möjligheter att möta omvärldens tilltagande krav på
service, påpekar domstolsverket.

Mot. 1989/90

Ju809

21

Återställ förtroendet

Hovrättspresidenten Birgitta Blom, en av Sveriges mest framstående jurister,
skrev en debattartikel kort efter det att justitiedepartementets idéskiss
presenterats och underströk då det akuta nödläget. Hon noterade att justitiedepartementet
nu visar en större förståelse för domstolsväsendet. Däremot,
skrev Birgitta Blom, har justitiedepartementet inte lyckats övertyga
finansdepartementet om det akuta läget. Detta är tragiskt eftersom det ju
kommer att dröja åtskilliga år innan resultatet föreligger av det omstruktureringsarbete
som nu sker och som kommer att ske. Om inte finansdepartementet
inser att omedelbara insatser krävs kan domstolsväsendet komma att
lida obotliga skador. Det är inte brist på ideér som nu saknas utan pengar.
Birgitta Blom uttryckte det så här: Medan idégräset gror kanske kon dör
eller drabbas av kroniska bristsjukdomar.

Ett enigt justitieutskott framhöll också i våras att: Vikten av att den dömande
och rättsvårdande verksamheten behålls på en kvalitativt hög nivå
kan enligt utskottets mening inte nog betonas.

Ansvaret vilar därför tungt på riksdagen och regeringen att se till att en av
rättsstatens grundvalar, domstolarna, fungerar på ett sätt som allmänheten
har rätt att kräva.

Åklagarna

Analys av läget

Åklagarväsendets rekryteringsproblem har varit kända under många år. Justitieutskottet
konstaterade i förra årets betänkande om anslag till åklagarväsendet
att rekryteringssvårigheterna ingav oro.

Rekryteringsproblemen har främst drabbat de norra regionerna i Sverige.
Norrlandslänens akuta personalförsörjningsproblem föranledde riksåklagaren
att under våren 1988 tillsätta en utredning för att föreslå lösningar. De
enorma rekryteringssvårigheterna för just norrlandslänen belystes särskilt
förra våren då ett av TV:s nyhetsprogram gjorde ett reportage om åklagardistriktet
i Gällivare. Det visade sig att chefsåklagaren för distriktet var en
helt ung vikarie utan någon anknytning till övre Norrland. Om sedvanlig
konkurrens hade rått om chefsåklagarbefattningen i Gällivare hade vederbörande
inte kommit ifråga för vikariatet. Tjänsten hade sannolikt inte heller
behövt upprätthållas genom ett vikariat utan kunnat tillsättas permanent
från början. Utan att på något sätt ifrågasätta den aktuella personens kompetens
att fullgöra sin uppgift, är det allvarligt när den tänkta karriärgången
för centrala rättsfunktioner inte iakttas.

Förutom de akuta rekryteringsproblemen är personalläget bekymmersamt
eftersom avhoppen från åklagarbanan också är påfallande många.
Några siffror visar situationen.

Under tiden 1 juli 1983 till 31 december 1988 antogs totalt 205 aspiranter
till åklagarbanan. Av dessa slutade 32 personer redan under aspiranttiden.
Av övriga, färdigutbildade åklagare, har 132 personer slutat under samma
period. Färre än hälften av dessa avgick på grund av pension.

Tydligare kan det inte sägas att åklagarbanan uppenbarligen saknar attraktionskraft.

Mot. 1989/90

Ju809

22

Även om krisen är värst i norrlandslänen löses inte problemen enbart genom
punktinsatser där.

Vi finner det anmärkningsvärt att regeringen inte heller på detta område
vidtagit nödvändiga åtgärder. Det kan ju inte vara någon överraskning att
den offentliga sektorns rättsväsende är utsatt för konkurrens genom att en
offentliganställd jurist har ett otal privata alternativ att gå till.

Vidare verkar inte heller regeringen förstå att staten konkurrerar med sig
själv om de offentligt anställda juristerna. Om förbättringar sker inom exempelvis
domstolsväsendet innebär det naturligtvis att åklagarväsendet genast
blir mindre attraktivt.

Förändringsarbetet

Folkpartiet vill framhålla följande konkreta förslag som tänkbara hjälpmedel
att snabbt förbättra situationen inom åklagarväsendet.

1. Precis som inom domstolsväsendet är åklagardistrikten i och i närheten
av storstäderna de mest attraktiva. De unga jurister som i och för sig skulle
kunna tänka sig en åklagarkarriär väljer kanske att avstå från en sådan eftersom
de inte kan få en aspiranttjänst i ett attraktivt distrikt. För att inte gå
miste om dessa potentiella aspiranter bör nya rekryteringsprinciper införas.
Aspiranter bör anställas på den ort de önskar även om det aktuella åklagardistriktet
just då är fullt besatt. Målbalanserna torde alltid vara så stora att
det inte föreligger någon risk för att en aspirant skall gå sysslolös. Genom att
visa denna generositet kan man locka flera till åklagarbanan.

2. Den tidigare möjligheten att under ett år notariemeritera sig vid åklagarmyndighet
har slopats. Vi menar att denna möjlighet bör återinföras och
t.o.m. utvidgas så att hela notariemeriteringen skulle kunna fullgöras vid
åklagarmyndighet. Flärigenom skulle rekryteringen till åklagarväsendet
kunna underlättas.

3. För närvarande finns det ett antal åklagardistrikt som enbart besätts
med två personer. Sådana distrikt är mycket känsliga för frånvaro av den ena
eller båda åklagarna. Vi föreslår att åklagardistrikten görs större så att illa
fungerande två-åklagardistrikt avskaffas. Överhuvudtaget borde en annorlunda
distriktsindelning jämfört med dagens kunna ge ekonomiska och
andra rationaliseringsfördelar.

4. Lönens betydelse för rekryteringssituationen kan inte överskattas. I
riksåklagarens norrlandsrapport citeras vad dåvarande departementschefen
uttalade i kompletteringspropositionen för 1987: Lönespridningen har under
lång tid minskat på hela arbetsmarknaden. I den offentliga sektorn har
löneutjämningen gått längre än inom övriga sektorer. Härigenom har obalans
uppstått, med betydande personalförsörjningsproblem som följd. På
vissa områden har det varit svårt att rekrytera erfaren och kvalificerad personal.
Det är nödvändigt att anpassa lönerelationerna så att de medger en effektiv
personalförsörjning i den offentliga verksamheten.

5. Vi anser att någon form av belöningssystem eller differentierad lön bör
införas för den åklagare som tar tjänst i ett mindre attraktivt distrikt. Precis
som landstingen lockar med högre löner för läkare som är beredda att flytta
till Norrland bör motsvarande lösning prövas för åklagardistrikt med stora
svårigheter att rekrytera personal.

Mot. 1989/90

Ju809

23

6.1 flera undersökningar har också fastslagits att möjligheten att rekrytera
jurister till myndigheter på orten är beroende av avståndet till universitetsort
med juristutbildning. En orsak till svårigheten att rekrytera viss personal till
åklagarväsendet i Norrland är avsaknaden av fullständig juristutbildning där.
Vi menar därför att regeringen förutsättningslöst bör utreda möjligheterna
att tillskapa en fullständig juristutbildning i Norrland. Den utvidgning av förvaltningsjuristlinjen
i Umeå som föreslås i budgetpropositionen är en bra
början men tillgodoser inte våra krav på en fullständig juristutbildning.

Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna inför tillsättandet av den
åklagarutredning som aviseras i budgetpropositionen.

Skyddskonsulentverksamheten

Det finns i riksdagen en klart uttalad politisk enighet att satsa på frivårdspåföljder
för att så långt som möjligt undvika användandet av fängelsestraff.
Enigheten är relativt stor om att en icke frihetsberövande påföljd i allmänhet
är det bästa alternativet ur individualpreventiv synvinkel. Fängelsepåföljd
tillgrips oftast för att skydda samhället från brottslingen och inte för att rehabilitera
den dömde. På senare tid har intresset för icke frihetsberövande påföljder
också ökat. Införandet av kontraktsvård och försöksverksamheten
med samhällstjänst är exempel härpå. Frivårdspåföljd är inte bara den oftast
lämpligaste påföljden för den dömde, den är också mindre kostnadskrävande
än fängelse. Det finns därför flera anledningar att se till att frivårdsverksamheten
fungerar bra.

Precis som inom de övriga delarna av rättsväsendet har nu också frivårdsorganisationen
fått akuta problem. Arbetsbelastningen ökar, personalen slutar
i allt snabbare takt och löneläget är mycket lågt. Bortsett från att detta
inte är en godtagbar arbetssituation för de anställda, innebär det att frivårdspåföljderna
inte heller fungerar. Det får inte vara så att den som döms till
skyddstillsyn eller villkorlig dom uppfattar att frivårdsorganisationen inte
övervakar och stödjer vederbörande. 1 så fall innebär ju påföljderna villkorlig
dom och skyddstillsyn detsamma som ingen påföljd alls. Detta är naturligtvis
förödande för att förhindra vidare brottslighet och för att upprätthålla
ett orubbat förtroende för rättsväsendet.

För att inte ytterligare urholka förtroendet för rättsväsendet är det synnerligen
angeläget att regeringen uppmärksammar situationen inom frivårdsorganisationen.
De nya påföljderna samhällstjänst och kontraktsvård får inte
förfuskas. Om inte skyddskonsulenterna får tillräckligt med res,urser har de
inte möjlighet att utreda förutsättningarna för att döma till samhällstjänst
eller kontraktsvård. Uteblivet stöd till frivårdsorganisationen innebär således
att domstolarna inte kan döma till samhällstjänst eller kontraktsvård.
Det förutsätts ju att skyddskonsulenten utrett förutsättningarna för att döma
till en sådan påföljd och föreslagit att sådan påföljd ges.

Med tanke på att det är fler personer som döms till icke frihetsberövande
påföljd än till fängelse är den nuvarande situationen oacceptabel.

En annan fråga vi vill rikta uppmärksamheten på är ersättningen till de
frivilliga övervakarna. Övervakning sker nu både av tjänstemän inom kriminalvården
och av frivilliga övervakare (lekmannaövervakare). Denna senare
grupp svarar för ungefär hälften av övervakningsuppdragen.

Mot. 1989/90

Ju809

24

För att främja en önskvärd rekrytering till övervakaruppdrag är ersättningsnivån
en betydelsefull faktor. För närvarande ersätts lekmannaövervakarna
med 200 kronor per månad. En sådan ersättning är närmast av symbolisk
natur. Om ersättningsreglernas utformning direkt hindrar en lämplig rekrytering
till övervakaruppdrag bör dessa höjas. En höjning bör lämpligen
ske genom en omfördelning av frivårdsorganisationens resurser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet och inriktningen på en gemensam övergripande
syn på polisväsendet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en omorganisation av polisväsendet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvarterspolisverksamheten,

4. att riksdagen begär att regeringen låter utreda möjligheterna att
överföra verksamhet från polisen till andra myndigheter enligt vad i
motionen anförts,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
jourdomstolar enligt vad i motionen anförts,

6. att riksdagen begär att regeringen låter utreda de konflikter som
finns mellan rättsväsendet och polisen och som försvårar polisens arbete
enligt vad i motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvotering av poliser i inre och yttre tjänst,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokaliseringen och omfattningen av utbildningen
inom polisväsendet,

9. att riksdagen begär att regeringen ger domstolsutredningen tillläggsdirektiv
att utreda möjligheterna till en ändrad karriärgång enligt
vad i motionen anförts,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till överföring av enklare
typer av mål och ärenden till domstolarnas kanslipersonal enligt
vad i motionen anförts,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av reglerna
för fullföljd till hovrätterna enligt vad i motionen anförts,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad i motionen
anförts om meritvärdering och takten i domarutbildningen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tekniska hjälpmedel inom domstolväsendet,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åklagarväsendet inför tillsättandet av en åklagarutredning,

Mot: 1989/90

Ju809

25

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförts om skyddskonsulentverksamheten. Ju809

Stockholm den 22 januari 1990
Britta Bjelle (fp)

Lars Sundin (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)
Ulla Orring (fp)

26

.

' .

tab 99538, Stockholm 1990