Polishus i Stockholms län, m.m.

Motion 1989/90:Ju830 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju830

av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)
Polishus i Stockholms län, m.m.

Vård och omsorg

Vården i Stockholmsregionen lider f.n. av en svår personalbrist. Landstinget
har tvingats stänga hela avdelningar. Äldre och handikappade kan inte få
den vård de behöver därför att hemtjänsten inte lyckas rekrytera personal i
tillräcklig omfattning.

Samma problem finns också inom barnomsorgen.

Det finns flera orsaker till denna personalbrist, och en rad olika åtgärder
måste vidtas för att stimulera fler att arbeta inom vården.

Ett fundamentalt problem är den allmänna överhettning som råder i
Stockholmsregionens ekonomi, och det kan endast angripas genom en bättre
ekonomisk politik. En annan viktig faktor bakom personalbristen är bostadsbristen
i regionen. Den är på många sätt ett resultat av regeringens politik;
svagt bostadsbyggande, sammanslagningar av små lägenheter till större,
en skatte- och subventionspolitik som kraftigt inskränker rörligheten på bostadsmarknaden.

En tredje faktor är utbildningspolitiken. Behovet av en utbyggd äldreomsorg
och barnomsorg har länge kunnat förutses, och mot den bakgrunden får
det beskrivas som ett misslyckande att utbildningsväsendet inte har kunnat
dimensioneras för att tillgodose denna efterfrågan.

Det positiva man kan se i sammanhanget är hur de enskilda alternativen
fungerar; ofta präglas deras personalsituation av kontinuitet och många sökande
till varje tjänst. Allt fler landsting prövar också att lägga ut vårdenheter
på entreprenad. För att man fullt ut ska kunna få en fungerande alternativ
sektor måste dock bl.a. Dagmaravtalet rivas upp och statsbidragsreglerna
för barnomsorgen ändras. Mer om detta återfinns i folkpartiets motion om
den offentliga sektorns förnyelse. I denna motion beskrivs också behovet av
decentralisering av ansvar och beslut för att motivera personalen.

HIV/aids-bekämpning i Stockholms län

Cirka 70 % av de HIV-smittade i Sverige, ca 1 500, finns i Stockholms län.
För att stoppa spridningen i Sverige av HIV-smittan är det av största vikt att
kraftfulla åtgärder vidtas i Stockholm.

I budgetpropositionen avsätts 120 milj.kr. för HIV/aids-bekämpning i de

tre storstadsområdena. Med tanke på att smittspridningen av HIV fortgår i
stort sett i oförändrad takt och antalet aidsfall kan antas öka avsevärt under
de kommande åren är det här en otillräcklig summa för att täcka behovet i
Stockholm där ju antalet HIV-smittade är störst. Vi anser därför att regeringen
i kommande Dagmarförhandlingar bör ta hänsyn till denna tunga
post i Stockholms hälso- och sjukvårdsbudget.

Ungdomar i storstaden

Att växa upp i en storstadsregion innebär mycket positivt. Storstaden innebär
många valmöjligheter när man ska utbilda sig, stor valfrihet i fritids- och
kulturutbudet och inte minst är Stockholms internationella atmosfär med
människor från skiftande kulturer en stimulerande miljö att växa upp i.

Men det finns också negativa sidor av storstaden. Undgdomar som i brist
på meningsfull sysselsättning söker sig in till staden och, om de har otur,
hamnar i destruktiva och brottsliga gäng. Reportagen om gatans barn, det
meningslösa våldet och klottrarnas och vandalernas rop på uppmärksamhet
visar vidden av problemet. Samhället kan givetvis aldrig ersätta det stöd och
den trygghet som ett fungerande hem har att ge. Men när föräldrarna inte
klarar av situationen får myndigheterna försöka göra det mesta möjliga för
att hjälpa ungdomarna från att hamna på sned, dras in i kriminalitet, alkohol-
eller narkotikamissbruk. Sådana åtgärder behandlas utförligt i folkpartiets
motion om unga lagöverträdare.

Vi måste värna om de organisationer som ger ungdomarna möjlighet till
en meningsfull fritid, man kan inte nog betona den uppgift idrottsföreningar
och andra frivilligorganisationer fyller. De kan fånga upp ungdomar och ge
fritiden ett innehåll och skapar även sociala kontakter.

I första hand är det kommunernas skyldighet att se till att det finns ett
varierat fritidsutbud för ungdomarna, men vid större helger och skolavslutningar
är det fråga om samarbete i större skala. När man arrangerar större
evenemang måste man lyssna på vad ungdomarna vill ha. Nu blev Lucianatten
i Stockholm den stilla natt som man hoppats på, men alltför många fritidsgårdar
är levande bevis på vad som händer när lösningarna kommer uppifrån
- man når inte dem man vill nå. En fungerande samarbetsform mellan
ungdomarna, de sociala myndigheterna och polisen måste utarbetas. Socialstyrelsen
som varit med och gett pengar till en del större projekt bör fortsätta
med detta.

Polisens arbetsmöjligheter

Stockholmspolisen befinner sig idag i en mycket besvärlig situation. Samtidigt
som brottsligheten ökar har antalet poliser minskat drastiskt. Under de
senaste fyra åren har kåren minskat med ca 15 % eller 500 polismän.

Även om ett maximalt antal polismän nyanställs, visar en optimistisk prognos
på en stadig försämring under de närmaste fem åren. Den 31 december
1990 saknades 690 poliser.

Det är nödvändigt att redan idag vända trenden så att poliser ser skäl att
stanna i Stockholm och att poliser från andra delar av landet söker sig till
Stockholm.

Mot. 1989/90

Ju830

15

Landshövdingen och länspolismästaren har i en skrivelse till regeringen
aktualiserat problemen och också lämnat förslag till en lång rad åtgärder. Vi
ställer oss bakom denna skrivelse och vill ytterligare understryka det prekära
läget.

Folkpartiet har i tidigare motioner krävt att ett första viktigt steg borde
vara att kraftigt öka antalet intagningsplatser till polishögskolan. I årets budgetproposition
har detta krav hörsammats.

Dessutom bör särskilda insatser göras för att stimulera fler ungdomar från
Stockholmsregionen att söka till polisutbildning. Av erfarenhet vet vi att polisaspiranter
från andra delar av Sverige arbetar ett par år i Stockholm och
sedan flyttar tillbaka hem när de skaffat sig tjänsteår och kvalifikationer
nog för att söka till sin hemort.

Det innebär bl a att andelen unga och oerfarna poliser är högre i Stockholm
än i övriga landet, vilket är till nackdel för kontinuitet och kunskapsöverföring
i arbetet. Också invandrarungdomar bör stimuleras att söka polisutbildning.

En viktig faktor när det gäller att få personalen att stanna kvar är att arbetsmiljön
är bra. Idag saknas polishus i Solna, Handen och Södertälje där
personalen får arbeta i nedslitna och icke ändamålsenliga lokaler.

I en huvudstad ställs sådana krav på polisen som sällan uppkommer på en
mindre ort. I Stockholm måste polisen ägna allt större del av sin tid åt
ökande våld, drogmissbruk och annan tung brottslighet. Effekten, när bristen
på poliser är stor, blir att vissa insatser måste nedprioriteras. Ett sådant
område är trafikövervakningen. Resultatet är att kollektivtrafikfilerna regelmässigt
används av obehöriga, att hastighetsgränserna överskrids och att
körning mot rött ljus ständigt sker. Fler olyckor, sämre miljö och sämre
framkomlighet blir konsekvensen.

Ett sätt att försöka ändra denna situation är att anställa kommunala poliser,
s k Stockholmsbobbies. För detta krävs en lagändring. Riksdagen bör
som sin mening ge regeringen detta till känna.

Brottsoffrens situation

En annan sida av brottsligheten i storstäderna som ofta glöms bort är brottsoffrens
situation. Människor som blivit utsatta för brott känner ofta en stark
otrygghet, och även om de materiella skadorna ersätts finns nästan aldrig
någon organiserad hjälp för de drabbade.

De få brottsofferjourer som finns är tillkomna på enskilda initiativ; ett exempel
är BOJ, brottsofferjouren i Södertälje, som startade helt ideellt, men
som efter att ha visat sig betyda oerhört mycket för de människor som kommit
i kontakt med dem, fått resurser från olika instanser. Bl.a. förfogar man
över en liten lägenhet där man har såväl kontor och mottagning som övernattningsmöjligheter
för drabbade. Man har fått pengar från bl.a. justitiedepartementet.
Denna typ av verksamhet måste på ett mer aktivt sätt stimuleras
och stödjas.

Mot. 1989/90

Ju830

16

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ändrade statsbidragsregler för att kunna
få till stånd alternativa lösningar inom vården1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade statsbidragsregler för att kunna få till stånd
alternativa lösningar inom barnomsorgen1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att i kommande Dagmarförhandlingar
beakta Stockholms särskilda behov för HlV-aidsbekämpning1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ungdomar i storstad2],

1. att riksdagen hos regeringen begär att planeringen av polishus i
Solna, Haninge och Södertälje påskyndas,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring för att
möjliggöra kommunala poliser,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd och stimulans till brottsofferjourer.

Stockholm den 25 januari 1990
Ylva Annerstedt (fp)

Anne Wibble (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)
Daniel Tarschys (fp)

Lars Leijonborg (fp)
Hadar Cars (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Mot. 1989/90

Ju830

1989/90:So647
21989/90:Kr420

17