Postgirot och det statliga betalningssystemet

Motion 1989/90:Fi716 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi716

av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)

Postgirot och det statliga betalningssystemet

Mot bakgrund av den avreglering inom penning- och kreditmarknaden som
ägt rum under 1980-talet och den utveckling som sker inom den europeiska
gemenskapen kan det finnas förståelse för att postgirots monopolsituation
behöver förändras.

Faktum kvarstår dock att posten har ett åtagande om rikstäckande service
som möjliggörs till stor del genom det stora statliga engagemanget. Alla ev.
förändringar måste därför ske på sådant sätt och i sådan takt att postens förutsättningar
för rikstäckande service inte äventyras.

En väl fungerande postverksamhet är en väsentlig och nödvändig del av
Sveriges infrastruktur. Postens verksamhet är lika viktig för företag som för
privatpersoner. Postverksamheten i Sverige fungerar väl, också sett i ett internationellt
perspektiv. Samverkan mellan post- och kassaservicen har bidragit
till att vi i Sverige kan hålla ett av världens lägsta porton och att vi har
en mycket väl fungerande betalningsservice över hela riket. Också bankerna
har härigenom fått lägre kostnader för kassaservice än internationella kollegor.

Posten är utsatt för konkurrens på de flesta områden. De privata alternativen
kan alla koncentrera sina verksamheter till affärsmässigt lönsamma områden,
tjänster och produkter. Posten har dels att bära kostnaderna för glesbygdsservicen
och dels en stor mängd dyra småtransaktioner. Samtidigt riskerar
posten att konkurreras ut på de volymmässigt stora och därmed lönsamma
verksamheterna. Något utrymme finns heller inte för posten att via
t.ex. höjda portoavgifter kompensera intäktsbortfallet från de minskade
statliga betalningarna.

Frågan om postens och televerkets regionalpolitiska ansvar utreds av post och
teleutredningen. Postens regionalpolitiska ansvar har också tagits upp
av den nyligen avslutade regionalpolitiska kommittén. Vi menar att det är
absolut nödvändigt att frågan om att ge de privata bankerna ökade befogenheter
inom ramen för det statliga betalningssystemet måste ses utifrån statens
möjligheter att också framgent via posten svara för att hela landet har
fullgod postal service till så låga kostnader som möjligt för samhället.

Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet har under en rad
år motionerat i denna fråga. Motivet har varit att staten har orationella rutiner
som leder till förluster för staten och allmänheten. Finansutskottet avstyrkte
senast förra året alla motionsyrkanden av detta slag (1989/90 FiU5).

Vi kan inte se någon anledning att nu slå in på en annan linje. Riksrevisionsverket
och postgirot har tillsammans utvecklat nya rationella betalningsrutiner
för staten. Dessa rutiner tillgodoser också statens grundläggande krav på
säkra och överblickbara betalningsströmmar. Den tekniska omläggningen
innebär också att den s.k. floaten, och som nu ger inkomstbortfallet har posten
i sin senaste treårsplan begärt att få samma rättigheter som bankerna har
att ge krediter m.m. för att stärka sin marknadsposition.

De privata bankerna har de senaste åren haft en enastående vinstutveckling
och de största bankerna redovisar mångmiljardvinster. Postens senaste
vinst uppgick till 950 milj. kr. och beräknas 1989 uppgå till ca 600 milj. kr.
Bankernas sammanlagda balansomslutning uppgår till 1 100 miljarder kronor
och postgirots till 30 miljarder kronor. Att staten i detta läge skall bidraga
till att ytterligare förstärka bankernas position och samtidigt försvaga
den egna verksamheten lika mycket är ett högt pris för bankernas medverkan
i den statliga betalningstrafiken. Dessutom riskerar staten att få ökade
kostnader för den egna bokföringen för att vidmakthålla samma säkerhet
och överblick över betalningsströmmarna som i det nuvarande systemet med
ensamrätt för postgirot till vissa statliga betalningar.

Att posten utsätts för konkurrens är bra. Det ökar effektiviteten till gagn
för samhället. Men konkurrensen måste ske på lika villkor. Inget talar för
annat än att bankerna och bankgirot skulle konkurrera om postens lönsamma
verksamhet men inte taga på sig kostnader för glesbygdsservicen.
Därmed snedvrids hela konkurrensen. Posten har i dag 2 100 postkontor och
2 700 lantbrevbärarlinjer mot att bankernas flesta kontor är koncentrerade
till tätorterna. Posten har gjort beräkningar som visar att posten riskerar ett
intäktsbortfall om knappt 300 milj. kr. på kort sikt och på två till tre års sikt
ca 1 300 milj. kr. Intäkter som är nödvändiga för att finansiera det rikstäckande
nätet.

Posten har i sin senaste treårsplan hemställt om att nuvarande konkurrensbegränsningar
som gäller posten skall tas bort. Detta för att posten också i
fortsättningen skall klara sina av staten ålagda uppgifter. Antalet transaktioner
i kassanätet sjunker kontinuerligt. Allt fler transaktioner sker direkt
mellan konton och med hjälp av plastkort.

Enligt vår mening måste posten anpassa sin verksamhet till denna utveckling
och erbjuda nya produkter och tjänster.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om postgirots marknadsförutsättningar och långsiktiga
överlevnad med hänsyn till att postens möjligheter att upprätthålla en
rikstäckande service inte får äventyras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90
Fi716

23

tionen anförts om att nuvarande begränsningar för posten/postgirot Mot. 1989/90

att konkurrera på lika villkor med bankerna måste upphöra. Fi716

Stockholm den 24 januari 1990
Sven-Gösta Signell (s)
Margit Sandéhn (s)

Jarl Lander (s)

Birger Rosqvist (s)

gotab 99862, Stockholm 1990