Psykiatrilagstiftningen

Motion 1991/92:So499 av Rosa Östh (c)

Den 1 januari 1992 trädde i kraft ny lagstiftning om
psykiatrisk tvångsvård -- lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård (LRV). En av de stora förändringarna i den nya
lagstiftningen var överföringen av överklaganden m.m. till
förvaltningsdomstol. I anslutning härtill uttalade
socialutskottet ''att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att
följa hur ordningen för domstolsprövningen fungerar på det
nya målområdet'' (1990/91:SoU13 s 60).

Redan nu har det framkommit att länsrätterna stöter på
praktiska problem vid tillämpningen av de nya reglerna.
Flera av dessa kan kanske lösas när större erfarenhet
vunnits av tilllämpningen eller genom sådana justeringar av
rutiner som inte kräver lagändring. I ett fall har emellertid
den samtida tillämpningen av två olika bestämmelser vållat
avsevärda praktiska problem.

Enligt 35 § LPT skall mål i förvaltningsdomstol
handläggas skyndsamt. Vidare anges bl.a. att ett mål i en
länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från den
dag en ansökan eller ett överklagande kommer in till
länsrätten. Länsrätten får förlänga denna tid om det behövs
ytterligare utredning eller om någon annan ''särskild
omständighet'' gör det nödvändigt. Från sistnämnda
bestämmelse finns ett undantag beträffande ett mer
ovanligt förekommande ärendeslag.

I 35 och 36 §§ LPT finns bestämmelser om muntlig
förhandling. Sådan förhandling, som i princip skall ske på
sjukhuset, skall hållas om det inte är uppenbart obehövligt,
det vill säga i flertalet mål. Dessa bestämmelser gäller också
vid länsrätternas handläggning av mål enligt LRV samt i
mål om tvångsvist omhändertagande av psykiskt
utvecklingsstörda.

Av praktiska skäl och av resurshänsyn har länsrätterna --
i vart fall beträffande de större sjukhusen -- i förväg bestämt
en viss dag i veckan när länsrätten kommer till sjukhuset.
Detta är en även för patienter och personal ändamålsenlig
lösning. Det har då visat sig att om t.ex. en patient någon
dag före förhandlingsdagen på sjukhuset kommer in med ett
ärende till länsrätten är det som regel inte möjligt att hinna
utreda och i övrigt bereda frågan så att målet kan tas upp till
avgörande vid nästkommande förhandlingsdag. Som regel
är dock målet färdigt för avgörande inom åtta dagar. Den
kommande ordinarie förhandlingdagen ligger emellertid
bortanför tidsfristen.

Eftersom detta är något regelmässigt förekommande
kan det knappast betecknas som en sådan ''särskild
omständighet'' som enligt 35 § LPT medger rätt till
förlängning av tiden. Nuvarande ordning vållar betydande
olägenheter. Detta gäller även de länsrätter som befinner
sig på samma ort som sjukhuset och som således inte
behöver företa någon längre resa.

Det är angeläget att muntlig förhandling hålls i de mål
där så avsetts enligt lagstiftningen. En ordning med fasta
förhandlingsdagar på sjukhusen underlättar införandet av
rutiner som alla berörda känner till och har lätt att följa.
Härigenom undanröjs risker för missförstånd och
missuppfattningar om när handlingar skall vara tillgängliga,
när patienter och läkare och annan personal skall inställa sig
etc. Frågan synes enklast kunna lösas genom att i 35 § LPT
ange att hållande av muntlig förhandling är skäl för att
förlängning av tidsfristen skall kunna ske. Att denna
förlängning inte kan göras otillbörligt lång följer av
huvudregeln att målen skall handläggas skyndsamt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att 35 § andra stycket LPT ges
följande tillägg:

Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs
ytterligare utredning eller om muntlig förhandling skall
hållas i målet eller om någon annan särskild omständighet
gör det nödvändigt.

Stockholm den 27 januari 1992

Rosa Östh (c)