Psykiatrisk vård

Motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So539

av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (båda c)
Psykiatrisk vård

Bakgrund

Den psykiatriska vården har under de två senaste decennierna genomgått
stora förändringar. Det gäller inte minst under 80-talet där utvecklingen gått
mycket snabbt vad gäller avvecklingen av institutionsplatser och övergången
till öppnare vårdformer. Innehållet i vården har också förändrats. Numera
tillämpas en helhetssyn på människan, där man samtidigt använder sig av
såväl medicinsk som social kompetens i behandlingsarbetet.

De psykiatriska sjukhusen finns numer till stor del integrerade i den övriga
sjukvården och har därigenom fått en närhet till den somatiska vården, som
varit värdefull för många patienter. Integreringen är på många håll en del av
den pågående omorganisationen, sektoriseringen, vilken innebär att en klinik
har ansvar för såväl den slutna som den öppna vården inom ett visst geografiskt
område. Indelningen i sektorer har till största delen varit positiv för
patienterna. I de öppna vårdlagen, som blir allt fler, har man möjlighet att
bedriva ett bra förebyggande arbete. Av ännu större betydelse är det att den
viktiga eftervården kan ske med hjälp av öppenvårdens personal.

Minskningen av den slutna vårdens omfattning har gått snabbare än beräknat.
För tjugo år sedan var antalet inskrivna på psykiatriska sjukhus ca
36 000. Idag är antalet mindre än hälften eller ca 17 000 personer. Av dessa
vårdas ca 2 800 enligt lagen om sluten psykiatrisk vård - LSPV - varav ca
hälften har överlämnats till vård av domstol. Antalet personer som vårdas
på grund av LSPV - som är en tvångslag - har sjunkit markant. Som exempel
kan nämnas att denna grupp utgjorde ca 10 000 personer så sent som 1979.

Att så många människor tidigare vårdades på psykiatriska sjukhus hade
delvis sin grund i en övertro på sjukhusvårdens betydelse. Men det var också
en attitydfråga. Länge ansågs psykisk sjukdom och utvecklingsstörning vara
något man måste skämmas över. Anhöriga, som tyngdes både av sorg och
skamkänslor, levde vanligtvis i uppfattningen att det bästa för den sjuke var
att få komma till ett mentalsjukhus. Sjukdomarna betraktades mycket ofta
som hopplösa tillstånd. Vårdtiderna blev mycket långa, ibland varade de livet
ut.

Den förändring som skett är till allra största delen positiv. Fördomsfullhe

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So538 542

ten har minskat. Utvecklingen mot kortare vårdtider och öppnare vårdformer
är ett led i normaliseringen av psykiska sjukdomar. Vi ser det som
ytterst angeläget att den positiva utvecklingen kan få fortgå.

Kritik

Det finns emellertid också en rad negativa inslag i bilden. Vi tar här upp
några aspekter som vi finner särskilt viktiga att belysa.

- Eftersatt differentierad vård

I ett avseende kritiseras ibland den nya organisationen. Sektorsindelningen
kan innebära att patientunderlaget blir för litet för att en differentierad vård
skall kunna ske. Att vårda unga narkomaner tillsammans med gamla patienter
med senildement beteende är givetvis en situation som i möjligaste mån
måste undvikas. Män som dömts för sexuella övergrepp bör inte heller placeras
på samma avdelning som kvinnor med depressioner m.m. Vad här anförts
om en differentierad vård bör ges regeringen till känna.

Debatten om tvångsvården har tidvis varit intensiv. Åsikterna har gått
starkt isär när det gäller synen på det frihetsberövande momentet, som enligt
LSPV blir ett medel i de fall patienten själv inte inser sitt behov av psykiatrisk
vård.

- Försenad proposition

Socialberedningen fick i början av 80-talet till uppgift att se över lagen. Betänkandet
Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten, som avgavs 1984, avsågs
ligga till grund för en proposition om den psykiatriska vårdens förändring.

I utredningsbetänkandet gjordes stor affär av patienternas rättssäkerhet,
som av majoriteten inte ansågs vara tillgodosedd. Det föreslogs att utskrivningsnämnderna
skulle slopas och att frågor om försöksutskrivning och utskrivning
skulle avgöras av domstol. Betänkandet, som är omfattande, innehåller
dessutom förslag gällande rättspsykiatrin, sambandet socialtjänstpsykiatrin,
sjukdomsbegreppet, konvertering m.m.

Under flera år har en proposition i ämnet aviserats och den senaste uppgiften
är att den skall komma under 1990.

Vi är för vår del kritiska till att man uppenbarligen planerar ett omfattande
lagförslag med ovan nämnda betänkande som grund. De sex år som gått sedan
betänkandet lades har präglats av en stark förändringsprocess såväl
inom psykiatrin som inom kriminalvården. Verklighetsbilden ser således annorlunda
ut idag än vad den gjorde 1984.

- Ny parlamentarisk utredning krävs

Ett lagförslag på ett så viktigt område och som dessutom har med människors
integritet att göra bör enligt vår mening föregås av en ny parlamentarisk
utredning.

En signal om att osäkerheten är stor i departementet är det förutskickade
förslaget - som i och för sig motsvarar utredningens - att utskrivningsnämnderna
skall slopas. De ärenden som nämnderna idag avgör skall, enligt vad

Mot. 1989/90

So539

6

sorn förutskickas, istället överföras till domstol, men - av motsatta skäl jämfört
med utredningens. Istället för att skydda patientens rättssäkerhet är det
nu istället samhället som skall skyddas för patienten.

Det finns anledning att tro att dessa tvära kast i uppfattning är föranlett
av den debatt som uppstått angående psykiskt sjuka som under permission
eller försöksutskrivning begår våldsbrott. Eftersom vi inte anser att förslaget
är seriöst underbyggt, ser vi det som ett exempel på att en ny utredning är
motiverad.

- Utskrivingsnämnderna i fara

Enligt vår mening är det mycket tveksamt om man kan lösa några problem
genom att flytta utskrivningsärenden m.m. från utskrivningsnämnderna till
domstol. Inte heller kan vi förstå hur man på det sättet kan öka den enskildes
rättssäkerhet eller förstärka samhällsskyddet. Nämndernas sammansättning
och arbetssätt ger möjlighet till den helhetsbedömning av ärendena som
rättssäkerheten kräver. Nuvarande lagstiftning garanterar såväl den medicinska,
juridiska som sociala kompetensen i nämnderna. Däremot kan inte
erforderlig medicinsk expertis tillhandahållas domstolarna utan dyrbara och
stora organisationsförändringar. 60 miljoner kronor är den kostnad som brukar
nämnas. Vad här anförts om bibehållande av utskrivningsnämnderna bör
ges regeringen till känna.

Även om antalet återfallsförbrytare bland dem som dömts till sluten psykiatrisk
vård är litet jämfört med återfallsförbrytare från kriminalvården, är
det givetvis oacceptabelt att våldsbrott förekommer i samband med permissioner
och försöksutskrivningar.

Åtgärder som måste vidtas omgående

I avvaktan på en ny utredning bör, enligt vår mening, en del åtgärder vidtas.
_ Tydligare kriterier för bedömning

Tydligare kriterier bör gälla för bedömning om en brottsling skall överlämnas
till sluten psykiatrisk vård. Detta skulle sannolikt betyda att fler än idag
skulle komma att dömas till till kriminalvård i stället för till psykiatrisk vård.
Den som trots någon form av psykisk störning hamnar i kriminalvårdsanstalt
skall givetvis ha tillgång till god psykiatrisk vård. Det är ett statligt ansvar
som inte får eftersättas. Vad här anförts bör ges regeringen till känna.

- Information till anhöriga

För patienter som vårdas enligt LSPV ingår som led i deras rehabilitering att
de kan få permission eller bli försöksutskrivna. Även om vare sig permission
eller försöksutskrivning får ske om patienten är farlig, är det en svår medicinsk
bedömningsfråga. Vi anser att när det gäller personer som begått
våldsbrott skall anhöriga eller andra berörda underrättas innan patienten
lämnar sjukhuset. Brottsoffrens rättssäkerhet får därvidlag inte eftersättas.
Detta bör ges regeringen till känna.

Mot. 1989/90

So539

7

- God eftervård

För alla som vårdas på psykiatriskt sjukhus, och särskilt för LSPV-patienter,
gäller att det måste finnas tillgång till bra eftervård. En förutsättning för försöksutskrivning
är för många patienter att det finns lämpliga vårdhem dit
de kan försöksutskrivas. Tillgången på sådan vård är helt otillräcklig, vilket
särskilt gäller Stockholmsområdet. Om psykiatrin skall kunna fortsätta att
utvecklas i positiv riktning och om allmänhetens förtroende för vården skall
upprätthållas, måste sådana resurser tillskapas. Detta bör ges regeringen till
känna.

- Bättre samarbete medicinsk vård - socialtjänst

Det är också synnerligen angeläget att socialtjänstens möjligheter att kunna
ställa upp med stödresurser för en patient är garanterade innan patienten
skrivs ut. Detta kräver ett bättre samarbete mellan den medicinska vården
och socialvården. Vad här anförts bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av en väl differentierad psykiatrisk vård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning som
skall se över den slutna psykiatriska vården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bibehållande av utskrivningsnämnderna,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av tydligare kriterier för att döma brottslingar
till tvångsvård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,1]

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kravet att anhöriga eller andra berörda underrättas
innan patienten lämnar sjukhuset,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av behandlingshem för eftervård,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ett gott samarbete mellan medicinsk vård
och socialtjänsten.

Stockholm den 25 januari 1990

Rosa Östh (c) Ingbritt Irhammar (c)

Mot. 1989/90

So539

11989/90: Ju638

8