Rådgivning vid infertilitet

Motion 1997/98:So257 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)

Rådgivning vid infertilitet

Infertilitet påverkar drastiskt individens bild av sig själv som mogen och välfungerande människa. Oförmåga till reproduktion innebär en existentiell kris som kan få såväl mentala som psykosomatiska konsekvenser. Därtill kommer att utsikten att leva barnlös är något fullständigt otänkbart för många människor.

Den som drabbas av infertilitet har idag tre utvägar: att söka hjälp hos den medicinska sakkunskapen, att ansöka om att få adoptera ett barn och att leva barnlös. Valet mellan dessa tre alternativ är inte självklart för någon.

Den medicinska tekniken kan idag hjälpa många fler än förr. De undersökningar och behandlingar som är oundgängliga innebär en psykisk press och ett intrång i den kroppsliga integriteten. Man är gift eller sammanboende, men man kan inte göra barn tillsammans utan det är en tredje person, sjukhuspersonalen, som gör barnet även om man själv består materialet.

Skall man adoptera måste man också släppa in utomstående, inte in i sin kropp men väl i sin personliga värld av relationer, värderingar och motiv. Den svenska socialarbetaren och den utländska barnhemsföreståndaren behöver ha en grundlig kännedom om paret för att kunna avgöra om det är till ett barns bästa att placeras hos just dessa makar.

Det tredje alternativet, att leva barnlös, kan vara svårt av både sociala och personliga skäl. Alla andra i ens egen ålder har barn och lever med barn – och då hamnar den som valt att inte leva med barn utanför barnfamiljernas gemenskap. Att välja barnlöshet innebär också att utsätta sig för omgivningens ständiga ifrågasättande: När ska ni ha barn då? Vill ni inte ha barn? Konstigt det vill väl alla.

Det borde vara självklart att människor som drabbas av infertilitet och står inför dessa alternativ behöver tillgång till en fristående rådgivning som de kan använda för att komma fram till det för dem rätta alternativet. Blir beslutet att försöka få barn trots infertiliteten så är det väsentligt för det barnet att makarna kommer ur sin akuta kris på ett tillfredsställande sätt och kommer fram till sitt beslut gemensamt.

En oberoende rådgivning skulle kunna hjälpa paret att inte gå in i eller till sista möjligheten fullfölja en kostsam medicinsk behandling eller att avstå från adoptionsutredning om önskan om adoptivbarn är orealistisk eller inte är grundad på ett gemensamt ställningstagande.

Det finns tre instanser som skulle kunna ta sig an en sådan här rådgivning: sjukhuskuratorerna, familjerådgivningen och socialtjänsten. Familjerådgivningen skulle sannolikt vara ett gott alternativ, liksom sjukhuskuratorerna. Sjukhuskuratorerna skulle behöva en kompletterande utbildning, men har den fördelen att de finns på plats där paret får det svåra beskedet om sin infertilitet.

Socialtjänsten har mycket av den erforderliga kompetensen men de representerar å andra sidan den instans som skall utreda/bedöma paret om de väljer adoption och det vore sannolikt därför bättre att inte lägga den här uppgiften just på dem.

Vi föreslår därför att infertila par aktivt erbjuds en kvalificerad rådgivning inom ramen för de möjligheter som finns idag med sjukhuskuratorer och familjerådgivning. Denna rådgivning skall erbjudas innan de går in i en medicinsk behandling, ansöker om adoption eller bestämmer sig för att avstå från båda alternativen.

Både sjukhuskuratorerna och familjerådgivningen borde kunna erbjuda denna service och paret då välja det för dem mest lämpliga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en oberoende rådgivning för infertila.

Stockholm den 30 september 1997
Barbro Hietala Nordlund (s)
Per Erik Granström (s)	Iréne Vestlund (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)	Leo Persson (s)
Laila Bäck (s)