Radon

Motion 1990/91:Bo227 av Sören Norrby m.fl. (fp)

1. Inledning

Radon i bostäder utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan.
Sambandet mellan radioaktiv strålning från sönderfall av
radongas och risk för lungcancer anses helt säkert även om
direkta bevis i form av epidemiologisk undersökning ännu
inte föreligger. Antalet lungcancerfall i Sverige av denna
orsak uppskattas till storleksordningen 1 000 per år. Denna
risk har uppmärksammats länge. Hotbilden har under
senare årtionden förstärkts genom energisparande som
medfört att luftomsättningen i många bostäder sänkts långt
under rekommenderad nivå och genom att bostadshus
utformats med större markkontakt. Koncentrationen ökar
därvid av radongas från vissa byggnadsmaterial, särskilt
blågrå lättbetong av viss tillverkning, från mark i många
områden och i en del fall från grundvatten. Radon i
bostäder ger nu det största tillskottet av radioaktiv strålning
till Sveriges befolkning.

2. Nuläge

Det första stora åtgärdsbeslutet från statsmakterna 1980
(prop. 1979/80:97) präglades fortfarande av genuin
osäkerhet i varje länk i orsaks- och åtgärdskedjan. Bl.a. var
då kunskaperna om markradon ännu begränsade. Genom
radonutredningens fortsatta arbete och genom de av
riksdag och regering successivt beslutade åtgärderna har
kunskaperna snabbt förbättrats och nya handlingsprogam
kunnat upprättas. Ett viktigt steg togs 1990 då gränsvärdet
för åtgärder i befintlig bebyggelse sänktes från 400
Bq/m3 till 200. Härigenom ökade antalet bostäder
med radondotterhalter över åtgärdsnivån från ca 40 000 till
ca 130 000. Antalet hus i vilka framgångsrika åtgärder
vidtagits överstiger dock efter tio år inte 2 000. Det måste
anses som ett allvarligt misslyckande i denna viktiga
folkhälsofråga. Med nuvarande takt tar det hundra år att
åtgärda de småhus som har radondotterhalter över
gränsvärdet.

Det är nu inte baskunskaper, mätteknik eller
åtgärdsmetoder som saknas, inte heller utgiven
information. Däremot har handlingsprogram och
information inte gett avsett resultat i form av genomförda
åtgärder ens i småhus med halter över den gamla
åtgärdsgränsen 400 Bq/m3. Viktiga men alltför svaga
länkar i informations- och åtgärdskedjan är tillämpning av
befintliga kunskaper, personella resurser samt information
som verkligen tas emot och tillgodogörs av berörda
fastighetsägare. Ett stort ansvar ligger på kommunerna,
bland vilka dock insatserna varierar starkt. Självklart kan
det vara svårt för en liten kommun att ha erforderlig
kompetens och kapacitet om det endast finns en enda
inspektör på miljöoch hälsoskyddsförvaltningen.
Fastighetsägarnas ansvar måste också betonas.

3. Åtgärder

Det är nu angeläget att de personella resurserna för
radonfrågor i berörda statliga organ inte minskar utan i
stället förstärks så att åtgärder i befintlig bebyggelse
kraftfullt kan drivas på. Inom främst socialstyrelsen,
boverket, strålskyddsinstitutet och byggforskningsrådet bör
specialister på radonfrågor finnas, som tillsammans med
företrädare för Svenska Kommunförbundet kan utgöra en
åtgärdsgrupp. Viktiga uppgifter för gruppen är information,
rådgivning, utbildning, ledning av forskning och utveckling
samt utvärdering av samhällets åtgärder. En särskild insats
bör vara ''riksforskning'' genom psykologisk expertis för att
klarlägga berörda människors uppfattning om radonrisker
och hur man ska påverka dem att genomföra avsedda
åtgärder i sina bostadshus.

Till förfogande för inrättande av en sådan åtgärdsgrupp
och för dess arbete bör ställas 5 milj.kr.

Genom den föreslagna gruppens arbete avses en kraftig
ökning ske av efterfrågan på radonbidrag till åtgärder i
småhus. Bidrag utgår f.n. med högst 15 000 kr. Med hänsyn
till ökningen av byggnadskostnaderna sedan bidragsnivån
fastställdes, bl.a. genom den höjda byggmomsen, bör
bidragets övre gräns höjas till 20 000 kr. Av dessa skäl bör
bidragsramen höjas med 15 milj.kr. till 30 milj.kr. Om
denna höjning inte skulle visa sig tillräcklig är vi beredda att
förorda att ramen höjs ytterligare under löpande budgetår.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en åtgärdsgrupp för radonfrågor
och andra frågor avseende sjuka hus,

2. att riksdagen beslutar att övre gränsen för radonbidrag
höjs till 20 000 kr.,

3. att riksdagen anvisar till i motionen föreslagen
åtgärdsgrupp och dess arbete för budgetåret 1991/92 5 000
000 kr. samt till radonbidrag för budgetåret 1991/92 15 000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således till Viss
bostadsförbättringsverksamhet m.m. (B

8) för budgetåret 1991/92 272 000 000 kr.

Stockholm den 25 januari 1991

Sören Norrby (fp)

Erling Bager (fp)

Siw Persson (fp)

Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Leif Olsson (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Bengt Rosén (fp)

Håkan Holmberg (fp)

Anders Castberger (fp)

Lars Ernestam (fp)

Barbro Westerholm (fp)