Rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen

Motion 2001/02:So574 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen i form av bostad med särskild service till personer med funktionshinder.

Motivering

Angående rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen i form av särskilt boende för personer med funktionshinder bör det göras ett förtydligande. Det gäller särskilt till förmån för personer med så kallat dolt funktionshinder. Enligt flera avgöranden i kommuner och domstolar finns en tveksamhet till orsakssamband mellan funktionshinder/sjukdom och behov av stöd. Tveksamheten i sig leder många gånger till avslag. Stöd nekas även, ibland slentrianmässigt, med hänvisning till resursbrist.

En så grundläggande livsnödvändighet som rätten till stöd med bostad bör aldrig kunna begränsas på grund av resursbrist. Det innebär ju i själva verket att en person hänvisas till sin egen möjlighet att få sina stödbehov tillgodosedda, vilket i de allra flesta fall är mycket svårt för enskilda. Detta har också med all tydlighet framgått i medierna under de senaste åren. Det kan alltså inte vara meningen att det skall vara möjligt för kommunerna att så lättvindigt kunna frånsäga sig sitt ansvar som att lite godtyckligt påstå att det föreligger resursbrist. Grund för avslag kan emellertid anses föreligga då det inte går att finna en lämplig bostad. Men för att komma fram till detta så förutsätts viss utredning. Kommunen skall heller inte vara begränsad till att skaffa bostad inom sin egen kommun. Det kan finnas många skäl till att en person behöver bo någon annanstans. Går det inte att tillgodose behovet inom kommunen skall kommunen försöka finna en lösning någon annanstans i landet. Det hindrar dock inte att ursprungskommunen fortfarande har kvar ansvaret för personen. En sådan hantering kan lösas genom avtal mellan kommuner, vilket redan sker då kommuner på grund av annan lagstiftning köper tjänster av annan kommun.

Sedan bör det slås fast att en ansökan inte kan avslås på den grunden att det saknas vetenskapliga belägg för behovet av stöd. Avgörande skall i stället vara att en person har behov av stöd. Detta hänger samman med att vi i dagens sociala lagstiftning frångått diagnostänkandet. Rätten till stöd bygger på att det finns ett behov av sådant.

Stockholm den 4 oktober 2001
Lena Sandlin-Hedman (s)
Carin Lundberg (s)	Agneta Brendt (s)