Rätt till heltidsarbete

Motion 2002/03:A351 av Lena Sandlin-Hedman och Gunilla Carlsson i Hisings Backa (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till heltidsarbete.

Motivering

Det ofrivilliga deltidsarbetet är ett stort problem på dagens arbetsmarknad, och kopplingen till den könsuppdelade arbetsmarknaden är stark. I första hand är frågan om rätt till heltidsanställning en jämställdhetsfråga då främst kvinnor arbetar deltid, vilket bl a leder till stora skillnader mellan kvinnor och män i form av inkomster, pensioner och möjlighet till karriärutveckling. Det ofrivilliga deltidsarbetet är också ett enormt outnyttjande av resurser då en stor del av arbetskraften, ofta p g a dålig arbetsorganisation, får arbeta mindre än vad de själva vill.

Deltidsarbetslösheten har ökat under 1990-talet, framförallt bland yngre kvinnor. År 1990 arbetade t ex 31 procent av LO-kvinnorna i åldrarna 16 till 24 år deltid. År 2001 var andelen deltidsarbetande i samma åldersgrupp 46 procent. Samtidigt uppgav 27 procent av dessa att de av arbetsmarknadsskäl arbetade mindre än vad de skulle vilja göra (som jämförelse kan nämnas att andelen LO-män i åldersgruppen 16 till 24 år som arbetade deltid år 2001 motsvarade 11 procent). Den LO-grupp som mest frekvent arbetar deltid är kvinnor mellan 25 och 29 år (48 procent) och en femtedel menar att de av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än de vill. Motsvarande siffra för LO-män var 8 procent. Deltidsarbetet är mest utbrett inom Kommunals, Handels, Hotell- och Restaurangs samt Fastighets sektorer.

Inom detaljhandeln arbetade t ex i genomsnitt 62,5 procent av kvinnorna deltid år 2001. (Anmärkningsvärt är att under de senaste tio åren har deltidsanställningar bland kvinnor i detaljhandeln endast minskat med 2 procent). Speciellt i åldersgruppen 16 till 24 är deltidsarbetet utbrett: 74 procent av kvinnorna var deltidsanställda år 2001. I åldersgruppen 25 till 34 går deltidsarbetet ner, men fortfarande ligger det på 56 procent. Bland kvinnorna i denna grupp är det dessutom så att närmare en tredjedel anger att de vill arbeta mer än de faktiskt gör. Många av de deltidsarbetande kvinnorna arbetar alltså deltid ofrivilligt. Och, som lyfts fram ovan, det är vanligast med ofrivilliga deltider inom servicesektorn.

Många föräldrar, framförallt kvinnor, går ned i arbetstid då barnen är små. Enligt föräldraledighetslagen är det möjligt att fram till barnet fyller åtta år eller avslutat sitt första skolår förkorta sin normalarbetstid med upp till en fjärdedel. Eftersom det fortfarande är kvinnor som har huvudansvaret för barn och hem är det oftast kvinnor som tar ut denna ledighet. Även om detta kan ses som frivilligt deltidsarbete är det oroväckande då kvinnor får betala sin egen ledighet i form av lägre löner och pensioner jämfört med män. Jämfört med många andra länder innebär dock denna möjlighet till deltidsarbete under småbarnsåren att kvinnor inte helt försvinner från arbetsmarknaden, vilket är bra.

Detta frivilliga deltidsarbete leder dock ofta till komplicerade situationer för kvinnor både senare i livet och med avseende på kvinnors ställning på arbetsmarknaden överlag. Efter en tids deltidsarbete, även om man har lagstadgad rätt att återgå till sin normalarbetstid, kan uppgången till heltid ofta vara svår trots en lagstadgad rätt till att återgå till sin ursprungliga sysselsättningsgrad. Det största problemet är dock att det frivilliga deltidsarbetet påverkar kvinnors ställning på arbetsmarknaden som helhet. I stor utsträckning drabbas kvinnor, oavsett om de har barn eller inte och oavsett om de har huvudansvar för barn/hem eller inte, av olika former av diskriminering. En form av diskriminering som verkar i detta sammanhang är den s k statistiska diskrimineringen. Denna innebär att arbetsgivaren, eftersom arbetsgivaren tror sig veta att kvinnor har huvudansvar för barn/hem, redan vid anställningens början anställer kvinnor på deltid eftersom arbetsgivaren antar att kvinnor ändå kommer att vara hemma mera o s v. Istället för att se till kvinnors enskilda förutsättningar och önskemål om anställningstimmar bestäms anställningstimmarna av det man tror sig veta om kvinnor som grupp. Detta (och andra diskrimineringsmekanismer som förekommer) i kombination med att arbetsgivare ofta har en dåligt planerad arbetsorganisation gör att kvinnor utnyttjas som arbetskraftsreserv: Arbetsgivaren har behov av många deltidsarbetande kvinnor som kan rycka in extra vid behov, och för många deltidsarbetande kvinnor är extraarbete välkommet eftersom de inte klarar sig ekonomiskt på de låga inkomster som deltidsarbetet ger. En effekt av deltidsarbetet är således att de redan deltidsanställda, i de allra flesta fall kvinnor, och de kvinnor som är på väg in på arbetsmarknaden tvingas ta arbeten som det inte går att försörja sig på. Istället är eller blir man beroende av sin partner, sina föräldrar eller av samhället.

Deltidsarbetet innebär dessutom en rad sämre förutsättningar då det gäller kompetensutveckling, karriärmöjligheter och löneutveckling. Denna utveckling drivs på av den bortre parentesen för deltidsarbetslösa i arbetslöshetsförsäkringen. För närvarande kan den som tvingas gå ner i sysselsättningsgrad men är fast anställd bara stämpla upp till heltid eller den tidigare sysselsättningsnivån under en ersättningsperiod. Deltidsarbetslösa tvingas därför av ekonomiska skäl lämna fasta anställningar och gå över till tillfälliga för att kunna fortsätta deltidsmarkera och klara sin försörjning.

År 1999 fick DELTA-utredningen (SOU 1999:27) i uppdrag att utreda deltidsarbete och arbetslöshetsersättning vid deltidsarbetslöshet. Utredningen kom dock inte fram till något som skulle kunna innebära en förändring av deltidsproblematiken som helhet. Istället lades det fram ett antal förslag som till stor del innebär att den anställde själv får ta ett större ansvar för sin egen deltidsarbetslöshet, inte arbetsgivaren som är den som anställer. Trots att det är den enskilde deltidsanställde som riskerar förlora sin arbetslöshetsersättning och trygga anställning föreslår utredningen riktade subventioner till arbetsgivaren.

Det som i nuläget måste till för att förändra en arbetsmarknad som präglas av deltidsanställningar är att ta ett helhetsgrepp om alla de delar som tillsammans skapar en situation där det närmast ses som en självklarhet att anställa, särskilt kvinnor, på deltid. Deltidsarbete kan inte ses som den normerande anställningsformen för kvinnor anställda inom kvinnodominerade sektorer, när deltidsarbetsnormen inte i samma utsträckning, gäller män.

Enligt 25 a § i lagen om anställningsskydd, LAS, har deltidsarbetande företrädesrätt till högre sysselsättningsgrad. Som villkor ställs dock att arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att den deltidsanställde anställs med högre sysselsättningsgrad och att den deltidsanställde har tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna. Det är således fortfarande arbetsgivaren som skall pröva om behov föreligger och om den deltidsanställde har tillräckliga kvalifikationer, vilket gör att paragrafen är mycket svår att tillämpa. Orsaken till deltidsarbete är i många fall en oförmåga hos företaget att leda och fördela arbetet eller en önskan från arbetsgivaren att ha många deltidsanställda för att kunna ha en minimal bemanning med pressade tidsscheman för att få en hög flexibilitet.

LAS innebär i dagsläget ingen skyldighet för arbetsgivaren att inrätta tjänster med högre sysselsättningsgrad, och företrädesrätten enligt 25 a § är speciellt svag i verksamheter där bemanningen idag bygger på systematiskt användande av deltidsarbete, t ex inom detaljhandeln och sjukvården. Lagen medger bara att arbetsgivaren vid behov av ytterligare arbetskraft och under förutsättning att den enskilde anmält intresse ska överväga om inte arbetskraftsbehovet kan tillgodoses genom att sysselsättningsgraden ökar för en redan deltidsanställd. LAS måste därför förtydligas och skärpas. Heltid ska utgöra normen och grunden för anställningar på hela arbetsmarknaden samtidigt som det ska finnas en möjlighet för den enskilde att gå ner i arbetstid om han/hon så önskar. Deltid ska vidare ses som en möjlighet när särskilda skäl gör att det finns behov av det, som t ex om arbetet utförs under en kortare period av dygnet eller vid arbetsbrist. Det ska också vara möjligt att i väl motiverade fall ha deltidsanställningar, men då ska dessa bygga på reella behov. En skärpning av lagstiftningen bör vara dispositiv där avsteg från bestämmelsen kan ske genom centrala överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 15 oktober 2002
Lena Sandlin-Hedman (s)	Gunilla Carlsson (s) i Hisings Backa