Rätten till boende

Motion 2000/01:Bo405 av Sten Lundström m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hemlöshet för personer som vårdats inom kriminalvården.1

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 46 §
hyreslagen så att orimliga vräkningar förhindras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Boverket bör
få till uppgift att inventera och kartlägga kraven och villkoren för att få
en bostad.

4. Riksdagen begär att regeringen bör återkomma med förslag till skärpta
regler kring besittningsskyddet för innehavare av andrahandskontrakt.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur
bostadsanvisningslagen kan återupprättas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
bostadsförmedlingar bör vara obligatoriska.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om boendeplaneringsprogram.

8. Riksdagen begär att regeringen utreder och lägger fram förslag till lag-
ändringar i socialtjänstlagen för att trygga individens rätt till en egen
bostad. 2
9.
1 Yrkande 1 hänvisat till JuU.

2 Yrkande 8 hänvisat till SoU.

2 Inledning

För oss vänsterpartister är bostaden en social rättighet. Med det menar vi
att alla ska ha rätten till en bra bostad i en god boendemiljö till rimlig
kostnad. Det var också den sociala bostadspolitikens mål när den
utformades på 1940-talet. För att nå detta mål insåg man i Sverige att det
krävdes politiska beslut och en offensiv lagstiftning. Under 1960- och
1970-talet samlades alla krafter för att komma tillrätta med
bostadsbristen; för statens del genom finansieringsgarantier, för
kommunernas del genom insiktsfull markpolitik och planering. De
insatser som gjordes är ur ett historiskt perspektiv fantastiska. På två
decennium lyckades staten och kommunerna avskaffa bostadsbristen.

Alla satsningar som gjordes under den här perioden var inte helt lyckade.
En del felaktigheter gjordes, men icke desto mindre innebar satsningarna att
hemlösheten under perioden 1975 till 1985 näst intill försvann. Efter 1985 har
hemlösheten åter skjutit i höjden och under nittiotalet har den permanentats
på en mycket hög nivå. Enligt ESO-rapporten Bostad sökes ( Ds 1999:46) är
de hemlösa närmare tiotusen varav över tusen personer är uteliggare. Det
finns en rad olika metoder för att mäta hemlöshet, med olika resultat som
följd. Oavsett vilken metod vi väljer kan man konstatera att det inte är värdigt
ett civiliserat samhälle att låta någon människa stå utanför rätten till eget
boende.

Hemlöshet är ett komplext problem och de hemlösa är en heterogen grupp.
Kommittén för hemlösa definierar hemlöshet i sitt delbetänkande Adressat
okänd (SOU 2000:14) på följande sätt:

En hemlös människa är en person som saknar tillgång till egen bostad
och vars livsvillkor är sådana att han eller hon inte heller kan erhålla en
reguljär bostad.

Denna definition visar att den enda gemensamma nämnaren för hemlösa
är avsaknaden av egen eller förhyrd bostad och att man är hänvisad till
tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. I alla undersökningar kring
hemlöshet utgår man från de personer som är kända av myndigheterna.
Därför kan man utgå från att det finns ett mörkertal som antagligen skulle
öka antalet hemlösa ytterligare. Den grupp, som antagligen är störst bland
de "okända" hemlösa, utgörs av de utländska hemlösa som hotas av
utvisning och flyktingar som nekats uppehållstillstånd. Av naturliga skäl
finns dessa inte registrerade av myndigheterna. Enligt ESO-rapporten
kunde denna grupp beräknas till 500 personer varav flera är barn.

För att få en klar bild över hur hemlösheten ser ut är det viktigt att
statistiken är väl tillgänglig och uppdateras med jämna mellanrum. I den
senaste mätningen som gjordes av socialstyrelsen 1999 konstateras att
genomsnittsåldern för de hemlösa är 39 år och att hemlösa kvinnor är yngre
än hemlösa män. Bland de riktigt unga hemlösa, under 25 år, är skillnaden
markant. I åldern under 30 år är andelen invandrade mycket hög.
Missbrukarna är kraftigt överrepresenterade bland de hemlösa. Här är det inte
helt enkelt att avgöra orsak och verkan. Är man hemlös för att man
missbrukar eller missbrukar man för att man är hemlös? Oavsett vilket torde
det vara svårt att bryta ett missbruk om man är hemlös. Av de hemlösa
beräknas 42 % inte ha något missbruk.

2.1 Hemlösa kvinnor

Andelen kvinnor bland de hemlösa har ökat från 17 % 1993 till 21 %
1999. Förklaringen till ökningen kan eventuellt vara med den ökande
tillgången till härbärgesplatser som vänder sig till kvinnor. Genom att
söka sig till dessa blir klienterna mer synliga och registrerade som gäster i
statistiken. Som tidigare påpekats är hemlösa kvinnor i genomsnitt yngre
än hemlösa män.

Tidigare, och i viss mån fortfarande, har kvinnor behandlats på männens
villkor. Många kvinnor har drabbats dubbelt av manssamhället, och utsätts
ofta för våld och övergrepp i de livsmiljöer som står till buds. Den kvinnliga
hemlösheten anses mer dold än männens och många kvinnor befinner sig ofta
i ett gränsland (bor på nåder hos sina vuxna barn eller i dysfunktionella
parförhållanden) som gör att de inte automatiskt räknas som hemlösa trots att
de själva upplever sig som hemlösa. När antalet platser på härbärgen riktas
direkt till kvinnor, ökar också antalet kvinnor som vågar utnyttja dessa. De
verkliga problemen börjar då bli synliga.

Den finländska sociologen Margareta Järvinen hävdar, i en studie om
hemlösa kvinnor i Köpenhamn, att ifall man skulle isolera en utlösande faktor
till att kvinnor blivit hemlösa så är det förekomsten av familjevåld. Joanne
Passaro har i sin undersökning på Manhattan pekat på att en stor grupp
kvinnor förklarar sin hemlöshet med psykisk och fysisk misshandel i
äktenskapet. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet är annorlunda
i Sverige. Samtidigt kan det konstateras att många kvinnor blir kvar i
hemlöshet långa tider efter det att man kommit bort från det hem man
misshandlats i. Att misshandlade kvinnor blir kvar i hemlöshet har att göra
med deras fattigdom och bristen på möjlighet att skaffa eget boende. Ofta
skylls den manliga hemlösheten på strukturella förhållanden, medan skulden
för kvinnors hemlöshet läggs på individer - de män som misshandlar dem -
och inte på myndigheterna eller arbetsmarknaden. Det är ett sätt att friskriva
myndigheter och strukturer från ansvaret för hemlöshet.

Under 1990-talet har det blivit allt vanligare att hävda att hemlösa kvinnor
inte ska bo på männens villkor. Det är bra, men tyvärr har man inte svarat på
frågan om vems villkor kvinnorna ska bo på. Frågar man kvinnorna själva
svarar de flesta att egen lägenhet är den bästa formen. Detta stämmer inte med
den boendekärriär som socialtjänsten utstakat. Risken är att kvinnorna slipper
männens villkor och istället tvingas underkasta sig socialtjänstens villkor.

2.2 Psykiskt sjuka

I socialstyrelsens rapport från 1999 uppges att 36 % av de hemlösa har
psykiska problem. Tyvärr har man i undersökningen blandat begreppen
psykiska problem, psykiska störningar och psykiskt sjuka. Att man
dessutom använt uppgiftslämnare som saknar psykiatrisk kompetens i
enkäterna gör att denna siffra inte är relevant och det är därför svårt att få
en bedömning av hur stor andel av de hemlösa som, i klinisk mening, är
psykiskt sjuka. Dock kan vi konstatera att de som skrivits ut från tidigare
psykiatrisk sluten vård är kraftigt överrepresenterade bland dem som
vräkts under de senaste fem åren. Många av dessa har därefter blivit
hemlösa. Orsakerna går att finna i den nedbantade psykiatrin, samt bristen
på stöd i boendet och institutionsalternativ.

Bland dem som är intagna för fängelsevård är 15 % bostadslösa före
frihetsberövandet, men vad som är värre är att 20 % är bostadslösa efter
frigivningen. Bristen på samarbete och samordning mellan kriminalvården
och kommunerna är påtaglig. Detta borde kunna fungera bättre och
regeringen bör se över hur rutinerna kan förbättras. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen tillkänna.

Listan över vilka som är hemlösa skulle kunna göras ännu längre och mer
detaljerad. Vi nöjer oss dock med denna uppräkning. Det enda som är
gemensamt för alla dessa grupper är fattigdom. Samhällets skyddsnät mot
fattigdom fungerar inte alltid och detta är inte tillfredsställande. I studier
av
hemlöshet finns en grupp som vandrar mellan hemlöshet och
bostadsmarknaden. Detta är en grupp som uppenbarligen befinner sig mycket
nära fattigdomsgränsen och är extremt känsliga för små förändringar i
samhällsekonomin.

3 Vräkningar

Från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet ökade antalet verkställda
vräkningar mycket kraftigt, för att sen under senare delen av 1990-talet
stagnera och sjunka något. Det huvudsakliga skälet till det här går att
finna i de kraftiga hyreshöjningar som följde efter 1991 års skattereform
samtidigt som kommunala och privata bostadsföretag börjat tillämpa en
hårdare linje mot hushåll med hyresskulder. Flertalet av dem som vräkts
(85 %) har vräkts p.g.a. hyresskuld. Flertalet av dem som vräkts p.g.a.
hyresskuld har haft en hyresskuld under 20 000 kronor vilket är mindre än
vad en vräkning kostar att genomföra.

10 % av de vräkta vräks till följd av upprepade försenade
hyresinbetalningar trots att ingen hyresskuld kvarstår vid vräkningen. Sådana
förseningar kan bero på slarv eller bristande kunskap om hyreslagens regler
och tillämpningar. Ungdomar är en grupp som ofta finns i den här kategorin. I
Konsumentverkets rapport 1993/1994:1 "Vräkt i laga ordning" konstateras att
80 % av dem som vräkts fortfarande efter ett år saknade bostad med eget
kontrakt. I socialstyrelsens undersökning från 1999 visas att situationen har
förvärrats sedan 1993. Om man till det lägger Jan Flygheds undersökning i
Stockholms län visade det sig att 10 % av de vräkta var spårlöst försvunna
och inte gick att hitta i något myndighetsregister. Enligt Flyghed är risken
stor
att denna grupp lever ett marginaliserat liv i uteliggarmiljö. För att förstärka
de hyresgäster som fastnat i skuldfällan är det viktigt att man ser över
hyreslagen från 1993 och förbättrar förutsättningen för de boende att kunna
behålla sitt kontrakt. En normal konsekvens av sena betalningar är i andra
sammanhang först en betalningspåminnelse och därefter någon form av
straffavgift. Detta borde vara en rimlig ordning när det gäller försenad
hyresinbetalning också. Ingen borde kunna avhysas enbart på grund av
försenade inbetalningar. Med beaktande av de konsekvenser som en vräkning
får är det nödvändigt att 46 § hyreslagen ses över. Regeringen bör lägga fram
förslag till förändring av denna lagstiftning.

4 Ungdomar och rätten till egen bostad

Utöver de grupper som räknas som hemlösa finns stora grupper som inte
har eget kontrakt men som skulle vilja ha ett om man hade ekonomiska
förutsättningar. Framförallt är det ungdomar som drabbats hårt av den
marknadsanpassning som skett på bostadsmarknaden. I åldersgruppen
20-23 år finns det ca 120 000 personer som bor kvar hos sina föräldrar
trots att de egentligen skulle vilja ha en egen bostad. Huvudskälet är
bristande ekonomiska möjligheter till eget boende p.g.a. arbetslöshet och
alltför höga boendekostnader. Många hyresvärdar försvårar också
möjligheterna genom att ställa en rad krav på de tilltänkta hyresgästerna.
Kraven är ofta godtyckliga och varierar från hyresvärd till hyresvärd. Det
kan handla om allt från fast inkomst till krav på lönens storlek. Även i de
kommunalt ägda bostadsbolagen ställs krav som inte kan ses som
förenliga med en social bostadspolitik. Utöver detta förekommer allmänt
att hyresvärdar kräver borgen för att hyra ut. Reglerna för uthyrning
beslutas av hyresvärdarna och är inte möjliga att överklaga. Framförallt
ungdomar, men också socialbidragstagare, arbetslösa och lågavlönade,
drabbas av hyresvärdarnas godtycke. Den rättslöshet som drabbar de
bostadssökande skulle mildras om det fanns en överklagningsrätt för
prövning av hyresvärds skäl att neka rätten till ett hyreskontrakt. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna. Det borde också
ligga i regeringens intresse att få en samlad bild av alla de olika krav och
regler som finns på bostadssektorn avseende rätten till hyreskontrakt.
Boverket bör få till uppgift att inventera och kartlägga hur kraven och
villkoren för att få en bostad ser ut. Detta bör ges regeringen tillkänna.

5 Sekundär bostadsmarknad

I takt med att alltfler får svårt att komma in på den reguljära
bostadsmarknaden ökar logimarknaden (härbärgen och hotell) och den
sekundära bostadsmarknaden där socialtjänsten erbjuder hemlösa
bostäder med andrahandskontrakt. Den sekundära bostadsmarknaden kan
delas in i tre huvudkategorier:

- Gruppboende eller kategoriboende som i stort ersatt de gamla
ungkarlshotellen där de boende hyr lägenheten av socialtjänsten,

- Träningslägenheter som är ett led i en boendekarriär med normalisering
som grund,

- Sociala kontrakt där den boende hyr bostad i andra hand av kommunen
eller socialtjänsten.

I alla tre boendeformerna finns ett inslag av kontroll och uppfostran av de
boende. Kontrollen utövas oftast utifrån fastighetsägarens krav och
mindre utifrån den boendes behov. Ofta innebär det att krav ställs på den
boende som inte finns på den övriga bostadsmarknaden. Det kan handla
om krav som vore omöjliga att ställa på vanliga hyresgäster. Kraven kan
vara allt ifrån urin-
provslämning till avsägelse av integritet i boendet.

Reglerna för uppsägning/vräkning är helt annorlunda än på övriga
bostadsmarknaden och många gånger upplever sig de som lever med
andrahandskontrakt som hemlösa. I takt med den allt större sekundära
bostadsmarknaden och de ibland orimliga krav som ställs finns en ökande
tendens till att de som befinner sig på den sekundära bostadsmarknaden
hamnar allt längre från det egna förstahandskontraktet. Det är inte ovanligt att
man bor kvar med socialt kontrakt efter mer än två år. Den normalisering som
är syftet med sekundärboendet tenderar ibland snarare att inkapsla de boende
i socialtjänstens omsorg. När den sekundära bostaden blir normalisering är
syftet förfelat och det är därför nödvändigt att se över besittningsskyddet för
innehavare av andrahandskontrakt för att ge den boende en rimlig möjlighet
att komma in i den reguljära boendemarknaden. Regeringen bör återkomma
med förslag om hur man kan skärpa reglerna kring besittningsskyddet för
innehavare av andrahandskontrakt. Detta bör ges regeringen tillkänna.

6 Lagändringar

Som vi tidigare påpekat finns det stora grupper som befinner sig i
närheten av fattigdom och hemlöshet och det är därför betydelsefullt att
förebygga hemlöshet. För att göra detta krävs naturligtvis en rad sociala
insatser men också verktyg för kommuner och stat att förebygga
hemlöshet och bekämpa den hemlöshet som redan är ett faktum.
Kommittén för hemlösa skriver i sitt delbetänkande bland annat att det
krävs långsiktiga och konjunkturövergripande inventeringar,
forskningsinsatser och insatser för att mer framgångsrikt förebygga och
minimera hemlösheten och att det krävs strukturella åtgärder i form av ett
ökat bostadsbyggande och en bättre anpassad bostadsförsörjning.

Borttagandet av bostadsförsörjningslagens och bostadsanvisningslagens
effekter för hushåll med svag position på bostadsmarknaden har aldrig blivit
utredd, men det är tydligt att borttagandet av dessa lagar kraftigt försvårat
förhållandet för dessa grupper.

Regeringen har tillsatt Allbo-utredningen och Kommittén för hemlösa för
att få en ökad kunskap om de boendesociala förhållandena. Vänsterpartiet
ställer sig bakom båda utredningarna, men är övertygat om att det redan nu
går att lagstifta om förändringar som skulle stärka allas rätt till eget boende.
Bostadsförsörjningslagen med obligatorisk bostadsförmedling och
bostadsanvisningslagen var två lagar som gav kommunerna ett kraftfullt
redskap för att garantera kommunmedborgarna en möjlighet till bostad.
Bostadsanvisningslagen bör återupprättas och bostadsförmedlingar bör åter
bli obligatoriska. Detta bör ges regeringen till känna.

I den bostadspolitiska utredningen talas om ett nytänkande för
bostadsplanering. Det behövs ett tvärsektoriellt samarbete mellan den fysiska
planeringen, tekniker, miljöansvariga och socialtjänsten. Det krävs också ett
samarbete mellan och med de olika aktörerna på bostadsmarknaden. Om detta
ska ha någon som helst mening måste det leda till ett obligatoriskt
boendeplaneringsprogram. Innehållet i programmet ska beskriva kommunens
planering för att tillgodose de prioriterade gruppernas behov av bostäder,
åtgärder mot bostadssegregering och utveckling mot ekologisk hållbarhet. I
Vänsterpartiets motioner Boendesegregation och Rätten till ett tryggt och
säkert boende finns ytterligare krav på innehållet i
boendeplaneringsprogrammen. Det som ovan anförts om
boendeplaneringsprogram bör ges regeringen tillkänna.

Socialtjänstlagen garanterar inte rätten till eget boende utan endast tak över
huvudet. En lagändring som skulle uppfylla rätten till egen bostad skulle
förstärka socialtjänsten och förbättra situationen för hemlösa och uteliggare
och förbättra situationen för dem som riskerar bli hemlösa. Regeringen bör
utreda och föreslå lagändringar i socialtjänstlagen för att trygga individens
rätt till egen bostad. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 29 september 2000

Sten Lundström (v)

Lars Bäckström (v)

Marie Engström (v)

Owe Hellberg (v)

Siv Holma (v)

Kjell-Erik Karlsson (v)

Johan Lönnroth (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Jonas Ringqvist (v)

Per Rosengren (v)