Rätten till ett meningsfullt arbete

Motion 1988/89:A255

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:A255

av
Rätten till ett meningsfullt arbete

Den långvariga högkonjunkturen förväntas avmattas under 1989. Runt
hörnet väntar en lågkonjunktur. Trots att sysselsättningen är i topp, attraktiv
arbetskraft har en god marknad och att arbetslöshetsstatistiken visar goda
siffror inger utvecklingen oro.

Monopoliseringen och maktkoncentrationen inom hela näringslivet har
ökat. Den extrema anpassningen till de imperialistiska företagens villkor och
EG-utvecklingen, gör det svenska näringslivet sårbart. Priset för denna
politik - som leds i samförstånd mellan kapitalet och regeringen - drabbar de
arbetande människornas flertal genom att de regionala obalanserna består,
kunnande flyttas ut från utsatta regioner och regionernas framtid utarmas.

Löne-, inkomst- och utbildningsklyftorna ökar i samhället. Många är de
som slås ut ur arbetslivet på grund av arbetsmarknadens orimliga villkor.
Riksförsäkringsverket räknar med ytterligare 11 000 förtidspensionärer 1989
och i december 1989 kommer 363 000 personer att uppbära förtidspension.
De långtidssjukskrivnas skara uppgår till 141 000 som varit sjuka 90 dagar
och 108 000 som varit sjukskrivna mer än 180 dagar.

Förutom att många av de förtidspensionerade och långtidssjukskrivna är
borta från arbetslivet genom att kraven är omänskliga eller att miljön är dålig
är ca 50 000 öppet arbetslösa, ca 150 000 är i någon form av arbetsmarknadsåtgärder
och ca 175 000 är latent arbetslösa eller undersysselsatta.

Med den ökande uppmärksamheten på den totala arbetsmiljösituationen
framstår allt mer kravet på ett arbete som är både meningsfullt och bra ur
miljösynpunkt, som en huvudfråga för dagens samhällsutveckling.

Allas rätt till ett meningsfullt arbete i en god miljö blir allt angelägnare när
vi ser till den utveckling som kapitalet vägleds av och den politiska katastrof
den tredje vägens politik inneburit för dem som inte tillhört etablissemanget
eller haft turen tillhöra ett bristyrke.

Arbetsmarknaden kännetecknas av brist på folk till industri och vårdsektor
samt vissa andra yrkeskategorier. Samtidigt utsorteras många från
arbetslivet genom den totala arbetsmiljöns effekter. Arbetsköparna och
kapitalet kan i detta läge tvingas att satsa mer på miljön när tillgången på
arbetskraft är mindre än tidigare.

I detta perspektiv är närmandet till EG oroande, med gemensam
arbetsmarknad och därav följande arbetskraftsinvandring. Att i Europa
jämna ut arbetslösheten hjälper varken arbetarrörelsen i det arbetslöshetsdrabbade
Europa eller arbetarrörelsen i Sverige.

Ett ohämmat arbetskraftsutbud skulle vara "bingo för kapitalet och

Bertil Ohlins gamla tes om 5 procents arbetslöshet skulle då gå i uppfyllelse. Mot. 1988/89

Det svenska kapitalet skulle välja och vraka bland arbetskraften i hela A255

Europa i stället för att skapa drägliga arbetsvillkor för dem som arbetar i

Sverige. Vi löser inga arbetslöshetsproblem i Europa genom att exportera

arbetslöshet till andra länder. Uppgiften för den europeiska arbetarrörelsen

är att gå samman och ta kamp mot det EG-kapital som nu utarmar miljontals

arbetare, i stället för att sprida illusionen att EG-kapitalet kan påverkas

inifrån.

På kapitalets villkor

Rätten till meningsfullt arbete för alla kan aldrig förverkligas hand i hand
med storfinansen. Regeringens politik fortsätter emellertid att utvecklas på
kapitalets villkor utan tendens till självständiga villkor och idéer utifrån
arbetarklassen och arbetarrörelsens bas. Den hotar att undergräva samhällets
utveckling och framtid. Några exempel:

- Kapitalets exportinriktning innebär utlandsinvesteringar och kapitalexport
med stora förluster av jobb i Sverige. Storfinansens allt mer
tilltagande internationalisering hotar Sveriges självständighet.

- Otillräckliga investeringar i svenskt näringsliv undergräver sysselsättning
och en effektiv hemmamarknad. Sverige blir allt mer utlandsberoende.

Importen av insatsvaror till industrin skapar balansproblem. Statsmakterna
(regeringen) har anpassat Statsföretag och löntagarfondernas roll till
kapitalets exportorientering.

- Den nya tekniken slår ut mängder av arbeten, när den utformas på
grundval av nuvarande maktförhållanden.

- Den offentliga sektorn stryps. Den underordnas storfinansens ideologiska
inriktning med privatisering och motverkar en utveckling av den
offentliga sektorn med service-, sociala och kollektiva behov, som är
grunden för en arbetsskapande politik.

- Sextimmarsdagen används inte som ett medel att förhindra arbetslöshet. I
stället föder dagens arbetstidspolitik nya arbetslösa och utslagna.

- Regionalpolitiken underordnas kapitalets strukturomvandling och dess
koncentrationssträvanden. Regioner utarmas på arbete, kunskap och
kultur.

- Den totala livsmiljön och inte minst arbetsmiljön försämras. Det räcker
inte att tala om miljö. Det krävs åtgärder där makt och styrmedel
används.

Regeringspolitiken på kapitalets villkor innebär ett accepterande av en viss
permanent arbetslöshet och utsortering från arbetsmarknaden med fortsatt
regional obalans. Aldre arbetskraft slås ut från arbetsmarknaden. Ungdomen
får svårt att få ett fast arbete. Kvinnor hänvisas till de sämst värderade
jobben, med de lägsta lönerna och sämsta arbetsförhållandena. De arbetshandikappade
har fortsatt svårt att finna en plats på arbetsmarknaden.

Löne-, utbildnings- och hälsoklyftorna ökar och arbetarklassens och arbetarrörelsens
politiska medvetenhet sjunker i takt med socialdemokratins
klassamarbetspolitik.

13

Arbete åt alla - 1990-talets huvudfråga

När högkonjunkturen viker och en lågkonjunktur innebär arbetslöshet och
ytterligare regional obalans är det viktigt att redan nu ta itu med sårbarheten i
det svenska näringslivet.

En alternativ politik inför 1990-talet kan bara bäras upp av arbetarrörelsen.
Kampen mot arbetslösheten är en huvudfråga som hela arbetarrörelsen
måste mobiliseras i. Kampen mot arbetslösheten måste också förenas med
kvinnofrigörelsen.

Landets ekonomiska politik och statens insatser måste inriktas på att
bekämpa arbetslösheten. Statsföretag, löntagarfonder, regionalpolitik m.m.
behöver omvandlas till redskap för en arbetsskapande politik.

Utifrån denna grund kan en nationell politik formuleras för arbete åt alla,
där följande huvudpunkter ställs i centrum.

1) Näringsliv och arbetsliv skall utformas från en nationell självständighet
grundad på internationell solidaritet. Utformning av produktion, tjänster,
service och konsumtion skall utformas i samklang med social nytta, en bra
miljö, ett människovärdigt arbetsliv utan utslagning, en regional balans, med
att klassklyftor och odemokratisk maktutövning elimineras och med människors
behov av ett liv i icke kommersiell riktning.

2) Ett nationellt industrialiseringsprogram i samhällelig regi upprättas.
Programmet tar sikte på att ge industrin en nationell bas med en ny struktur
samtidigt som industriarbetet ges ett nytt och mer kvalitativt innehåll.

3) Ett omfattande program för samhällets grundläggande sociala behov
upprättas. Programmet skall omfatta satsningar på vård, omsorg, service och
undervisning samt kultur. Till programmets servicedel hör onekligen kommunikationer
till ett av det väsentligaste. 2 miljarder kronor bör satsas första
budgetåret på arbetsmarknadsåtgärder i detta program.

4) En allmän arbetstidsförkortning ingår i en politik för arbete åt alla. En
arbetstidsförkortning kan motverka utslagning och även förbättra människors
sociala livsvillkor.

5) Arbetsmarknadspolitiken reformeras och inriktas på att skapa bestående
arbeten och färre provisorier. Arbetsmarknadspolitiken skall även
integreras med regionalpolitik och ekonomisk politik för arbete åt alla.

AMS roll underordnas kapitalets intressen

Dagens arbetsmarknadspolitik bygger på samma ideologiska grundprinciper
och har samma politiska målsättning som präglar hela den ekonomiska
politiken för övrigt.

Som en aktiv och integrerad del av den allmänna ekonomiska politiken
arbetar man för att minska strukturella obalanser, enbart genom en
villkorslös anpassning till de krav som industrin ställer. Krav som underlättar
industrins rekrytering, individens omställning till nya arbetsuppgifter och
krav angående arbetskraftsutbudets sammansättning och arbetskraftens
rörlighet.

Det har skett en kraftig förskjutning av arbetsmarknadspolitikens roll och
målsättningar. Från att ha varit ett instrument för att dämpa konflikterna
mellan olika mål för den allmänna ekonomiska politiken och genom olika

åtgärder mildra de negativa effekterna av den industriella och ekonomiska
utvecklingen, har man nu en annan roll. Nu prioriterar man enbart åtgärder
som syftar till att underlätta och påskynda industrins strukturella omvandling
helt på arbetsgivarnas egna villkor, vilket ytterligare förvärrar den regionala
obalansen och ökar klassklyftorna i samhället.

Detta gör man på ett sätt som innebär att man inte bara underlåter att
ifrågasätta den nuvarande ekonomiska maktstrukturen, utan genom intensifierade
insatser på området snarare bidrar man till att ytterligare befästa
densamma.

Ett effektivare AMS med ökade kunskaper och service, som innebär
snabbare platsförmedling och kortare handläggningstider för de sökande,
kan inte skymma det faktum att arbetsmarknadspolitiken och AMS roll
underordnas kapitalets intressen.

Den nya s.k. serviceinriktningen eller ökade rationaliteten innebär inget
annat än att AMS blir ett serviceorgan för näringslivet. Går det överhuvudtaget
att tala om rationalitet i ett samhälle och i institutioner som vanligtvis
utmärks av grundläggande motsättningar mellan olika klassers och gruppers
kort- och långsiktiga intressen, utan att närmare precisera vad det innebär?

Kan man tala om ökad effektivitet eller rationalitet för ett statligt verk som
i sig sägs ha dubbla roller, och en neutralitet i förhållandet till sina två
kunder, samtidigt som man helt prioriterar näringslivet på ett sätt som
strider mot de mål, värderingar och prioriteringar som lagts fast i den
arbetsrättsliga lagstiftningen? Till den frågeställningen är svaret givet.

AMS:s ledning och även arbetsmarknadsministern tycks tro att arbetsgivare
som upplever att de får en bra och snabb service från arbetsförmedlingen
sannolikt skall bli mera mottagliga för förmedlingens argument att anställa
sökande i andra utsatta positioner osv.

Men verkligheten i dag är precis den motsatta, dvs. att arbetsgivarna
tenderar att ta ett allt mindre ansvar för de utsatta grupperna. Arbetsgivarna
intar numera en alltmer avvisande hållning till att anställa människor som på
olika sätt avviker från en norm, som något tillspetsad kan anges vara svensk
vit man i åldern 25-35 år med lång arbetslivserfarenhet.

Vpk anser att det enda effektiva sättet för handikappade eller personer
med arbetshinder att få anställning är en konsekvent tillämpning av
exempelvis: lagen om obligatorisk platsanmälan, främjandelagen, jämställdhetslagen,
diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen m.fl.

Arbetsmarknaden i dag befinner sig i en situation där det å ena sidan finns
en kronisk och långvarig arbetslöshet bland personer som inte kan placeras in
i produktionen och som arbetsförmedlingen gör mindre och mindre för att
hjälpa. Å andra sidan finns det en ökad efterfrågan på arbetskraft av företag
som har råd att välja och vraka bland den befintliga arbetskraften för att
anpassa den till nya s.k. högproduktiva utsugningsmetoder, som ökar
utslagningen av arbetskraften.

Den nuvarande näringslivsinriktning som arbetsmarknadspolitiken har,
med en villkorslös anpassning till näringslivets allt mer stegrande krav, kan
inte accepteras. Den leder också till en ökad segregation som drabbar
framför allt kvinnor, invandrare och handikappade. Det är en segregation
som leder bort från industrijobb och över till en koncentration på lågavlöna

Mot.

A255

de serviceyrken. Den följs av en social, ekonomisk, men också bostadsmässig Mot. 1988/89
segregation som ökar klassklyftorna i Sverige. A255

Detta är en följd av en missriktad arbetsmarknadspolitik som enbart syftar
till att tillfredsställa de tillväxtpolitiska målen.

Från arbetsmarknadsverket kommer numera krav också på skolan. Man
begär att även gymnasieutbildningen skall anpassas till de krav som industrin
ställer.

Det är naturligtvis självklart att en av målsättningarna med arbetsmarknadspolitiken
är att skaffa jobb åt folk, men samtidigt är arbetsmarknadspolitikens,
arbetsmarknadsutbildningens och skolväsendets uppgift enligt arbetarrörelsens
målsättningar att genom en bred och allsidig utbildning verka för
att utjämna utbildningsklyftorna i samhället och på så sätt bidra till jämlikhet
och social utjämning.

Bortser man från den aspekten, vilket AMS tycks göra i dag, bidrar man till
att cementera och öka klassklyftorna i Sverige.

Sätt svenskarna på skolbänken

Sätt de svenska arbetarna på skolbänken som ett rejält grepp att utjämna
utbildningsklyftorna i samhället. En teknisk-humanistisk utbildning för de
som enbart har 9-årig skolutbildning är nödvändig. Arbetsmarknadspolitikens
främsta mål vore att förverkliga Ingvar Carlssons Gävle-tal 1984 där han
lovade ett nationellt folkbildningsprogram för alla med sikte på den nya
tekniken och ett rättvist arbetsliv.

En satsning på en teknisk-humanistisk utbildningsreform skulle innebära
att arbetsmarknadspolitiken understödjer ett humanistiskt arbetsliv där
människan ses som ett investeringsobjekt i stället för att vara en
förbrukningsvara eller slit-och-släng-vara.

AMU och andra vuxenutbildningsanordnare skulle kunna spela en helt ny
roll i arbetsmarknadspolitiken genom denna nya inriktning av verksamheten.
Det kräver att AMU:s inriktning förändras i grunden från den
kortsiktiga företagsanpassade utbildningen till att vara offensiv för kunskap
och humanism i arbetslivet.

Riksdagens beslut för några år sedan om en helt ny organisation för den
särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen måste förändras. Den nya
organisationen innebar, enligt vår mening, en kvalitativ förändring av
AMU:s verksamhet och målinriktning till ännu större företagsanpassning än
tidigare, vilket innebär att AMU helt omvandlats till ett serviceorgan för
näringslivet.

Arbetsmarknadsutbildningens högtidligt proklamerade fördelningspolitiska
mål, som innebär stöd till dem som har den svagaste ställningen på
arbetsmarknaden, skjuts i bakgrunden till förmån för de tillväxtpolitiska
målen.

Förläggningen av hela utbildningar eller delar av utbildningar till reguljära
arbetsplatser innebär för det första att man stegvis suddar ut gränserna
mellan arbetsgivarnas och samhällets ansvar för fort- och vidareutbildning av
de anställda. Därigenom överför man en större del av personalutbildningskostnaderna
på samhället.

Det betyder att arbetsmarknadsutbildningens primära målsättning blir
åtgärder som stimulerar, underlättar och påskyndar industrins strukturella
omvandling i stället för åtgärder som tillvaratar de arbetslösas och riskgruppernas
intressen under denna omvandlingsprocess.

Vpk anser att arbetsmarknadsutbildningen är en del av samhällets
vuxenutbildning och att den bör verka för att stödja dem som har den
svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Det bör ske genom åtgärder som
syftar till att överbrygga utbildningsklyftorna och därigenom verkar för ökad
jämlikhet och social rättvisa. Därför bör utbildningen vara allsidig och bred,
och den bör hållas på så hög nivå som möjligt. Den nuvarande inriktningen,
med en kraftig företagsanpassning, står i direkt strid mot krav om utbildningens
kvalitet.

Vpk ser de nyligen beslutade förändringarna av AMU:s verksamhet som
ett led i raden av åtgärder för intimare samarbete mellan staten och kapitalet.
Vi ser det också som ett led i en djupgående, accelererande och oroväckande
korporativistisk process, där samhället spelar en allt mer aktiv roll, när det
gäller att stödja det privata näringslivets förändringar. Det privata näringslivets
egna villkor och kalkyler får vara bestämmande för förändringarna,
oavsett vilka sociala konsekvenser dessa förändringar får. Staten verkar
numera som ett instrument som garanterar individens fullständiga och
oreserverade anpassning till industrins lönsamhetskrav. Därför skjuts arbetsmarknadsutbildningens
fördelningspolitiska och sociala mål åt sidan och
arbetsmarknadsutbildningen omvandlas till ett serviceorgan för det privata
näringslivet.

Vpk anser att AMU bör frigöras från den markanta företagsanpassning
den har i dag. Den bör som en del av vuxenutbildningen verka för
uppfyllelsen av fördelningspolitiska och sociala mål, genom en allsidig och
bred utbildning som syftar till att överbrygga utbildningsklyftorna. Följaktligen
bör målgrupperna för verksamheten i första hand vara de arbetslösa eller
de som riskerar att bli det.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett program för meningsfullt
arbete åt alla i en god miljö i enlighet med vad i motionen anförs,

2. att riksdagen till statsbidrag för kommuner och landsting för
budgetåret 1989/90 upptar ett särskilt anslag om 2 000 000 000 kronor
för att förbättra arbetsmiljö, öka personaltätheten och värdera upp
arbetena inom vård, omsorg och skola,

3. att riksdagen hos regeringen begär ändrad inriktning av AMU:s
verksamhet i enlighet med vad i motionen anförs,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till att AMS:s roll i
arbetsmarknadsutbildningen förändras i enlighet med vad i motionen
anförs.

Mot.

A255

Stockholm den 25 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)

Mot. 1988/89

A255

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Hans Petersson (vpk)

18