Rätten till heltidsarbete

Motion 2001/02:A338 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om heltidsarbete.

Motivering

Det ofrivilliga deltidsarbetet är ett stort problem på dagens arbetsmarknad. Dels är det en jämställdhetsfråga då de allra flesta som arbetar deltid är kvinnor, vilket leder till stora skillnader mellan kvinnor och män i form av inkomst men också i t ex pension och möjlighet till karriärutveckling. Dels är det ett enormt outnyttjande av resurser då en stor del av arbetskraften, ofta p g a dålig arbetsorganisation, får arbeta mindre än vad de själva vill.

Deltidsarbetslösheten har ökat under 90-talet, framförallt bland yngre kvinnor. I början av 1990-talet arbetade knappt 30 % av LO-kvinnorna i åldrarna under 25 år deltid, nu är andelen 48 %. Den grupp som arbetar allra mest ofrivillig deltid är kvinnor mellan 25 och 34 år. Bland t ex de deltidsarbetande kvinnorna inom detaljhandeln mellan 25 och 34 år skulle så många som 50 % vilja utöka sin arbetstid om de fick möjlighet. Dessa kvinnor vill alltså arbeta mer än vad de gör idag. Vanligast med ofrivilliga deltider är det inom servicesektorn. Av Hotell- och Restaurangs deltidsarbetande medlemmar vill 68 % arbeta längre, av Kommunals 39 % och av Handels deltidsarbetande 38 %.

Många föräldrar, framförallt kvinnor, går ned i arbetstid då barnen är små. Enligt föräldraledighetslagen är det möjligt att under barnets första 7 år gå ned från heltid till 75 %. Eftersom det fortfarande är kvinnor som till huvuddelen har ansvar för barn och hem idag leder det till att det är kvinnor som också tar ut denna ledighet. Detta är i sig oroväckande, även om detta kan ses som frivilligt deltidsarbete, eftersom det är kvinnor som betalar sin egen ledighet och på sikt får lägre lön och lägre pension än männen. Jämfört med många andra länder innebär möjligheten till deltid dock att kvinnor inte försvinner ut från arbetsmarknaden då de får barn utan stannar på deltid. 

Detta frivilliga deltidsarbete leder dock ofta till komplicerade situationer för kvinnor senare i livet. Efter en tids deltidsarbete är uppgången till heltid ofta svår. Arbetsgivaren har ofta genom dåligt planerad arbetsorganisation behov av många deltidsarbetande kvinnor som har korttidskontrakt men kan rycka in och arbeta extra vid behov.

Då flera bidrag och kostnader för offentlig service som berör barnfamiljer är inkomstrelaterade innebär det marginaleffekter för den som vill utöka sin arbetstid. Den som går från deltid till heltid får t ex ökade barnomsorgsavgifter och minskat bostadsbidrag. Marginaleffekterna vid ökat arbete kan göra att den enskilde inte upplever att det lönar sig att arbeta mer.

Följden av detta blir ofta att den anställde, i de allra flesta fall kvinnor, tvingas att ta arbete som det inte går att försörja sig på. Istället blir man beroende av sin partner, sina föräldrar eller av samhället. Dessutom innebär deltidsarbetet också en rad sämre förutsättningar då det gäller kompetensutveckling, karriärmöjligheter och löneutveckling. Denna utveckling drivs på av den bortre parentesen för deltidsarbetslösa i a-kasseförsäkringen. För närvarande kan den som tvingas gå ner i sysselsättningsgrad, men är fast anställd, bara stämpla upp till a-kassa för den tidigare sysselsättningsnivån under en a-kasseperiod. Deltidsarbetslösa tvingas därför lämna fasta anställningar och gå över till tillfälliga för att kunna fortsätta deltidsmarkera.

Under 1999 kom en utredning (DELTA-utredningen, SOU 1999:27) med syfte att utreda deltidsarbete och arbetslöshetsersättning vid deltidsarbetslöshet. Utredningen kommer dock inte fram till något som skulle kunna innebära en förändring av deltidsproblematiken i sin helhet utan lägger istället ett antal förslag som till stor del innebär att ett ökat ansvar läggs på den enskilde löntagaren att ta ansvar för deltidsarbetslösheten, inte arbetsgivaren. Trots att det är den enskilde löntagaren som förlorar sin a-kasseersättning och sin trygga anställning är det till arbetsgivaren som man föreslår riktade subventioner och hjälp från arbetsförmedlingen.

Det som måste till för att ställa om den delen av arbetsmarknaden som präglas av deltidsanställningar är att få ett helhetsgrepp om alla de delar som skapar en arbetsmarknad där deltidsarbete ses som en möjlig form av anställning.

Enligt lagen om anställningsskydd (LAS) 25 a § har deltidsarbetande företrädesrätt till högre sysselsättningsgrad. Som villkor ställs dock att arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses om den deltidsanställde anställs med högre sysselsättningsgrad. Det är fortfarande arbetsgivaren som skall pröva om behov föreligger vilket gör att lagen är mycket svår att tillämpa. Orsaken till deltidsarbete är i många fall en oförmåga hos företaget att leda och fördela arbetet eller på att arbetsgivaren vill ha många deltidsanställda för att kunna ha en minimal bemanning med pressade tidsscheman för att få en hög flexibilitet. Det är här lagen måste göras tydligare. Heltid ska utgöra normen för anställningar på arbetsmarknaden, och det ska vara en möjlighet för den enskilda att gå ner i arbetstid om han/hon så önskar. Det ska också vara möjligt att i väl motiverade fall ha deltidsanställningar, men då ska dessa bygga på reella behov.

Lagen om anställningsskydd innebär ingen skyldighet för arbetsgivaren att inrätta tjänster med högre sysselsättningsgrad. Företrädesrätten är speciellt svag i verksamheter där bemanningen idag bygger på användning av deltidsanställning som detaljhandeln och sjukvården. Lagens enda syfte är att arbetsgivaren vid behov av ytterligare arbetskraft och under förutsättning att den enskilde anmält intresse skall överväga om inte arbetskraftsbehovet kan tillgodoses genom att sysselsättningsgraden ökar för den deltidsanställde.

Den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen behöver skärpas så att heltider skall utgöra grunden för alla anställningar, och deltid skall vara tillåtet endast av särskilda skäl som om arbetet utförs under en kortare period av dygnet, arbetsbrist eller arbetstagarens särskilda önskemål. En sådan lagstiftning bör vara dispositiv. Avsteg från lagen kan ske genom central överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Med detta som bakgrund behövs en utredning som tar helhetsgrepp om deltidsproblematiken utifrån alla de delar av samhället som den berör.

Stockholm den 3 oktober 2001
Lena Sandlin-Hedman (s)
Anders Ygeman (s)	Ingemar Josefsson (s)