Rätten till s.k. livsuppehållande vårdinsatser

Motion 1989/90:So484 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So484

av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt
(båda m)

Rätten till s.k. livsuppehållande vårdinsatser

Diskussionen om frågor som gäller livets slutskede och döden har blivit alltmer
omfattande. Detta är tillfredsställande. Länge nog har de frågorna förträngts
både i enskildas liv och i den allmänna debatten.

Den medicinska utvecklingens snabba framsteg just vad det gäller livets
slutskede har för gemene man öppnat perspektiv som inte enbart inger trygghet
och förtröstan. Tveklöst representerar den medicinska vetenskapen i dag
resurser som aldrig förr när det gäller att uppehålla liv. Men det är också
tveklöst så att detta livsuppehållande visst inte alltid ger livskvalitet.

Det är i sådana lägen angeläget att man inte begränsar individens grundlagstadgade
rätt att påverka behandlingen. Vad gäller rättskapabla patienter
sker också vårdinsatser efter samråd med patienten. Därom råder full consensus.
Vill emellertid patienten hävda sin rätt med en dokumenterad viljeyttring
- s.k. livstestamente - när patienten i slutskedet inte längre är kontaktbar,
har meningarna gått isär. Att avvisa sådan viljeyttring, om inte
mycket starka skäl föreligger, synes oss vara integritetskränkande. Hänvisningen
till att man inte längre kan vara säker på att patienten fortfarande står
fast vid sin dokumenterade mening har ingen motsvarighet i annat rättsligt
sammanhang där testamentariska förordnanden föreligger. Man har också
från visst läkarhåll anfört att det skulle vara förmätet om doktorn prioriterade
sin egen gissning att patienten bytt mening framför dennes tidigare i
skrift angivna viljeyttring.

Naturligtvis kan man vad gäller livstestamente närmare undersöka frågan
för hur länge sedan och under vilka omständigheter det gavs liksom också
den mera tveksamma frågan om anhörigas uppfattning när sådan går emot
patientens.

Den medicinska forskningen kommer tveklöst att i framtiden undan för
undan förlänga människans slutskede precis som skett under senare decennier.
I sammanhanget är det säkert ingen överdrift påstå att det snarare kommer
att bli vetenskapen än den lidande människan som gagnas av en sådan
utveckling. För den skull är det angeläget att frågekomplexet utredes.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen utreder på vilket sätt en läkare

skall vara bunden av en patients dokumenterade viljeyttring att avstå
från livsuppehållande insatser.

Stockholm den 24 januari 1990

Sten Andersson (m) Wiggo Komstedt (m)

i Malmö

Mot. 1989/90
So484

3