Rattfylleri

Motion 1990/91:Ju642 av Yngve Wernersson (s)

Riksdagen har i förarbetena till den nya
rattfyllerilagstiftningen framhållit önskvärdheten av att
antalet fängelsestraff för rattfylleri väsentligt minskas. En
grundläggande tanke var därvid, att påföljden skyddstillsyn
skulle komma till ökad användning. Resonemanget vilar på
kunskapen om att det stora flertalet rattfyllerister är
människor med hög konsumtion av alkohol, och att detta
medför risk för återfall i samma typ av brott. En dom på
skyddstillsyn skulle vara ägnad att minska risken för
återfall.

Det har emellertid visat sig att villkorlig dom och inte
skyddstillsyn blivit den påföljd som kommit att ersätta
fängelse som ''normalpåföljd'' i mål om grovt rattfylleri.
Detta strider mot lagstiftningens intentioner.

Förklaringen till denna utveckling kan sökas i flera
faktorer. Flertalet rattfyllerister är, då de hörs av polis och
domstol, ovilliga att berätta om sina alkoholvanor. Detta
beror säkert inte sällan på den bristande insikt om de egna
problemen som är typisk för den blivande alkoholisten.
Deras sociala situation är i allmänhet ordnad till det yttre.
De har fast arbete och ibland också familj. Problemen är så
dolda att de i många fall inte kommer fram i domstolen eller
kan beläggas där på ett tillräckligt tydligt sätt. Frågan om
skyddstillsyn blir därför inte aktuell. Härtill kommer att
tjänstemännen på frivårdsmyndigheterna ofta saknar
utbildning för att kunna hantera denna typ av dolda
problem. En satsning på en ''vanlig'' skyddstillsyn utan
föreskrifter kan därför ses som ett slöseri med frivårdens
resurser.

Den moderna kriminalvården söker så tidigt som möjligt
analysera den dömdes problem och ta fram en plan för vilka
åtgärder som skall vidtas för att förhindra fortsatt
brottslighet från hans sida. Som nyss anförts torde en dom
på skyddstillsyn med skyldighet att hålla en regelbunden
kontakt med en övervakare och/eller en tjänsteman på
frivårdsmyndigheten inte vara tillräckligt för att
åstadkomma den nödvändiga förändringen i den dömde
rattfylleristens situation. Däremot har det i många fall visat
sig effektivt att förena domen på skyddstillsyn med
föreskrifter om att delta i olika samtalsaktiviteter med
utbildad personal från olika områden, s.k.
rattfylleriprogram. Dessa program förutsätter ett
samarbete mellan frivårdsmyndighet, läkare och ibland
andra myndigheter eller frivilliga organisationer.
Gruppsamtal ingår ofta som en viktig del av programmen.
De ansvariga för dessa måste ha erfarenhet av och
utbildning i alkoholfrågor.

Skyddstillsyn med föreskrift för den dömde att genomgå
någon typ av program bör rikta sig främst till rattfyllerister
med dålig insikt i de egna problemen. För andra -- med god
förståelse för den egna alkoholproblematiken -- kan
föreskrifterna utformas mera individuellt.

Som underlag för påföljdsvalet krävs, när det gäller
grovt rattfylleri, i allmänhet en personundersökning. Också
denna bör göras av någon som erhållit utbildning i frågor
som rör rattfylleri och akoholproblematik. I själva verket
är det viktigt att motivationen för den tilltalade att aktivt
bearbeta de alkoholproblem, som ofta finns, kan väckas
redan vid personundersökningen. Rattfylleriprogrammen
kan ofta utformas som en typ av kontraktsvård, vid vilken
ju förutsätts att den dömde är villig att genomgå den
behandling som anges i kontraktet.

Den ojämnhet i val av påföljd för rattfylleri, som påtalas
i förarbetena till den nya lagstiftningen, har att göra med att
domstolarna i olika utsträckning beslutar om
personundersökning i denna typ av mål. Denna ojämnhet
kvarstår uppenbarligen även efter reformen. Detta har i sin
tur att göra med att frivårdsmyndigheterna i landet har olika
möjligheter att tillhandahålla den typ av program som det
här är fråga om. För en enhetlig och ändamålsenlig
rättstillämpning är det viktigt, att man i detta avseende kan
få till stånd en likformighet över hela riket. Det bör åvila
kriminalvårdsstyrelsen att så sker. I stort sett bör detta
kunna åstadkommas genom omprioriteringar inom ramen
för nuvarande resurser, på det sätt som redan skett på olika
håll i landet. Domstolarna måste uppmärksammas på de
möjligheter som frivårdsmyndigheterna har och
önskvärdheten att besluta om personundersökning i
rattfyllerimål.

Som ovan anförts är det viktigt att den tilltalade -- i de
fall där det behövs -- redan under personundersökningen
kan motiveras att gå igenom en behandling. Det har visat
sig att ett viktigt led i att åstadkomma en sådan motivation
har varit att den tilltalade får klart för sig att hans
alkoholvanor lett honom till att begå ett så allvarligt brott,
att det med stor sannolikhet kan medföra ett fängelsestraff
för honom. Den nödvändiga motivationen är betydligt
svårare att åstadkomma, om vad han riskerar är att få en
villkorlig dom. Den rättsutveckling, som vi nu ser,
motverkar alltså en typ av påföljd som rekommenderas i
förarbetena till den nya lagstiftningen.

Vad senast sagts har att göra med synen på
rattfylleribrottets art. Som uttalas i förarbetena till den nya
rattfyllerilagstiftningen bör faran för trafiksäkerheten vara
avgörande för synen på brottets art. Enbart den
omständigheten att föraren under eller efter körningen
hade en alkoholhalt i blodet på 1,5 promille skall inte
behöva medföra att brottet bedöms vara av den arten, att
skäl för fängelse föreligger.

Emellertid ger reformen i sin helhet uttryck för hur
allvarligt statsmakterna ser på rattfylleribrottet. Det är
stötande för det allmänna rättsmedvetandet om grovt
rattfylleri som föregåtts av så hög alkoholkonsumtion att
förarens alkoholhalt i blodet efter körningen närmar sig
eller överstiger två promille, normalt inte skulle anses vara
av den arten att skäl för fängelse föreligger. Det är
vetenskapligt belagt att trafikfaran vid så höga
alkoholhalter hos föraren är mycket hög. Övriga
omständigheter måste därför med stor styrka tala i annan
riktning för att fängelsepresumtionen inte skall gälla.
Detsamma gäller självfallet även vid något lägre
alkoholhalter, om körningen ägt rumt i tättbefolkade
områden, på större vägar eller eljest då det finns
omständigheter som starkt ökar faran för andra trafikanter.
Vad nu sagts ligger helt i linje med grundtankarna i
reformen men bör betonas med hänsyn till
rättsutvecklingen och till vikten av att upprätthålla och
utveckla påföljden skyddstillsyn med särskild föreskrift.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att samtalsaktiviteter,
s.k. rattfylleriprogram, finns att tillgå i alla delar av riket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att påföljden skyddstillsyn med
särskild föreskrift bör få en större tillämpning i
rättsutvecklingen än villkorlig dom.

Stockholm den 25 januari 1991

Yngve Wernersson (s)