Rattfylleri

Motion 1992/93:Ju606 av Ulla Tillander (c)

En person som är onykter och sätter sig vid ratten rör sig
med ett dödligt vapen i sina händer. Medvetandet om den
situationen trubbas av i proportion till hur påverkad av
alkohol föraren är. Med jämna mellanrum påminns vi om
att människor inte tagit till sig vetskapen om att alkohol och
bilkörning inte hör ihop. Resultatet avspeglar sig i tragedier
på vägar, gator och trottoarer där oskyldiga mejas ner med
lemlästning eller död som följd.

Jag vill ta som exempel en rubrik ur tidningen Idag:
Rattfyllerist körde ihjäl 11-åring. Det var vid 12-tiden på
påskdagen som Nicklas (fingerat namn) och en jämnårig
kamrat kom gående på en trottoar. Då kom en bil körande
upp på gångbanan och mejade ner honom bakifrån. Bilen
fortsatte utan att stanna. Den kraftigt berusade föraren
greps senare. Vederbörande misstänks för vållande till
annans död, smitning och rattfylleri. Trots det släpptes
föraren ett par timmar efter gripandet.

Vad som med rätta upprör människor är inte bara den
tragiska händelsen i sig som så meningslöst drabbar den
eller de som blir direkt träffade och deras familjer utan det
är också, som många upplever det, samhällets otillräckliga
reaktion på det som skett.

Det saknas en klar och otvetydig reaktion från
samhällets sida som i ord och handling säger att priset måste
vara högt för den som med vett och vilja med alkohol i
kroppen sätter sig vid ratten och kör ihjäl en människa.

Det pågår dessbättre arbete för att skärpa den
nuvarande rattfyllerilagen. Liknande fall som det jag
kortfattat har refererat här har inträffat år efter år.
Avsaknaden av åtgärder som både straffar de skyldiga och
på ett förebyggande sätt varnar dem som i det här
sammanhanget är lättsinniga och obetänksamma blir mer
och mer påtaglig.

Vad man har saknat är en kontinuerlig information från
rättsvårdande myndigheter som ihärdigt inpräntar att
rattfylleribrott är allvarligt. Därför måste risken att åka fast
med sprit i kroppen öka. Polisens kontroller får inte
inskränkas till punktinsatser. Som det nu är så utgör
problemet med rattfyllerister på vägarna en mycket större
risk än vad gemene man tror.

Det förebyggande arbetet måste också innebära att
samhället reagerar snabbt när man får någon indikation på
att en person har alkoholproblem och kombinerar det med
bilkörning. Om samhället väljer att i sådana fall tillämpa
någon slags låt-gå-liberalism och väljer att hellre ''fria än
fälla'', d.v.s. underlåter att ingripa, då blir det alltid någon
annan som får betala dyrt för den underlåtenheten.

Ser man tillbaka finner man att frihetsstraff var en
regelmässig påföljd för rattfylleri, fängelse den
dominerande påföljden för grovt rattfylleri. Tyvärr skedde
en förändring år 1990 när den förra regeringen ändrade
rattfylleribestämmelserna vilket medförde att villkorlig
dom sedan dess olyckligt nog blivit en allt vanligare påföljd
för grovt rattfylleri.

När fyrpartiregeringen tillträdde aviserades i den första
regeringsförklaringen hårdare krav mot det grova
rattfylleriet. Bara några månader efter
regeringsförklaringen tillsattes en utredning med uppgift att
på kort tid se över reglerna för grovt rattfylleri. Den har nu
lagt fram sina förslag.

Det behövs ett helt batteri av åtgärder, främst att man
sänker promillegränsen för grovt rattfylleri och att
fängelsestraffen för rattfylleri blir betydligt längre än
nuvarande praxis, att straffminimum för grovt rattfylleri
skärps och att det blir betydligt svårare att få tillbaka sitt
körkort efter en rattfylleridom samt att rattfyllerister
omedelbart skall kunna låsas in och körkortet direkt tas om
hand.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående behovet av kraftfulla
åtgärder mot rattfylleri.

Stockholm den 20 januari 1993

Ulla Tillander (c)