Rättssäkerhet och konstitutionell kontroll

Motion 1988/89:K232 av Margit Gennser och Charlotte Cederschiöld

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: K232

av Margit Gennser och Charlotte Cederschiöld
(båda m)

Rättssäkerhet och konstitutionell kontroll

I betänkande 1988/89:KU11 Grundlagsfrågor behandlades bl a motion
1987/88:K209 angående konstitutionell kontroll. Motionen avfärdades på
följande sätt:

Utskottet finner inte anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande vad
gäller inkorporation av Europakonventionen i svensk lagstiftning. Enligt
utskottets mening finns det inte heller i övrigt någon anledning till riksdagsinitiativ
i de frågor som berörs i motion K209.

Avfärdandet av motionen helt utan egentliga och sakliga motiveringar tyder
på att antingen utskottet inte förstått innebörden eller vidden av de problem
som berörs i motionen eller inte velat se en lösning av desamma.

De frågor som behandlas i motion 1987/88:K209 har dessvärre en än större
aktualitet 1989 än den hade för ett år sedan. Den rad av rättsskandaler som
avslöjades under 1988 och som bland annat ledde till justitieministern
Anna-Greta Leijons och rikspolischefen Åhmanssons avgång bekräftar
detta. Den s k Ebbe Carlsson-affären rör ytterst rättssäkerhets- och
rättsstatsfrågor. Därför är det nödvändigt att än en gång upprepa vad som
anfördes i nu nämnda motion.

De mänskliga fri- och rättigheternas ställning i Sverige, dvs en av de
grundläggande rättssäkerhetsfrågorna, präglas av två klart urskiljbara utvecklingslinjer.

Den ena avser frågan om de personella fri- och rättigheterna och deras
förhållande till framförallt processuella tvångsmedel. Hit hör således exempelvis
frågor om avlyssning som polisiär spaningsmetod.

Den andra gäller bristerna i den svenska katalogen av fri- och rättigheter (2
kap. regeringsformen) och katalogens förhållande till de rättigheter som
omfattas av bl a Europakonventionen.

Vad gäller det första fallet tyder utvecklingen på att medborgarnas
förtroende allvarligt sviktar för det sätt på vilket skyddet för den personliga
friheten och integriteten hanteras i vårt land. De händelser som inträffat
under utredningen av mordet på Olof Palme, där såväl justitieombudsmannen
som juristkommissionen funnit allvarliga brister i den nuvarande
tillämpningen, talar sitt tydliga språk. De fortsatta händelserna som avslöjades
i samband med Ebbe Carlsson-affären, Helsingborgstullens beslag av
förbjuden avlyssningsutrustning för användning i spaningsverksamheten
efter Olof Palmes mördare har skapat än större tvivel på rättssäkerheten i
vårt land. Osäkerheten om regeringens och enskilda statsråds roll i olagligheterna
är f.n. också stor.

Även de alltmer oklara förhållandena i den s k Boforsaffären har skapat
undran och kritik från insiktsfulla bedömare, både vad gäller den ytterligt
långdragna rättsprocessen samt de utredningar som genomförts av kommissioner
som tillsatts av regeringen.

Kommissioner för att utreda komplicerade händelser och saksammanhang,
t ex med anledning av rättsskandaler, har i vårt land en lång tradition.
Det sätt på vilket kommissioner tillsätts kan emellertid i vissa fall skada
tilltron till rättssäkerheten. En kommission fullgör i vissa fall domstolsliknande
uppgifter, bl a i de fall den tar ställning till om tjänsteman handlat på
ett olagligt eller olämpligt sätt. Inte sällan rör utredningsuppdraget politiskt
känsliga förhållanden. Blotta vetskapen om detta kan väcka allmänhetens
misstro. Krav har också framförts att den här typen av kommissioner måste
utses av annat organ än regeringen. Kritiken av regeringens användning av
kommissioner berör egentligen ett vidare område, nämligen den politiska
maktens alltmer markanta sammanväxning med den statliga tjänstemannabyråkratin,
vilket inte minst kommer till synes i de senaste fem årens politiskt
färgade utnämningar av verkschefer och andra höga tjänstemän.

Slutligen framstår säkerhetsåtgärderna på skatterättens område som
otillfredsställande. Det bristfälliga skyddet för den enskilde mot myndigheternas
ingripande uppfattas allt oftare av medborgarna som ytterligt stötande.
Nya exempel på myndighetshantering som av allmänheten uppfattas som
djupt orättfärdig är legio. Ett av de mera flagranta under året har gällt en
metallarbetare som i en eftertaxering gick miste om sina traktamentsavdrag
och fick en ruinerande skatteskuld på 100 000 kr. Resultatet av eftertaxeringen
kunde inte förutses vid deklarationstillfället fem år tidigare. Myndighetsbeslut
har således gjort våld på den grundläggande rättighet som krav på
förutsebarhet innebär.

När det gäller den andra stora frågan, nämligen bristerna i fri- och
rättighetskatalogen och möjligheterna till fristående konstitutionell kontroll
av dessa rättigheter, präglas den svenska utvecklingen främst av den
socialistiska riksdagsmajoritetens ovilja att erkänna behovet av grundlagsskydd,
när det gäller personligt ägande och andra rättigheter som är
oundgängligen förenade härmed. Detta gäller framförallt avtals- och näringsfriheten
som är nödvändiga även i en så uttunnande marknadsekonomi
som den svenska blandmodellen. Torftigheten i de skäl som majoriteten
använder när motioner på detta område regelmässigt avslås framgår
exempelvis av KU 1987/88:9, där man efter en summarisk redogörelse av den
Tingstenska utredningen (SOU 1941:20) samt författningsutredningen
(SOU 1963:1617) konstaterar att utskottet vid flera tillfällen avslagit
motionsyrkanden om förstärkt skydd i grundlagen för egendomsrätt samt att
det enligt utskottets mening inte heller nu finns anledning till något
riksdagens initiativ i denna del. I KU:s betänkande 1988/89:11 har den
deskriptiva texten bortfallit och motioner med krav om egendomsrätt och
avtalsfrihet avfärdas nu enbart som ointressanta, givetvis helt utan varje
motivering.

I fråga om anpassning till den kontrollstruktur genom bl a domstolsprövning
av skyddet för fri- och rättigheter som Europakonventionen anvisar, har
den nuvarande regeringens inställning varit en av motvilja och senfärdighet.

Mot.

K232

Visserligen föreligger nu bestämmelser om s k rättsprövning. Så som Mot. 1988/89

överprövningsinstitutet har utformats och så länge Europakonventionens K.232

rättigheter inte har gjorts till en integrerad del av svensk inhemsk rätt,

kommer institutet emellertid endast att få marginell betydelse. Bristerna i

grundlagsskyddet kvarstår således för de svenska medborgarna. I praktiken

innebär de nya reglerna att en ny station måste passeras innan färden går

till Europarådets organ i Strasbourg. Det som skulle vara en förbättring leder

således till fördröjning. Reformen utgör endast den obotfärdiges motvilliga

omvändelse och bidrar inte nämnvärt till att ge de svenska medborgarna de

rättssäkerhetsgarantier som andra länder i vår kulturkrets erbjuder sina

medborgare. Regeringens proposition utsattes också för kritik bl a av de

borgerliga oppositionspartierna ur olika synvinklar.

Om rättssäkerhet och rättstrygghet i en verklig mening skall komma de
svenska medborgarna till del, vilket också regeringspartiet säger sig värna
om, måste tre saker ske.

För det första bör de personella fri- och rättigheterna i grundlagen utgöra
en uttalad utgångpunkt för varje bedömning rörande processuella tvångsmedel
och deras användning. Frågor om tvångsmedel handläggs nu som
vanliga processuella frågor.

Särskilt slående är detta när bedömningar görs av de överträdelser som
skett när det gäller avlyssning av enskilda i samband med tidigare utredning
av mordet på Olof Palme. Det bör vara klart att ett brott mot en vanlig
processuell säkerhetsbestämmelse eller kriminalvårdsbestämmelse i detta
hänseende är ett brott mot grundlag. Därmed får olagliga beslut om
avlyssning eller andra intrång i den personliga integriteten en annan
dimension, oavsett om besluten fattas av regering eller tjänstemän i
förvaltningen. För ett statsråds vidkommande bör naturligtvis grundlagsbrott,
även av det slag som nu har nämnts, anses innebära att han eller hon
grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt (jfr 12 kap. 3 § regeringsformen).

För det andra bör skyddet för fri- och rättigheter fullständigas och
utvidgas. Ett minimikrav är att Europakonventionen görs direkt tillämplig
för svenska domstolar. Ett verkligt skydd för exempelvis äganderätt och
avtalsfrihet kräver klara formuleringar. En lämplig förebild kan vara den
modell som Schweiz tillämpar. Grundlagens 22 § säger klart att äganderätten
är garanterad. Möjligheten för övertagande av egendom för att
allmänintresset så kräver finns förutsatt att rättvis kompensation erläggs
för den. Rätten till tryggad besittning skyddas ytterligare i den federala
exproprieringslagen som tillser att expropriering bara kan göras som en sista
åtgärd. Ett exproprieringsbesluts skälighet räcker inte.

För det tredje måste den konstitutionella kontrollen av såväl de personliga
fri- och rättigheterna, bl a föräldrarätten och informationsfriheten, som de
marknadsanknutna rättigheterna, bl a egendomsrätt samt närings- och
yrkesfrihet som också bör införlivas i regeringsformen, förstärkas, så att den
nödvändiga domstolsprövningen kan göras mera allmänt i Sverige i stället för
som nu i Strasbourg.

Dessa tre åtgärder är med nödvändighet förbundna med varandra och
måste samordnas. Ett grundlagsskydd utan konstitutionell kontroll är
bräcklig, och ett grundlagsskydd för informationsfrihet, äganderätt, närings

frihet och avtalsfrihet förutsätter i sin tur skydd mot personella integritetsin- Mot. 1988/89
skränkningar. Det handlar således om mer än att bara införliva Europakon- K232
vention med svensk rätt, vilket konstitutionsutskottets majoritet synes tro.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågor om
rättssäkerhet och konstitutionell kontroll bör utredas och prövas i ett
sammanhang inom den ram som har angivits i motionen.

Stockholm den 18 januari 1989

Margit Gennser (m) Charlotte Cederschiöld (m)

5