Rättstrygghet i Sverige

Motion 2003/04:Ju260 av Henrik Westman (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kostnader för ordning och säkerhet skall vara avdragsgilla.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler poliser.

1 Yrkande 1 hänvisat till SkU.

Motivering

I en rättsstat tar samhället ansvaret för att innevånarna skall kunna känna trygghet bl.a. för sin hälsa, liv och lem och egendom.

Så är det tyvärr inte längre i Sverige. Vår rättsstat håller på att erodera. Samtidigt som brottsligheten ökar så minskas polisens reala resurser. Antalet poliser är alldeles för litet. De som finns hinner inte med och de syns nästan aldrig ute i samhället. Brott som begås registreras visserligen men de skrivs alltför ofta av så fort det är möjligt. Polisen agerar först när det begångna brottet är mycket allvarligt eller då det rör mycket stora värden.

I en rättsstat måste samhället ta ansvaret för att invånarna skall kunna känna trygghet bl.a. för sin hälsa och egendom. Så är det tyvärr inte längre i Sverige. Vår rättsstat håller på att vittra sönder i rask takt.

Alltför många av de brott som begås i Sverige i dag, från snatterier till grövre misshandel, åtgärdas inte. Utredningar blir liggande, poliser finns inte tillgängliga, åklagare och domstolar låter omfattande brottslighet passera utan riktiga påföljder. Medborgarna anpassar sig till detta genom att inte anmäla brott som borde leda till rättsliga påföljder för brottslingarna.

Polisbristen är skriande i hela landet, personalen är utarbetad, sjukskrivningarna ökar och brottsoffren blir alltfler. Antalet anmälda misshandelsbrott har enligt Brottsförebyggande rådet ökat.

I en undersökning som Länsförsäkringar gjorde för något år sedan framgick det att kvinnor känner en så stark oro för att råka ut för våldsbrott att de undviker att gå ut ensamma på kvällar och nätter. Närmare hälften av kvinnorna, och så många som sju av tio av dem mellan 16 och 29 år, uppgav att de är oroade för att drabbas av våldtäkt. Bland de tillfrågade uppgav sex av tio personer att de inte litar på polisens förmåga att skydda dem mot brott.

Resultatet börjar nu visa sig ute i samhället. Innevånarna känner otrygghet och vanmakt. De som kan skaffar sig olika former av skydd. Bevakningsföretagen har strålande tider.

Försäkringspremierna ökar för hederligt folk. Man får inte bli förvånad om det successivt kommer fram segregerade områden inom murar eller staket och med vakt. Medborgargarden är snart det naturliga svaret på polisens resursbrist.

Det finns säkert de som hävdar att detta är en svartmålning. Jag kan bara gå till mig själv och min omvärld. Jag tror inte att min verklighet skiljer sig så mycket från andras, i varje fall inte inom Stockholms län.

Längre tillbaka i tiden (mer än tio år) har jag en gång blivit av med min bil. Jag har haft en arbetskollega som blivit rånad och det har varit inbrott i min fritidsbostad. Då fick jag intrycket att polisen verkligen brydde sig och försökte. Nu finns inte någon tid, brottsligheten har ökat och det märks.

Om jag går tillbaka och ser vad som hänt mig och min omvärld under den tid då jag suttit i riksdagen, d.v.s. fem år, kan det tjäna som exempel på vad jag menar. Jag har blivit av med drevet till min då nya motorbåt. Kostnad ca 45.000 kr. Jag hade försäkring, men är man egentligen tvingad att försäkra allt? För en privatperson är 45.000 kr mycket pengar. För polisen är det ett bagatellärende som endast föranleder en registrering.

Då jag var ny som riksdagsledamot kom det ett dödshot per e-mail. Jag tog upp ärendet med säkerhetsavdelningen i riksdagen som lovade att tillsammans med polisen vidta åtgärder. Via andra kanaler (ej säkerhetsavdelningen eller polisen) spårades den dator varifrån hotet skickats och det klarades ut vems lösenord som använts. Därefter dog ärendet. Inga åtgärder vidtogs. Jag som offer skulle givetvis inte få reda på vem som hotat. Efter vad jag erfarit är detta vanligt förekommande. Är detta ett bagatellärende som inte föranleder någon åtgärd? Jag tycker det är oacceptabelt.

En god vän och granne ute på landet försökte bygga ett hus på sin tomt. Han fick hela inredningen stulen. När han skaffat nya skåp och maskiner fick han dessa stulna igen. Därefter följde ytterligare inbrott. Den senaste tioårsperioden har han haft minst tio inbrott.

De senaste två åren har jag haft två inbrott per år i min fritidsfastighet. En gång på våren och en gång på hösten. Registrering hos polisen. En massa besvär för mig. Att få avklarat med försäkringsbolaget och reparerat efter inbrotten har i princip tagit hela somrarna och höstarna i anspråk.

Innan jag hunnit få räkningen och reglerat det första inbrottet på året har man på nytt brutit sig igenom något fönster eller någon dörr och stulit ytterligare saker. Det har tagit mig dagar att kunna komma fram och per telefon anmäla inbrotten hos polisen. Det registreras, men värdet av det stulna har ansetts för litet för att föranleda någon ytterligare åtgärd. Jag har till yttermera visso vid tre andra tillfällen fått en elutombordsmotor stulen. Tyvärr var de var för sig inom självriskbeloppet för min försäkring så det var en direkt totalförlust för mig. Numera stjäls inte heller bara kapitalvaror utan i princip allt som någon kan ha nytta av.

Min nu 91-åriga mamma brukar varje dag ta en promenad. För några år sedan då hon som vanligt var ute och tog sin dagliga promenad vid 11-tiden med en väninna hoppade en man i 25-årsåldern på henne bakifrån och ryckte ifrån henne handväskan med sådan kraft att hon handlöst föll baklänges i backen. Resultat: flera veckor på sjukhus med svåra smärtor p.g.a. spräckt bäcken. Först efter tre månader då smärtorna släppt kunde hon börjar gå igen utan hjälpmedel. Hade hon i stället för spräckt bäcken brutit lårbenshalsen, vilket inte är ovanligt vid handlösa fall i den åldern, hade rånet varit liktydigt med långsamt vållande till annans död. Att ge sig på våra åldringar är ett mycket allvarligt brott. Det förorsakar såväl fysiskt som psykiskt lidande och det gör att gamla människor inte vågar gå ut ens mitt på dagen. De döms till passivitet och isolering och genom att de inte får fysisk motion så kommer andra sjukdomar. Samhället förorsakas stora onödiga kostnader.

Man kunde tycka att ett personrån på åldring borde vara tillräckligt allvarligt för att polisen skulle tagit allvarligt på fallet. Det fanns dessutom ett vittne som kunde ge ett bra signalement. Upprörande nog så fick min mamma efter tre dagar på sjukhuset meddelande från polisen att ärendet avskrivits. Det innebär att ärendet måste ha skrivits av omedelbart. Detta är således samhällets signal till våra äldre. Har resursbristen gått så långt att denna typ av brott omedelbart prioriteras bort och skrivs av har vi inte längre ett rättssamhälle.

Till historien hör att i närheten har de senaste åren två åldringar som jag känner till blivit rånade. Mina svärföräldrar bor också i området och härom året var någon inne i deras lägenhet och stal en plånbok och en handväska. Området är inte skumt eller skymt på något sätt utan är ett bostadsområde alldeles intill centrum. Resultatet är naturligt nog att flera av de gamla i området nu över huvud taget inte vågar sig ut.

För att ytterligare understryka rättssamhällets förfall så har min dotter två somrar i rad haft inbrott i sin husvagn och själv har jag fått ett knivstick i framhjulet på min bil.

Jag bor i en förhållandevis lugn del av Storstockholm men jag tror dessvärre inte att mina erfarenheter är unika. De visar med all önskvärd tydlighet att utvecklingen gått för långt.

Vi behöver fler poliser. I avvaktan på att vi får detta bör skäliga kostnader som den enskilde har för att skydda sin hälsa, liv och lem samt sin egendom vara avdragsgilla.

Regeringen föreslår att det skall gå att dra av fackföreningsavgiften som ju anses vara en kostnad för den enskilde för att skydda sina intressen mot arbetsgivaren. Det vore därför lika motiverat att medge medborgarna avdragsrätt för kostnader som uppstår för att de skall kunna skydda sig mot brottslingar.

Stockholm den 25 september 2003

Henrik Westman (m)