Rättsväsendet och brottsbekämpning
Motion 1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c)
Motion till riksdagen
1988/89:Ju808
av Olof Johansson m.fl. (c)
Rättsväsendet och brottsbekämpning
Sammanfattning
- Centerpartiet anser att bekämpningen av narkotika skall prioriteras. Vi
föreslår därför att tullens resurser förstärks för inrättande av två
narkotikastyrkor. Tullens resurser förstärks med 14,5 milj kr för detta
ändamål.
- Polisutbildningen skall utökas för att möjliggöra att man kan fylla upp de
vakanser som uppkommit genom den hittills underdimensionerade
utbildningen. För att klara en utökad polisutbildning bör utlokalisering av
viss fort- och vidareutbildning övervägas.
- Polisen får också medel för personalbefrämjande åtgärder. Centerpartiet
anser det viktigt att personalavgångarna från poliskåren minskas. 10
miljoner kronor föreslås till detta ändamål omgående.
- Lagen om besöksförbud skärps genom att 12 månaders fängelse införs i
straffskalan. Häktning kan därmed genomföras i avvaktan på rättegång
för personer som bryter mot lagen. Detta syftar till att förbättra offrens
situation, jämfört med dagens läge.
- Brottsoffrens situation förbättras genom ett förstärkt skadeståndsskydd,
utökat sekretesskydd och införande av trygghetslarm. Vidare skall
myndigheterna ha en skyldighet att meddela brottsoffer när gärningsmannen
lämnar fängelset.
- Polisen bör i ökad utsträckning kunna kontrollera frigivna grova brottslingar
för att förhindra att de återfaller i brott.
- Den nuvarande ordningen med halvtidsfrigivning avskaffas och ersätts
med möjlighet till frigivning efter 2/3 av avtjänad strafftid. Detta
förutsätter en prövning i varje enskilt fall.
- Fängelse för bruk av narkotika införs i straffskalan. Detta ger polisen
ökade möjligheter att ingripa.
- Påföljden samhällstjänst införs för unga lagöverträdare.
- Jourdomstolar införs för unga lagöverträdare.
- Resurserna till domstolsväsendet förstärks vad gäller personal, efterutbildning
och ADB.
- En parlamentarisk utredning om domstolsväsendets organisation skall
tillsättas.
Inledning
Till samhällets allra viktigaste uppgifter hör att bekämpa, förebygga och
beivra brott och att garantera medborgarna rättssäkerhet. Dessa uppgifter
klaras för närvarande inte på ett tillfredsställande sätt.
Sedan 1950-talet har antalet polisanmälda brott mer än femdubblats. Ökningen
över tiden är stabil. Emellertid står inte antalet uppklarade brott i
relation till antalet anmälda. Av drygt en miljon anmälda brott under 1987
klarades endast 375 000 upp. Till dessa siffror skall också läggas ett antal
brott som aldrig polisanmäls.
Poliser, åklagare och domstolar arbetar med alltför knappa resurser i
förhållande till den höga brottsnivån. Ett exempel på vad otillräcklig
resurstilldelning har gett upphov till är personalbristen inom polisen. Den
har uppkommit genom att antagningen till polishögskolan har hållits tillbaka
av regeringen. Samtidigt har de ”för tidiga” avgångarna från poliskåren ökat.
Detta medför att polisens möjligheter att utreda vanligt förekommande
brott, t.ex. bostadsinbrott, minskar. Om brottslingen inte grips på bar
gärning blir brottet ofta ouppklarat. Ett likartat problem - till följd av knappa
resurser - utgör det förhållandet att domare i stor utsträckning lämnar
domstolsbanan och övergår till andra verksamheter.
Bekämpa våldsbrotten
Gröva våldsbrott utgjorde 4% av alla brott mot person under 1987. Antalet
anmälda sådana brott ökade med 6% från 1986 till 1987, till 35 300. Drygt
90% av de anmälda brotten gäller misshandel. Det är ytterst angeläget att
åtgärder vidtas för att motverka just dessa typer av brott.
Barns och ungdomars inställning till våld styrs inte bara av föräldrar och
skola. Den allmänna attityden i samhället är viktig. Ökat bruk av narkotika
och alkohol är också bidragande orsaker till ökat våld. Exponering av
extremvåld och våldspornografi kan påverka unga att tolerera våld som
inslag i ett naturligt beteende vid konfliktlösning eller som ren underhållning.
Centerpartiet har i en särskild motion föreslagit att videogram bör förhandsgranskas
för att man skall kunna minska antalet videogram med våldsinslag.
Varje brott som innehåller våldshandlingar eller hot om våld innebär
övergrepp på offrens integritet. Våldsbrott leder ofta till allvarliga fysiska
och psykiska skador hos offren. Det är inte ovanligt att dessa skador också får
betydande ekonomiska konsekvenser.
Arbetet med att uppdaga, utreda och beivra våldsbrott och att stödja och
hjälpa brottsoffer skall mot denna bakgrund enligt centerpartiet prioriteras
av de rättsvårdande myndigheterna. Detta bör ges regeringen till känna.
Utan vidare utredning bör förbudet att bära kniv utvidgas till att omfatta
även allmän plats. Den lag som antogs 1988 ger inte polisen tillräckliga
möjligheter att ingripa förebyggande. Våra nordiska grannländer har redan
infört förbud mot att bära kniv på allmän plats. Det danska förbudet att bära
kniv på allmän plats har redan givit resultat. Under 1988 minskade antalet
knivmord från ett 30-tal 1986 till 4.
Riksdagen beslöt under 1988 att förbud att bära kniv på offentliga
tillställningar och allmänna sammankomster skulle införas. Centerpartiet
Mot. 1988/89
Ju808
4
krävde vid behandlingen att förbudet även skulle omfatta allmän plats. De
undantagsregler som finns i den nuvarande lagstiftningen är även tillämpliga
på ett utökat knivförbud. Vi upprepar nu kravet att lagens tillämpning vidgas
och föreslår att riksdagen beslutar i enlighet med vad vi ovan anfört.
Folkkampanj mot våldet
Mångå människor är engagerade i samhällsarbetet via olika ideella organisationer.
Föreningslivet har inte bara en potential att delta i allmänt attitydskapande
arbete utan också en beredskap att direkt delta i samhällsarbetet. I
andra frågor av denna art har massiva informations- och upplysningskampanjer
bidragit till förändrade attityder hos barn och unga. Ett exempel är
kampanjen ”Non smoking generation”. Vi anser att det engagemang som
idag finns i samhällsarbetet genom olika ideella organisationer på ett bättre
sätt bör utnyttjas i det brottsförebyggande arbetet. Målsättningen bör vara
att genom dessa ideella organisationer i samarbete med skola och berörda
myndigheter bygga upp en folkkampanj mot det ökande våldet i samhället.
Regeringen bör ta initiativ i denna fråga. Detta bör ges regeringen till känna.
Insatser för våldsoffer
Våldsbrott måste så långt möjligt förhindras, men det är minst lika viktigt att
tillse att de som utsätts för våld får skydd och kompensation för lidna skador.
Samtliga myndigheter har här ett ansvar.
De tre vanligaste våldsbrotten är våld inom familjen, våld inom grupper av
kriminella och missbrukare samt våld i samband med nöjesaktiviteter. En
stor del av de anmälda brotten utförs i storstadsregionerna. Trots att
gärningsmannen är känd i merparten av fallen klaras nästan hälften av dessa
brott aldrig upp. Utvecklingen går dessutom mot att fler brott begås av
okända utomhus, vilket ytterligare minskar andelen uppklarade brott.
Samhällets möjligheter att erbjuda de misshandlade ett fullgott skydd
måste förbättras. Utgångspunkten måste vara att våldsoffer som riskerar
ytterligare hot skall kunna leva tryggare. Rädslan för att återigen hotas och
misshandlas är för den enskilde mycket påfrestande.
Det är vanligt att brottsoffret först möter personal inom polisen vid
brottsanmälan. Det är viktigt att polisen får större möjligheter att ägna sig åt
offren. Brottsoffer, som inte själva kan besöka en polisstation eller som blivit
utsatta för bostadsinbrott och liknande, bör få besök av polisen inom kort tid
efter en anmälan om brott. Polisen kan då även lämna information om
brottsförebyggande åtgärder. Det är också viktigt att åklagaren i samband
med rättgången driver den skadelidandes ersättningskrav.
Det skydd som idag kan erbjudas en person som utsatts för våld och
upprepade hot är ej fullständigt. Därför krävs det ytterligare åtgärder, bland
annat fordras ett vidgat sekretesskydd. Det är angeläget att uppgifterna om
barn och den utsatta föräldern skyddas på ett likvärdigt sätt. I vissa fall är det
nödvändigt att ge våldsoffren ökade möjligheter att skydda sin identitet.
Detta kan vara av betydelse för att försvåra för gärningsmannen att få
kontakt med offret. För att rehabilitera offren bör samhällets alla olika
Mot. 1988/89
Ju808
5
1* Riksdagen 1988/89.3sami. NrJu806-808
stödformer kunna komma i fråga. Det gäller exempelvis ekonomiskt stöd för
att möjliggöra en flyttning till annan ort eller byte av identitet.
För många våldsoffer skulle en larmanordning av något slag innebära en
ökad trygghet. Larmen bör, när det handlar om svåra fall av förföljelse,
kopplas till polisen. Även andra former av skyddsutrustning kan medföra att
våldsoffren uppnår en större trygghet, till exempel utrustning för att
förstärka bostadens inbrottsskydd. Kostnaden för dessa insatser bör inte
belasta den enskilde utan, liksom trygghetslarmet för äldre, åvila samhället.
Vad som ovan anförts om vidgat sekretesskydd och trygghetsskapande
åtgärder för brottsoffer bör ges regeringen till känna.
Idag kan vid brott mot lagen om besöksförbud endast utdömas 6 månaders
fängelse. Detta medför att det, i avvaktan på rättegång, inte går att häkta en
person som brutit mot lagen. Gärningsmannen går därför fri i väntan på
rättegång och kan under denna tid fortsätta med sina hot. Centerpartiet anser
att detta är oacceptabelt. En skärpning av lagstiftningen rörande besöksförbud,
innebärande upp till tolv månaders fängelse, är nödvändig för att lagen
skall få åsyftad verkan. Detta bör ges regeringen till känna.
Kriminalvårdens myndigheter och polisen bör ha en absolut skyldighet att
meddela ett våldsoffer när våldsverkaren lämnar fängelset för frigivning,
permission eller på annat sätt avviker från anstalten. Gällande regler bör
förändras för att tillgodose detta syfte. Detta är speciellt viktigt i de fall det
handlar om återfallsförbrytare. Inom denna grupp bör permissioner ges
restriktivt. Det som ovan anförts bör ges regeringen till känna.
Ett exempel på frivilliginsatser inom området förebyggande verksamhet
och insatser för våldsoffer är de kvinno- och mansjourer som byggts upp
främst under den senaste tioårsperioden. Förutom att arbeta direkt med
^enskilda offer eller gärningsmän har jourerna också påtagit sig ett omfattande
informationsarbete riktat till allmänheten. Lokalt har polisen engagerat
sig i utvecklingen av särskilda brottsofferjourer. Kvinno- och mansjourerna
är en form av frivilliga initiativ som är viktiga såväl för offer som för
gärningsmän. Vi anser att regeringen bör framlägga förslag till hur ytterligare
stöd till dessa och andra organisationer som verkar för brottsoffer kan
utformas. Här behövs inte enbart ett direkt ekonomiskt stöd för verksamheten
utan även stöd till utbildning m m. Detta bör ges regeringen till känna.
Förbättrat skadestånd till brottsoffren
Den skada som ett brottsoffer åsamkas är svår att ersätta. När det gäller
frågan om ersättning för materiella skador liksom för lyte och varaktigt men
kan den drabbade tillerkännas skadestånd. Den svenska skadeståndsrätten
är däremot restriktiv när det gäller kompensation för så kallad ideell skada.
De skadeståndsbelopp som döms ut är för låga och motsvarar på intet sätt
utstått lidande. Det är viktigt att brottsoffer får en rimlig ekonomisk
kompensation också för ideella skador. Vi föreslår således en översyn av de
regler som gäller för skadestånd till brottsoffer.
Brottsskadelagen reglerar samhällets åtaganden när det gäller att hålla
brottsoffren skadeslösa. Alltför ofta förblir dock ett våldsbrott ouppklarat.
När gärningsmannen inte kan identifieras och ställas till svars för våldshand
Mot. 1988/89
Ju808
6
lingen har offret begränsade möjligheter att få ersättning för sak- eller
personskada liksom för ideell sådan. Det är därför viktigt att samhället utger
det utdömda skadeståndet till den skadelidande, om gärningsmannen ej kan
göra det, och sedan genom regressrätt kräver gärningsmannen. Det är inte en
rimlig situation, att offret skall behöva gå till domstol för att utfå ett redan
utdömt skadestånd. Med denna ordning löses också ansvarsfrågorna kring
brott begångna i samband med permissioner och villkorlig frigivning. Vad
som ovan anförts om förbättrat skadestånd bör ges regeringen till känna.
Allt för ofta är det så att den som ingriper för att förhindra brott lider
skada. Den ringa ersättning som idag utgår bidrar till att många undviker att
ingripa. Centerpartiet anser att den som ingriper för att förhindra eller lindra
ett brott skall kunna få ersättning för uppkomna egna skador och kostnader.
Detta bör ges regeringen till känna.
Rättshjälp och juridiskt stöd till brottsoffer
Förfarandet vid en rättegång är ofta pressande för offren. Det gäller särskilt i
de fall där offren utsatts för våldshandlingar och/eller sexuella övergrepp.
Det är nödvändigt att noga utröna vad som har inträffat. Det är därför
oundvikligt att målsäganden utsätts för frågor av mycket personlig karaktär
både av åklagaren och av den misstänktes försvarare. Idag saknar fortfarande
målsägaren alltför ofta någon som har till uppgift att bevaka offrets
intressen. Centerpartiet föreslår därför att målsäganden i sexualbrott och vid
våldsbrott, där också sexuellt tvång förekommit, ska ha rätt till eget juridiskt
biträde såväl under förundersökningen som vid rättegång i större utsträckning
än vad som idag är möjligt enligt den nya lagen om målsägandebiträde.
Målsäganden skall i brott av detta slag alltid vara berättigad till rättshjälp.
Detta bör ges regeringen till känna.
Rehabilitering av våldsverkare
Kriminalvårdens personal har - ofta på egfet initiativ - påbörjat en verksamhet
i syfte att rehabilitera våldsverkare. Enligt uppgifter från dem som
deltagit i arbetet är det mycket vanligt att de som dömts för främst
sexualbrott helt saknar brottsinsikt. Ett första led i behandlingen har därför
varit att få den dömde att inse domskälen. Vikten av att verkställighetstiden
utnyttjas för att rehabilitera våldsverkare kan inte nog understrykas. Den
rehabiliterande verksamhet som nu bedrivs inom kriminalvården avseende
våldsverkare och sexualbrottslingar måste fortsätta och utvidgas.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som ovan anförts om vikten av
att upprätthålla och utöka den behandlande och rehabiliterande verksamheten
för sexualbrottslingar och andra våldsverkare under strafftiden.
Brott riktade mot enskilda personer
Brott som drabbar enskilda personer har som tidigare nämnts ökat kraftigt
under de sista trettio åren. 1988 visade en brottsundersökning att vart fjärde
till vart femte hushåll drabbas av inbrott eller skadegörelse.
Exempel på brottstyper som direkt drabbar enskilda personer är rån. Nära
Mot. 1988/89
Ju808
7
86% av alla anmälda rån riktar sig mot enskilda personer. Tyvärr uppmärksammas
inte denna typ av brott lika mycket i media som post- och bankrån,
vilka utgör enbart 4,1% av de rån som begås. Av personrån klaras bara 19%
upp, medan uppklarningsprocenten för post- och bankrån ligger på 55%
respektive 59%.
De brott som drabbar privatpersoner förövas ofta av unga lagöverträdare.
Av dem som år 1987 misstänktes för rånbrott var över 29% 20 år eller
yngre. Flertalet av dessa rånbrott riktades mot personer. Skadegörelse är
likaså ett brott ofta förekommande bland unga och den brottstyp som ökat
allra mest av alla brottsbalksbrott.
Ett vanligt brott bland unga förövare är tillgrepp ur och av motordrivet
fordon. Den genomsnittliga åldern för gärningsmän i denna brottskategori
var 1987 21 år. En liten men mycket brottsaktiv grupp ungdomar svarade
exempelvis för 80% av alla fullbordade bilstölder.
Under en följd av år har olika insatser diskuterats för att hejda ungdomskriminaliteten.
Som ovan redovisats begår unga lagöverträdare oftare än
andra gärningsmän brott som drabbar privatpersoner. Samtidigt har polisen
tvingats begränsa insatserna vad gäller vanligt förekommande brott riktade
mot privatpersoner. Många unga lagöverträdare kan därför begå ett stort
antal brott och ändå undgå upptäckt och påföljd.
Samhället har enligt centerpartiet dessutom ett ansvar att reagera snabbt
när brott begås. Detta kan enligt vår mening ske genom att jourdomstolar för
unga lagöverträdare införs samt att påföljdssystemet kompletteras med
påföljden samhällstjänst.
Regeringen har enligt vår mening varit alltför passiv när det gäller
ungdomsbrottsligheten.
Alkoholmissbruk
Alkoholmissbruk är en starkt bidragande orsak till den ökade brottsligheten.
Kraftfulla åtgärder måste vidtas för att nedbringa användningen av alkohol.
Vi hänvisar i detta sammanhang till de förslag som vi redovisar i en separat
motion till riksdagen.
Kampen mot narkotika
Användningen av narkotika är en av de vanligaste orsakerna bakom brott.
Ett viktigt led i brottsbekämpningen är därför att angipa narkotikabrotten.
Antalet narkotikabrott ökar. De resurser som polisen kan avsätta för
bekämpning av dessa typer av brott återspeglas i antalet uppdagade brott.
Kampen mot narkotika måste riktas mot alla led. Det gäller gatulangning,
den enskilde missbrukaren och de s.k. storlangarna. En ”missbrukarbana”
börjar oftast i unga år. Det är därför viktigt att samhällets insatser för att
minska narkotikabrotten inriktas på att avbryta ”banan” på ett tidigt
stadium.
Idag ser vi i vårt land tendenser till ökning av nyttjandet av tyngre
narkotika såsom amfetamin, LSD, kokain och heroin. Men även nya droger,
exempelvis ecstacy, har nått den svenska marknaden. Utanför vårt land,
speciellt i USA, ökar användningen av drogen crack. För att förhindra att
Mot. 1988/89
Ju808
crack kommer in i Sverige krävs en ökad beredskap.
Under 1980-82 anvisade den dåvarande icke-socialistiska regeringen
särskilda resurser för att förstärka narkotikaspaningen, främst resurser mot
gatulangningen. Detta resulterade i att antalet uppdagade narkotikabrott
ökade dramatiskt. Åren därefter har den socialdemokratiska regeringen
minskat på dessa resurser. Detta har resulterat i att antalet uppdagade
narkotikabrott sjunkit, vilket felaktigt tagits som intäkt för att antalet brott
minskat och att narkotikabruket i samhället avtagit. Narkotikabrotten
fortsätter istället med oförminskad styrka. De begränsade spaningsinsatserna
medför endast att det okända antalet narkotikabrott stiger.
Narkotikabruket är idag spritt över landet. Nya rön tyder på att många
människor nyttjar cannabis och amfetamin men ändå lever under skenbart
socialt acceptabla förhållanden. Denna missbrukargrupp har hittills varit
ganska okänd och har knappast uppmärksammats. En förklaring till det
spridda bruket av dessa droger kan vara bristerna i narkotikalagstiftningen.
Fram till ifjol var bruket av narkotika inte straffbart, enbart försäljning och
langning. Centerpartiet hade under en följd av år krävt att även bruk av
narkotika skall vara kriminaliserat. I både motioner och i reservationer har
vi krävt att påföljden för bruk av narkotika skall vara böter eller fängelse.
Detta krav har allmänhetens stöd. Den lagstiftning, som drevs igenom i
riksdagen 1988, är emellertid verkningslös på grund av att fängelse saknas i
straffskalan. Den ger inte polisen möjlighet att på ett aktivt sätt ingripa i
dessa ärenden. Vi upprepar därför de krav vi tidigare ställt vad gäller
påföljderna, dvs att fängelse införs i straffskalan, för bruk av narkotika.
Riksdagen bör därför besluta om en erforderlig lagändring.
Kampen mot narkotika skall vara ett högt prioriterat område för polisens
verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Vårdinsatser för narkotikamissbrukare
Enligt centerpartiets uppfattning skall de som dömts för narkotikabrott och
själva är missbrukare kunna erbjudas vård som ett alternativ till fängelsestraff,
s.k. kontraktsvård med villkorligt fängelse. Om missbrukaren bryter
mot vårdkontraktet skall det villkorade fängelsestraffet avtjänas i sin helhet.
Ett kontrakt skall kunna omfatta en längre tid än vad fängelsestraffet
omfattar. Detta följer av att behandlingstiden för narkotikamissbruk är lång
och det krävs en längre tid för att rehabilitera en grav missbrukare. Vad som
anförts om villkorligt fängelse i förening med kontraktsvård bör ges
regeringen till känna.
Narkotika på fängelser
Narkotika ska inte förekomma på kriminalvårdsanstalterna. De intagna ska
inte under anstaltstiden kunna få tillgång till droger. Om detta råder enighet.
Trots detta förs avsevärda mängder narkotika in på många av kriminalvårdsanstalterna
- såväl de slutna som de öppna. Missbruket av narkotika bland de
intagna kan ibland vara omfattande. Detta missförhållande får inte fortsätta.
Varje kriminalvårdsanstalt bör få i uppdrag att presentera ett åtgärdsprogram
med förslag till insatser för att garantera en drogfri miljö.
Mot. 1988/89
Ju808
9
De åtgärdsprogram som idag finns fungerar ej tillfredsställande. Dessa
måste omarbetas så att de blir effektiva och fyller den funktion de är avsedda
för.
För att verifiera drogfrihet lämnar numera de intagna urinprov. Dagens
system för provtagning är ej tillfredsställande. Därför bör övervakningen
skärpas.
Den som ertappas med drogmissbruk i anstalt måste räkna med sanktioner
som indragna permissioner och förlust av andra förmåner. I svårare fall där
drogmissbruk upprepade gånger påvisats ska en del av verkställighetstiden
inte tillgodoräknas den intagne. Ny dag för beräknad villkorlig frigivning
skall i så fall utsättas. Vad som anförts om åtgärder mot narkotika på
kriminalvårdsanstalterna bör ges regeringen till känna.
Vissa intagna är så kvalificerade missbrukare att de bör avtjäna sina
fängelsestraff i anstalter med särskilda resurser för omhändertagande av
missbrukare. På kriminalvårdsstyrelsens initiativ används idag en riksanstalt
som sluten anstalt för grava narkotikamissbrukare. Flera intagna har
vitsordat att vistelsen på anstalten ifråga varit värdefull, och att de genom
denna ser en möjlighet att slippa sitt drogberoende.
För att bereda alla grava narkotikamissbrukare denna möjlighet föreslår
centerpartiet en utökning av verksamheten genom att ytterligare en sluten
anstalt reserveras för grava narkotikamissbrukare. Detta bör ges regeringen
till känna.
Rehabilitering
Rehabilitering av fängelsedömda med missbruksproblem kräver särskilda
eftervårdsinsatser. Missbrukaren har ofta ruinerat sin ekonomi och saknar en
social förankring. Rehabiliteringen riskerar dock att misslyckas för dem som
under fängelsetiden inte har blivit motiverade att delta i programmet. Vård i
familjehem/behandlingshem vid verkställighetens slutskede har visat sig vara
en positiv form av vård för intagna med missbruksproblem. Vistelsen i
familjehem/behandlingshem kan fortsätta även efter avtjänat fängelsestraff
men nu som ett led i socialtjänstens vård- och omsorgsansvar. En lagöverträdare
kan därmed på ett varsamt och planerat sätt slussas ut i samhället. Lagen
om kriminalvård i anstalt ger möjligheter att medge en intagen att avtjäna en
del av fängelsestraffet i annan vårdform (KvaL 34 §). Förutsättningen är
dock att den intagne har ett dokumenterat vårdbehov. Det har emellertid
framkommit att det kan vara svårt att ordna plats på behandlingshem eller i
familjehem för denna grupp fängelsedömda. Centerpartiet vill därför
understryka vikten av att intagna som behöver denna form av vård skall
beredas plats för detta. Aktiva insatser måste sättas in för att lösa problemet.
Hänsyn måste i detta sammanhang också tas till de anhörigas situation.
Detta bör ges regeringen till känna.
Förstärk tullens resurser i kampen mot narkotikasmuggling
En av de viktigaste åtgärder som kan vidtas för att minska tillgången på
narkotika i samhället är att förhindra att den kommer in i landet. Det är
därför med förvåning som vi i justitiedepartementets bilaga till budgeten kan
Mot. 1988/89
Ju808
10
läsa att kampen mot narkotika skall vara ett prioriterat område, samtidigt
som vi i finansdepartementets bilaga finner att regeringen ej avsatt medel för
att vid tullen upprätta två specialstyrkor mot narkotikasmuggling.
Generaltullstyrelsen har i sin anslagsframställan framhållit narkotikabekämpningen
som ett område den anser bör prioriteras. Man föreslår därför
att två specialstyrkor skall inrättas för att komma tillrätta med den ökande
volymen av narkotika och de allt mer sofistikerade smugglingsmetoderna.
Centerpartiet anser att det är av yttersta vikt att narkotikasmugglingen kan
minskas så långt det är möjligt. De två ”styrkor” för narkotikabekämpning
som generaltullstyrelsen har begärt skulle omfatta totalt 38 nya tjänster
baserade i Syd- och Västsverige.
Vi anser att dessa tjänster bör inrättas och föreslår att riksdagen beslutar
om ett i jämförelse med regeringen förhöjt anslag till tullverket på 14,5
miljoner kronor, prop 1988/89:100, bilaga 9, Dl, för detta ändamål.
Särskilda insatser för unga lagöverträdare
Föräldrar har ett ansvar för omyndiga barns handlingar. Det är viktigt att
föräldrar lever upp till sitt ansvar. Samhället måste hjälpa och stödja
föräldrar i denna uppgift.
Ett utsträckt föräldraansvar ställer också krav på samhällets olika myndigheter
att underrätta föräldrar när en myndighet får kännedom om sociala
störningar hos barn eller ungdom. Denna skyldighet ska omfatta såväl
polisen som skolan och de sociala myndigheterna. Föräldrarna måste
betraktas som naturliga samarbetspartners för myndigheterna när det gäller
att tillrättaföra en ung människa. Undantag från detta bör ske när det på
grund av familjeförhållanden eller barnets allmänna sociala situation bedöms
som olämpligt. Vikten av ökad informationsskyldighet för myndigheter och
därmed ett utökat föräldraansvar bör ges regeringen till känna.
Konfrontation mellan offer och gärningsman
Ytterligare en insats bör prövas när det gäller unga lagöverträdare. Oavsett
om den som drabbas av brottet är en privatperson, ett företag eller offentlig
myndighet är det angeläget att konfrontera den unge med den drabbade.
Samhället bör inte föreskriva någon skyldighet för de drabbade att medverka
i en sådan verksamhet. Däremot bör den unge åläggas medverka när den
drabbade så önskar. Konfrontationen ska syfta till att tydliggöra effekterna
av brottet för lagöverträdaren. Detta bör ges regeringen till känna.
Jourdomstolar
Det är också av vikt att unga lagöverträdare snabbt konfronteras med
samhällets reaktion på deras begångna gärningar. För att tillgodose detta
anser vi att jourdomstolarnas verksamhet skall utökas och inte begränsas till
att enbart avgöra frågor rörande häktning. När lagöverträdaren är ung skall
jourdomstolar även kunna handlägga mindre mål för att uppnå en tillfredsställande
snabb behandling av denna grupp ungdomar.
Mot. 1988/89
Ju808
11
Vad som anförts om jourdomstolar för unga lagöverträdare bör ges
regeringen till känna.
Polisen
Polisens personalresurser har under en längre tid varit otillräckliga. Den
underdimensionerade polisutbildningen har medfört att vakansläget under
flera år försämrats särskilt i storstadsområdena. Detta är alarmerande mot
bakgrund av den ökande brottsligheten i hela landet men speciellt i
storstadsområdena.
Centerpartiet har år efter år slagit vakt om polisutbildningen och lagt fram
förslag för att möjliggöra en dimensionering av utbildningen som långsiktigt
motsvarar behovet av utbildade polismän. Den socialistiska riksdagsmajoriteten
har tidigare år avslagit våra krav. Effekterna har varit förödande för
polisens verksamhet i landet. Vi noterar därför med tillfredsställelse
regeringens uppvaknande i denna fråga.
Tidigare prognoser, när det gäller avgångar från poliskåren de första åren
på 1990-talet, har visat att ca 550 poliser varje år skulle sluta sina
anställningar.
Dessa prognoser har nu visat sig vara felaktiga. Under 1988 har ca. 700
poliser lämnat sin tjänst, varav 500 enbart i Stockholm. För närvarande kan
polishögskolan utbilda högst 600 aspiranter per år. Mot bakgrund av de stora
avgångar som sker från poliskåren måste utbildningskapaciteten utökas i
framtiden. Eftersom polishögskolan för närvarande inte har kapacitet för fler
antagningar på grund av regeringens tidigare nedskärningar, bör möjligheten
att utlokalisera viss del av utbildningen till andra delar av landet undersökas.
Detta bör ges regeringen till känna.
Vakansläget inom kåren kan under de närmaste åren förbättras endast
genom att minska avgångarna till andra yrken. Regeringen avser att senare
framlägga förslag om ett anslag, bilaga 15, El, på 5 miljoner kronor för att
minska de spontana avgångarna från polisen. Vi anser att detta anslag borde
har föreslagits nu och att de föreslagna medlen ej är tillräckliga för att minska
avgångarna i önskvärd omfattning. Vi föreslår därför redan nu ett anslag på
10 miljoner kronor för detta ändamål.
Polisens arbete är pressande. Arbetspassen kan vara långa. Helg-, kvällsoch
nattjänstgöring är nödvändiga. Planerade ledigheter och korttidsfrånvaro
kan ofta inte täckas upp. Detta medför att den enskilde polismannen kan
tvingas acceptera ändringar både avseende arbetsuppgifter och arbetstider
med kort varsel. Inte sällan är personalsituationen sådan att polisdistriktet
tvingas koncentrera arbetet på den direkt övervakande och ingripande
verksamheten. Andra arbetsuppgifter av utredande, ordningsskapande och
informerande karaktär får anstå.
Polismän vitsordar att bristen på personal leder till att angelägna arbetsuppgifter
inte kan utföras. Bristen på personal medför också att arbetet ofta
endast kan planeras dag för dag. Det begränsar därmed polismyndighetens
möjligheter att organisera arbetet effektivt. För att föra en långsiktig
polispolitik krävs en beredskap för att medel ställs till förfogande både för att
kunna besätta de idag vakanta platserna och för administrativ personal. Det
Mot. 1988/89
Ju808
12
är viktigt att poliser i möjligaste mån frigörs från administrativa arbetsuppgifter
till förmån för rent polisiärt arbete. Detta bör ges regeringen till känna.
Polismyndigheterna bör när det gäller att förhindra personalavgångar
kunna få erfarenheter från andra samhällssektorer. Sjukvårdshuvudmännen
har påbörjat ett arbete i syfte att minska avgångarna i vårdyrkesgrupperna
genom att förbättra arbetsförhållandena m m. Här ingår insatser som
- att kartlägga skälen för avgångarna från yrket i fråga,
- att förbättra arbetstiderna och övriga arbetsvillkor,
- att fördjupa arbetets innehåll,
- att erbjuda en individuell utvecklingsplanering för varje anställd,
- att erbjuda vidare- och fortbildningsinsatser dels till olika grupper av
anställda dels också till enskilda individer.
Det är angeläget att ett motsvarande arbete initieras inom polismyndigheten.
I den decentraliserade polisorganisationen är det de lokala polismyndigheterna
som har att svara för uppläggningen av polisens arbete. Merparten av
uppgifterna vad avser personalutveckling och personalplanering åvilar
därför dem. De lokala polisstyrelserna/myndigheterna har också, genom sin
kännedom om lokala förhållanden och behov, de bästa möjligheterna att
genomföra arbetet. Vissa fort- och vidareutbildningsinsatser kan också
genomföras på lokal nivå.
Erfarenheterna från enskilda polismyndigheter bör dock spridas till andra.
Det är också angeläget att utbildningsbehov som kräver utbildningsinsatser
regionalt eller centralt kan tillgodoses. Rikspolisstyrelsen har en viktig
uppgift när det gäller att förmedla erfarenheter mellan distrikten samt för att
planera och genomföra de särskilda utbildnings/utvecklingsinsatser sorn inte
kan genomföras på lokal nivå.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om insatser inom området personalutveckling m.m. i syfte
att förbättra arbetsförhållanden inom polismyndigheten.
Kvarters/områdespolisverksamhet
En viktig arbetsuppgift för polisen är att arbeta brottsförebyggande. En nära
kontakt mellan polisen, övriga myndigheter och allmänheten är därför
angelägen. De poliser som verkar som kvarters/områdespoliser finns nära
människorna ute i bostadsområdena. Kvarters/områdespolisen har en viktig
funktion när det gäller att skapa ett förtroendefullt förhållande till allmänheten.
I områden med sociala problem är kvarters/områdespolisernas arbete
särskilt viktigt. De kan, med hjälp av en god kännedom om området och dess
innevånare, tidigt ingripa för att hjälpa främst barn och ungdomar och
därigenom förhindra kriminalitet. En nödvändig förutsättriing för att verksamheten
ska vara av hög kvalitet är dock att arbetet kan bedrivas
kontinuerligt och planeras långsiktigt.
Bristen på personal är ett allvarligt hot mot kontinuiteten och kvaliteten i
kvarters/områdespolisarbetet. I allt fler polisdistrikt avbryts verksamheten
Mot. 1988/89
Ju808
13
tidvis därför att dessa poliser oundgängligen behövs för att delta i distriktets
allmänna arbete. Ytterligare ett hot mot verksamheten är att myndigheterna
i vissa fall tvingas prioritera rekrytering till andra pohsmanstjänster.
En satsning på brottsförebyggande arbete är viktigt, särskilt i ett längre
perspektiv. Ett framgångsrikt sådant arbete kommer att leda till en
förbättrad trygghet för människor i samhället och en minskad brottslighet.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av att det förebyggande arbete som kvarters/
områdespoliser svarar för kan bevaras och prioriteras högre än idag.
Ordningsskapande arbete
Polisen har ansvar för ordningen på allmän plats. För att framgångsrikt
kunna fullgöra denna arbetsuppgift krävs en ökad fotpatrullering. Ett arbete
ute på gator och torg medför också att allmänheten på ett naturligt och
avspänt sätt får kontakter med polisen och positiva erfarenheter av polisens
arbete.
I de stora städernas cityområden är fotpatrullering angelägen också av det
skälet att gatuvåldet, personrånen m fl brottstyper ofta förekommer där.
Även i brottsuppdagande syfte är det således angeläget att fotpatrullering
sker. Detta bör ges regeringen till känna.
Påföljdssystemet
Det är utomordentligt viktigt att lagöverträdelser leder till en reaktion från
samhällets sida. Lagföring har i sig en brottsförebyggande effekt. Om
sanktioner uteblir förlorar de uppställda reglerna sin trovärdighet. Respekten
för rättsväsendet hotas därmed av en urholkning.
Böter var den dominerande påföljden 1987. Knappt 50% av alla dömda
(67 000) dömdes till böter. Under de senaste åren har dock påföljdsvalet
tydligt förändrats. Antalet personer som dömdes till böter har halverats
under en tioårsperiod. Däremot har antalet personer som dömts till fängelse
ökat från cirka 12 000 personer 1975 till drygt 15 000 personer år 1987.
Antalet villkorliga domar har också ökat från ca. 5 000 år 1975 till ca. 10 000
år 1987.
Åtalsunderlåtelse och rapporteftergift
Genom ett riksdagsbeslut i april 1985 vidgades möjligheterna för åklagare att
meddela åtalsunderlåtelse och för polisen att meddela rapporteftergift.
Åtalsunderlåtelse kan numera meddelas om något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts och om det kan antas att brottet inte
föranleder annan påföljd än böter eller om det kan antas att påföljden skulle
bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse.
Av detta har följt att när en lagöverträdare meddelats åtalsunderlåtelse
upplever vare sig allmänheten eller lagöverträdaren att brottet följts av en
sanktion från samhället. År 1975 fick 6% av alla lagförda personer
åtalsunderlåtelse, medan motsvarande siffra för 1987 är 13% vilket motsvarade
ca 20 700 åtalsunderlåtelse^ Denna ökning har till stor del skett på
bekostnad av en kraftig minskning av antalet lagföringar genom strafföreläg
Mot. 1988/89
Ju808
14
gande, men också på grund av att färre personer blir dömda vid domstol.
Reglerna för åtalsunderlåtelse bör återigen utformas mera restriktivt.
Centerpartiet anser därför, att riksdagen bör besluta att de före den 1 juli
1985 gällande reglerna om åtalsunderlåtelse och rapporteftergift åter skall
gälla.
Allvarliga brott skall leda till fängelsestraff av allmänpreventiva skäl.
Enighet råder om att ett frihetsberövande straff som fängelse oftast i sig inte
har någon rehabiliterande verkan för den dömde. Under en följd av år har
centerpartiet därför yrkat att nya påföljder skall införas som ett komplement
till fängelsestraff. Vi kommer nedan att utveckla våra förslag om påföljden
samhällstjänst och en utveckling av systemet med kontraktsvård i kombination
med villkorlig frigivning.
Böter
Bötesstraffet bör differentieras. Vid sidan av nuvarande bötesformer bör en
ny form av bötesstraff införas där straffet fastställs i förhållande till den
vinning eller skada som brottslingen åstadkommit i sin brottsliga verksamhet.
Lägsta dagsbot är för låg och bör därför höjas väsentligt medan systemet
i övrigt för dagsböter i huvudsak fungerar tillfredsställande och därför bör
behållas.
Villkorlig frigivning
Centerpartiet har vid flera tillfällen krävt att halvtidsfrigivningen skall
avskaffas. Av främst ekonomiska skäl infördes 1985, på förslag av den
socialdemokratiska regeringen, villkorlig frigivning när halva den ådömda
strafftiden avtjänats. Enligt vår mening är det angeläget med en rimlig
fördelning mellan utdömt straff och faktiskt avtjänad strafftid.
Grunden för villkorlig frigivning bör vara att det inte sker förrän 2/3 av
verkställighetstiden avtjänats. De kriminalvårdande myndigheterna bör
dock inte åläggas en obligatorisk villkorlig frigivning efter 2/3 avtjänad
strafftid. I undantagsfall måste upprepad misskötsel under fängelsetiden
eller nya brott begångna under verkställighetstiden kunna leda till att
villkorlig frigivning inhiberas eller skjuts upp. Villkorlig frigivning bör ske
fakultativt det vill säga efter prövning i varje enskilt fall. Detta är samma
system som gällde före 1983 års ändring av lagen. Detta bör ges regeringen
tillkänna.
Det har stor betydelse att det finns vårdanstalter som är särskilt anpassade
till svårbehandlade unga lagöverträdare. Det är vår avsikt att återkomma i
denna fråga då regeringen avser att lägga förslag till riksdagen under våren i
detta ärende.
Samhällstjänst
Centerpartiet har under flera år föreslagit att påföljden samhällstjänst skall
införas. Vi noterar det ökade intresse som de ansvariga ministrarna för
justitiedepartementet under året har visat för införande av samhällstjänst.
Enligt vår mening finns det dock inga motiv för att ytterligare fortsätta det
Mot. 1988/89
Ju808
15
utredande arbetet inom detta område. Behovet av nya påföljder för inte
minst unga lagöverträdare har accentuerats under det gångna året. I flera av
våra nordiska grannländer har systemet införts permanent eller på prov.
Utvärderingarna av dessa system har visat att detta påföljdssystem har
många fördelar. Påföljden samhällstjänst kan ha en helt annan rehabiliterande
verkan än vad frihetsberövande straff har.
Samhällstjänsten kan utformas på flera olika sätt. Den kan organiseras i
olika former till exempel som en längre tids sammanhängande samhällsarbete
eller något som kan utföras på den dömdes fritid. Samhällstjänsten kan
organiseras inom flera sektorer av samhället. En lämplig sektor kan vara
miljöområdet. Även löntagar- och arbetsgivarorganisationerna måste ta ett
ansvar för att en sådan påföljd kan fungera, genom att medverka till att ge
exempelvis ungdomar möjlighet till samhällstjänst i form av lärlingsarbete.
På detta vis kan ungdomar som saknar yrkesutbildning och arbete få ett ökat
stöd inför framtiden.
Påföljden samhällstjänst skall enligt vår mening ses som ett alternativ till
fängelsestraff. Samhällstjänst skall kunna ersätta fängelsestraff på upp till ett
års fängelse för unga lagöverträdare. Det bör också övervägas om påföljden
kan användas även för andra brottslingar. Riksdagen bör enligt vår mening
begära förslag om införande av påföljden samhällstjänst.
Skadelindrande arbete
Den 1 juli 1988 infördes en lag där unga lagöverträdare kan åläggas
skadelindrande arbete. De erfarenheter som redan idag finns visar att den ej
fungerat på ett tillfredsställande sätt. Lagen har på grund av inbyggda spärrar
för genomförande ej kunnat tillämpas mer än i enstaka fall. Centerpartiet
anser att syftet med lagen är gott men att erfarenheterna nu visar, att om
syftet skall uppnås, krävs en effektivare utformning av lagen. Detta bör ges
regeringen till känna.
Gärningsmän under 15 år
Samhället har bristande insikter om omfattningen av ungdomsbrottsligheten.
Detta beror främst på att de brott där gärningsmannen är yngre än 15 år,
dvs inte straffmyndig, ej får registreras. Därför är det inte känt om
brottsligheten hos de verkligt unga ökar, minskar eller är oförändrad. När
det gäller brott begångna av så unga gärningsmän är det självklart viktigt att
ta hänsyn till den unges omognad. En registrering på sedvanligt sätt är därför
inte lämplig. Detta innebär dock inte att samhället helt bör åsidosätta
möjligheterna att följa utvecklingen av brottsaktiviteten även hos denna
grupp. Ett visst faktainhämtande bör därför inledas. Statistikinhämtningen
bör dock - med bevarad anonymitet för lagöverträdarna - endast omfatta
brottstyp och gärningsmannens ålder.
Vad som ovan sagts om gärningsmän under 15 år bör ges regeringen till
känna.
Mot. 1988/89
Ju808
16
Behandling av grovt kriminella och extremt brottsaktiva
En grupp mycket brottsaktiva personer bestående av ca 12 000 personer
svarade 1986 för 200 000 av de ca en miljon brott som polisanmäldes 1986.
7 av 10 våldsverkare är tidigare kända för våldsbrott. Många är missbrukare.
De flesta som återfaller i våldsbrott är också aktiva i en rad andra
brottstyper.
Av såväl allmänpreventiva som individualpreventiva skäl är det nödvändigt
att samhället klart markerar att upprepad brottslighet inte kan accepteras.
För den grupp brottslingar som är extremt brottsaktiva måste samhällets
insatser vara klara och konsekventa. Vid upprepad brottslighet måste
påföljderna vara hårdare än vid enstaka lagöverträdelser. Detta måste vara
väl känt för de brottsaktiva. Samhällets sanktioner mot upprepad brottslighet
skall också kunna förutses.
Under 1988 beslöt riksdagen att delvis nya regler skall gälla vad gäller
placeringen på anstalt av långtidsdömda och deras permissioner. Vi finner
denna lagändring otillräcklig. Vi föreslår att alla som dömts till fängelse i
minst två år, enligt BrB, har gjort sig skyldiga till så grova brott att
permissioner måste utfärdas restriktivt. Detta medför att särbehandling av
denna grupp bör ske. Detta bör ges regeringen till känna.
Vad som ovan anförts om sanktioner för gruppen extremt brottsaktiva bör
ges regeringen till känna.
Allmänpreventiva skäl kräver att påföljden vid vålds- och sexualbrott är
fängelse. Den som återfaller i våldsbrott bör enligt vår mening dömas till ett
successivt strängare straff och kunna emotse en stor restriktivitet vad gäller
permissioner. För vissa brott, exempelvis övergrepp mot barn eller andra
värnlösa personer, bör påföljderna skärpas. Allmänt brukar påpekas att
domstolarna ej tillämpar straffskalorna fullt ut. Det är vår mening att denna
praxis bör bli föremål för en översyn. Avsikten måste vara att få ökad
samstämmighet mellan straffsatserna och de av domstolarna utdömda
straffen. Detta bör ges regeringen till känna.
Kvinnor på lokalanstalt
Centerpartiet har tidigare krävt att ännu en lokalanstalt skall öppnas för
kvinnor. Vi finner nu vårt krav tillgodosett i budgetpropositionen. Vi
kommer emellertid att följa utvecklingen noggrant inom detta område. Det
har framkommit att situationen för de kvinnor som vistas på gemensamma
lokalanstalter ej är tillfredsställande. Vi har tidigare föreslagit att de
gemensamma placeringarna skyndsamt skulle utvärderas så att erforderliga
åtgärder skall kunna vidtas. Vi upprepar därför vårt tidigare krav om en ökad
differentiering av kvinnor och män på lokalanstaler. Detta bör ges regeringen
till känna.
Domstolsväsendet
Centerpartiet har under ett antal år motionerat om en översyn av domstolsväsendet.
Vi har särskilt ifrågasatt om den utveckling som har ägt rum mot ett
antal specialdomstolar gagnar rättssäkerheten. Systemet med specialdoms
Mot. 1988/89
Ju808
17
tolar har lett till att i vissa fall finns det endast en instans för bedömning av
ärendena. Ett exempel på domstolar som vi ifrågasatte vid införandet var
EKO-domstolarna. Erfarenheten från dessa har visat att vår bedömning har
varit riktig. EKO-domstolarna har ej fungerat på ett tillfredsställande sätt.
Det kan också konstateras att systemet med olika typer av domstolar är
betänkligt, eftersom det blivit svåröverskådligt och krångligt inte bara för
den enskilde utan också för den som verkar i systemet. Vi har sedan länge
krävt att en allmän översyn av domstolsväsendet bör komma till stånd. En
sådan översyn bör omfatta möjligheterna till ökad samordning av domstolsresurser
och till minskad specialisering. Samtidigt bör också undersökas
vilket behov av specialistkompetens som föreligger i olika mål och hur detta
behov skall tillgodoses. Översynen bör också inriktas på att klargöra vilka
typer av mål som kräver en lokal förankring och medverkan av lekmän i en
starkt decentraliserad organisation.
Våra motionskrav om en parlamentarisk utredning har emellertid avvisats
av den socialistiska riksdagsmajoriteten. Av årets budgetproposition framgår
att det inom justitiedepartementet nyligen inletts en förutsättningslös
översyn av domstolarnas verksamhet. Därigenom utesluter regeringen en
parlamentarisk medverkan och insyn i detta arbete. Detta är djupt beklagligt.
Centerpartiet kan inte acceptera att en för det svenska rättsväsendet så
avgörande fråga hänskjuts till ett fåtal befattningshavare inom departementet.
Vi kräver att en parlamentarisk kommitté tillsätts. Detta bör ges
regeringen till känna.
En förutsättning för att domstolsväsendet skall fungera är att man kan ha
tillgång till välutbildad personal. Fortfarande kvarstår behovet av att
tillskjuta resurser för detta ändamål, framförallt vad gäller personalförstärkning
3,5 milj kr, efterutbildning 0,8 milj kr och ADB-utveckling 2,5 milj kr.
Detta bör ges regeringen till känna.
Ersättning till nämndemän
Nämndemännen får idag inte lika ersättning för sin verksamhet. Den som
inte kan bevisa att nämndemannaarbetet medfört en förlust av inkomst
tillerkänns endast ett grundbelopp. Den som däremot kan leda i bevis att
nämndemannauppdraget förorsakat vederbörande en inkomstförlust får beroende
på förlustens storlek - förutom grundbeloppet även ett tilläggsbelopp.
Justitieministern föreslår i år en uppräkning av grundbeloppet från 260 kr.
till 300 kr. Grundbelopp och tilläggsbelopp är tillsammans maximerat till
650 kr för en hel dag.
Ett ersättningssystem för förtroendevalda ska enligt centerpartiets mening
utgå från principen att lika insatser ska ersättas lika. Arbetsinsatsen är
oberoende av vilken inkomst den förtroendevalde har i sitt ordinarie yrke.
Enligt centerpartiets uppfattning bör därför alla nämndemän ersättas med
samma belopp för en viss prestation. Detta bör ges regeringen till känna.
Mot. 1988/89
Ju808
18
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att bekämpa våldsbrotten,
2. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att förbudet att bära
kniv även omfattar allmän plats,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en folkkampanj mot våld,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgat sekretesskydd för brottsoffer och införande
av trygghetslarm,
5. att riksdagen beslutar om en skärpning av straffskalan i lagen om
besöksförbud i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om myndigheters skyldighet att informera våldsoffren
när gärningsmannen lämnar fängelset,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till kvinno- och mansjourer m m för
våldsoffer,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättrat skadestånd till brottsoffren,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt till ersättning för den som drabbats av skador
eller kostnader vid försök att förhindra brott,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättshjälp för brottsoffren,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rehabilitering av sexualbrottslingar m.fl. under
strafftiden,
12. att riksdagen beslutar att straffskalan för icke medicinskt bruk av
narkotika skall vara böter eller fängelse,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prioritering av narkotikabekämpning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om villkorligt fängelse i förening med kontraktsvård,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot narkotika på kriminalvårdsanstalter,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare en sluten anstalt för narkotikamissbrukare,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vårdplatser på behandlingshem och i familjehem
i verkställighetens slutskede,
[ att riksdagen anslår 14 500 000 kronor utöver vad regeringen
föreslagit för Tullverket, förvaltningskostnader, bilaga 9, D1,]
Mot. 1988/89
Ju808
19
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad informationsskyldighet för myndigheterna
till föräldrarna,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konfrontation mellan offer och gärningsman,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jourdomstolar för unga lagöverträdare,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad utbildningskapacitet vid polishögskolan,
22. att riksdagen beslutar anslå 10 000 000 kronor för åtgärder att
minska de spontana avgångarna från poliskåren, bilaga 15, El,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om frigörande av poliser från administrativa uppgifter,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser inom området personalutveckling i syfte
att förbättra arbetsförhållandena för polisen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av förebyggande polisiärt arbete genom
kvarters/områdespoliser,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad fotpatrullering i brottsbekämpande syfte,
27. att riksdagen beslutar om en återgång till de regler för
åtalsunderlåtelse som gällde före den 1 juli 1985,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fakultativ villkorlig frigivning efter 2/3 av
strafftiden,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införande av
påföljden samhällstjänst,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftningen om skadelindrande arbete,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om faktainhämtande om gärningsmän under 15 år,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser för gruppen extremt brottsaktiva,
33. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av domstolspraxis
vad gäller tillämpning av straffskalorna,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad differentiering av kvinnliga och manliga
intagna på lokalanstalter,
35. att riksdagen beslutar att anslår 6 800 000 kronor utöver vad
regeringen föreslagit för Allmänna domstolarna, m.m. D2,
36. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning
av domstolsväsendet,
Mot. 1988/89
Ju808
20
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lika ersättning till nämndemän.
Stockholm den 19 januari 1989
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Gunnar Björk (c)
Pär Granstedt (c)
Karin Israelsson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)
Mot. 1988/89
Ju808
1 1988/89:Sk622