Rättsväsendet
Motion 2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd)
1 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att anställa fler poliser och civilanställda inom polisen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja statusen på och utveckla närpolisverksamheten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utbildning och fortbildning för de grupper som i sitt dagliga liv kommer i kontakt med brottsoffer.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utsatta och hotade kvinnor skall få hjälpmedel och all nödvändig utrustning för att kunna skydda sig mot förövaren.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drogförebyggande åtgärder.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utökad kompetensutveckling samt utbildning för åklagare och annan personal inom åklagarorganisationen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda ungdomsrotlar inom åklagarväsendet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Ekobrottsmyndigheten.
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagstiftningen så att Ekobrottsmyndigheten tillåts skapa ett eget spaningsregister.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Ekobrottsmyndigheten skall utreda citesbrott och allvarliga miljöbrott.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utökade resurser till tingsrätterna.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att slå ihop de allmänna domstolarna med förvaltningsdomstolarna.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utformningen av domstolarnas lokaler.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nämndemännens arvoden, inklusive barnomsorgskostnader för hemarbetande, ses över.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av individuella handlingsplaner inom kriminalvården.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla brotts- och missbruksrelaterade påverkansprogram samt tillskapa resurser och säkerställa tillgången på personal som möjliggör genomförandet av rehabiliteringen.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka instrumenten för att uppnå målet drogfria anstalter.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anpassa kriminalvården så att barn inte ofrivilligt fråntas rätten att hålla en kontinuerlig kontakt och gemenskap med sina föräldrar då dessa vistas på anstalt.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgång till psykologisk expertis för föräldrar som sitter på anstalt och deras barn.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om farmakologisk och motivationsbehandling för sexualbrottsdömda.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att anställa sociologer, terapeuter, psykologer och annan kompetent personal i kriminalvården.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en kontaktperson i samband med och efter frigivningen.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utslussningsboende för långtidsdömda för att uppmuntra självständighet och ansvarstagande.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Brottsoffermyndighetens arbetssituation.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kampanjen "föräldrar är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs" genomförs.
26. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott samt ansvara för en introduktion av europeiska standardiseringsdokument ute i kommunerna.1
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det brottsförebyggande arbetet ute i kommunerna.
28. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning: 29. Tabell 1: (Anslag (tusental kronor) Regeringens förslag Anslagsförändring )
1 Yrkande 26 hänvisat till BoU.
4 Inledning
4.1 En fungerande rättsstat i ett internationaliserat samhälle
En fungerande rättsordning är oumbärlig för ett gott samhälle. Rättsväsendet måste utvecklas så att det kan möta morgondagens behov och påfrestningar och garantera medborgarna rättstrygghet i ett internationaliserat samhälle. I ett gott samhälle överförs de demokratiska värdena och värderingarna från generation till generation. Utan dessa kommer relationerna mellan människor inte att fungera i vardagslivet. Tilliten och förtroendet måste utgå ifrån att respekten för varje människas unika värde är införlivad hos varje medmänniska. Rättsstatens uppgift är att ge en ram för dessa värden. Den skall syfta till att skapa en samlevnad med trygghet och respekt mellan människor och bidrar därmed också till att upprätthålla samhällets grundvärden.
Regeringen skriver i sin budgetproposition: "Medborgarperspektivet lyfts nu fram i målformuleringen för politikområde rättsväsendet. Detta görs för att tydligare visa att medborgarnas behov och intressen ska vara styrande för rättsväsendets verksamhet". Vi välkomnar denna inställning hos regeringen. Vi kristdemokrater har i flera år hävdat i våra budgetmotioner att rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett kvalificerat och effektivt rättsväsende som präglas av ett medborgarperspektiv.
Regeringen skriver vidare i budgetpropositionen: "Politikområde Rättsväsendets ekonomi har under 1999 liksom under 1998 varit stabil." Kristdemokraterna är förvånade över denna bild av verkligheten. Dagliga krisrapporter om ökad våldsbrottslighet, alltför få poliser, stängda polislokaler, outredda brott, nedlagda tingsrätter och tingsrätter med hot om nedläggning, ökad våldsbrottslighet, inhuman kriminalvård, bristande resurser, utbränd personal och underskott inom så gott som samtliga myndigheter.
Nedskärningarna inom rättsväsendet har gått så långt att många ställer sig frågan: "Kan man lita på rättsväsendet, lagstiftningen och myndigheterna." Regeringen konstaterar också i propositionen att brottsligheten har blivit alltmer våldsam. Kostnader för insatser mot våldsbrottslighet ökade år 1999 med nästan 7 procent och uppgick till nästan 1 334 miljoner kronor. Detta motsvarar 14 procent av de totala kostnaderna. Totalt inkom 61 217 våldsbrottsärenden och misshandelsbrotten ökar märkbart.
Det finns en rad faktorer som bidrar till en oroväckande utveckling: ett stort antal avskrivna ärenden hos polisen, långa handläggningstider, undermåliga utredningar och färre fällande domar i kombination med allt grövre brott. 9 300 personer dömdes till fängelse under år 1999 varav 14 personer dömdes till livstidsstraff. Detta visar att det är angeläget med ett fungerande rättsväsende som har resurser till sitt förfogande för att kunna garantera samhällsmedborgaren säkerhet, trygghet och ett väl fungerande rättsväsende.
4.2 Kristdemokraterna vill prioritera
Vi menar att all brottslighet, inklusive vardagsbrottsligheten, måste bekämpas. När anmälningar av detta slag kommer in till polisen skrivs en anmälan för försäkringsbolagets räkning; sedan avskrivs ärendet om det inte finns klara bevis. Detta är mycket olyckligt och på så sätt förlorar allmänheten sitt förtroende för polis och rättsväsende. Vi kristdemokrater vill att alla brott, inklusive bostadsinbrott, överfall, våld och hot, bilstölder, klotter och skadegörelse, snabbt ska utredas. Även den grova gränsöverskridande brottsligheten, den ekonomiska brottsligheten, den mc-relaterade brottsligheten, den alltmer växande ungdomsbrottsligheten, brott med rasistiska inslag samt våld mot kvinnor och barn ska bekämpas kraftfullt. Nödvändiga åtgärder ska vidtas för att bekämpa barnpornografi- och narkotikabrott.
Den ökade brottsligheten måste mötas med både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Snabba insatser krävs exempelvis genom närpolisverksamhet, samarbete mellan polis och socialtjänst samt då det gäller unga människor mellan skola, föräldrar och väl fungerande ungdomsrotlar. Då det gäller unga lagöverträdare vill vi även utveckla möjligheterna till medling och familjegruppskonferenser.
Det viktigaste är det långsiktiga arbetet som handlar om förebyggande insatser; om internalisering, införlivandet av värden, värderingar och normer. Regeringen skriver i budgetpropositionen att den "ämnar återkomma till riksdagen under hösten med en lägesbeskrivning gällande det brottsförebyggande arbetet som tar sin utgångspunkt i det av regeringen år 1996 beslutade nationella brottsförebyggande programmet". Vi ställer oss tveksamma till att det brottsförebyggande programmet, Allas vårt ansvar, ska räcka som brottsförebyggande plattform då det helt saknar strategi för att involvera familjen i det förebyggande arbetet. I programmet nämns exempelvis familjens grundläggande roll enbart i förbigående.
Vi hävdar att de vuxnas insatser betyder mycket för att få barn och unga att avstå från att börja begå brott. Föräldrar och andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran måste därför stöttas i sin uppgift. Det är de vuxna i familjen och i skolan som ska ge ungdomarna den sociala tryggheten och inte, som i många förorter till storstäderna, gängmedlemmarna. Vi måste också kunna stötta de vuxna så att de kan vara närvarande och delaktiga i de ungas liv. Höjd upptäcktsrisk, fasthet och konsekvens är viktiga signaler i detta preventiva arbete. Att de vuxna i familjen får mer tid för barnen har en rad positiva följdverkningar för barnet. Det är i sig brottsförebyggande. Familjestabilitet bör därför eftersträvas som ett grundläggande mål för samhället och även som en brottsförebyggande resurs.
5 Polisorganisationen
5.1 Polisens arbete
5.1.1 Personalsituationen
Antalet anställda inom polisen 31 december 1999 uppgick till 22 009. Av dessa anställda var 16 201 poliser och 5 808 civilanställda. Enligt Rikspolisstyrelsens prognos över personallägets utveckling till år 2003 beräknas antalet poliser minska med ytterligare 500 om inte intagningen av elever till Polishögskolan ökar väsentligt. Regeringen skriver i sin budgetproposition att med de resurser som nu tillförs polisväsendet kan utbildningskapaciteten ökas så att det blir möjligt att år 2001 anta omkring 660 polisstuderanden och åren därefter mellan 600 och 900 polisstuderande per år. Vi välkomnar denna åtgärd som vi under flera år hävdat varit nödvändig. Vi beklagar dock att insatsen kommer så sent och att det med beaktande av de avgångar som kan förutses endast innebär 140 nya poliser år 2001, 200 år 2002 och 370 år 2003. Detta kommer inte att räcka. Därtill kommer alltfler och allt längre sjukskrivningar inom poliskåren. Den förhållandevis höga medelåldern och pensionsavgångar framöver bidrar till att behovet av nyrekrytering trots nuvarande insatser är väsentligt större. Vi kristdemokrater vill därför satsa ytterligare pengar utöver vad regeringen anslår till att omgående starta en tredje polishögskola.
I det budgetunderlag som Rikspolisstyrelsen lämnade till regeringen inför vårbudgeten angav man att antalet poliser behöver öka från 16 200 till 19 000 för att klara de mål som statsmakterna ställt upp. Problemet framöver är att få behålla de nyanställda poliserna. Alltfler unga poliser slutar. Låg lön, stress och en känsla av otillräcklighet driver dem att söka andra jobb. Enligt vice ordförande i Polisförbundet Lars Ericson är det oftast relativt unga poliser mellan 35 och 40 år som är mest benägna att lämna yrket. Avhoppen sker till andra mindre slitsamma yrken med högre lön. Kvar blir en grånad poliskår med en allt högre medelålder. Långtidssjukskrivningarna blir allt fler. Detta märks bland annat genom att många äldre polismän får läkarintyg på att de inte orkar arbeta nattjänstgöring. I Stockholm har långtidssjukskrivningarna ökat med 50 procent. Andelen sjukskrivna på grund av psykiska besvär ökade mest bland läkarna, därefter följer polisen. Bland polisen har antalet sjukskrivna med psykiska besvär ökat från 20 procent 1998 till 28 procent 1999. Kristdemokraterna menar att arbetsmiljön måste förbättras avsevärt för polisen.
5.1.2 Närpolisreformen
Närpolisreformen infördes 1994 efter ett riksdagsbeslut. Närpolisreformen hade goda intentioner och väldigt många gick in i den nya organisationen med glädje och förväntan. Idag har många tappat den gnistan.
Antalet närpolisområden i landet har minskat med en fjärdedel mellan åren 1966-1999. Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har antalet närpolisområden skurits ned från 480 till 360 under de senaste åren. Idag går det 1 närpolis på 1 400 invånare. Detta innebär att det är cirka 1 400 invånare per närpolis. Kristdemokraterna anser att ett rimligt mål borde vara att det ska finnas en närpolis per 1 000 innevånare.
Enligt Rikspolisstyrelsen har det varit nödvändigt att minska närpolisens verksamhet för att klara av det som brukar betecknas som "måsteverksam- het", nämligen i huvudsak ingripandeverksamheten. I budgetpropositionen 2001 skriver regeringen att "mycket tyder på att polisen i närpolisområdena, där det problemorienterade arbetet först introducerades, kommit att arbeta alltmer händelsestyrt. Det innebär att utvecklingen går i fel riktning. Det är inte heller tillfredsställande att ingripandeverksamheten i betydande utsträckning förblivit opåverkad av de åtgärder som vidtagits för att problemorientera verksamheten". Kristdemokraterna har påpekat att resursbristen lett till att införandet av det problemorienterade arbetssättet inte fått tillräckligt genomslag. Det vill vi ändra på.
Alla beslutsfattare som studerat närpolisverksamhet i andra länder måste inse att i inledningsfasen kostar närpolisverksamheterna mycket pengar, vinsterna kommer senare. Detta har helt och hållit förbisetts. Vi kristdemokrater anser att statusen på närpolisarbetet måste höjas. Ambitionen måste vara att få en fungerande polisverksamhet som har tillräckliga resurser till sitt förfogande så att den kan arbeta med det som är polisens huvuduppgifter: att förebygga brott, upprätthålla ordning samt utreda och beivra brott i närområdet.
Regeringen skriver i propositionen: "Närpolisreformen ska fullföljas och vidareutvecklas." Det ställer vi oss bakom. Regeringen skrev i budgetpropositionen hösten 1999 att "arbetet med att anpassa polisens arbetstider till verksamhetens behov är viktig för det problemorienterade arbetet. Ett instrument för en sådan anpassning är sk. Periodplanering". Samtidigt konstaterade man att det enbart var 15 procent av närpoliserna som periodplanerade arbetstiden. En pressad arbetssituation leder till att polisen inte hinner periodplanera. I årets budgetproposition står det att periodplaneringen under år 1999 ökat till 19 procent och att RPS menar att "periodplanering, rätt använd erbjuder en för alla parter förmånlig flexibilitet och är ett nödvändigt inslag i det problemorienterade arbetet". Vi instämmer men hävdar att detta är omöjligt utan bättre styrning av den genomsnittsliga veckoarbetsstiden, förbättrade instrument för verksamhetsbedömningar samt ytterligare ekonomiska resurser. Vi menar att med utökade resurser och mer personal kommer arbetsförhållandena för polis och civilanställda att förbättras men också effektiviseras.
Inom närpolisen ska olika verksamheter och resurser integreras. Brottsförebyggande strategier som ska ligga till grund för det förebyggande arbetet är nödvändiga. Det är av strategisk betydelse att utvecklingsarbetet fortsätter och intensifieras så att närpolisreformen inte stannar av.
5.1.3 Polisens ansvarsområde och arbetstider
Kristdemokraterna har tidigare ställt krav på att polisens ansvarsområde och arbetstider bör belysas i ett samhällsekonomiskt perspektiv, dvs vad polisen ska arbeta med och på vilka tider detta ska ske. Vi krävde hösten 1998 och 1999 en total översyn av vilken verksamhet polisen enligt lag ska vara skyldig att utföra. Detta har vi fått gehör för. Riksdagen beslutade i betänkande 1999/2000:JuU6 att riksdagen skulle ge regeringen tillkänna att en utredning ska tillsättas med uppdrag att se över frågan om vilken verksamhet polisen enligt lag bör arbeta med. Kristdemokraterna följer med stort intresse det fortsatta arbetet på detta område.
5.1.4 Stöd och hjälp till brottsoffer
Sedan juli 1994 har polisen utökad skyldighet att hålla målsägande informerade om vad som händer i deras ärende. Detta sker fortfarande mycket sporadiskt. Mycket tyder på att brottsoffrens situation inte är en prioriterad fråga ute på polisstationerna. Det är glädjande att Rikspolisstyrelsen tidigare har uttalat en ambitionen att höja statusen för brottsoffren. Här behövs mer kunskap och utbildning kring brottsoffrens situation.
Människor som drabbats av brott har rätt att erhålla all den kvalitativa och kvantitativa hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv. Sättet att möta och stödja människor som utsatts för brott måste utvecklas. Utbildning och fortbildning ska genomföras för de grupper som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer. Bekämpningen av våldsbrott som begås i hemmet mot framför allt kvinnor och barn måste fortsätta. Förbättrade rutiner vid ärenden om besöksförbud måste utarbetas. Utsatta och hotade kvinnor måste få hjälpmedel och all nödvändig utrustning för att kunna skydda sig mot förövaren.
5.1.5 Nationella insatsstyrkan
Debatten om Nationella insatstyrkan och resurser till densamma har pågått i många år. I budgetpropositionen för år 2000 ägnade regeringen ett helt kapitel åt Nationella insatsstyrkan där regeringen fastslog att det även fortsättningsvis ska finnas en polisiär styrka med uppgift att bekämpa terroraktioner och att styrkans verksamhetsområde bör utvidgas. I årets budgetproposition väljer regeringen att inte ens nämna Nationella insatsstyrkan, trots färska rapporter från RPS internutredning att verksamheten fortfarande inte har tillräckligt med resurser för att bedriva ett effektivt arbete med träning, förberedelse och att fungera som förstärkningsenhet.
Kristdemokraterna vill betona vikten av Nationella insatsstyrkan och att dess hemvist klargörs. Vi anser att styrkan ska läggas under Rikspolisstyrelsen och att ytterligare resurser ska tillföras styrkan.
5.1.6 Dagens situation
Regeringen skriver i budgetproposition att utvecklingen av den anmälda våldsbrottsligheten är oroande. Samtidigt skriver man: "Det är möjligt att den statistiska ökningen inte motsvaras av någon faktisk ökning av våldsbrottsligheten." Detta är ett motsägelsefullt resonemang. Vi menar att bristfälliga polisutredningar och ett ökat antal avskrivningar lett till att allt fler avstår från att över huvud taget anmäla brott. Man anser att det inte är någon idé. Idag finns en stark kritik mot långa handläggningstider, låg uppklaringsprocent, oklar ansvarsfördelning mellan polis och åklagare. Åtgärder måste vidtas för att förbättra utredningsarbetet inom polisen.
Regeringen anslog 21 miljoner kronor i budgetpropositionen 2000 som skulle täcka kostnaderna för den nya polishögskolan samt användas vid bekämpning av miljöbrott. Kristdemokraterna påpekade att pengarna knappast skulle räcka till både start av ny polishögskola och en ny miljöorganisation. Vi uttryckte oro för att den nya miljöorganisationen skulle hamna i en polisiär svacka då det gäller bekämpandet av miljöbrott. Detta blev också fallet.
Anmälningarna om brott mot miljöbalken har fördubblats. Samtidigt finns det inte ens hälften så många miljöpoliser som skulle behövas. Risken finns att miljöbrotten inte beivras. Brotten hinner bli så gamla att de preskriberas innan polisen hinner ta itu med dem.
Regeringen menar att det är en svår och omfattande uppgift för åklagar- och polisorganisationen att utveckla och effektivisera miljöbrottsbekämpningen. I budgetpropositionen står: "Därför är det tillfredsställande att myndigheterna har nått en god bit på väg när det gäller att säkra kompetens, kapacitet och kontinuitet i kampen mot miljöbrott." Vi menar att verksamheten hade kommit mycket längre om polisen haft resurser och personal att möta organisationen från åklagarsidan. Riksåklagaren framhåller i sin rapport för den nya miljöbrottsorganisationen att det är av vikt att polisen organiserar och prioriterar sin verksamhet så att man effektivt ska kunna utreda brott mot miljön. Detta har varit omöjligt med den personalsituation som funnits inom polisen. Det vill vi åtgärda genom ytterligare resurser till polisen.
I budgetpropositionen skriver regeringen också att "trots stora ansträngningar de senaste åren för att anpassa polisens verksamhet till de ekonomiska förutsättningarna, är polisens ekonomiska situation alltjämt bekymmersam". Nu avsätts cirka 3 miljarder kronor för åren 2001-2003 och det tillsammans med en större satsning på det problemorienterade arbetssättet och en periodplanering ska enligt regeringen påverka polisens arbetssituation. Kristdemokraterna välkomnar satsningen på polisen men menar att antalet poliser måste öka och arbetsmiljön avsevärt förbättras för att vända den negativa trenden. Kristdemokraterna anslår 290 miljoner kronor utöver regeringen till polisväsendet för år 2001.
5.2 Den internationella och den organiserade brottsligheten
Den internationella brottsligheten är modernt utrustad, förfogar över mycket stora resurser och opererar gränslöst. Trots detta är våra myndigheter hänvisade att bedriva sitt arbete nationellt. Vi menar att kampen mot den organiserade brottsligheten både inom och utom landets gränser måste beivras kraftfullt. Därför behövs samarbete och gemensamma insatser över myndighetsgränser såväl som nationsgränser. Kristdemokraterna vill verka för att tullen får möjlighet att anskaffa den moderna utrustning som behövs för att bedriva en effektiv gränskontroll.
5.2.1 Förbjud deltagande i rasistiska och kriminella organisationer
En successiv, långsam ökning av våldsbrotten bekräftar att samhället under avsevärd tid misslyckats med normöverföringen till den nya generationen. De rasistiska yttringarna och andra grova organiserade brott som drabbat samhället under de senaste åren måste bemötas med en effektiv lagstiftning. Därför anser vi det angeläget att deltagande i och stöd till rasistiska och kriminella organisationer ska förbjudas. Det är en nödvändig åtgärd för att komma tillrätta med den grova kriminaliteten och bevara ett fritt demokratiskt samhälle.
5.3 Narkotikabrott
Missbruket av narkotika ökar framför allt bland ungdomar. I en undersökning som Stockholms stad gjort tillfrågades 10 000 elever i årskurs nio om sina rök- och drogvanor. Det visade sig att var fjärde 17- åring har prövat narkotika. I årskurs nio är det 14 procent av pojkarna och 11 procent av flickorna som säger att de använt narkotika någon gång. I årskurs 2 i gymnasiet är det 22 procent av flickorna och en tredjedel av pojkarna som säger att de prövat narkotika.
År 1999 anmäldes drygt 22 000 narkotikabrott. Av dessa utgjorde 11 000 ringa narkotikabrott. Cirka 5 procent av dessa var begångna av ungdomar under 18 år. Antalet beslag av narkotika har ökat kraftigt. Från 13 531 år 1998 till 14 235 under år 1999. Andelen ungdomar under 18 år som misstänks för narkotikabrott har också ökat.
Vi anser att bekämpningen av narkotika måste fortsätta på bred front. Förebyggande insatser i skolan har stor betydelse. Det lokala Brottsförebyggande rådet i samarbete med skola, polis, socialtjänst och domstolarna spelar en viktig roll i det arbetet. Kroppsbesiktning, dvs urin- eller blodprovtagning för att kunna genomföra en droganalys, får idag inte användas som tvångsmedel på en person under 15 år. Ett narkotikamissbruk som inte stoppas i tid får tragiska konsekvenser både för den som missbrukar och för omgivningen. Den personliga integriteten ska värnas men inte på bekostnad av mänskligt lidande. Att avslöja ett begynnande narkotikamissbruk kan vara den åtgärd som innebär den största vändpunkten i en ung människas liv. Vi menar också att det måste bli möjligt att genomföra provtagning på ungdomar under 15 år vid allvarlig misstanke om narkotikamissbruk.
6 Åklagarväsendet
Antalet redovisade ärenden till åklagaren har minskat kraftigt de senaste åren. Idag överlämnas 14 % av polisens ärenden till åklagaren jämfört med 26 % i mitten av 90-talet, allt enligt den sk Samred-rapporten som Justitiedepartementet presenterade i oktober förra året. Den låga lagföringsprocenten samt de allt längre handläggningstiderna inom polisen är oacceptabla. Till detta kommer ett ökat missnöje bland åklagare vad gäller kvaliteten på polisutredningarna. Kompletteringar måste ofta göras och de krav som bör ställas på en utredning åsidosätts. Den bristande kapaciteten inom polisen påverkar därmed åklagarnas arbetssituation. Tid som borde ägnas åt att t.ex driva brottmålsprocessen läggs på polisiärt utredningsarbete. Kristdemokraterna har tidigare pekat på att personalsituationen inom polisen måste förbättras. Fler civilanställda ger polisen ett förbättrat utrymme för utredningsarbete både vad gäller kvalitet och kvantitet. Åklagarväsendet måste också bygga upp en beredskap för att kunna ta emot ett ökat antal redovisade ärenden från polisen. En helhetssyn på lagföringsarbetet är nödvändig.
Personalsituationen inom åklagarväsendet är bekymmersam. Det är viktigt att satsa på nyrekrytering så att framtida behov inom åklagarkåren täcks. Återkommande kompetensutveckling samt utbildning för åklagare och annan personal inom åklagarorganisationen är också viktig för att skapa en effektivare organisation. Enligt Riksåklagaren skulle åklagarväsendet, med endast marginella resurstillskott, på egen hand kunna skapa goda förutsättningar för att utveckla kompetens och göra nödvändiga investeringar inför framtiden. Dessa resurstillskott är dock en förutsättning för att åklagarväsendet ska kunna klara verksamhetsmålen.
Kristdemokraterna kräver att det införs särskilda ungdomsrotlar som arbetar förebyggande samt skyndsamt utreder brott där ungdomar är inblandade. Barn- och ungdomar som utsatts för brott ska mötas av särskilt utbildad personal. Fortbildning bör erbjudas personalen inom detta område.
Regeringen anslår för år 2001 15 miljoner kronor extra till åklagarorganisationen. Kristdemokraterna vill för år 2001 avsätta ytterligare 67 miljoner kronor till åklagarväsendet för att beredskap ska finnas för ett ökat antal ärenden till följd av att fler poliser kommer i tjänst.
6.1 Ekonomisk brottslighet
I en rapport från Ekobrottsmyndigheten konstateras att den ekonomiska brottsligheten sannolikt omsätter mer än 150 miljarder kronor. Det finns av naturliga skäl ett stort mörkertal och EBM samt andra myndigheter, som t.ex skattemyndigheten, saknar personal och teknisk utrustning att bekämpa dessa brott. Kristdemokraterna har under många år yrkat på att en särskild ekobrottsmyndighet ska inrättas för att hantera den avancerade ekobrottsligheten. Den 1 januari 1998 inrättades en myndighet inom åklagarväsendet med särskilda uppgifter att samordna och utveckla bekämpningen av ekonomisk brottslighet. Vi anser att all allvarlig ekonomisk brottslighet, innefattande också grova miljöbrott, kräver operativa insatser av sådan kvalificerad art att en enhetlig myndighetsstruktur och ledning är nödvändig. Organisationen bör vara flexibel och utgå från de behov som föreligger.
Regeringen har vid tidigare tillfällen uttalat att kampen mot ekonomisk brottslighet måste intensifieras och alla krafter användas för att komma år denna typ av brottslighet. Samtidigt har Ekobrottsmyndigheten idag svårt att uppfylla de krav som ställs av riksdag och regering. EBM får inte föra spaningsregister eftersom myndigheten formellt anses vara en åklagarmyndighet, inte en polismyndighet. Enligt polisdatalagen får inte EBM skapa sitt eget spanings- och underrättelseregister. För att få tillgång till polisens register måste EBM lämna in en formell begäran vilket gör utredningsarbetet mycket tungrott.
Den ekonomiska brottsligheten snedvrider konkurrensen och hotar på sikt det demokratiska samhället. En fungerande ekobrottsmyndighet är verkningslös utan fungerande redskap. Kristdemokraterna anser därför att det är nödvändigt att Ekobrottsmyndigheten får möjlighet att skapa sitt eget spaningsregister. På så sätt skapas förutsättningar för myndigheten att effektivt utreda brott.
6.1.1 Allvarlig miljöbrottslighet
Kristdemokraterna har tidigare motionerat om vikten av att allvarliga miljöbrott ses som en del av den ekonomiska brottsligheten och därför ska handhas av Ekobrottsmyndigheten. Vi har också krävt att Ekobrottsmyndigheten ska utreda så kallade citesbrott. Citesbrott, det vill säga brott som rör handel med växter och djur, är idag mycket svåra att upptäcka. En snårig och ofullständig svensk lagstiftning samt bristande utredningsresurser försvårar lagföringen ytterligare.
Ekobrottsmyndigheten utreder enbart miljöbrott när det finns ett samband mellan ekonomisk brottslighet och miljöbrottslighet. Vi menar att bekämpandet av citesbrott och allvarliga miljöbrott kräver en utpräglad kompetens och en avancerad organisationsstruktur. Internationellt samarbete på hög nivå är ofta en förutsättning för att kunna utreda och bekämpa dessa brott. Det vore därför naturligt för den nya ekobrottsmyndigheten att också handlägga ärenden som rör citesbrott och allvarliga miljöbrott.
7 Domstolsväsendet
I vårt demokratiska samhälle är domstolarnas rättskipande verksamhet mycket viktig. Domstolarnas uppgift är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt och avkunna dom inom rimlig tid. Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar.
Regeringen har påbörjat ett reformarbete där man talar om att skapa en flexibel och mindre sårbar organisation. Arbetsuppgifterna ska renodlas så att enbart den dömande makten blir kvar. Därmed försvinner flera mindre tingsrätter helt eller kvarstår endast som kansliorter. Denna regeringens reformering av domstolsväsendet har äventyrat tingsrätternas fortbestånd. Om regeringen fortskrider med sin politik är risken stor att rättssäkerheten hotas.
Medborgarperspektivet med tyngdpunkt på tillgänglighet samt lokal förankring värderas relativt lågt i regeringens domstolsreform. Vår uppfattning är att regeringens nya modell inte innebär någon förbättring av den nuvarande organisationen eller leder till de besparingar som man förmodar. Vi anser att ett av de starkaste skälen till att inte lägga ner de mindre tingsrätterna är just att man vid nedläggningen förlorar den lokala förankringen. Ett levande tingshus påminner invånarna om rättssamhällets närvaro och förstärker den sociala kontrollen. Befolkningen ges deltagande och insyn i rättskipningen genom nämndemannauppdraget. Detta är grundstenarna i rättssamhället.
Kristdemokraterna anser att antalet tingsrätter i princip ska behållas. En nedlagd domstol innebär att advokater, åklagare och poliser försvinner från orten. För att erhålla erforderligt underlag för tillräckligt antal aktörer bör man kunna ändra domkretsarna och överföra vissa förvaltningmål till tingsrätterna. På sikt bör de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna slås ihop.
Det är inte riktigt att man genom att lägga ner vissa domstolar uppnår en bättre kvalitet. Det är en villfarelse att den marginella ökning som sker av antalet domare medför att man kan uppnå någon högre grad av specialisering i den allmänna tingsrätten.
Där specialiseringskravet gör sig särskilt gällande inom affärsjuridik och ekobrottmål samt större konkursmål bör särskilda handelsrätter inrättas. Samtidigt kan man notera att de allmänna domstolarna fungerar mycket väl när det gäller att döma i allmänna mål.
Idag regleras antalet tingsrätter och platsen för var en tingsrätt ska vara förlagd i förordning. På detta sätt har regeringen kunnat avgöra en fråga som borde behandlats i riksdagen. Kristdemokraterna anser därför att dessa frågor ska regleras i lag.
För att ge förutsättningar för ökad kvalitet och förbättrad ärendebalans inom domstolsväsendet vill kristdemokraterna tillföra domstolsväsendet år 2001 350 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
7.1.1 Inskrivningsmyndigheter och bouppteckningsverksamhet
Kristdemokraterna har samma uppfattning som tidigare vad gäller regeringens inriktning på att koncentrera inskrivningsverksamheten till sju inskrivningsmyndigheter. Vi vill inte att arbetet ska koncentreras på detta sätt utan även fortsättningsvis knytas till tingsrätterna eftersom vi ser den här verksamheten som god service till medborgarna. Inte heller vill vi att bouppteckningsverksamheten ska överföras till skattemyndigheten.
Vi anser att dessa verksamheter fungerar väl idag och utgör ett värdefullt underlag för tingsrätternas lokala arbete. Uppgifterna sköts på ett kvalificerat och kompetent sätt med inslag av närhet och tillgänglighet till gagn för den rättssökande allmänheten. Därutöver skapar förfarandet en stor tilltro till domstolarnas verksamhet.
7.1.2 Huvudfrågor för ett framtida domstolsväsende
Rent allmänt gäller att domstolarnas dömande verksamhet inte sker tillräckligt snabbt. Genomströmningen av mål och ärenden måste öka märkbart. Kvaliteten på avgörandena kan även i vissa fall ifrågasättas. Det är viktigt att framhålla att ett utvecklat samhälle alltid måste ha ekonomi för att upprätthålla ett väl fungerande domstolsväsende. Att skipa rätt kräver tid för överväganden, vilket kommer till uttryck i den gamla domarregeln "Domaren skall icke vara för hastig till att döma, förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig dom är sällan god och rätt." Enkla och kontrollerbara ekonomiska kriterier går ej att applicera på domstolsväsendet. Övergripande krav kan endast vara att domstolarna självständigt skall skipa rätt av hög kvalitet inom rimlig tid. Verksamheten har alltså anspråk på de ekonomiska resurser som erfordras för dessa mål.
För att öka domstolarnas ändamålsenliga uppgift i samhället krävs att de allmänna domstolarna slås ihop med förvaltningsdomstolarna; härigenom uppnås ett kvalitetsmässigt enhetligt rättsliv med lokal förankring.
Det är viktigt att inse att det väsentliga inslaget i den dömande verksamheten är förhandlingarna inför domstol och överläggningen till dom. IT-stödet är värdefullt men innefattar inte någon större kostnadsbesparing. Det är emellertid viktigt med inslag av administrativ personal som frigör domarna för juridiska uppdrag.
Det ökade antalet inställda huvudförhandlingar utgör fortfarande ett stort problem. Dessa kan förhindras genom att delgivningsförfarandet privatiseras med hjälp av enskilda auktoriserade stämningsmän och att effektiva åtgärder vidtages mot dem som obstruerar det rättsliga förfarandet genom att inte inställa sig till rättegångsförhandling. Givetvis kan dessa förhållanden inte åtgärdas genom att ge avkall på fundamentala processuella principer som muntlighet, koncentration och omedelbarhet.
Det är väsentligt att Domstolsverkets verksamhet enbart syftar till att biträda domstolarna med ren serviceverksamhet. Domstolarnas självständighet får inte äventyras genom verkets agerande.
7.1.3 Anpassade lokaler
Alltför många tingsrätter saknar anpassade lokaler för målsäganden och vittnen. Vi har tidigare krävt att lokalerna i domstolarna bör vara så utformade att de brottsdrabbade, under ett förhandlingsuppehåll, erbjuds möjlighet att vistas i rum som är avskilda från den misstänkte och dennes släktingar och vänner. Detta bör även omfatta de vittnen som har kallats för att styrka målsägandens berättelse. Tingshusvärdar bör finnas för att underlätta ett sådant förfarande.
Brottsofferjourerna gör en fantastisk insats vad gäller vittnesstöd. Målsättningen är att det på varje tingsrätt ska finnas en frivillig stödperson. Uppgiften för denna person är att ge vittnen och brottsoffer ett humant mottagande i domstolen, vara ett moraliskt stöd före och efter rättegången samt kunna svara på frågor och hänvisa vidare.
Vi anser också att förhandlingarna bör anpassas och föras under sådana former som inte anses kränkande för brottsoffret. På varje tingsrätt måste anpassade lokaler finnas för målsäganden och vittnen. Så är inte fallet idag. Dessa krav måste bli tillgodosedda.
7.1.4 Nämndemännen
Kompetensen inom domstolarna ska tillgodose de krav som kan ställas för att säkerställa en rättvis dom. Lagfarna domare samt nämndemän ska därför få möjlighet till fortbildning för att få kunskaper om nya lagar och förhållanden i samhället. Antalet nämndemän ska inte reduceras. Nämndemännens arvoden måste ses över ytterligare. Nämndemännen ska representera hela befolkningen. Det bör vara en självklarhet att kvinnliga nämndemän finns med i rätten när mål som rör våldtäkter, sexuella övergrepp och vårdnadstvister ska avgöras.
En grupp i samhället som helt har förbisetts är hemarbetande föräldrar, oftast mammor. En hemarbetande förälder som får ett nämndemannauppdrag kan inte få någon ersättning för förlorad arbetsinkomst eftersom hon inte har någon inkomst av tjänst. För att kunna utföra sitt nämndemannauppdrag måste barnomsorg ordnas. Hur ska det låga arvodet, minus skatt, kunna täcka kostnaderna för barnomsorgen? Vi menar att det är angeläget att nämndemännen representerar hela befolkningen. Kristdemokraterna vill att regeringen ser över ersättningen till nämndemannakåren ytterligare. Vi vill även att ersättningen ses över så att en generell ersättning för barnomsorgskostnader till hemarbetande föräldrar kan införas.
8 Kriminalvården
8.1 Kriminalvård och kristdemokratisk ideologi
Svensk kriminalvård måste reformeras. Den nya inriktningen borde fokusera på långsiktighet där rehabilitering och meningsfulla insatser utgår från den enskilda människans förutsättningar. En förutsättning för att kriminalvården ska inge fortsatt förtroende hos allmänheten är att en balans mellan samhällsskydd och respekt för den intagnes personliga värdighet uppnås. Den kristdemokratiska ideologin sätter människan i centrum. Detta synsätt påverkar i hög grad hur vi vill att ett rättssamhälle ska vara uppbyggt. De värderingar som finns i ett samhälle avspeglas i det samhällets rättssystem.
Vad gäller kriminalpolitiken är det viktigt att se till helheten. En ökad kriminalitet kan inte enbart stoppas med fler poliser och utbyggda anstalter. Vi föreslår därför en rad kortsiktiga lösningar men även förslag som på längre sikt ska förbättra innehållet i kriminalvården, förebygga uppror och våldshandlingar på anstalterna, förhindra en fortsatt brottslig karriär och därigenom i förlängningen öka rättssäkerheten i samhället.
8.2 Kriminalvårdens reformbehov
Kriminalvårdens årliga kostnad uppgår till cirka 4,1 miljarder kronor. Av den summan går omkring 80 procent till att driva anstalter och häkten. I genomsnitt kostar en plats på anstalt cirka 2 000 kronor per dygn. I Kriminalvårdens officiella statistik, KOS 1999, kan vi läsa att antalet långtids- och livstidsdömda ökar. Med hänvisning till den höga siffran återfallsförbrytare, kan man konstatera att svensk kriminalvård är en mindre effektiv verksamhet som bör genomgå förändringar. I kapitel 4 i KOS 1999 kan man läsa om kriminalvårdens målsättningar: "Kriminalvård i anstalt ska utformas så att den dels främjar den intagnes anpassning i samhället, dels motverkar skadliga följder av frihetsberövandet. Verksamheten i anstalt ska från början inriktas på att förbereda den intagne för frigivningen." Dessa målsättningar är tyvärr goda intentioner som stannar på papperet. Verkligheten ute på våra anstalter, med bristande resurser för motivations- och återanpassningsprogram, är en helt annan. Det är därför angeläget att belysa och söka förändra den rådande situationen, inte minst med tanke på alla de människor som berörs - brottsoffer, interner och deras familjer. Svensk kriminalvård måste reformeras.
8.3 Bristande resurser
Kriminalvården har den senaste tiden inte varit ett prioriterat och uppmärksammat område. Tvärtom har det under åren genomförts besparingar som motsvarar drygt 400 miljoner kronor. I samband med att vårpropositionen år 2000 presenterades aviserade kriminalvården ett budgetunderskott på 240 miljoner kronor, något regeringen blundade för. Anslagskrediten skulle inte räcka och ytterligare nedskärningar var därför nödvändiga att genomföra. Samfällda rapporter från anställda och intagna på olika anstalter i Sverige pekar på en bekymmersam situation. Påverkansprogrammen har försämrats, ansökningar att få starta motivationsavdelningar har avslagits och personalresurser har skurits ner. Dessa försämringar leder inte till ett bättre rehabiliteringsresultat på våra anstalter. Det är en kortsiktig politik som enbart får till följd att antalet återfallsförbrytare ökar. Regeringen har gång på gång i sina budgetpropositioner lovat att "de ytterligare rationaliseringar som behöver göras ska genomföras utan att verksamheten drabbas". Detta säger oss att regeringen har bristande insikt i hur verkligheten ser ut ute på anstalterna idag.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att kriminalvårdens arbete ska, under hela verkställigheten, vara inriktat på att stödja och hjälpa den dömde att främja anpassningen i samhället. Detta ställer kristdemokraterna sig helt bakom, men tyvärr saknas resurser ute på anstalterna att leva upp till dessa visioner. Därför anser vi att kriminalvården måste tillföras mer pengar. Kristdemokraterna vill, för år 2001, satsa ytterligare 250 miljoner kronor jämfört med regeringen på kriminalvården.
8.4 Kriminalvården och den intagne
Samhället måste döma till fängelsestraff som en reaktion mot grov brottslighet. Emellertid får man inte glömma bort att varje dömd brottsling är en individ, inte sällan med en problemfylld bakgrund. Idag döms grova brottslingar alltför ofta endast till långa fängelsestraff utan nödvändig vård. Detta kan hos den dömde skapa stor avoghet mot det samhälle som man så småningom ska integreras i.
Vad händer med en människa som placeras på kriminalvårdsanstalt? Är fängelserna "plantskolor" för brott där unga lärs upp av de äldre? Kan säkerheten på våra anstalter garanteras efter de dödsfall och upplopp som förekommit? Kan intagna med psykiska störningar garanteras en adekvat behandling? Andelen utländska medborgare på anstalterna, ofta med en utvisningsdom, var den 1 oktober 1999 25 procent av de intagna. Kan dessa medborgare garanteras säkerhet mot rasistiskt våld?
Anstalterna ska vara så utformade att de dels tillgodoser de aktuella säkerhetskraven, dels erbjuder den intagne en miljö där rehabiliteringen utgår från grundläggande mänskliga rättigheter. Målsättningen ska vara meningsfulla insatser för att möjliggöra ett liv utan brott.
Mycket talar för att alternativen till dagens fängelsestraff bör utvecklas ytterligare. Vilka åtgärder som är effektiva för att förhindra fortsatt brottslighet är ständigt föremål för diskussion och man kan konstatera att enkla lösningar saknas. Likafullt visar det stora flertalet studier entydigt att långa fängelsestraff utan vård snarare ger en motsatt effekt i förhållande till syftet, som är att ge den kriminelle självrespekt, en rättsuppfattning, motivation till ett laglydigt liv och därmed på lång sikt skydda samhället mot fortsatt brottslighet.
Om vi ska lyckas med att förändra kriminalvårdens inriktning så behövs ett outtröttligt, långsiktigt arbete där en rad samverkande åtgärder vidtas i ett system som är bra för såväl de intagna som för personalen. Detta måste ske på lång sikt. Nya effektiviseringar och indragningar får inte ideligen slå omkull påbörjade insatser som annars kunnat leda till positiv utveckling.
8.4.1 Handlingsplan
Vi har tidigare motionerat om att de individuella handlingsplaner som varje enskild individ ska teckna vid ankomsten till anstalten ska få en högre status. Regeringen har hänvisat till att sådan finns och alltid upprättas. Vid besök ute på anstalterna visar det sig dock att det är ytterst få som får en individuell handlingsplan. Om en sådan upptecknas är det endast vid få tillfällen som planen följs upp.
Handlingsplanen bör utarbetas i samarbete mellan internen och utbildad och kvalificerad personal. Där ska konkreta, realistiska deletapper och mål nedtecknas för att på så sätt successivt nås av individen. Vi tror att detta kan ge resultat i form av ökad självkänsla och bättre anpassningsförmåga till samhället utanför.
Att vistas på anstalt innebär ett rutinmässigt liv med små möjligheter att ta personligt ansvar samt begränsade kontakter med omvärlden. Ett konkret problem som många interner själva identifierat och ser som en brist är den passivitet som lätt infinner sig då det omhändertagande som den intagne möter omfattar allt från väckning till matlagning och tvätt. Vi menar att de intagna behöver ta ett ökat personligt ansvar för livet innanför murarna om en förberedelse för livet utanför murarna ska kunna ske. Speciellt för de långtidsdömda fångarna kan annars en acklimatiseringen till ett självständigt liv vara mycket svår efter många år på anstalt.
8.4.2 Påverkansprogram
En fortsatt utveckling av innehållet i programverksamheten vid häkten, anstalter och inom frivården är ytterst viktig. Hög kvalitet på brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet samt rehabiliterande insatser i kombination med drogfria anstalter ska prioriteras. Regeringen skriver i budgetpropositionen att under verkställigheten ska de intagna få behandling för psykiska störningar, drogmissbruk och andra problem. Detta ligger helt i linje med de yrkanden som Kristdemokraterna fört fram i de senaste budgetmotionerna på utgiftsområdet. Vi konstaterar dock att dessa förslag kräver utökade finansiella resurser. Regeringens anslag till kriminalvården visar att det inte finns någon djupare viljeinriktning att i verkligheten genomföra de uttalade ambitionerna.
Nedskärningar inom programverksamhet och motivationsavdelningar har satt sina spår. Dessa är idag de mest utsatta områdena inom kriminalvården. Flera undersökningar, bland annat från interner själva på Österåker (Se PM "Möjligheternas Österåker"), visar på att personalnedskärningar påverkar verksamheten negativt. För lite resurser till verksamheten och för få anställda leder till att man inte har tid att ägna åt de intagna. Därmed förloras också möjligheten att upprätthålla kontroll. På Tidaholm har flera av de dömda bett om att de ska få starta en ny motivationsavdelning, men nekats detta på grund av resursbrist. Från andra anstalter kommer rapporter om att man på grund av nedskärningarna blivit tvungen att sänka ambitionen vad gäller motivationsavdelningar, meningsfulla fritidsaktiviteter samt grundskole- och gymnasieutbildning.
Det är viktigt att man satsar mer tid och resurser så att internerna under och efter sin fängelsetid erbjuds, och i vissa fall åläggs, meningsfull och för dem relevant sysselsättning. Ett bra exempel på åtgärder är de så kallade påverkansprogrammen. Dessa påverkansprogram fokuserar på attityder, beteenden och omständigheter som upprätthåller ett brottsligt beteende. Internen får lära sig problemlösning, att skapa sociala relationer och utveckla de sidor och färdigheter som det finns förutsättningar för.
Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att den brotts- och missbruksrelaterade programverksamheten är resurskrävande och att det behövs kompetensutveckling och handledning för personal som leder dessa program samt att externa resurspersoner behöver anlitas för mer kvalificerade program på behandlingsnivå. Kristdemokraterna vill satsa mer resurser för att frigöra och stödja personal som kan arbeta med påverkansprogrammen. Vi vill också göra det möjligt för anstalterna att vid behov ta in experter där så behövs.
8.4.3 Drogfria anstalter
Narkotika på våra anstalter är fortfarande ett problem. Den hittills högsta rapporterade siffran under en tioårsperiod redovisades för 1998 där 5 000 av 9 500 interner missbrukade narkotika. Det vill säga över 50 procent av de som sitter på anstalt missbrukar narkotika, och antalet missbrukare bara ökar.
Vi anser att alla anstalter ska vara drogfria och att personalen måste ges resurser och möjligheter att kontrollera att drogfriheten efterlevs på ett effektivt sätt. Narkotikamissbruk kan vara en av orsakerna till att klimatet blivit allt mer hotfullt på anstalterna.
8.4.4 Meningsfull sysselsättning för interner
Regeringen skriver att en viktig uppgift för kriminalvården är att se till att de intagna erbjuds arbete och andra former av sysselsättning, såsom utbildning, undervisning, arbetsträning och social färdighetsträning. Det är en bra målsättning som vi delar. Men när resursbristen omöjliggör detta förfaringssätt måste åtgärder vidtas. Om de intagnas kompetens förbättras ökar också förutsättningarna för ett laglydigt liv i frihet.
8.4.5 Familjeförhållanden
Anhöriga påverkas i hög grad av fängelsestraffet eftersom de naturliga kontakterna med den intagne blir mycket begränsade. Till viss del har förhållandet förbättrats genom att kriminalvården numera kan ordna lämpliga besökslokaler, så kallade "övernattningslägenheter". Det är främst under förberedelserna inför frigivning som en djupare kontakt med familj och anhöriga kan återskapas. Där barn finns med i bilden kan dock ett sådant upplägg skapa både förvirring och anpassningssvårigheter eftersom barnen under lång tid inte har haft en naturlig relation till mamma eller pappa.
Kontakterna med det privata nätverket, familj och arbetsgivare, har mycket stor betydelse under fängelsevistelsen. Vi menar att stora förändringar och förbättringar måste ske på detta område. Regeringen skriver i budgetpropositionen att möjligheterna att skapa personliga nätverk ska tas tillvara och den uppfattningen delar vi. Vi tror att en utökad möjlighet för frivilligorganisationer att närvara på anstalterna är positiv för den intagne. Organisationerna utgör en kontakt med samhället utanför murarna - någon som lyssnar och tar sig tid. Dessutom ges omvärlden en förbättrad möjlighet till inblick i anstaltens verksamhet. Vid frigivningen har frivilligorganisationerna också en viktig uppgift när det gäller att ge hjälp och stöd till ett fungerande liv.
8.4.6 Barn och förälder på anstalt
I regeringsförklaringen citerade Göran Persson Olof Palme: "Den enda praktiska anknytningen till framtiden som vi egentligen har är barnen." Det gäller i hög grad de föräldrar som sitter på våra anstalter och som i många fall förlorat kontakten med sina barn. Vi anser att det är viktigt att förbättra dessa förhållanden. Mer än hälften av dem som sitter på anstalt är föräldrar. Deras barn har precis som alla andra barn behov av sin mamma och pappa. Mycket måste göras för att förbättra situationen. Bland annat menar vi att anstalterna i högre utsträckning måste anpassas efter barns och föräldrars behov av umgänge. Rent konkret åsyftar vi fler övernattningslägenheter, exempelvis öppna lekrum där föräldrar och barn kan umgås tillsammans, samt grönområden och lekparker i anslutning till de anstalter där barn vistas under längre besök. Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsens rapport, Barn med frihetsberövade föräldrar, presenterade ett flertal förslag till åtgärder för att underlätta kontakterna mellan intagna och barn. Där föreslogs bland annat att särskild personal ska utses för att ansvara för barns besök i anstalt och häkte. Det tycker vi är bra, men det borde även finnas tillgång till barnpsykologisk expertis så att barn och föräldrar kan få hjälp att förbereda en så normal gemensam livssituation som möjligt. Hjälp ska också ges efter frigivandet och ses som en del av påverkansprogrammet.
Kristdemokraterna anslår i sitt budgetalternativ extra resurser för att anpassa kriminalvården så att barn inte ofrivilligt fråntas rätten att upprätthålla en kontinuerlig kontakt och gemenskap med sina föräldrar då dessa vistas på anstalt.
8.5 Sexualbrott
År 1999 dömdes 201 personer för sexualbrott varav 198 var män och tre kvinnor. Detta är några fler jämfört med föregående år. Cirka 84 procent av dessa var placerade på anstalter där det finns programverksamhet för sexualbrottsdömda. Tyvärr är det alltför få av de sexualbrottsdömda som ingår i programverksamheten, som är frivillig. Vi anser att det behövs större resurser för att motivera så många som möjligt att delta i programverksamheten. Denna verksamhet ger en möjlighet att komma till insikt och arbeta på att bli fri från sin sexuella dragning till barn. Vi menar att kriminalvården måste arbeta mycket mer aktivt och målmedvetet med rehabilitering av pedofiler.
Våra kunskaper om pedofili är idag mycket begränsade. Forskarna kan ändå teckna en relativt tydlig skiss över vad som kännetecknar förövarna och de situationer där brotten begås. Gruppen består nästan uteslutande av män med känslomässiga störningar. De har ofta svårt för relationer och kontakter med vuxna och vänder sig därför till barn. Om vi vill förhindra att barn i framtiden utsätts för övergrepp av personer som redan är identifierade och dömda måste fängelsetiden användas effektivt. Straff tycks inte ha någon avskräckande effekt på gärningsmännen; de fortsätter istället att begå nya brott efter sin frigivning eftersom de i de flesta fall saknar sjukdomsinsikt.
Det finns emellertid metoder som fungerar och som bör kunna börja tillämpas och användas som praxis vid fällande dom för pedofiler. Farmakologiska behandlingar, vilka innebär att man med läkemedel sänker förekomsten av manligt könshormon hos patienten, kan ha kortsiktig framgång och bör användas i kombination med psykologisk och social terapi. Regeringen skriver i budgetpropositionen att Kriminalvårdsstyrelsens forskningskommitté har gett ett uppdrag åt sektionen för rättspsykiatri vid Karolinska institutet att genomföra en studie av kriminalvårdens insatser för sexualbrottsdömda. Syftet är att undersöka förutsättningarna för en effektstudie av behandlingsinsatser och utfall för de sexualbrottsdömda. Detta är ett initiativ från Kriminalvårdsstyrelsen som ligger i linje med det förslag om att behandling av pedofiler ska utredas, som Kristdemokraterna framförde i förra årets budgetmotion. Villkoren för att pedofiler ska få friges efter att ha suttit två tredjedelar av sin strafftid borde ses över. Den för sexualbrott dömde pedofilen skulle under den sista tredjedelen av straffet, då han är villkorligt frigiven, ordineras medicinering. Även våldtäktsmän ska motiveras till motivationsbehandling under tiden på anstalt.
8.6 Återfall i brott
Undersökningar med fokus på internernas bakgrund och sociala förhållanden visar inte helt oväntat att de intagna har en omfattande problematisk bakgrund, utöver den rent brottsliga. Många är återfallsförbrytare. Av de tillfrågade internerna avtjänade bara var tredje sitt första straff, de övriga hade tidigare fängelsestraff eller erfarenhet av frivård bakom sig. Bland de nyintagna i fängelse åren 1990-1996 hade cirka 45 procent avtjänat fängelse någon gång tidigare inom en tidsperiod på fem år före aktuell verkställighets början. År 1997 var andelen 55 procent.
Regeringen skriver också i sin propositionen att det är en angelägen uppgift att på olika sätt försöka förändra det faktum att många av dem som avtjänar fängelsestraff återfaller i brott. Kriminalvårdens möjligheter att förebygga brott ska tillvaratas bättre och verksamheten borde inriktas på att den dömde inte återfaller i brott. Denna insikt som regeringen nu fått är glädjande, men det är viktigt att finansiella resurser också tillförs för att klara programverksamheten med aktiv påverkan.
8.6.1 Professionell hjälp
Med tanke på att antalet återfallsförbrytare stiger och kostar samhället lidande och pengar anser vi att innehållet i verkställigheten är en viktig fråga. I propositionen skriver regeringen att de intagna ska få behandling för psykiska störningar, drogmissbruk och andra problem. Det tycker vi är en bra investering för framtiden.
På kort sikt kan det förvisso bli en kostnad att nyanställa sociologer, terapeuter, psykologer och annan kompetent personal vilka krävs för en djupgående systemförändring, men det är vår övertygelse att denna kostnad på längre sikt kan förvandlas till vinst i alla avseenden.
8.7 Frigivningsprocessen och permissioner
Det är viktigt att de dömda, i alla avseenden, förbereds och tränas inför sin kommande frigivning. De påverkansprogram som påbörjats på anstalt bör fortsätta och avslutas först då den enskilde individen, i samråd med sina kontaktpersoner, anses ha funnit sig tillrätta i sin nya miljö. Förberedelserna inför frigivningen och ett normalt liv bör vara en relativt lång process.
I budgetmotionen för år 2000 krävde Kristdemokraterna att ett utslussningsboende skulle skapas för att förbättra förutsättningarna för dem som ska anpassa sig till ett liv i frihet. I betänkandet fick vi till svar att Justitiedepartementet arbetade med frågan och under våren 2000 skulle presentera en departementspromemoria. Det har inte skett ännu. Vi vill därför på nytt yrka på ett speciellt utslussningsboende där man på bästa sätt organiserar utslussning för de långtidsdömda.
8.8 Livstidsstraff
På svenska anstalter finns idag fler livstidsdömda än någon gång tidigare under 1900-talet. Härtill har framför allt bidragit att regeringens nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört att den faktiska strafftiden blivit längre. Det kan enligt vår mening ifrågasättas om livstidsstraffet är tillfredsställande från förutsägbarhetssynpunkt, eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär dessutom att det är regeringen och inte domstolen som bestämmer om straffets längd, vilket är diskutabelt från konstitutionell utgångspunkt. Nådespraxis idag innebär att ett livstidsstraff omvandlas till ett tidsbestämt straff på kring 20 år. Genom ett tidsbestämt straff blir påföljden förutsägbar och politiskt neutral.
Det straffrättsliga systemet är, från allmänpreventiv synpunkt, nödvändigt för upprätthållandet av den enskildes rättssäkerhet och ett demokratiskt samhälle. Det offentliga har en skyldighet att skapa regler och förutsättningar som bygger på respekten för varje individs värde och personliga värdighet. Det är viktigt att en balans uppnås mellan samhällsskydd och rehabilitering. Livstids fängelsestraff bygger dock på inställningen att en människa aldrig kan bli bättre.
De senaste tio åren har antalet livstidsdömda fyrdubblats. 1999 dömdes 14 personer till livstidsstraff. Kristdemokraterna anser att frågan ska utredas om livstidsstraffet bör ersättas av ett tidsbestämt straff.
9 Brottsoffermyndigheten
Brottsoffermyndighetens övergripande mål och uppgifter är att tillförsäkra den enskilde rättstrygghet och rättssäkerhet, att främja brottsoffrets rättigheter, att bevaka deras behov och intressen samt att verka för att den som är berättigad till brottsskadeersättning får sådan.
I regleringsbreven för såväl 1997 som 1998 och 1999 anges bl a att minst 70 % av brottsskadeärendena skall handläggas inom tre månader med bibehållen kvalitet. För tredje året i följd har nu Brottsoffermyndigheten emellertid misslyckats med att nå det målet trots årligen återkommande försäkringar om att de bakomliggande orsakerna har identifierats och åtgärder har vidtagits. Ramhöjningarna har under senare år varit otillräckliga, vilket varit till men för brottsoffren. Det är bekymmersamt att den myndighet som har i uppgift att "garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och behov av trygghet och stöd" inte får tillräckliga resurser att bedriva sin verksamhet.
Antalet inkomna brottsskadeärenden ökar stadigt. 1997 var ökningen 6 procent medan den var 8 procent 1998. År 1999 steg antalet inkomna ärenden till 6 133 stycken, vilket innebar en ökning med 14 procent. Den kraftiga ökningen under 1999 kan inte ha överraskat regeringen eftersom Brottsoffermyndighetens prognoser för detta år pekade på en ökning på minst 15 procent. Myndigheten bedömer att inkomna ärenden kommer att öka med minst 15 procent även under kommande år.
1998 fick Brottsoffermyndigheten en ramhöjning med 3 miljoner kronor. Uppenbart räckte inte den höjningen eftersom uppsatta mål inte nåddes. Det är förvånade att myndigheten endast begärde 1,65 miljoner kronor i ramhöjning för år 2000. Detta med tanke på verksamhetsåret 1998 och de signaler från första halvåret 1999 som visade på ett ansträngt verksamhetsläge. Regeringen beviljade den begärda ramhöjningen.
Kristdemokraterna ansåg då att den ramhöjningen var för låg, inte minst med tanke på de ändringar i brottsskadelagen som regeringen föreslagit och som trädde i kraft 1 juli 1999. Ändringarna innebär bl a att omprövning i brottsskadeärenden skall kunna begäras hos Brottsoffermyndighetens nämnd. Det kommer att leda till en högre frekvens av nämndsammanträden som i sin tur medför ökade kostnader, något som myndigheten själv påpekat. Regeringen negligerade dock detta faktum. Enligt vår bedömning borde myndighetens ram för år 2000 ha höjts med ytterligare 3 miljoner kronor. Att vi hade rätt i våra förmodanden visar förutom bristande måluppfyllelse dels det faktum att Brottsoffermyndighetens prognos för år 2000 pekar på att myndighetens verksamhetsanslag kommer att överskridas med 1,25 miljoner kronor, dels det faktum att anslaget för brottsskadeersättningar beräknas överskridas med 5,5 miljoner kronor.
Vid sidan om lidande brottsoffers önskan om snabb handläggning är det samhällsekonomiskt fördelaktigt att Brottsoffermyndigheten ges tillräckliga resurser för sin verksamhet. Då kan myndigheten återuppta och utveckla sitt fördjupade utredningsarbete vilket medför att belastningen på anslaget för brottsskadeersättningar kan minska. Därför vill Kristdemokraterna öka på Brottsoffermyndighetens verksamhetsanslag med 3 miljoner kronor utöver de 2 miljoner kronor som regeringen höjer ramen med. Vi anser det vara nödvändigt för att myndigheten ska kunna leva upp till målen, vilket är av stor vikt för brottsoffren.
10 Det brottsförebyggande arbetet
Det är viktigt att ha ett helhetsperspektiv vad gäller rättsväsende och kriminalpolitik. Det brottsförebyggande arbetet är av central betydelse.
Synen på familjens roll i samhället är avgörande. Detta innebär att samhällets resurser ska sättas in så tidigt att unga inte hinner komma in i den brottsliga karriären överhuvudtaget. Detta sker bäst genom att barn får växa upp i trygga familjer som kan föra över normer och hjälpa barnen bygga upp en självkontroll som gör det lättare att stå emot frestelsen att bryta mot de regler som bygger upp samhället.
"Föräldrarna är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs" bör vara temat på en landsomfattande kampanj som snarast bör genomföras. Kampanjen ska i första hand vända sig till föräldrar och olika personalgrupper som arbetar med barn. Syftet är att skapa medvetenhet om det förebyggande arbetets stora betydelse för att förhindra brottsbenägenhet. Till detta ändamål anslår vi 10 miljoner kronor.
11 Brottsförebyggande miljöer
Om brott förhindras undviks mycket lidande. Därför borde konkreta brottsförebyggande åtgärder prioriteras. I regeringens proposition ges anslaget 4:15 Bidrag till brottsförebyggande arbete 7,2 miljoner kronor för budgetåret 2001.
Av de 193 våldtäkter som anmäldes i Stockholm mellan 1994 och 1997 skedde 68 av överfallen i parker eller på gångstigar som går genom grönområden. Det typiska offret är på väg hem från buss eller tunnelbana och passerar en mörk park eller ett grönområde. Det är oacceptabelt att människor inte ska våga röra sig fritt på offentliga platser av rädsla för att bli våldtagna eller misshandlade. Mycket kan göras för att bygga bort denna brottslighet och skapa tryggare miljöer. Vi ger här några exempel på brottsförebyggande stads- och bostadsplanering. Polis, försäkringsbolag och brottsofferjourer ska tillfrågas när bostadsområden planeras och renoveras. Belysningen i parker och bostadsområden måste förbättras. Man kan skapa färre och lägre buskage på offentliga platser, ha överskådliga ytor och bygga gångbroar istället för gångtunnlar. Befolkade, offentliga och gemensamma områden som stimulerar till socialt liv ska främjas. Bilgarage med särskilda tjejparkeringar på upplysta platser nära utgångarna kan skapas. Säkerheten i bostadsområden kan förbättras genom att förhindra insyn, att entrédörrar och fönster på bottenvåningar förses med brytbleck och genom att undvika att lägga tvättstugor i källarplanet. Det bör också finnas nattliga kollektivbussar med flexibla stopp. Inget förslag är generellt. Det viktiga är att ta vara på kunskap och erfarenhet om vilka brott som begås var, samt göra det möjligt för människor att se och synas och på så sätt skapa trygga miljöer.
I september 1998 presenterade Boverket rapporten "Brott, bebyggelse och planering". Rapporten hade tagits fram på uppdrag av regeringen. Tanken var att inspirera kommunerna att i sina översiktsplaner ta hänsyn till invånarnas säkerhet genom att planera och bygga bort brott. Boverket vill också att varje bygglov ska prövas med tanke på om det riskerar att underlätta kriminalitet. Få kommuner har arbetat på det här sättet och ännu färre har gjort konsekvensbeskrivningar om säkerheten vid ny- eller ombyggnationer. I andra nordiska länder som t.ex Danmark har man länge arbetat med brottsförebyggande miljöer. I Europa pågår för närvarande ett standardiseringsarbete på det här området som förväntas vara slutfört under 2001. 18 länder är involverade i detta friviliga arbete som ligger utanför EU:s ramar. Från Svergie har bl.a. Brottsförebyggande rådet, Boverket, Byggstandardiseringen, representanter från Rikspolisstyrelsen och forskare deltagit. Standardiseringsarbetet omfattar stadsplanering och byggnadsutformning för distriktsplanering, bostadsområden samt butiker och kontor. Kristdemokraterna har tidigare påpekat att det är viktigt att Boverkets tankar tillämpas praktiskt ute i kommunerna. Vi anser att det vore lämpligt att ge Boverket i uppdrag att för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott. Vi anser även att resurser bör tillföras Boverket för att möjliggöra en introduktion av standardiseringsdokumenten ute i kommunerna. Resurserna ska täcka en heltidstjänst, informationsmaterial och resekostnader.
Kristdemokraterna anser att det brottsförebyggande arbetet måste intensifieras och en helhetssyn tillämpas. Erfarenheter från andra myndigheter måste tas tillvara. BRÅ:s uppgift ska vara att samla in brottsförebyggande förslag som kan användas direkt i kommunerna. Kommunernas ansvar i dessa frågor måste klargöras och medel skjutas till för att prioritera de brottsförebyggande åtgärderna. Kristdemokraterna anslår för år 2001 30 miljoner kronor utöver regeringen till arbetet med brottsförebyggande miljöer. Av dessa medel ska 3 miljoner kronor tillfalla Boverket som får i uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott samt ansvara för en introduktion av standardiseringsdokument ute i kommunerna. 27 miljoner kronor ska tillfalla det brottsförebyggande arbetet i kommunerna.
Stockholm den 28 september 2000
Alf Svensson (kd)
Inger Davidson (kd)
Göran Hägglund (kd)
Mats Odell (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Maria Larsson (kd)
Jan Erik Ågren (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)
Ulf Björklund (kd)