Rättvisa åt det glömda Sverige

Motion 1990/91:So217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Solidaritet mellan människor har varit en av de
grundläggande förutsättningarna för det moderna
välfärdssamhällets framväxt. Tanken att de starka och
bemedlade skall dela med sig till de svaga och fattiga har
varit bärande för de politiska krafter som satt i gång och
genomfört det fattiga ståndssamhällets förvandling till ett
rikare och rättvisare samhälle.

Enligt liberala värderingar har varje individ, också hon
med de allra sämsta förutsättningarna, rätt att leva ett så
värdigt liv som möjligt. Många i Sverige i dag ges inte de
möjligheterna. De behöver vårt engagemang mer än de
flesta.

Med det glömda Sverige menar vi de människor som
mitt i vår välfärd lever i ofärd. Människor som kommit i
skymundan, som har berättigade krav på mer stöd från
samhället men som inte får det. Människor som ser hur de
stora gruppernas villkor förbättras medan de själva inte får
den hjälp de behöver. I arbetet för att skapa rättvisa åt det
glömda Sverige är egoismen huvudfienden och solidariteten
det främsta vapnet.

De människor som lever i det glömda Sverige är oftast
inte med när beslut fattas och resurser fördelas. Deras
problem varierar. Varje grupp är ganska liten och därför
väger deras röster inte så tungt på valdagen. Ofta har de
svårt att göra sig hörda i den politiska debatten. Inte sällan
är de oförmögna att föra sin talan av brist på tid, ork,
förmåga eller mod.

Socialpolitiken måste kännetecknas av att kunna angripa
välfärdssamhällets värsta skamfläckar. Dess utformning
måste i högre grad än i dag styras av hänsyn till de
människor som är mest utsatta och i mindre grad av
kortsiktiga och valtaktiska hänsyn. Det är sällan som de
starkaste organisationerna företräder de svagaste
människorna. Människorna i det glömda Sverige är
utlämnade åt att vi andra av solidaritet och rättvisepatos
drar fram dem i ljuset och ger dem deras rättmätiga andel
av vårt välstånd. Det ställer särskilt höga krav på
engagemang och inlevelseförmåga hos politiska
beslutsfattare på alla nivåer.

Våra resurser är begränsade. De friska och starka måste
vara med och bära bördorna för de handikappade och de
sjuka. Vi måste vara beredda att avstå från vissa förmåner
eller fördelar för att vi skall få råd att hjälpa dem som
behöver stöd. Detta är den solidaritetens princip som tyvärr
ofta kommer på skam. Det handlar om att våga prioritera.
Lika angeläget är att föra en resursskapande ekonomisk
politik som ger ökat utrymme för socialpolitiskt
reformarbete. Endast så kan vi på lång sikt trygga
välfärden.

Liberaler banar vägen för ett rättvisare samhälle

Redan på 1930-talet engagerade sig liberaler för de
folkgrupper som hade mycket besvärliga förhållanden men
vars behov trots detta inte beaktades i det politiska arbetet.
I dag är uppgiften densamma även om det i stor
utsträckning är andra grupper det nu handlar om.

Den socialdemokratiska fördelningspolitiken har haft en
annan inriktning. Stora resurser har satsats på dyrbara och
fördelningspolitiskt ineffektiva åtgärder. Mindre hänsyn
har tagits till grupper som hamnat utanför reformerna. När
folkpartiet liberalerna lyft fram dessa grupper så har det
varit svårt att få gehör för våra krav. Regering och
riksdagsmajoritet har vid upprepade tillfällen avvisat en rad
viktiga reformkrav för det glömda Sverige.

Men vårt engagemang har också gett resultat.
Folkpartiet liberalerna har under 1980-talet arbetat för att
de som bor på institution skall ha rätt till ett eget rum. Vi
har drivit frågan om ett bättre boende för bl.a.
senildementa och handikappade. Vi har tagit initiativ mot
köer i sjukvården. På dessa punkter har vi nu fått gehör i
riksdagen. I samband med reformeringen av äldreomsorgen
beslutade riksdagen att 5,5 miljarder kr. skulle satsas på
förbättringar inom dessa områden, dvs. eget rum till dem
som önskar inom långvården, stimulansbidrag till
gruppboende och krafttag mot köerna inom vården. Nu
skall detta reformarbete fullföljas i kommuner och
landsting.

För att minska barnens utsatthet har vi föreslagit att det
bör inrättas en barnombudsman. Detta har riksdagen
godkänt. Vi har krävt förbättrade ekonomiska villkor för de
sämst ställda pensionärerna, de så kallade undantagande
pensionärerna. Fr.o.m. den 1 juli 1990 får nu även denna
grupp pensionstillskott och KBT som om undantagande
inte hade ägt rum.

Politiker kan inte skapa lycka åt människor, men vi kan
undanröja lidande. Så länge det finns ofärd i vårt samhälle
måste arbetet för det glömda Sverige fortsätta. Konkret
innebär detta att vi måste vara vaksamma mot
socialpolitikens misslyckanden genom att uppmärksamma
nya grupper som kommer i kläm och att inte nöja oss med
föråldrade och schabloniserade föreställningar om vem som
är stark och vem som är svag. För folkpartiet liberalerna är
det därför en huvuduppgift att fortsätta kampen för det
glömda Sverige.

Med denna motion föreslår vi att riksdagen ställer sig
bakom riktlinjer för ett reformarbete i syfte att förbättra
förhållandena för människor som lever i det glömda Sverige
i dag. Flertalet av dessa förslag som presenteras nedan finns
mer utförligt beskrivna i en rad andra motioner från
folkpartiet liberalerna.

Vi behandlar nedan följande grupper:
HandikappadeMänniskor med s.k. grå sjukdomar
Människor med besvär i munhålanBarn som har det
svårtDemenssjuka och deras anhörigaDe
bostadslösaDe som försöker begå självmordPsykiskt
sjukaMissbrukareBrottsofferDe gravt ordblinda

Handikappade

Barn med handikapp och deras familjer måste ges
rätt att leva ett så normalt liv som möjligt. Den s.k.
normaliseringsprincipen får inte tolkas som att samhället
lägger över den största arbetsbördan på det handikappade
barnets familj. Normalisering måste därför innebära
ansvarsfördelning mellan föräldrarna, stat och kommun.

Insatserna från samhällets sida måste utformas efter den
enskilda familjens förutsättningar och behov. Dessa
familjer måste få reell valfrihet. Familjerna måste få hjälp
med olika former av avlastning. Ekonomin för dessa
familjer måste förbättras genom höjda vårdbidrag. ATP-
poäng bör utgå för hela vårdbidraget och
merkostnadsersättningen bör jämställas med
handikappersättningen. Vårdbidraget bör förlängas för de
ungdomar som studerar så att de inte behöver
förtidspensioneras. Rätten till tillfällig föräldrapenning
måste förbättras för den som vårdar ett handikappat barn
som studerar. Om föräldrarna finner förhållandena i
hemmet alltför påfrestande måste handikappade barn
kunna få gruppbostad i familjens närhet. Omsorgslagens
personkrets bör utvidgas till att omfatta fler grupper. I
första hand bör en utvidgning omfattas av barn och ungdom
upp till 20 år.

Det finns en grupp barn med ett handikapp som
uppmärksammats först under senare år -- en lindrig
hjärnskada som brukar kallas MBD (minimal brain
dysfunction). Föräldrar till dessa barn måste ofta visa stora
prov på tålamod i sin föräldraroll. Dessa familjer måste få
ett bättre stöd från samhällets sida.

Vuxna handikappade möter ofta betydande
svårigheter med att komma ut på arbetsmarknaden. Rätten
till arbete måste gälla för alla. Aktiva insatser måste därför
vidtas för att stimulera till ökad sysselsättning bland de
handikappade. Samhall gör här viktiga insatser som bör få
utökat stöd.

Resurser som i dag avsätts till förtidspensioner måste i
större utsträckning användas för att ge handikappade
arbete. En sådan omprioritering minskar slöseriet med
mänskliga resurser och ökar livskvaliteten för de
handikappade.

Bostaden och dess miljö har en avgörande betydelse för
handikappades möjligheter att delta i samhällslivet. För
många handikappade passar kollektiva boendeformer bra.
Gruppboende har flera fördelar, men bristen på platser i
gruppboende är stor.

Det finns en allt större grupp föräldrar som har något
funktionshinder. Dessa föräldrar måste få hjälp med att ge
sina barn den kontinuitet och den trygghet ett barn behöver.

Stödet till människor som tillhör små och mindre kända
handikappgrupper måste förbättras. Bristen på kunskap om
dessa gruppers behov utgör ofta ett hinder för att tillgodose
deras behov. Det är därför viktigt att verksamheter i
centraliserad form byggs upp för att tillgodose behovet av
information, kunskap och kontakter.

Tolkverksamheten måste byggas ut.
Sjukvårdshuvudmännen har ett ansvar för att tillhandahålla
tolktjänst åt döva, gravt hörsel- och talskadade och
dövblinda. Tillgången på tolkar är begränsad, denna brist
måste elimineras.

Bilstödet till de handikappade måste förbättras.

Varje människa har rätt att vara oberoende. Detta gäller
såväl vuxna som är handikappade som familjer med
handikappade barn. För att dessa grupper skall få del av
denna självklarhet måste det personliga stödet ges ökad
prioritet. Denna stödform kännetecknas i dag av en
betydande splittring.

Olika typer av stöd, såsom hemtjänst, ledsagare,
arbetsbiträde etc. bör kunna placeras i en pott och
disponeras av den berörda själv för anställning av
personliga assistenter. Detta ger den handikappade
möjlighet att själv besluta om servicens utformning. Det
s.k. STIL-projektet är ett bra exempel på hur sådan
valfrihet kan åstadkommas. En finansiering av det
personliga stödet via socialförsäkringen bör studeras
närmare.

Vår handikappolitik utvecklar vi mer ingående i en
partimotion och i en speciell kommittémotion om
arbetshandikappade från folkpartiet liberalerna.

Människor med s.k. grå sjukdomar

Det finns en stor grupp sjukdomar, som ofta är livslånga
och för vilka det ännu inte hittats ett effektivt botemedel.
Till dessa sjukdomar räknas bl.a. sockersjuka, reumatism,
migrän, allergier, astma, psoriasis, cystisk fibros, afasi och
epilepsi.

Dessa sjukdomar är inte alltid dramatiska till sitt
förlopp. Men de kräver en ofta återkommande
läkarkontakt. Kravet på kontinuitet är därför viktigt för
dessa patienter. Flera av dessa sjukdomar kan ge svåra
följdkomplikationer eller förvärras, därför måste dessa
patienter följas regelbundet.

Det är därför angeläget att alla som så önskar har rätt
att välja en särskild läkare med vilken de kan ha varaktiga
kontakter, en s.k husläkare. Denne läkare kan även vara en
specialistläkare. Ett utvecklingsarbete måste därför komma
till stånd som inriktas mot att skapa en förbättrad
kontinuitet inom sjukvården.

Även personal på akutklinikerna måste vara väl insatt i
dessa olika sjukdomars speciella förhållanden. Vi utvecklar
dessa förslag närmare i en partimotion om sjukvården från
folkpartiet liberalerna.

Människor med besvär i munhålan

Det finns människor med hälsoproblem som misstänks
stå i samband med deras amalgamfyllningar. Folkpartiet
liberalerna anser det viktigt att dessa människor möts med
respekt, att deras uppgifter tas på allvar och att orsaken till
deras problem blir föremål för utredning. Om det visar sig
att problemen beror på amalgamfyllningarna är det viktigt
att det beslut som riksdagen nyligen fattade efter förslag
bl.a. från vårt håll efterlevs. Beslutet innebär att det blir
enklare för den enskilde att ta bort almalgamet och få
ersättning via tandvårdsförsäkringen.

Folkpartiet liberalerna vill återigen understryka vikten
av att Sverige får en produktkontroll och ett
registreringsförfarande för tandfyllnadsmaterial i likhet
med vad vi har för läkemedel. Vi vill också framhålla vikten
av att forskning stimuleras för att klarlägga hälsoeffekterna
av olika tandfyllnadsmaterial och att man verkar för
utvecklingen av biverkningsfria produkter.

Ett annat problem i munhålan som uppmärksammats i
mycket ringa omfattning är den muntorrhet som orsakas av
Sjögrens syndrom. Sjukdomen leder till betydligt försämrad
tandhälsa och höga tandvårdskostnader för den enskilde.
Tandvårdspersonalen behöver ökad kunskap om detta
syndrom. Möjligheterna till ersättning via
tandvårdsförsäkringen måste förbättras för denna grupp. Vi
utvecklar våra förslag om tandvården i en kommittémotion
från folkpartiet liberalerna.

Barn som har det svårt

Barn har rätt till trygghet, värme och gemenskap. Men i
vårt land finns det många barn som inte får uppleva dessa
självklarheter. I vårt land finns det barn som på olika sätt
far illa. Det är ett ansvar för alla att förhindra att barn
utsätts för misshandel och andra kränkande handlingar.

Socialtjänsten har ett ansvar för att förhindra att barn
vanvårdas och misshandlas. Under senare tid har vi fått
kännedom om flera skakande fall av barnmisshandel med
dödlig utgång. Det är ett tecken på att socialtjänsten inte
kan leva upp till sitt ansvar att ge alla barn ett erforderligt
skydd. Dessa brister inom socialtjänsten måste åtgärdas.

De brott som sker i det tysta är kanske de allvarligaste
brotten. I tystnad och nästan bortom alla vittnen sker
sexuella övergrepp mot barn från närståendes sida. Flickor
är de vanligaste offren för sexuella övergrepp. Det är
nödvändigt att samordna rättsväsende, socialtjänst och
vårdinstanser för att hjälpa och skydda de utsatta barnen.
Sekretessreglerna får inte sätta hinder i vägen för att hjälpa
barn som utsatts för sexuella övergrepp. Barnkompetensen
inom rättsväsendet måste förbättras.

Institutionsvård av ungdomar blir allt vanligare.
Kriminellt belastade ungdomar döms oftare till fängelse.
Denna utveckling måste hejdas och andra vårdformer inom
socialtjänsten måste utvecklas.

Barnperspektivet har urholkats inom olika områden.
Detta gäller både inom socialtjänsten och barnhälsovården.
Denna utveckling måste hejdas. Vi måste få utveckla
specialister på barn och deras behov. Kommuner bör samla
fler barnfrågor under en huvudman. Detta blir möjligt på
de orter där primärkommunen blir huvudman för
primärvården. De områden som skulle beröras i första hand
är barnomsorg, den förebyggande barna- och mödravården,
skolhälsovården och barnavårdsärenden enligt
socialtjänstlagen. En sådan organisation skulle utgöra ett
viktigt inslag i strävan att stärka barnkompetensen.

Vi utvecklar våra förslag i en partimotion som heter Alla
barn är våra barn.

Dementa och deras anhöriga

Människor som har demenssjukdomar och deras
anhöriga var under lång tid alltför litet uppmärksammade i
vård- och äldrepolitiken. Den som blir dement drabbas av
en allvarlig och omstörtande sjukdom. De anhörigas
situation förändras dramatiskt.

Demens hör till de vanligaste sjukdomarna hos äldre
människor. Idag finns det inga metoder för att bota demens.
Däremot kan vissa läkemedel dämpa beteendestörningar.
Aktivering och intellektuell träning kan medverka till vissa
förbättringar och ett långsammare sjukdomsförlopp.

Riksdagen har nyligen beslutat att kommunerna skall
ges ett mer entydigt ansvar för de äldres behov av service
och boende. Detta skapar förutsättningar för en bättre
demensvård, och verksamheten ges därmed större chans till
utveckling. I samband med detta beslutade riksdagen också
att ett speciellt stimulansbidrag skulle införas för att bl.a.
påskynda utbyggnaden av de dementas gruppboende. Detta
är ett krav som folkpartiet liberalerna drivit och nu fått
gehör för.

Förbättrad hemtjänst och utbyggd dagvård utgör viktiga
mål för att förbättra de dementas levnadsvillkor. För många
dementa är dagsjukvård kombinerad med eget boende ett
gott alternativ. En väl utbyggd dagsjukvård ökar de
anhörigas förutsättningar att vårda den demenssjuke i
hemmet.

När den demente inte längre kan bo kvar i den egna
bostaden måste det finnas vettiga alternativ. Gruppboendet
är ett positivt tillskott till demensvården och skall få ett
reellt stöd.

Även om gruppboendet byggs ut i framtiden, kommer
det att finnas dementa i olika vårdformer, t.ex. sjukhem,
servicehus och ålderdomshem. Inom akutsjukvården
kommer det även i framtiden att finnas dementa, då de
ibland för längre eller kortare tider får behov av somatisk
sjukvård. Erfarenheter från gruppboende bör därför tas till
vara även i andra sammanhang där dementa vårdas.

De dementa som lever på institution måste ha rätt till
eget rum. De måste kunna få vara i fred med sina saker och
ha rätt till att slippa störa eller störas av en medpatient.

De exempel på dagvård, gruppboende och aktiviteter
för dementa som finns visar att det är personalens goda
engagemang och kunnande som skapar de goda resultaten.
Personal som skall arbeta med dementa måste därför ges
särskild utbildning.

De bostadslösa

Antalet långvarigt bostadslösa människor växer i
Sverige. Någon egentlig rikstäckande statistik angående
antalet bostadslösa finns inte. Enligt uppgifter i dagspressen
nyligen utgör antalet ca 8 000--9 000.
Folksams sociala råd menar att antalet bostadslösa
uteliggare i 80-talets början var 3 000--4 000
men nu har ökat till 5 000--6 000.

En
hårdare attityd mot samhällets svagaste har lett till
ökad hemlöshet i Sverige. Trots den låga arbetslösheten
under slutet av 1980-talet har det blivit svårare för de
hemlösa att ta sig in på arbetsmarknaden. Många tecken
tyder på att vi fått en allt effektivare utgallring redan under
skoltiden, trots att de politiska ambitionerna varit de
motsatta.

De hemlösas skara har ökat i samma takt som härbärgen
och mentalsjukhusen slagit igen och bostadsbristen ökat.
Förr utgjordes de bostadslösa främst av arbetslösa
medelålders män med grava alkoholproblem. Många av de
bostadslösa i dag har tidigare varit patienter inom den
psykiatriska vården, men blivit bostadslösa då
vårdplatserna inom psykiatrin minskat. Initiativ måste tas
för att ge bostadslösa missbrukare och psykiatrins patienter
någonstans att bo. För dessa grupper måste det tillskapas
särskilda boendeformer.

I dag slås även yngre och kvinnor ut från
bostadsmarknaden. Denna negativa utveckling i
välfärdssamhället har även spritt sig till landsortsstäderna.
I gruppen hemlösa män är överdödligheten 40 gånger den
normala i åldersgruppen 25--29 år enligt en undersökning
som sträckte sig över åren 1969--1982.

Avhysningarna har ökat under senare år. Antalet
verkställda vräkningar uppgick 1989 till 4 860
vilket är en ökning med 606 jämfört med året innan.

Riksdagen har på initiativ från liberalt håll uttalat sitt
stöd för att ett tillägg införs i socialtjänstförordningen som
förbättrar de avhysningshotades situation. Socialnämnden i
kommunen åläggs därigenom att till
kronofogdemyndigheten bekräfta att meddelande
mottagits om tid för avhysning samt ange vem som är
ansvarig handläggare hos nämnden. Våra förslag om
åtgärder för de bostadslösa finns också i vår partimotion om
missbruk.

De som försöker begå självmord

Enligt socialstyrelsen görs ca 20 000
självmordsförsök varje år i Sverige. Ungefär en
tiondel av dessa leder till fullbordat självmord. SCB:s
dödsorsaksregister visar att antalet självmord i Sverige har
varit påfallande konstant under 1980-talet. Ca 60 procent av
dem som begår självmord är äldre än 45 år och en tredjedel
av självmorden begås av kvinnor. Dessa siffror är väl kända
och mycket alarmerande. Men samhället har inte reagerat
med insatser och motåtgärder som står i proportion till
fenomenets omfattning och konsekvenser.

Dessa siffror kan jämföras med dem trafiken skördar
årligen. Drygt 20 000
människor skadas i trafiken varje år, av dem avlider
knappt ca 800 årligen. Betydande resurser och information
satsas på att minska döden i trafiken. Dessa insatser har
ingen motsvarighet för att minska antalet självmord.

Bakom varje självmord eller ett självmordsförsök finns
alltid en rad tragedier. Även för de anhöriga kan det
inträffade medföra svårt lidande. Känslan av skuld och
vanmakt kan förhindra ett naturligt sorgearbete då det kan
vara svårt att tala om självmord på ett liknande sätt som vid
ett ''naturligt'' dödsfall. De anhöriga måste i högre
utsträckning därför ges möjligheter till professionell hjälp
efter ett självmord.

Undersökningar visar att många av dem som begått
självmord tidigare visat symtom på psykisk störning. Det är
viktigt med fortsatt forskning inom detta område för att
förbättra våra möjligheter att avgöra vilka som är i riskzon.
Det är också viktigt att hälso- och sjukvårdens personal lär
sig känna igen symtom på självmordsbenägenhet och hur
man kan förebygga självmord.

Dessa förslag finns utvecklade i en kommittémotion från
folkpartiet liberalerna om folkhälsa.

Missbrukarna

I alkohol- och narkotikamissbrukets spår följer en hel
anhopning av mänskliga tragedier, såväl för missbrukarna
som för deras familjer och andra närstående. Dessa grupper
får inte glömmas bort. Stödet till dem måste utvecklas och
förbättras.

Alkoholpolitiken måste kännetecknas av restriktioner
som kan förebygga alkoholproblem samt ge en effektiv
vård, behandling och rehabilitering åt dem som trots allt
drabbas av sådana.

Missbrukarna måste kunna söka hjälp på ett enkelt sätt
och den skall alltid kunna förmedlas anonymt. Det går inte
att hitta en gemensam behandlingsmodell för alla
missbrukare. De är som andra människor olika.
Behandlingsalternativen måste därför vara flera.

Så länge en missbrukare har kvar sitt sociala nätverk är
förutsättningarna goda för att vederbörande skall kunna
minska sitt missbruk. Många behandlingsmodeller bygger
på att inte bara behandla missbrukaren utan att även
engagera omgivningen.

Alkoholmissbruket hos kvinnor ökar kraftigt. Detta kan
förklaras av att könsrollerna förändrats vilket medfört att
det blivit mer accepterat att kvinnor dricker alkohol.
Kvinnorna är mer ekonomiskt oberoende nu än tidigare,
vilket ökat konsumtionsutrymmet. Men
konsumtionsökningen kan också bero på bristande
jämställdhet. Metoder måste utvecklas för behandling av
kvinnliga alkoholister. Utbyggnaden av behandlingshem för
kvinnor måste stimuleras.

Ideella organisationer och enskilda personer gör
betydande insatser inom missbrukarvården. Dessa svarar
för mycket av nytänkandet och finner ofta effektiva
behandlingsformer. Det ekonomiska bidraget till dessa
organisationer måste därför ökas ytterligare med 10
milj.kr.

En missbrukare kan vara svårmotiverad till vård,
eftersom missbruket ofta medför ett självdestruktivt
beteende. I de fall en missbrukare är motiverad till frivillig
vård måste väntetiderna förkortas t.ex. genom att samhället
i större utsträckning utnyttjar de enskilda organisationernas
tjänster. En missbrukare som är motiverad för vård skall
inte behöva bli bortglömd i väntan på behandling. Denna
väntan kan bryta ner missbrukaren ytterligare, vilket
försvårar behandlingsmöjligheterna.

En missbrukare som genomgått behandling måste få
hjälp i form av bostad, utbildning, sysselsättning och sociala
kontakter. Det krävs ökade insatser, inte minst för att denna
grupps bostadsbehov skall kunna tillfredsställas.

För de anställda inom missbruksvården är det viktigt
med en förståelse för hela vårdkedjans funktion, så att de
inte bara möter de mest utslagna. Det är därför viktigt att
personalen ges möjlighet till vidareutbildning och
handledning.

Vi utvecklar dessa förslag i en speciell partimotion om
missbruk.

Psykiskt sjuka

Psykiatrins patienter tillhör fortfarande i hög grad det
glömda Sverige. Därför är det viktigt att psykiatrin
uppmärksammas mer.

Med psykisk ohälsa menas olika typer av störningar i
människans psykiska funktioner, t.ex. intellekt, känsla och
vilja, som av patienten eller patientens omgivning upplevs
som sjukliga. Orsakerna till psykisk ohälsa är många,
komplexa och ofullständigt kända. Vissa tillstånd kan
förklaras av förändringar i de s.k. signalsubstanserna i
hjärnan. Andra tillstånd har psykologiska och sociala
förhållanden som grund.

Mycket har förändrats till det bättre när det gäller vård
och behandling av psykiska sjukdomar och besvär.
Åtskilligt återstår dock att göra för denna patientgrupp.
Sedan landstingen tog över ansvaret för den psykiatriska
vården har arbetssätt och organisation förändrats
dramatiskt. Sektoriseringen inom psykiatrin är den största
organisatoriska förändringen. Den innebär att en klinik får
ett totalansvar för all psykiatrisk vård inom ett geografiskt
område.

Sektoriseringen har dock skapat nya problem inom
psykiatrin. Antalet vårdplatser inom den slutna vården har
minskat kraftigt och många har flyttat ut till eget boende,
ofta mer eller mindre utan tillsyn. Många av de bostadslösa
tillhör psykiatrins patienter. Metoder för att bedriva en
meningsfull öppenvård saknas ofta.

Anhöriga till psykiskt sjuka måste få olika former av
stöd. Hjälp vid olika krissituationer för de anhöriga måste
utvecklas. Stödet till anhörigorganisationerna bör byggas
ut.

Brottsoffer

Brottsoffrens situation måste uppmärksammas mera.
Ofta kretsar uppmärksamheten kring gärningsmannen
medan den som utsatts för brottet lämnas därhän.

Årligen anmäls ca 1 miljon brott till polisen. De flesta av
dessa brott är riktade mot enskilda personers egendom, liv
eller hälsa. Många brott anmäls dock aldrig till polisen.
Misshandel, sexuella övergrepp och andra brott mot person
är typiska exempel på sådant som inte alltid anmäls. Den
främsta orsaken till detta är troligen att offret och
gärningsmannen står varandra nära.

Under den senaste tioårsperioden har ett stort antal
kvinnojourer vuxit fram, vilka inrättats för att hjälpa och
stödja kvinnor som utsatts för våld eller brott.
Verksamheten vid kvinnojourer har visat på mycket goda
resultat men verksamheten begränsas av bristande
ekonomi. Vi föreslår ett ökat stöd från samhällets sida
omfattande 5 milj.kr. Detta är 3 milj.kr. mer än vad
regeringen vill anslå.

De allra flesta människor med väl fungerande sociala
nätverk kan gå igenom allvarliga kriser utan att behöva
professionell hjälp. Men det är viktigt att personer som
drabbas av brott och är i behov av stöd kan få det i så nära
anslutning till brottet som möjligt. Det är då behovet är som
störst. Det är därför viktigt att olika instanser på ett
samordnat sätt vidtar lämpliga åtgärder för att stödja
brottsoffren. Det övergripande samordningsansvaret för
detta bör finnas hos polisen.

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och
den hjälp som de behöver. I socialtjänstlagen finns särskilda
avsnitt som bl.a. behandlar omsorger om barn och ungdom,
omsorger om äldre och handikappade. Men enligt lagen
finns det inget som garanterar brottsoffren något stöd.
Åtgärder som syftar till att öka omsorgen om brottsoffren
måste ges ökad prioritet. Det bör därför övervägas att föra
in ett avsnitt i socialtjänstlagen som särskilt behandlar
omsorgen om brottsoffer.

En ytterligare åtgärd som måste tillämpas mera är att
medge att trakasserade personer får rätt till en ny identitet
genom byte av namn och personnummer. Många kvinnor
som förföljs skulle vara hjälpta av det. En större generositet
än i dag tillämpas måste därför medges för personer som
utsätts för våld eller hot om våld eller andra former av
kränkande trakasserier så att de får rätt att byta
personnummer.

I särskilt allvarliga fall av kvinnoförföljelse bör det
övervägas om det inte är en statlig angelägenhet att bekosta
tekniska skyddsanordningar för den utsatta. Under de
senaste åren har vi genom medierna kunnat ta del av
upprörande fall av kvinnoförföljelse, som till någon del
skulle kunna lindras om den förföljda t.ex. hade ett
överfallslarm. Kvinnor som är hotade bör få tillgång till
sådana larm. För detta ändamål vill vi anslå 10
milj.kr.

Våra förslag som syftar till att förbättra brottsoffrens
situation utvecklar vi närmare i en partimotion om
brottsoffer och brottsbekämpning samt i en
kommittémotion om våld mot kvinnor.

De gravt ordblinda

En av de viktigaste grundstenarna för demokratin är att
alla medborgare kan läsa och skriva. Den som inte kan läsa
kan inte tillgodogöra sig skolundervisning, inte delta i
arbetslivet på lika villkor och inte heller skaffa sig den
information som behövs för att medverka i den
demokratiska processen. Den som inte kan skriva kan ha
svårt att få sin rätt och hävda sin åsikt.

Mellan fem- och tiotusen elever lämnar varje år
grundskolan med bristande kunskaper i läsning och
skrivning, trots att de har begåvningsmässiga
förutsättningar att lära sig läsa. För var och en av dem
innebär det stora svårigheter genom hela livet. För
samhället innebär det också en väsentlig förlust.

Anledningen till detta är att de har ett specifikt
handikapp med biologisk bakgrund, som förr kallades
ordblindhet men som nu kallas dyslexi.

Det behövs särskilda åtgärder för att människor med
dyslexi skall kunna få erforderligt stöd. Kunskapen om
dyslexi måste öka i hela skolsystemet, fortbildningen för
lärare om dyslexi måste utvecklas, skolorna måste få
centrala anvisningar för hur elever med läs- och
skrivsvårigheter skall behandlas och talböcker bör komma
till användning.

Vi utvecklar dessa förslag om dyslexi i en speciell
kommittémotion från folkpartiet liberalerna.

Reformprogram

Folkpartiet liberalerna föreslår att regeringen skall
återkomma med ett socialpolitiskt reformprogram för det
glömda Sverige i enlighet med de riktlinjer som skisseras i
motionen.

De konkreta ekonomiska yrkandena läggs fram i andra
motioner. Här skall innehållet i korthet beskrivas för de
yrkanden som ger konsekvenser på statsbudgeten för år
1991/92:Förbättringar för handikappade på ca 450
milj.kr.Ökat stöd till brottsoffer 13 milj.kr.Ökat stöd
till enskilda organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete 10 milj.kr.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om socialpolitiska riktlinjer för
reformer i syfte att förbättra levnadsvillkoren för människor
som lever i det glömda Sverige.

Stockholm den 17 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)