Reformering av svensk arbetsrätt

Motion 2008/09:A213 av Finn Bengtsson och Katarina Brännström (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reformera arbetsrätten i Sverige.

Motivering

Att företag vågar starta, stanna, anställa och därmed expandera i Sverige är kanske den enskilt viktigaste faktorn som förutsättning för en långsiktig garanti av att medel till den gemensamma välfärden tryggas. För framför allt små och medelstora företag är en rimligt flexibel arbetsrätt en nödvändig förutsättning. Arbetsmarknaden i Sverige är hårt reglerad. Vilka personer som förlorar sina arbeten vid personalneddragningar regleras i gällande lagstiftning.

Grundregeln vid personalneddragningar är här den så kallade sist in–först ut-regeln för vilken turordning som ska gälla vid permission av anställda. Det vill säga att de som arbetat kortast tid på arbetsplatsen är de som i första hand får lämna sina jobb vid uppsägningar. Regelverket medför därmed att yngre medarbetare löper större risk att förlora sina arbeten än äldre personal som arbetat länge i företaget. Regelverket kan ge upphov till stora problem i främst små och medelstora företag när man tvingas säga upp personal. Det är långt ifrån säkert att den personal som är viktigast för företagets framtid är liktydig med de personer som arbetat längst i denna organisation. För att därför mildra effekterna av turordningsreglerna för mindre företag har ett undantag från reglerna införts för dem som har högst tio anställda. I dessa företag kan två personer undantas från turordningsreglerna så att företaget även kan behålla den senast anställda om så är nödvändigt. Men inte heller i de minsta företagen kan företagarna i övrigt välja att säga upp dem som gör minst nytta för företaget. Många, särskilt småföretagare, anser därför att turordningsreglerna förhindrar dem från att utveckla verksamheten på bästa och mest ansvarsfulla sätt. I värsta fall kan icke-flexibla turordningsregler hindra ett företag som tvingats till personalneddragningar att behålla den önskade personalstyrkan, som kanske i sin tur är en förutsättning för att företaget överlever och därmed alla kvarvarande anställda garanteras sina jobb.

De flesta företagare står därför inte bakom principen att antalet anställningsår på företaget ska ligga till grund för turordningen vid uppsägningar. Enligt en undersökning gjord av föreningen Företagarna (presenterad mars 2006 efter att ha genomförts av Skop på föreningen Företagarnas uppdrag) ansåg nästan 90 procent av de tillfrågade företagarna att turordningen ska bestämmas av vilka medarbetare som gör mest nytta på företaget. Endast 5 procent av de företagare som tillfrågats föredrog dagens regler där antalet anställningsår ligger till grund för turordningen. Att företagarna på detta sätt vill anpassa arbetsstyrkan efter vad som är bäst för företaget är kanske inte förvånande, men inte heller de anställda anser att dagens regelverk är det bästa. Från samma undersökning framgår nämligen att också en klar majoritet av svenska folket anser att de som ska få stanna kvar vid personalneddragningar är de som gör mest nytta på företaget. Omkring 60 procent av svenskarna ställer sig bakom denna princip. Endast 30 procent föredrar nuvarande regelverk.

Det fanns enligt denna undersökning inga könsskillnader i synen på dessa frågor, men däremot varierar åsikterna mellan olika åldersgrupper. Äldre personer ansåg i betydligt högre grad än yngre att antalet anställningsår ska vara styrande för turordningsreglerna. I den yngsta åldersgruppen ansåg knappt 70 procent att turordningen ska avgöras av vem som gör mest nytta på arbetsplatsen. Skillnaden kan troligtvis förklaras av att dagens regler oftast leder till att yngre medarbetare har sämst anställningstrygghet. Oavsett hur mycket tid och engagemang personen har lagt ned i sitt arbete medför turordningsreglerna att han eller hon på grund av sina få anställningsår får vara bland de första att gå vid neddragningar. Det är en av anledningarna till att många ungdomar har svårt att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland ungdomar mellan 18 och 24 år är nästan tre gånger högre än arbetslösheten i andra åldersgrupper.

Arbetsmarknaden i Sverige är även hårt reglerad när det gäller fastställande av minimilöner. Dessa fastställs inte mellan arbetstagare och arbetsgivare utan bestäms av närmast tvingande kollektivavtal mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. De företag som inte vill skriva under kollektivavtal om lönevillkor riskerar att sättas i blockad av fackföreningarna. Det är en kraftig stridsåtgärd som många gånger omöjliggör fortsatt verksamhet, vilket inte minst ett antal uppmärksammade fall här i landet visat på under senare tid. Systemet syftar naturligtvis till att skydda arbetstagarna från alltför dåliga lönevillkor och att samtidigt undvika att vissa företag får konkurrensfördelar genom att betala ut alltför låga löner. Men systemet har också en baksida i och med att vissa som annars hade erbjudits anställning inte får det för att de tilltvingade kollektivavtalen ibland omöjliggör detta för arbetsgivaren. I de fall kollektivavtalen upplevs som orimliga för både arbetsgivare och arbetstagare leder detta till problem, då den som vill anställa och den som vill anställas förhindras till detta önskade samarbete av en tredje part som egentligen inte berörs av förhandlingen. Med friare avtalsvillkor är därför tolkningen att fler skulle kunna erbjudas arbete än idag. Framför allt gäller detta på mindre arbetsplatser. På en arbetsplats som är bunden av kollektivavtal kan inte en arbetslös komma överens med företagaren om andra anställningsvillkor än de som följer avtalet. Det finns andra alternativ till att reglera dessa situationer. Ett är att låta den anställde fritt få välja om han eller hon vill acceptera det erbjudna jobbet. Ett annat är att motivera den anställde till att ta det aktuella jobbet eller annars förlora förmåner. Exempel på detta finns redan idag när det gäller jobb med löner i nivå med kollektivavtalen, då en arbetslös som tackat nej till att ta ett erbjudet jobb kan stängas av från arbetslöshetskassan.

Enligt samma undersökning av föreningen Företagarna (mars 2006 via Skop), som hänvisats till ovan, fanns inte heller något starkt stöd för dagens modell där det alltså inte är möjligt för arbetslösa och företagare att komma överens om avtal som avviker från det gällande kollektivavtalet. De flesta av de tillfrågade företagarna ville att arbetslösa själva ska få välja om de vill acceptera ett jobb med lägre löner än kollektivavtalen. Mindre än 5 procent av företagarna ansåg att dagens regelverk bör gälla i dessa situationer. Även bland allmänheten finns det i denna undersökning ett brett stöd för att arbetslösa själva ska få välja om de vill ta ett erbjudet jobb eller inte. Nästan 70 procent av svenskarna uppgav att de stod bakom denna grundregel. Stödet för att stoppa de arbetslösa från att ta jobbet uppgick bara till 8 procent. Precis som i frågan om turordningsreglerna är det de yngre åldersgrupperna som är de främsta motståndarna till dagens system. I åldersgruppen 18–34 år vill 79 procent av svenskarna att den arbetslöse själv ska få välja om han eller hon ska acceptera jobberbjudandet.

Sammanfattningsvis kan man därför, föga förvånande, konstatera att de största motståndarna mot nuvarande regelverk finns i de yngre åldersgrupperna. Det är den grupp som missgynnas mest av dagens regler. Men så är också ungdomsarbetslösheten nästan tre gånger högre än den totala arbetslösheten och därmed ett av de allra största problemen att ta itu med på arbetsmarknaden idag.

Vi anser att arbetsrätten behöver ses över, särskilt de förutsättningar som råder för små och medelstora företag, företagare och för allmänheten.

Stockholm den 25 september 2008
Finn Bengtsson (m)	Katarina Brännström (m)