Regionala konsekvenser av ett torskfiskestopp

Motion 2002/03:MJ300 av Johnny Gylling m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte införa ett ensidigt svenskt torskfiskestopp.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativa åtgärder för ett långsiktigt hållbart torskfiske.

Motivering

I ett avtal mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet deklareras: Rovfisket måste upphöra. Torsken är så gott som slut i både Östersjön och Västerhavet. Vi avser att införa ett ensidigt svenskt stopp för torskfisket från den 1 januari 2003. Fiskenäringen kompenseras för inkomstbortfallet.

De frågor som nyligen ställts i kammaren till jordbruksministern och statsministern i frågan har besvarats med att ärendet bereds och att regeringen avser stå fast vid detta löfte.

Vi anser att ett ensidigt svenskt torskfiskestopp inte kommer att få önskad effekt. Tvärtom riskerar ett sådant stopp att bli negativt även för torskbestånden eftersom det kan leda till ett ökat uttag från andra länder eller skador på andra fiskslag. Det leder också till ett minskat inflytande i de internationella förhandlingarna. Den mest påtagliga konsekvensen lär ändå vara att fiskesamhällena längs syd- och ostkusten kommer att slås ut ganska snabbt.

Ett sådant beslut skulle ge svåra regionalpolitiska effekter och innebära en katastrof för hela fiskenäringen. Torskfisket står för cirka 80 % av inkomsterna i fisket. Enbart i Skåne och Blekinge beräknas 2 000 arbetstillfällen beröras. Fiskberedningsindustrin omsatte enbart i dessa två län 200 miljoner kronor år 1999. I hela landet landas fisk i 300 hamnar. De flesta är små och de tio största svarar för 90 % av volymen. Några av sydkustens hamnar återfinns på tio i topp-listan över Sveriges största landningshamnar. Vad avser landad kvantitet år 1999 återfanns Västervik (45 563 ton) på andra plats, Simrishamn på fjärde plats (18 049 ton), Karlskrona Saltö på sjätte plats (12 656 ton) och Nogersund på sjunde plats (8 822 ton).

Längs hela kusten finns en infrastruktur uppbyggd av fiskehamnar, båtar, beredningsindustri, transportföretag, serviceverkstäder, företag för fiskeredskap, underhållsföretag med flera. En vanlig uppskattning är att en fiskare sysselsätter 4 personer i land. Ett ensidigt svenskt torskfiskestopp på ett eller flera år skulle fullständigt ödelägga denna struktur och göra det omöjligt att bygga upp igen efter fiskestoppet.

Hur ska man då skapa ett långsiktigt hållbart torskfiske?

Vi är också bekymrade över torskbeståndets utveckling. Men vid årsskiftet träder ju nya regler i kraft som begränsar uttaget av torsk. Minimilängden som får tas upp blir 38 cm. Svenska fiskare var beredda att stödja 40 cm men andra länder motsatte sig detta. Den s.k. Bacomatrålen med 120 mm fyrkantsmaska ska prövas. Den sorterar ut nära nog all undermålig fisk även med det nya minimimåttet. Istället för ett ensidigt totalstopp finns det bättre alternativ. Exempel på sådana är:

• Slopa alternativet till Bacomatrålen.

• Förbjud fiske efter lektorsk med flyttrål i hela Östersjön.

• Anpassa ransoneringssystemet så att det medger ett fiske under hela året som gynnar det småskaliga fisket.

• Ge stöd till att bärga förlorade garn, s.k. spökgarn.

• Utöka fredningsområdena för torsken.

• Inför systemet med checkpoints i Östersjön (hårdare kontroller).

Dessa åtgärder är enbart ett urval som vi noterat i debatten som pågår. Givetvis måste regeringen arbeta för att de ska antas inom Baltiska fiskerikommissionen (IBSFC) för att det ska få effektiv verkan. Sverige kan gärna gå före, men inte så långt så att de andra tappar oss ur sikte.

För att göra en symbolisk handling inför övriga länder runt Östersjön är alltså regeringen och Miljöpartiet beredda att offra en hel näring med alla konsekvenser det innebär. Detta måste avvisas av riksdagen.

Stockholm den 21 oktober 2002
Johnny Gylling (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Tuve Skånberg (kd)