Regionala skyddsombuds tillträdesrätt

Motion 2003/04:A261 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de regionala skyddsombudens tillträdesrätt.

Inledning

Ett aktivt miljöarbete och en god arbetsmiljö kommer att vara en viktig konkurrensfaktor för företagen i framtiden. Många löntagargrupper både inom LO och tjänstemannaförbunden arbetar dagligen med en bred och svår arbetsmiljöproblematik.

En av fackföreningsrörelsen viktigaste uppgifter är att slå vakt om en god arbetsmiljö för sina medlemmar och att arbeta för att skapa attraktiva arbetsplatser för den framtida arbetskraften.

Sverige har en stark arbetsmiljölag, på papperet. I verkligheten fungerar lagen inte tillräckligt bra som drivkraft till ett systematiskt och aktivt förebyggande arbetsmiljöarbete. Ohälsan i arbetslivet är i dag ett stort samhällsproblem. Alltför många svenskar skadas och slits ut i arbetet. Statistiken visar att ca 120 000 människor skadar sig på jobbet varje år. Det är lika många som alla invånarna i Västerås.

För att få ner skadetalen måste det praktiska arbetsmiljöarbetet förbättras ute på arbetsplatserna. Forskningen och opinionsbildningen kring arbetsmiljöproblemen måste prioriteras mer av samhället. Det är kanske inte så att arbetsgivarna har blivit sämre på att ta hand om arbetsmiljön. Men man har däremot blivit sämre på att ta hand om människan. Attityderna har blivit hårdare. Det är mindre förståelse för dem som är sjuka eller inte kan hålla samma tempo som jobbarkompisarna.

Bakgrund

Under 1990‑talet minskade antalet skyddsombud med 30 000, vilket har haft som följd att det har blivit allt svårare att kontrollera om arbetsmiljölagen följs. Glädjande nog har vi sett att antalet skyddsombud de senaste åren har ökat, och förhoppningsvis håller den trenden i sig. I dag finns det 257 ombud per 10 000 sysselsatta mot 209 för tre år sedan. Flest nya skyddsombud finns i byggbranschen, tillverkningsindustrin och detaljhandeln.

Det är också glädjande att mer än 50 % av alla skyddsombud är kvinnor. Men när det gäller huvudskyddsombud och regionala skyddsombud som har betydligt större inflytande är männen kraftigt överrepresenterade. Den könsstruktur som vi ser i hela samhället gäller även för skyddsombuden, och det är viktigt att peka på betydelsen av jämställdhetsperspektivet.

Skyddsombud på företagen och regionala skyddsombud på fackavdelningarna är medlemmarnas sakkunniga i arbetsmiljöfrågorna, men de är också fackliga förtroendemän och skall som sådana bedriva verksamheten i nära samverkan med sina styrelser.

Arbetsmiljöarbetet och samverkan med arbetsgivare bör också i högre grad koncentreras på att framhäva sådant som är positivt med arbetsmiljön och som befrämjar hälsa, välbefinnande, trivsel, – trygghet sådant som kallas friskhetsfaktorer. Om arbetsmiljöreglerna skall fungera som goda och praktiska verktyg i arbetet bör samhället göra en förstärkning gällande utbildnings- och informationsinsatser.

Vi behöver fler skyddsombud

De senaste årens ökning har inte kompenserat den tidigare nedgången. Då måste vi ställa frågan, varför är intresset inte större för att vara skyddsombud? Kan det vara att statusen att vara skyddsombud har minskat eller är det att man inte vågar ta uppdraget. Hur är det med legitimiteten, och uppmuntras man av arbetsgivare att ta skyddsombudsuppdraget för att förbättra arbetsmiljöarbetet? Eller blir man snarare hindrad och ansedd som obekväm när man som löntagare visar intresse för skyddsombudsuppdraget? Nu finns det inga generella svar på dessa frågor.

Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Väldigt ofta har ett bra arbetsmiljöarbete med attityder och goda arbetsmiljötraditioner att göra. Samhällets mål bör ju vara en nollvision inom arbetsskadeområdet. Vi måste skapa säkra och sunda jobb. Ingen skall behöva bli skadad, mista sitt arbete eller bli förtidspensionerad på grund av en dålig arbetsmiljö. Alla vinner också på ett mänskligt och utvecklande arbetsliv. Företag vet att en god arbetsmiljö innebär stora vinster inte minst i bättre hälsa, färre arbetsolyckor och förbättrad produktkvalitet.

För att företagen, de fackliga organisationerna och samhället skall få fler löntagare att ta ansvar för dessa viktiga uppdrag fordras ökade resurser till rekrytering och utbildning av skyddsombud. Tyvärr verkar stödet för detta viktiga uppdrag i stället minska. Troligtvis kommer inte landets skyddsombud att erhålla någon gratis tidning för sitt uppdrag längre på grund av att tidningen har fått bidragen indragna. Även stödet till den regionala skyddsombudsorganisationen måste öka.

Vid kontakt med regionala skyddsombud har det framkommit att de ganska ofta inte har möjlighet att komma in på alla företag. Att det på papperet finns en skyddskommitté på ett lite företag betyder inte att arbetsmiljöarbetet fungerar. Det måste finnas en möjlighet för de regionala skyddsombuden att ha tillträde till arbetsplatserna. När ett regionalt skyddsombud utnyttjar denna möjlighet görs detta utifrån ett verkligt behov.

I Vänsterpartiet litar vi på att RSO, regionala skyddsombudet, kan göra denna bedömning. De har fått förtroendet som regionalt skyddsombud bl.a. för att de har stora arbetsmiljökunskaper och att medlemmarna har valt dem till uppdraget. Därför bör det i arbetsmiljölagen skrivas in att de regionala skyddsombuden skall ha tillträde till arbetsplatser även där det finns en skyddskommitté. Om tillträde nekas bör sanktioner kunna riktas till det enskilda företaget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 6 oktober 2003
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Camilla Sköld Jansson (v)	Anders Wiklund (v)